Erik XIV:s död – kungamord med stöd i Bibeln

Efter Sturemorden i maj 1567 drabbades kungen av en djup kris. Han drog sig tillbaka från regerandet och ältade sina tillkortakommanden. Under denna period gifte han sig överraskande med sin frilla Karin. Han frigav nu också sin bror Johan, som flera år tidigare hade dömts för förräderi och satts i fängelse, och han förlorade sin närmaste vän och sekreterare Jöran Persson, som fängslades när kungen inte förmådde att skydda honom.

Efter flera månader av själslig vånda återhämtade sig Erik, och när hans son Gustav föddes i januari 1568 såg framtiden åter ljus ut. Kriget mot Danmark – nordiska sjuårskriget – vände till svensk förmån, Erik hade nu en tronföljare, och Jöran Persson återfick sin plats som kunglig trotjänare.

På sommaren ville Erik att hustrun Karin skulle krönas till drottning i samband med ett offentligt bröllop. Äktenskapet, som hade ingåtts under krisperioden, hade bara berört de närmaste. Men nu skulle det bli fest i Stockholm.

Nästan samtidigt som Erik planlade bröllopsfesten smidde hertigarna Johan och Karl i stället planer för ett uppror och ett maktövertagande. Erik togs med överraskning och förmådde inte att samla sina styrkor till motvärn. I september 1568 greps Erik tillsammans med hustrun och barnen Sigrid och Gustav. Och brodern Johan blev kung Johan III.

För Johan III innebar inte detta att allt var frid och fröjd. Uppror var en förrädisk handling, som bara kunde motiveras med att den var absolut nödvändig. Även om den sittande kungen var illa omtyckt, förde en vårdslös politik eller rentav var galen, saknades formella skäl att avsätta honom. Kungar av den typen fanns det gott om.

En avsättning kunde främst motiveras med att kungen var en tyrann som var farlig för sig själv, sitt rike och alla runt omkring. Tyrannskälet kunde man finna stöd för redan i antikens historia, varför detta vägde tungt.

Även denna konspiration avslöjades, och vållade stor uppståndelse. Charles de Mornay hade bott i Sverige sedan Gustav Vasas tid, och han var en krigshjälte från nordiska sjuårskriget. Det räddade honom inte. Han dömdes till döden och avrättades den 4 september 1574 på Stortorget i Stockholm.

För Eriks del var sammansvärjningen en katastrof. Han flyttades igen, nu till Örbyhus. I marginalen till Marco Antonio Sabellicos Samlade verk beskrev Erik situationen i början av år 1575: ”Konungen är fången, hans hus föraktat, hans land under annat herrskap.”

I marginalerna finns också namn och märkvärdigheter som framstår som rent nonsens. Många har hävdat att dessa är tecken på att Erik förlorade förståndet, men man kan också se klottret som tidsfördriv, sådant som folk gör när tristessen kryper inpå:

Kung Erik den 14 i Sverige, Jon Pederson. Drottning Karin Månsdotter, Erik Månson. Henrik Erson, Erik Anderson i Vesbo. Gustaf Erson, Erik Upplänning. Arnold Erson, Erik Axelson i Albohärad. Sigrid Ersdotter, Erik Jonson i Östrehärad. Virginia Eriksdotter, Hans Olson Dörrsven. Constantia Eriksdotter, Erik Svenson i Norrköping. Lukretia Eriksdotter. [...] Galne Jon Larson, pueros Finlandie [”Finlands barn”]. Erik Kock pueros italie [”Italiens barn”]. Erik Snörvelnäsa pueros assie [”Asiens barn”].

De nedskrivna namnen – vissa med skämtsamma knorrar – kan vara verklighetsflykt. Genom att fästa barnens namn i skrift hade Erik dem hos sig. När han skrev om Öland eller Spanien sprängde han fängelsets väggar. Det var ett sätt att överleva, men det utesluter inte att isoleringen gick honom på nerverna.

Johan hoppades att Eriks flytt till Örbyhus, dit han kom i mitten av oktober 1574, skulle lugna stämningen. En knappt månad senare spreds istället upprorstankar bland knektarna i Uppland. Ryttare och bönder tågade mot Örbyhus för att befria fången. Resningen nedkämpades resolut, och Johans attityd mot Erik hårdnade ytterligare.

Den 10 mars 1575 samlades rådet. Johan fick medlemmarna att acceptera att tyrannen på Örbyhus kunde dödas. Detta dokument betydde mer än biskoparnas skrivelse från 1569.

