Statsminister Karl Staaff på väg till kanslihuset i Stockholm 1914.

© Axel Malmström/TT Bild

Karl Staaff tog strid för rösträtten

Karl Staaff var statsministern som genomförde flera radikala reformer, men misslyckades med den viktigaste – rösträtten. Mest känd är han för borggårdskrisen, där han tvingades avgå.

5 oktober 2018 av Daniel Rydén

Det är en råkall förmiddag i februari, himlen är mulen och han har nog aldrig känt sig så ensam som nu, trots att borggården är full av folk. Det är inte för att hylla honom som de har kommit till Stockholm, dessa trettiotusen människor från Sveriges alla hörn. 

Tvärtom avskyr många honom – några så innerligt att de har köpt askfatet med hans bild på, vitt porslin med en liberal nuna att fimpa cigarren i. Nej, det är för kungens skull de är här. De vill stödja Gustaf V i hans kamp för ett starkare försvar. Och för mer makt.

Klockan drar mot tolv. Hälsningsanföranden har hållits och appeller ropats upp; nu ska kungen hålla sitt tal. "I redlige män av Sveriges bondestam!", börjar kung Gustaf.

Detta är de svenska böndernas tåg, det är så det hela är upplagt. Karl Staaff vet inte vad kungen tänker säga, men han anar det värsta, för arrangörerna har inte gjort någon hemlighet av att detta möte har ordnats för att fälla regeringen.

"Min flotta"

Statsministern borde känna tillförsikt. Han leder det största partiet i riksdagens andra kammare och hans liberala regering har tillsammans med socialdemokraterna en betryggande majoritet. Valsegern 1911 vann Liberala Samlingspartiet med löftet att minska försvarsutgifterna, som slukar hälften av statens budget. Karl Staaff borde lugnt kunna genomdriva det program som han propagerade för.

Men nu är det 1914 och tiderna är oroliga. Ett stort krig tycks vara på väg och högern har skickligt utnyttjat opinionsläget för att ordna detta rekordstora möte.

"För lösandet av sina stora uppgifter måste min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas", säger kungen.

Min flotta? Sveriges kung har ingen egen flotta. Karl Staaff vet inte vem som har skrivit talet men han förstår att formuleringen är en utmaning. 

Gustaf V markerar offentligt sitt avståndstagande från regeringen Staaffs försiktiga försvarspolitik, inför bondetåget. Händelsen den 6 februari 1914 har gått till historien som borggårdskrisen.

© Sjöberg bild

Borggårdskrisen slutet för Staaff

Här framför Stockholms slott den 6 februari 1914 står kampen mellan kungamakt och parlamentsmakt. Om fyra dagar ska den striden kosta statsministern hans ämbete. För denna sin avgång är han ihågkommen. Nästan bara den. För det är ungefär vad Sveriges skolbarn sedan dess har fått lära sig om Karl Staaff: att han avgick 1914 och därmed indirekt tvingade högern att acceptera de demokratiska principer som några år senare skulle få sitt genombrott i Sverige.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Men borggårdskrisen är bara slutet på berättelsen om Sveriges kanske mest framstående liberala politiker. Historien börjar femtiofyra år tidigare.

Uppväxt i prästgård

Karl Staaff föddes i Stockholm 1860. Han växte upp i ett borgerligt hem. Pappa hette Albert och var kyrkoherde i Adolf Fredriks församling. Mamma hette Mina och var dotter till ett hovrättsråd. Hela livet skulle Karl Staaff betona att han kom från en släkt av jurister – präster gillade han inte.

Livet i prästgården vid Holländargatan var burget. Men politiskt stod Staaffs till vänster. Hemma hos dem umgicks huvudstadens tongivande liberaler. Albert månade om den växande arbetarbefolkningen i sin församling och Mina drev ”Staaffs barnhem för föräldralösa flickor”. Karl och hans syskon fick följa med på hembesök hos fattiga och sjuka, en erfarenhet som skulle prägla Karls politiska värderingar. 

Hjalmar Branting i vänkretsen

Redan i läroverket engagerade han sig i föreningslivet. Som gymnasist beskrivs han som lillgammal och dominerande, intelligent och skarp. Han var självmedveten och ville göra sig gällande. Statsvetaren Peter Esaiasson drar parallellen till den unge Carl Bildt på 1960-talets Östra Real.

