Gustaf V – kung Maktlös

Han såg dagens ljus den 16 juni 1858 på Drottningholms slott. Fadern Oscar och modern Sofia var hertig respektive hertiginna av Östergötland; själv fick den nyfödde gossen tre dagar gammal titeln hertig av Värmland. Vid dopet erhöll han namnet Oscar Gustaf Adolf, och det bestämdes att han skulle kallas Gustaf.

Så började Gustaf V:s historia. Den skulle bli lång. Mer än en Bernadotte har briljerat genom livslängd, och kung Gustaf var – trots att han bolmade tobaksrök som en skorsten – en av de mest uthålliga.

Ingen svensk kung har blivit äldre, och med sina 42 år och 2 månader på tronen är han år 2000 den näst längst sittande svenske monarken någonsin (Magnus Eriksson, som blev kung vid knappt tre års ålder i juli 1319 och avsattes i februari 1364, leder maratontabellen med 44 år och 7 månader).

Vid den blivande konungens födelse hade ännu Desideria, dynastins första drottning, mer än två år kvar att leva. Vid Gustafs död var vår nuvarande kung fyra år gammal. Gustaf V utgör med andra ord den förbindande länken mellan den nuvarande bernadotteska kungafamiljen och den allra första.

Kejsarna i Berlin, Wien och Sankt Petersburg sveptes bort, liksom sultanen i Konstantinopel och åtskilliga smärre potentater. Republiker och parlamentariska demokratier sköt upp som svampar ur jorden. Det var likadant i Norden: Gustaf V:s danske kollega Kristian X försökte sig till och med på en statskupp under den så kallade Påskekrisen 1920.

Skolgången blev privat

Gustafs tidiga liv, bekvämt tillrättalagt i 1800-talets aristokratiska miljöer, var dock föga upphetsande. Han var, ursäkta uttrycket, en kunglig medelmåtta.

Modern Sofia insisterade till en början på att hennes söner skulle gå i Beskowska skolan och träffa vanliga överklassbarn (bland andra lille Hjalmar Branting, född 1860), men sejouren i verkligheten avbröts efter några år och följdes av avskild utbildning i palatsskola, där den kände historikern Fredrik Ferdinand Carlson gjorde vad han kunde för att inpränta i Gustaf vilka plikter och rättigheter som kom en konung till del.

Senare fick kronprinsen – fadern blev kung Oscar II 1872 – även den för kungligheter obligatoriska militärutbildningen och genomled några bildningsår vid Uppsala universitet. Den unge Gustaf var klen, blyg, osäker och saknade av allt att döma intresse för både kultur och vetenskap.

Haijbyaffären

Det har grubblats en hel del om Gustafs ungdomliga osäkerhet. Helt obegåvad var han inte. Enligt en anekdot skall antingen modern eller fadern ha sagt om sina fyra söner att ”Gustaf ser dum ut och är klok, Carl ser klok ut och är dum, Oscar ser dum ut och är dum, Eugen ser klok ut och är klok”.

Med tanke på vad som blev känt om Gustaf V:s bisexuella läggning efter hans död – i samband med den famösa Haijbyaffären på 1950-talet, då det framkom att hovtjänstemän och statsfunktionärer hade betalat stora summor till en skojare vid namn Kurt Haijby och brutit mot lagen för att dölja en påstådd erotisk relation mellan denne och kungen – har det också spekulerats om huruvida kronprinsens blyghet bottnade i sexuell vilsenhet.

Men de flesta av dessa spekulationer ter sig numera överflödiga. Allt tyder på att Gustaf varken var dummare eller klokare än de flesta svenskar. Journalisten Staffan Skott har träffande påpekat att Gustaf, om han inte haft turen att bli kung, skulle ha varit ”komplett okänd (utom möjligen av sedlighetsroteln)”.

Gifte sig med Victoria

Hösten 1878 skickades kronprinsen på en årslång utlandsresa för att vidga vyerna och skaffa sig en hustru. Åtminstone den senare uppgiften klarade han av något sånär. På hemvägen träffade han Victoria, dotter till storhertigen av Baden och dotterdotter till den tyske kejsaren. Paret gifte sig i Karlsruhe i september 1881 och fick ett strålande mottagande i Stockholm.