Nu stod riksledningen bakom dödsdomen, även om den var villkorad. Om den fängslade kungen skulle avrättas, så var det för att det fanns en risk att han skulle bli fri, eller att han hotade rikets stabilitet. Det senare kunde Erik göra genom det blotta faktum att han var en källa till uppror. Men om allt var lugnt i landet kunde han få leva.

Eriks fängelseanteckningar slutar i maj 1575. Härefter har vi bara indirekt kännedom om hans förehavanden. Historiker har spekulerat om huruvida han gick in i samma sorts kris som han hade gjort efter Sturemorden i Uppsala, när han också lät pennan ligga. Ensamheten, de avoga vakterna, stillasittandet och ältandet kan ha tagit ut sin rätt.

I ett brev till Johan III, i oktober 1575, beskrev Arvid Stenbock fången som en ”rasande människa”. Drottning Katarina Jagellonica uttalade sig också om Eriks psykiska ohälsa. Arvid och Katarina hade skäl att framställa den fångne Erik som sjuklig – då minskade benägenheten att frita honom. Men det utesluter inte att de talade sanning.

Johan fick ett års respit innan det var dags för nästa uppror. I november 1576 samlade Mauritz Rasmusson – kyrkoherde från Böne i Västergötland – borgerskapet i Bogesund (Ulricehamn) och bönder från socknarna runtomkring. Målet var att fördriva Eriks fiender och göra honom till kung. De var rädda att Erik redan hade mördats genom kvävning i en stängd kista. I så fall skulle hertig Karl ta över kronan när man hade blivit av med Johan.

Upproret krossades, men Johan aktualiserade nu avrättningsfullmakterna. Om fängelset stormades skulle inkräktarna finna Erik död. I början av år 1577 kom nästa resning, när bröderna Bengt och Peter Bagge ville störta Johan. Samtidigt drog kungen på sig kritik från prästerligt håll, eftersom han hade katolska idéer som han ville implementera i den kyrkliga liturgin.

Vid denna tid blev Erik sjuk. Tillståndet förvärrades efter en vecka, och på natten den 26 februari 1577 dog han i sin säng, 43 år gammal. De närvarande prästerna skrev till Johan om händelsen. Erik förmådde föra sansade samtal timmarna innan han dog.

Den 1 mars fick hertig Karl veta att hans äldste bror var död. Han skrev till Johan att det var olyckligt att ingen ur riksrådet hade varit närvarande. Rykten riskerade att spridas om dödsfallet. Karl gav Johan rådet att ge Erik en påkostad begravning i Uppsala domkyrka. Det såg inte bra ut att förfölja en död man, skrev hertig Karl. Men storebror Johan lyssnade inte. Erik fick en mycket enkel begravning i domkyrkan i Västerås, utan att familj eller släktingar fick närvara.

På väggen ovanför graven hängdes en smädande skrift på latin, som på svenska lyder: ”Makten gick ifrån mig och tillföll min bror, ty så hade Herren bestämt.” Orden är Adonias, efter att Salomo hade blivit kung. De är hämtade från samma bibelpassage som hade brukats som argument för att kungamord kunde vara acceptabelt.

Frågan om hur Erik dog har varit föremål för spekulationer i nästan fyrahundra år. Källorna, i första hand Johans instruktioner samt biskoparnas och rådets skrifter, räckte inte som bevis för att ett mord verkligen hade begåtts.

Ändå kom ryktena genast i svang. Hertig Karl, som senare blev kung som Karl IX, trodde att det rörde sig om mord. Eriks dotter Sigrid var också säker på adern hade mördats. Men allt de hade var misstankar.

Många uppfattade likväl mordet som ett faktum. Historieskrivaren Johannes Messenius (cirka 1579–1636) beskrivning har spelat stor roll för den sentida uppfattningen av händelsen:

Johannes sekreterare sändes till Örbyhus med en dödsrätt, som Philippus Chernius, konungens kirurg, hade blandat, och ordnade enligt kunglig befallning, att Erik, som skulle dö kristligen, mottog den heliga nattvarden den 22 februari, som var en söndag, sedan han mottagit syndernas förlåtelse. Fången tillbragte de två närmast följande dagarna såsom tillbörligt var utan fara för livet, och därefter kom dödsdagen den 25 februari, då han ovetande intog giftet, enligt vad det berättas i den ärtsoppa som serverades, och därefter utandades sin olyckliga själ.