Efter studenten for Karl Staaff till Uppsala för att studera. Först läste han in en kandidatexamen i filosofi och nordiska språk, därpå tog han juristexamen – allt på utsatt tid. Trots att han avskydde mingel blev han centralpunkt i en krets av vänner som senare skulle vara till stor nytta: blivande jurister och ämbetsmän, författare och journalister. En av hans bästa vänner hette Hjalmar Branting.

Karl Staaff, längst till höger, som student i Uppsala. Hjalmar Branting, senare socialdemokratisk statsminister, står längst till vänster. Övriga är Karl Ljungstedt, Birger Palme, Gustaf Berggren, Gustaf Roos och Carl Gustaf Brakel.  

© Uppsala universitetsbibliotek

Grundade Verdandi

Karl Staaff och de han umgicks med var missnöjda med hur det svenska samhället såg ut. De ansåg att landet var fattigt och ojämlikt; de upprördes över den sociala misären och ansåg det självklart att arbetarna skulle få organisera sig i fackföreningar. 

1882 grundade de en studentförening som de kallade Verdandi efter en fornnordisk ödesgudinna, och där de propagerade för sociala reformer. Staaff blev ordförande och tog initiativ till den serie folkbildande småskrifter som fortfarande ges ut. Bara med sin insats för Verdandi hade Staaff fått en plats i historien om det moderna Sveriges framväxt, tycker Peter Esaiasson. 

Försvarade vänsterradikaler och arbetare

Men Karl Staaff hade bara börjat. Efter avlagda examina lämnade han som 27-åring Uppsala för att etablera sig som advokat i Stockholm. 1893 öppnade han egen byrå och gjorde sig känd som en skicklig och hängiven försvarare av vänsterns radikaler. 

När vännen Branting, som var socialdemokrat, åtalades för ”ohörsamhet mot laga myndighet” försvarade Staaff honom, lika hängivet som han försvarade arbetare som hamnat i slagsmål med strejkbrytare. I sina debattartiklar förespråkade han socialisternas rätt att bilda opinion och arbetarnas rätt att bilda fackföreningar. 

Allt detta gjorde honom populär inom arbetarrörelsen – men Karl Staaff delade inte dess politiska grundsatser. Det var individens rättigheter som var viktigast för honom, inte kollektivets.

Ställde upp i riksdagsvalet

År 1896 skulle det hållas riksdagsval och Karl Staaff bestämde sig för att ställa upp.

Riksdagen bestod av två kammare. Den första valdes av Sveriges olika landstings- och stadsfullmäktiges ledamöter. Rösträtten var graderad; ju rikare man var desto fler röster hade man. Första kammaren var därför gediget konservativ, full av godsägare, militärer, industriledare och ämbetsmän.

Andra kammaren valdes direkt i allmänna val – det vill säga av de män som hade ordnad ekonomi och därmed fick rösta. Ungefär var åttonde svensk var röstberättigad när Karl Staaff blev politiker. Överst på hans program stod att vidga den kretsen rejält.

Riksdagens första kammare, vars representanter valdes av stads- och landstingsfullmäktiges ledamöter. Foto från omkring år 1900. 

Invald på samma lista som Branting

Några politiska partier i dagens mening fanns inte vid denna tid, endast olika grupperingar i riksdagen. Men inför valen kunde hugade kandidater ansluta sig till en ”valmansförening”. Staaff lyckades bli uppsatt på en liberal riksdagslista. 

På ett nomineringsmöte höll han sitt första programtal. Han hyllade nykterhetsrörelsen men sade nej till alkoholförbud. Han stödde arbetarnas rätt att organisera sig men sade nej till socialismen. Talet fick beröm i Dagens Nyheter och gjorde Karl Staaff känd i vidare kretsar. På valdagen fick han 1 632 röster i sin valkrets och det räckte för en riksdagsplats. Hjalmar Branting valdes in på samma lista.

De första åren i riksdagen ägnade han åt att lyssna, lära och knyta kontakter. Nätverka skulle vi säga. Först i januari 1899 kände Staaff sig mogen att göra egna utspel – om arbetarnas rättigheter, nykterheten, rösträttsfrågan och Norges frigörelse.

Bildade Liberala Samlingspartiet

Sverige och Norge var i union sedan 1814. Karl Staaff hade alltid gillat grannlandet, som var rikt på liberala politiker och där han hade många vänner. Han understödde helhjärtat norrmännens krav på självständighet. När riksdagens liberaler år 1900 slöt sig samman och bildade Liberala Samlingspartiet stod ”ordnade förhållanden med Norge” på programmet. Steg för steg tog Karl Staaff nu ledningen för den borgerliga vänstern i Sverige.

