Erik XIV – bildad och grym

"Vattnet i älven var rött som blod av de döda kropparna. Även i staden var manfallet stort. Fiendesoldaterna var så försagda att våra soldater stack itu dem som vore de en skock vildsvin. Ingen skonades. Alla vapenföra slogs ihjäl. Fler än tvåtusen man dog. Finnarna var förbittrade över att inte ha släppts in i staden förrän allt var utplundrat, men de tog igen skadan genom att slå ihjäl kvinnor och barn.”

Så – ungefär – i ordalag som minner om Gamla testamentets krigsskildringar, berättar kung Erik XIV om den svenska härens stormning av Ronneby den 4 september 1564. Det är en mäkta stolt monark som låter segerbulletinen skrivas i Kalmar elva dagar senare.

Meningen är att hela svenska folket ska fröjdas över det skedda. De onda blekingarna har kuvats. Dansken har fått det straff han, och alla fiender till kungen, så väl har förtjänat.

Händelserna i Ronneby är typiska för vad vi i dag förknippar med Erik XIV. Själv var han den förste att slå på trumman för sina blodsdåd, även när det är tveksamt om han var ansvarig (vi vet inte ens om han var på plats i Ronneby). Eriks fiender, både inom och utom landet, var lika ivriga att måla honom i svarta färger.

Omstridd kung

Under sin livstid var Erik XIV en omstridd kung. Få svenska härskare genom tiderna har blivit lika baktalade. Men vad händer om vi vänder bort blicken från hävdvunnen tradition och propaganda, och skärskådar Erik mot bakgrund av källor från hans egen regeringstid? Hur var han, egentligen? Monster eller offer?

Erik föddes i december 1533 som ende son till Gustav Vasa och dennes första gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg. Till lärare åt den blivande kungen utsåg fadern Georg Norman, en pommersk adelsman som rekommenderats av Martin Luther och som anlände till Sverige 1539.

När Norman snart fick händerna fulla av annat övergick ansvaret på andra lärare, från 1545 den franske kalvinisten Dionysius Beurraeus.

Innehållet i utbildningen svarade mot renässanshovens höga krav på blivande furstar. Både Erik och hans bröder lärde sig latin, tyska och franska, gott uppförande och etikett. Erik var särskilt intresserad av antik historia, retorik, medicin och astrologi.

Sistnämnda ämne uppfattades i mitten av 1500-talet som en seriös gren på det vetenskapliga trädet; att Erik vinnlade sig om sådant vittnar tydligt om hans ambitioner. Under sin regeringstid lät Erik ständigt analysera stjärnornas läge på himlavalvet och planerade ofta sina aktioner mot bakgrund av astrologiska idéer.

Välutbildad monark

Eriks även med internationella mått mätt mycket goda utbildning, hans intellektuella förankring i renässanshumanismen, mötte omvärldens respekt. Under sin makts dagar ansågs han mångsidigt begåvad, en man att beundra och frukta.

Det kan tilläggas att Erik även var mycket intresserad av konst och musik. Brottstycken av hans kompositioner har överlevt, liksom flera teckningar. Allt detta kan vara värt att hålla i minnet när vi vänder oss till de anklagelser om tyranni och galenskap som sedermera har kommit att associeras med hans namn.

Erik fick även en praktisk utbildning i härskandets konst. Han tillbringade mycket tid i kansliet och kammaren. År 1555, när Gustav Vasa befann sig i Finland, hade Erik huvudansvaret för regeringen i Stockholm. Från våren 1558 residerade han på Kalmar slott som herre över en stor småländsk förläning.

Här skapade han ett eget hov med män som Jöran Persson, en duglig ämbetsman av ofrälse bakgrund, och Charles de Mornay, en fransk diplomat och militär. Både Jöran och Charles skulle under de kommande åren visa sig trogna och lojala gentemot sin herre och välgörare.