Johan Henriksson (”Johannes sekreterare”) och Filip Kern var två av nyckelpersonerna i bevakningen av Erik. Den förstnämnde hade varit Johan III:s sekreterare länge. Han var bekant med dödsfullmakterna, hade nyligen själv fått ansvaret för fången, och var på plats när Erik dog.

Även den läkemedelskunnige Filip Kern hade vistats på Örbyhus. Han var den som enklast kunde få tillgång till gift, och han visste hur det skulle doseras. Det låg nära till hands att tro att någon av dessa hade utfört mordet.

I synnerhet den förste har varit huvudmisstänkt. Johan Henrikssons lägliga tillträde till tjänsten på Örbyhus är ett besvärande faktum, liksom att Johan höjde hans lön kraftigt året efter Eriks död. Kungen gjorde även Johan Henriksson till häradshövding i Ulleråker. Det kan ha varit ett normalt kliv i karriären för en duglig man, men det kan också ha varit en belöning för mordet.

Inte förrän 1958 fick forskarna en möjlighet att ta reda på om Erik verkligen hade mördats. Genom en gravöppning och analyser av innehållet borde man kunna slå fast förekomsten av gift.

Graven hade öppnats redan 1759. Då fann man en träkista stående på tre järntenar. Locket var helt. Inuti kistan låg kungens kvarlevor tämligen intakta. Ansiktet var täckt av lärft. Under lärften var kungen sig lik, om man jämförde med porträtt. Han hade långt skägg och mustasch. Graven var därefter tillgänglig för nyfikna besökare under resten av 1700-talet, tills den blev restaurerad på Gustav III:s order. Restaureringen blev klar 1797.

Den 20 januari 1958 öppnades graven på nytt. Händelsen fotograferades, och på bilderna ser man att de närvarande var tagna av stundens allvar. Kistan bars in i domkyrkans sakristia, där undersökningen ägde rum.

Det visade sig att 1700-talskistan i sarkofagen hade varit för liten för kungens kropp. Hans fötter hade tagits av, om de inte hade fallit av på grund av ovarsam hantering. Kroppen hade vridits och tryckts ihop. Erik hade fått en ny kudde. I kistan låg den ursprungliga kistbeklädnaden i taft och siden på sidorna och under kroppen, som en madrass. Där fanns också golvet från ursprungskistan.

Under en röntgenundersökning upptäcktes att vänster överarm hade varit bruten på två ställen. Skadan var så omfattande att Erik måste ha varit rörelsehindrad i vänsterarmen. Skadan härrörde från en känd incident, när Olof Gustafsson (Stenbock) högg Erik i armen i början av fängelsetiden.

Det viktigaste i undersökningen var proverna som togs från olika delar av kistan, balsameringen, kroppen och tygerna. Totalt togs 60 prover, vilka visade att stora mängder arsenik fanns under kungens kropp. Giftet hade bara kunnat komma dit när kroppen ruttnade och innehållet rann nedåt. I övrigt återfanns giftet i hår, naglar och mjukdelar.

Eftersom arsenik inte användes i balsameringen kunde förekomsten av arsenik endast förklaras genom att Erik hade ätit eller druckit det i doser som var så höga att de aldrig skulle ha getts honom som medicin. Det saknas dessutom belägg för att Erik skulle ha fått arsenik i medicinskt syfte. Därmed rådde det ingen tvekan om att Erik verkligen hade giftmördats.

Nu fick ryktena och indicierna ny tyngd. Det blev graverande att Johan i många år hade förberett, förankrat, inskärpt och förklarat hur brodern skulle dödas. På senvintern 1577 (med flera nedkämpade uppror och kris inom kyrkan) måste en person som Johan hade delegerat ansvaret till, ha utfört uppdraget att döda Erik.

Kanske var denna person just Johan Henriksson, mannen som sedan fick en fin löneförhöjning. Om Erik vid denna tid dessutom kände sig sjuk och blev sängliggande, var det ett ypperligt tillfälle att slå till. En lätt sjukdom kunde ju plötsligt ta en allvarlig vändning.

Att Johan III dessutom genomförde en snabb och slarvig begravning, samt lät sätta upp den märkliga gravskriften, bidrar till helhetsbilden. Salomos beordrade mord på Adonia passade Johan III. Han var som Salomo, den som Herren älskar. Vad han hade gjort var gott i Herrens ögon. Johan kände ingen skam och kunde sova gott om natten.

Publicerad i Populär Historia 14/2022