Till saken hör att Victoria var ättling till den avsatte kung Gustav IV Adolf; äktenskapet sågs som en försoning mellan det nuvarande och det förra svenska kungahuset. Det konkreta resultatet av giftermålet var tre gossebarn, den blivande konung Gustaf VI Adolf (1882), Wilhelm (1884) och sorgebarnet Erik (1889), sjuklig och utvecklingsstörd, som dog i spanska sjukan 1918.

Victoria har det skrivits en hel del om, och det borde antagligen skrivas mer. Om Gustaf ofta förhöll sig passiv och verkade viljesvag var Victoria viljestark, aktiv och otålig, en sann dotter av det vilhelminska Deutschland, som aldrig blev hemmastadd i Sverige.

Det var hon som var ”kungen” i äktenskapet. Hon drev på sin make politiskt och gav bränsle åt den antidemokratiska högerpolitik som i det längsta sökte bromsa 1900-talets inmarsch i salongerna. Hon älskade att uppträda i uniform (tysk, förstås) och pickelhuva.

Vistades på Capri eller i Rom

Med Gustaf kom hon lika illa överens som med tidens gång. Victoria klagade ofta över ohälsa och vistades under långa perioder i utlandet – på fotografisk expedition i Egypten, hos doktor Munthe på Capri eller i sitt residens i Rom. I sistnämnda stad avled hon 1930, en trött gammal kvinna vars storvulna illusioner hade krossats av första världskriget.

Så länge Sverige ännu var ett oscarianskt samhälle präglat av konservativa politiker, punschromantiska gluntsångare, storsvenska kulturkoryféer och dubbelmoralister; ett land där fattiga barn auktionerades bort, Strindberg förföljdes och socialism var något fult – så länge fungerade Gustaf tämligen väl. Dessa politiska ramar var de som han hade lärt sig att leva inom. Han utförde vad han förväntades utföra.

Som seden krävde gjorde kronprinsen militär karriär och avverkade graderna på löpande band. Han blev även galjonsfigur för civila företeelser, såsom Sveriges allmänna exportförening, Musikaliska Akademien och 1897 års stora konst- och industriutställning.

Ändrade sig om unionskrisen

Betydligt allvarligare ting väntade emellertid runt hörnet. Det allt överskuggande problemet för den svensk-norska union som fadern regerade var själva unionen. Missnöjet över svenskarnas storebrorsfasoner tilltog i Norge, och i detta läge framträdde Gustaf som en jämförelsevis lugn och handlingskraftig aktör på den politiska scenen.

På 1890-talet var Gustaf en politisk hök gentemot norrmännen. Han var inte främmande för att påtvinga broderfolket sin vilja medelst vapenmakt. Tio år senare hade han dock ändrat inställning, förmodligen till följd av en vaknande insikt om vad som under omständigheterna var realistiskt.

På våren 1905 konstaterade han i egenskap av regent i Kristiania (Oslo) att situationen var ”alldeles hopplös”, och efter hemkomsten till Stockholm sökte han förgäves få den svenska riksdagen att ta initiativ till unionsupplösning. När norska stortinget i juni samma år agerade för att bryta sig loss från den lede svensken gjorde Gustaf sonderingar både i Berlin och London, vilka fick honom att inse att Sverige saknade stöd för en aggressiv politik.

Om man jämför kronprinsens inställning med den svenska regeringens är det uppenbart att Gustaf representerade en mer flexibel hållning, den som till slut också segrade i och med unionens fredliga avveckling.

Unionsupplösningen tog mycket hårdare på kung Oscar än på sonen, och den förre gick två år senare att möta sin skapare. Gustaf V uppsteg på Sveriges tron den 8 december 1907. Han hade vid denna tid skaffat sig en god portion erfarenhet och ett brett kontaktnät vid de europeiska hoven.

Lät sig aldrig krönas

Däremot var han ännu tämligen okänd av svensken i gemen, och någon folklig popularitet åtnjöt han inte. Högerfolket ogillade hans defaitism gentemot norrmännen och republikanerna på vänsterkanten ogillade honom eftersom han var kung.

Till skillnad från den praktälskande fadern lät sig Gustaf inte krönas. Det har spekulerats i varför, och frågan kan knappast sägas vara färdigutredd. Delvis influerades han förmodligen av mönster från Tyskland, men dessutom låg det onekligen i tidsandan att avstå från onödig ståt. Oscar II:s pompösa ärkerojalism tillhörde en förgången tid.