Det var en position som han själv ansåg sig utmärkt lämpad för. Levnadstecknarna är överens: Karl Staaff var en övertygad idealist som ville förändra samhället. Men han var äregirig och ville leda det arbetet själv. Bestämma. I svensk politik var han först ut med att ”bedriva ett modernt centraliserat politiskt ledarskap”, konstaterar Peter Esaiasson.

I valet 1902 blev Liberala Samlingspartiet lika stort som det konservativa Lantmannapartiet. En majoritet för reformvänstern låg inom räckhåll.

Erkände Norges självständighet

I juni 1905 sade Norge ensidigt upp unionen med Sverige. Riksdagens yttersta höger talade om majestätsbrott och krävde militärt ingripande. Liberalerna genomdrev förhandlingar och Karl Staaff ingick i den delegation som senare under sommaren erkände Norge som en självständig stat. 

Valet i september samma år gjorde Liberalerna till andra kammarens i särklass största parti, mer än dubbelt så stort som Lantmannapartiet.

Karl Staaf (stående, trea från vänster) under unionsförhandlingarna i Karlstad 1905.

© Nordiska museet

Karl Staaff statsminister

I alla tider hade Sverige styrts av genuint konservativa politiker. Den åldrade kungen Oscar II hade aldrig tvingats ta hänsyn till ett valresultat när han utnämnde en statsminister. Men liberalernas jordskredsseger var svår att gå förbi. 

Efter två månaders förhalande gav kungen Karl Staaff i uppdrag att bilda regering. Men det blev en kort period som statsminister och historikerna är ganska ense om att Staaffs första omgång som innehavare av ämbetet var tämligen misslyckad.

Visst genomdrev den liberala regeringen flera reformer: fattiga medborgare fick möjlighet till rättshjälp, folkskollärarna fick mer betalt, handel och industri erhöll statliga stödpengar och Norrlandsskogarna gavs ett bättre skydd. En stavningsreform ersatte f med v.

Rösträttsfrågan fällde Staaff

Men i den stora frågan, den utvidgade rösträtten, misslyckades Karl Staaff totalt.

Våren 1906 röstade första kammaren nej till det liberala förslaget. Statsministern lämnade in sin avskedsansökan och drog sig besviken tillbaka till rökrummet hemma på Östermalm.

I lägenheten på Strandvägen bodde han ensam tillsammans med hushållerskan Alma som modern hade skaffat honom. Karl Staaff var en inbiten ungkarl. En enda kvinna förekommer i hans livsberättelse. 

Hon hette Helene Klaveness och var dotter till en norsk skeppsredare. Hennes syster var gift med Staaffs kompanjon i advokatbyrån. Helene var arton år yngre än Karl, ”sprittande glad och charmerande alltigenom”, skriver Leif Kihlberg i sin biografi. Hon kom till Stockholm i slutet av 1890-talet för att läsa till sjukgymnast, och nästan genast inledde hon och Karl en relation som skulle vara i flera år och som avslutades först när hon bad honom gifta sig med henne.

Ingen vet varför Karl Staaff sade nej till sitt livs kärlek. Kanske kände han sig gammal, kanske var han rädd för äktenskapet, ovillig att binda sig.

Arvid Lindmans rösträttsreform

Medan den före detta statsministern satt hemma på Strandvägen och slickade sina sår efter nederlaget i första kammaren föreslog hans konservative efterträdare Arvid Lindman en överraskande radikal rösträttsreform som i princip gav alla män rösträtt. 

Därmed berövade högern liberalerna deras stora fråga, men tvingades samtidigt betala dyrt, eftersom vänsterns anhängare dominerade bland de nya väljarna. I valet 1911 fick Socialdemokraterna 29 procent och Liberala Samlingspartiet 40 procent.

Karl Staaff som folkets röst i kampen om rösträttsreformen 1906. Omslag till den politiska satirtidningen Puck. 

© IBL

Först med allmän ålderspension

När Karl Staaff nu återkom som statsminister kunde han vara säker på att få igenom sina reformförslag också de gånger som riksdagens båda kamrar röstade gemensamt, eftersom liberalerna och vänstern gemensamt hade mer än hälften av rösterna totalt i hela riksdagen. (Vanligen röstade dock första och andra kammaren var för sig, och då vann Staaff naturligtvis inte i första kammaren.)

