Svenska politiker: Karl Staaff

Karl Staaff var statsminister under en av de mest dramatiska händelserna i Sveriges moderna politiska historia – borggårdskrisen. Staaff började sin bana som advokat. Han blev liberal riksdagsman i andra kammaren 1896 och från sekelskiftet kom han främst att ägna sig åt politik.

Efter 1905 års val fick han uppdraget att bilda en libe­ral regering. Rösträttsfrågan stod i centrum och huvuduppgiften blev att lösa denna tvistefråga. Den liberala rege­ringen lade fram ett förslag till reform, men när förslaget föll tvingades Staaff avgå efter bara ett halvår på sin post.

Några år senare, 1911, var Staaff tillbaka som statsminister. Försvarsfrågan stod högst på dagordningen. Gustaf V hade varit motståndare till regeringsbildningen och motsättningarna skärptes angående försvarsutgifter­-na. Staaff ville hellre genomföra sociala reformer än satsa på försvaret. Det fanns en ökad oro för krig i Europa och hans avvaktande hållning upprörde kungen och högern.

Den 6 februari 1914 kulminerade konflikten. Med det så kallade bondetåget kom tiotusentals försvarsvänner till borggården. Gustaf V talade och tog tydligt avstånd från Staaffs försvarspolitik. Regeringen svarade med att betrakta regentens agerande som inkonstitutionellt. Krisen ledde till att Staaff – pressad av kungen, högern och splittringen inom det egna partiet – än en gång avgick som statsminister. Det var sista gången som brist på kungligt förtroende fällde en svensk regering. Året därpå avled Karl Staaff.

Publicerad i Populär Historia nr 6/2006