Under de första åren som kung fortsatte Gustaf att representera landet och intressera sig för utrikesfrågor medan den högerledda regeringen fick sköta inrikespolitiken i fred. Denna situation förändrades emellertid drastiskt efter högerns valnederlag 1911. Som ny statsminister tillträdde liberalen Karl Staaff, en av de värsta naglarna i Gustaf V:s öga.

Till viss del var motsättningen mellan kungen och statsministern av personlig art. Gustaf avskydde Staaff, som han uppfattade som ”ohövlig”. De båda herrarna var dessutom djupt oense om hur mycket kungen i princip skulle ha att säga till om. Men först och främst konfronterade de varandra inom en känslig politisk sakfråga: försvaret.

Borggårdstalet utlöste regeringskris

Överallt i Europa rustade man, så även i Sverige. Vänstern menade att detta var vansinne, att vi inte hade råd. Sverige riskerade att bli ”det befästa fattighuset”, vilket var namnet på en medvetet provocerande socialistisk skrift från 1913. Staaff drog sig i det längsta för de utgifter en upprustning skulle medföra.

Ett antal högermän tog i detta läge initiativ till en försvarsdemonstration i Stockholm den 6 februari 1914, bestående av fler än 30 000 tillresta bönder. ”Bondetåget” uppvaktade kungen på borggården till Stockholms slott, och Gustaf tog tillfället i akt att säga vad han (och inte minst drottning Victoria) tyckte.

Det ”borggårdstal” kungen läste upp – det lästes även av andra, ganska motvilliga, medlemmar av kungahuset – hade skrivits av upptäcktsresanden Sven Hedin och officeren Carl Bennedich. Här yrkades på stora förstärkningar av ”min armé” och ”min flotta”, och detta ”nu, ofördröjligen och i ett sammanhang”, tvärt emot ministären Staaffs linje.

Karl Staaff krävde då att kungen i fortsättningen skulle avhålla sig från att avge personliga politiska uttalanden utan regeringens vetskap, och inom kort marscherade 50 000 arbetare på Stockholms gator till stöd för regeringen. Gustaf V stod emellertid på sig och vägrade lova något. Alltså avgick Staaff och regeringskris utbröt.

Första världskriget

I normala fall skulle borggårdstalet ha fått stora inrikespolitiska konsekvenser. Det är inte alls osannolikt att monarkin hade försvagats så till den milda grad att liberaler och socialdemokrater genomdrivit republik. Men Gustaf V hade tur, om än av fasansfull art. Innan den konstitutionella konflikten hade lösts utbröt första världskriget.

Att stärka försvaret var i detta läge en allom uppenbar självklarhet, och kungen kunde triumferande fråga sin omgivning ”Vem var det som fick rätt?”. Den ledande högermannen Arvid Lindman, som inte hyste någon överdriven respekt för monarken, svarade då ”Ja, Ers Majestät hade en sabla tur”.

Åren 1911–17 stod Gustaf V på toppen av sin konungsliga karriär. Han fick rätt i försvarsfrågan, han besegrade den ”ohövlige” Staaff, han fick en lojal ämbetsmannaministär och han lyckades med dennas hjälp hålla Sverige utanför världskriget.

Gustaf V var tyskvänlig

Gustafs egna sympatier låg förvisso hos den tyske Kaisern, men det var till Victorias förtret aldrig tal om ett svenskt ingripande i kampen mot Ryssland. Vid trekungamötena i Malmö 1914 och i Kristiania 1917 bidrog Gustaf V dessutom till försoning mellan Norge och Sverige.

Sedan kom bakslagen. 1900-talet hann ikapp 1800-talet. Sveriges isolering under kriget resulterade i ransonering och hungersnöd, och statsminister Hammarskjöld fick öknamnet ”Hungerskjöld”. Krisen kulminerade 1917, då tre regeringar efterträdde varandra.

Det ryktas att Gustaf V trodde att revolutionen stod för dörren samt att kungafamiljens resväskor under detta och påföljande år stod färdigpackade inför en eventuell flykt till utlandet. I Ryssland störtades tsar Nikolaj. Lenin besökte Sverige; vänstern andades morgonluft. På sommaren utbröt arbetaroroligheter i Stockholm.