Som första land i världen inrättade Sverige nu en allmän ålderspension. Lagstiftning om arbetarskydd och missbrukarvård infördes och Socialstyrelsen inrättades. Karl Staaff sjöd av reformiver; han såg sig själv som folkets ombud och brydde sig inte särskilt mycket om vad kungen kunde ha för synpunkter på hans politik.

"Ni vill göra mig till en skuggkonung!", utropade Gustaf V upprört på en av konseljerna. Kungen och högern väntade på ett tillfälle att slå tillbaka. Det kom med försvarsfrågan.

Borggårdstalet

Fredagen den 6 februari 1914 står Karl Staaff framför Stockholms slott och lyssnar på vad Sveriges konung har att säga till sitt folk.

När han hör Gustaf V lägga ut texten om hur viktigt det är att förstärka ”min flotta” och ”min armé” är det inte själva sakfrågan som oroar honom, för statsministern är numera på det klara med att hans vallöfte från 1911 om sänkta försvarskostnader är överspelat. Nej, det provocerande är monarkens sätt att spela makthavare.

"Jag har samma åsikt som ni för mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang!" En storm av applåder och hurrarop möter dessa kungsord. Männen lyfter sina hattar, kvinnorna viftar med sina näsdukar.

Ingen kan missa den kungliga provokationen. Dagen efter noterar liberala ledarskribenter att detta är en sensation, att händelsen måste få politiska konsekvenser, att Sveriges kung faktiskt inte har den handlingsfrihet som han lät påskina i sitt tal.

Karl Staaff dog i lunginflammation 1915, året efter det att han avgått som statsminister. Här syns hans begravningståg genom Stockholm när det passerar Norrtull, den 10 oktober.

© Bonnierarkivet/TT

Regeringen Staaff avgår

"Om monarkin gör sig till ett redskap för partipolitiska syften emot folkets majoritet, då är det monarkins representanter själva som sätter den monarkiska principen under debatt!" Så säger den socialdemokratiska partiledaren Hjalmar Branting när riksdagen debatterar händelsen nästa dag. Statsminister Staaff är mer återhållsam. Mellan fyra ögon ber han Gustaf V att i framtiden informera regeringen i förväg om han planerar ett politiskt uttalande. Kungen vägrar.

"Jag vill ej beröva mig rätten att fritt meddela mig med mitt folk", framhärdar kung Gustaf.

Det blir droppen. Nästa dag, den 10 februari, avgår regeringen Staaff.

Sedan går det snabbt utför. I mars hålls det nyval. Karl Staaff är övertygad om att valdebatten kommer att domineras av demokratifrågan – men den handlar enbart om försvaret och Liberala Samlingspartiet lider ett svidande nederlag. 

På sommaren bryter första världskriget ut och i september hålls ordinarie riksdagsval. Det blir ännu en förlust för liberalerna, som på sex månader förvandlats från riksdagens största parti till det minsta. Från och med nu står huvudstriden i svensk politik mellan högern och socialdemokraterna.

Karl Staaff dog i lunginflammation

Att kungen, i spåren av borggårdskrisen, efter valet 1917 var tvungen att acceptera sin egen maktlöshet och respektera de parlamentariska principerna var en seger som Karl Staaff inte själv fick njuta av. Han dog den 4 oktober 1915, sedan en misskött förkylning utvecklats till lunginflammation.

Eftervärlden har för det mesta sett Karl Staaffs avgång som den enda lösningen på borggårdskrisen. Men det fanns andra handlingsalternativ, hävdar historikern Gösta Johanson i sin bok om maktkampen. 

Han menar att Staaff kunde ha nonchalerat Gustaf V:s tal och hänvisat till vänsterns majoritet i riksdagen; han kunde, precis som Radikale Venstre gjorde i Danmark, ha tagit en lång och rejäl strid mot kungamakten med stöd av socialdemokraterna. Med det resonemanget kunde liberalerna ha haft samma vågmästarställning i dagens svenska politik som de har i Danmark.

Gjorde Karl Staaff ett taktiskt misstag när han avgick 1914? Alla tycker inte det. Staaff själv skulle absolut inte hålla med om det. Om inte annat för att han var så dålig på att erkänna ett misstag.

Publicerad i Populär Historia 10/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också