Men upplösningen blev fredlig. Hösten 1917 avgjordes äntligen den kris som brutit ut vid bondetåget. Liberalerna och socialdemokraterna bildade regering under Nils Edén, sedan man försäkrat sig om att kungen inte tänkte bryta mot parlamentarismens spelregler en gång till. I samband med första världskrigets slut genomdrev regeringen allmän rösträtt även för kvinnor.

En levande anakronism

Sverige hade på några få år blivit en demokrati, och Gustaf V hade förvandlats till en levande anakronism. Faktum är att han själv snarast agerade på regeringens sida mot högerkrafterna, förmodligen för att undvika att drabbas av samma öde som kejsar Vilhelm och tsar Nikolaj. Till saken hör också att Gustaf hade betydligt lättare att komma överens med socialdemokraternas ledare, den gamle skolkamraten Branting, än han haft med Staaff.

Hädanefter var Gustaf V, enligt vad han själv accepterat, relegerad till en politisk andraplansroll. Fullt så lätt gick det emellertid inte för kungen att sluta opponera sig mot den nya tiden. Gustafs tragedi var att 1800-talet satt i hans ryggmärg. Han kunde inte låta bli att brusa upp och ge befallningar när andan föll på, ej heller att lägga sig i sådant som han inte längre hade med att göra.

Han blev således rasande när riksdagen 1925 beslutade om en kraftig nedrustning av det svenska försvaret, och han övervägde allvarligt att upplösa riksdagen. Först när högerns ledning vägrade stödja honom föll kungen till föga, men inför indragna regementen beklagade han sig bittert över vad som i hans ögon var livsfarliga vänstergalenskaper.

Tennis, jakt och broderi

Gustafs lycka som kung, hans tur i oturen, var åldern. Ju äldre han blev, desto mindre orkade han, desto mindre protesterade han mot tidens gång, och desto mer vande sig folk vid hans existens. För kungar är detta ett bra sätt att bli populära.

Innerst inne var Gustaf V mest road av att skjuta älg, fiska gädda, spela bridge och briljera i tennis. Samt att brodera – detta kom sig av att han en tid före första världskriget hade opererats för magsår och av läkaren ålagts att brodera för att lugna ned sig. Folk såg honom endast på invigningar och vid evenemang, exempelvis när han på åttioårsdagen red i galopp över Gärdet.

Gustaf V älskade höga hastigheter och råkade då och då illa ut. Hans mest berömda trafikolycka ägde rum den 28 september 1946, då den av majestätet hetsade chauffören körde cadillacen i diket i en kurva på gamla Södertäljevägen, snart döpt till ”Kungens kurva” (här finns i dag ett Ikea-varuhus). En sådan kung hatar man inte. Man vänjer sig vid att han finns där, ungefär som man vänjer sig vid årstidernas växlingar.

Försökte påverka Hitler

Sin sista politiska roll spelade Gustaf V i samband med andra världskriget – både under det långa förspelet och under själva konflikten. Gustaf kände Adolf Hitler personligen, och han uppskattade varken führern eller hans politik.

Så tidigt som 1933, när president Hindenburg ännu levde och Hitler bara var rikskansler, avbröt Gustaf V sin hemresa från den årliga vistelsen på Rivieran enkom för att läxa upp den blivande diktatorn. Kungen for till Berlin, bjöd in de tyska ledarna på lunch på svenska legationen och förklarade för Hitler att de judeförföljelser som nazisterna inlett skulle få katastrofal verkan på Tysklands internationella rykte. Kanslern borde ”fara skonsammare fram”.

Den svenske ministern af Wirsén, som tjuvlyssnade bakom dörren, har berättat att han hörde Hitler höja rösten och slå näven i bordet. Som ytterligare markering av sin ståndpunkt spelade Gustaf V efter lunchen tennis med en känd tyskjudisk tennisspelare, Prenn, som för sin börds skull hade offentligen stämplats som olämplig att representera Tyskland internationellt.

Själv berömde sig Gustaf V över att härigenom ha åstadkommit en lindring i judarnas situation, en uppfattning han dock var ensam om. Under påföljande decennium fortsatte han att läxa upp Hitler när han fann så lämpligt.

Både våren 1940, när tyskarna och de allierade stred mot varandra i Nordnorge, och 1942 deklarerade kungen i personliga brev Sveriges beslutsamhet att motsätta sig varje neutralitetskränkning. I juni 1940 sände han en obesvarad vädjan till Hitler rörande kung Haakon VII av Norge.

Vad brevens mottagare tyckte om den svenske kungen är okänt, men han förefaller åtminstone ha blivit rejält irriterad. I sina ”bordssamtal” (Tischgespräche) beklagade Hitler det trista faktum att skandinaviska monarker blev så gamla…

Gustaf V samarbetade under krigsåren nära med den svenska samlingsregeringen under Per Albin Hansson. Både kung och regering såg det som sin uppgift att i första hand undvika att landet drogs in i krig, även till priset av stora eftergifter åt tyskarna – bland annat den beryktade permittenttrafiken och trupptransporter till lands och sjöss.

Den mest kända incidenten, midsommarkrisen 1941, bröt ut sedan tyskarna krävt att få överföra den väpnade Division Engelbrecht genom Norrland från Norge till Finland. Per Albin Hansson hotade i detta läge de motvilliga svenska socialdemokraterna med att regeringen skulle spricka och Gustaf V abdikera om man inte gav efter för tyskarna.

De senare fick som bekant som de ville. Förvisso föga heroiskt, men under omständigheterna en nog så realistisk eftergift. Det är okänt om Gustaf V menade allvar med abdikationshotet. Olika uppgifter föreligger. Till sin bror Eugen sade han endast att konsekvenserna av ett nej till tyskarna skulle bli allvarliga.

På 85-årsdagen 1943 höll kungen ett ”andra borggårdstal”, i vilket det tydligt framkom att han fortfarande var en 1800-talsmänniska. Gustaf V ansåg liksom tidigare att han hade rätt att styra och ställa när så krävdes:

”Det är min bestämda mening att en konstitutionell konung under vanliga förhållanden icke bör uppträda såsom ledare i den ena eller andra riktningen annat än i undantagsfall. Men under nu rådande stora världskris har jag ansett det vara min oavvisliga plikt att vid flera tillfällen söka hjälpa landet ur stundens svårigheter”.

Ur 1900-talsperspektiv är detta starka ord. Om vår nuvarande monark skulle yttrat något liknande hade det lett till skandal. Men Gustaf V var, som sagt, en gammal man. Han hade passerat åldersgränsen för faran i att göra politiska övertramp – alla visste att han saknade möjlighet att sätta makt bakom de pretentiösa orden, och dessutom var han ju ense med statsministern i de bistra sakfrågorna.

De sista åren i Gustaf V:s liv präglades av ålderdomssvaghet och personliga tragedier, inte minst sonsonen Gustaf Adolfs död i en flygolycka 1947.

Kungen fullgjorde dock sina formella plikter så gott det gick och vilade om vårarna upp sig på Rivieran. Alla sedvanliga beskyllningar om lojhet till trots gjorde han faktiskt så, bokstavligt talat, till det bittra slutet. Ännu den 27 oktober 1950, två dagar före sin död, deltog den 92-årige regenten i konselj, sittande i rullstol.

Gustaf V i dag

Vad vet och minns folk om Gustaf V i dag? De flesta av oss associerar antagligen till bilden av en högrest, smal gamling som med besynnerlig stämma inviger evenemang i SF:s journalfilmer. I svallvågorna efter Haijbyaffären har en vildvuxen anekdotflora blommat upp rörande kungens påstått fräcka inviter till unga män.

Och så spelade han förstås tennis, jagade älg, broderade och hotade att abdikera. Mycket mer är det inte vi kommer ihåg. Borde vi kanske minnas mer? Vilken roll fyller kungen i historieböckerna?

Politiskt sett var Gustaf V ingen begåvning, alls icke i klass med dådkraftiga regenter som Birger Jarl, Gustaf Vasa och Karl XIV Johan. Hans historiska poäng är snarare hans karaktär som tragisk övergångsperson, en 1800-talskung som tvingades anpassa sig till en helt annan värld än den som alstrat honom.

Och sett ur det perspektivet får ”V-Gurra”, som ekenskisarna kallade honom, betyget väl godkänt. När han på sin ålders höst blickade ut över Europa var åtskilliga av hans kollegor döda eller avsatta, men själv hade han överlevt, både som person och monarkisk institution.

Publicerad i Populär Historia 6/2000