Nobbad av Elisabet I

Eriks största projekt under tiden i Kalmar kröntes emellertid inte med framgång. Med hjälp av brodern Johan, som han vid denna tid hade ypperliga relationer med, sökte Erik förmå den nytillträdda engelska drottningen Elisabet I att acceptera hans frieri.

Elisabet var kallsinnig, inte bara mot Erik utan mot alla friare. Detta misslyckande var det första i raden av Eriks fallerade försök att vinna sig en utländsk brud. Dessutom var Gustav Vasa ointresserad av den engelska äktenskapsalliansen, och hans missnöje med Erik späddes på av det så kallade Vadstenabullret, en skandal i december 1559.

En bror till greve Edzard av Ostfriesland, som nyligen gift sig med Gustav Vasas dotter Katarina, påträffades i sängkammaren i Vadstena hos brudens syster Cecilia, varvid Erik agerade på ett enligt fadern klumpigt och oklokt vis.

Tvisten med fadern slutade med att den gamle gav med sig och lät Erik fara på friarfärd till England i ett försök att övertala den motsträviga Elisabet. Men han kom aldrig iväg. Medan Erik befann sig i Älvsborg, det svenska rikets port mot väster, anlände bud om att Gustav Vasa avlidit. Tronföljaren hade blivit kung.

Storslagen kröningsfest

Erik XIV:s kungagärning inleddes med en av de pampigaste sviterna av festligheter i svensk historia. Gustav Vasas begravning i Uppsala, strax före jul 1560, blev en storslagen tillställning, men den överträffades vida av Eriks kröning i samma domkyrka söndagen den 29 juni 1561.

Gästerna fick beskåda ett praktfullt spektakel med paraderande knektar och dyrbarast möjliga dräkter. Erik bar själv en pärlstickad rock av gyllenduk med ädelstenar samt pärlprydda skor, byxor och barett. Kungen hade låtit förfärdiga nya riksregalier – en kungakrona i guld, en spira och ett äpple – föremål som än i dag tillhör Stockholms största sevärdheter.

Även inom politiken visade Erik att han ämnade göra rejäla avtryck, betydligt större än fadern avsett. Genom att återskänka egendomar som Gustav Vasa lagt sig till med blev han populär i adelskretsar. Han utnämnde högadelns främsta män till grevar och friherrar.

Men bakom denna ridå av adelsvänlighet dolde sig en kallt beräknande kungamakt. Erik hade ingen tanke på att låta stormännen återfå den maktställning de fordom åtnjutit. Än mindre tänkte han låta sina bröder härska som självstyrande hertigar i de hertigdömen de fått av fadern.

Begränsade brödernas makt

Genom beslut på riksmötet i Arboga 1561 (”Arboga artiklar”) begränsade Erik kraftigt hertigarnas inflytande. Kungens kontroll över förvaltningen, rättskipningen och de väpnade styrkorna i hertigdömena ökade markant.

Detta gick främst ut över Johan, som residerade i Finland och hade planer på att skapa en egen maktsfär i östra Östersjöområdet. När Johan inom kort gifte sig, bakom Eriks rygg, med den polska prinsessan Katarina Jagellonica valde kungen att sätta ned foten med våld.

År 1563 anlände Erik med trupper till Åbo och tvingade Johan att kapitulera. Brodern fängslades – hans och Katarinas bekväma fängelsekvarter på Gripsholms slott är ännu bevarade – och var under flera år ute ur den politiska leken.

Inrättade Höga nämnden

Samtidigt reducerades högadelns makt. Erik förlitade sig hellre på män som Charles de Mornay och Jöran Persson än på den inhemska eliten.

I synnerhet Jöran Persson blev ett villigt och effektivt redskap för kungens strävanden. Det mest berömda exemplet på hur Erik manövrerade sig fram till en allt starkare personlig kungamakt är Höga nämnden, en nyinrättad domstol under Jöran Perssons ledning. Under åren efter 1563 utvecklades Höga nämnden till en politisk instans för dömande i brott mot kronan. Sammanlagt fälldes omkring trehundra dödsdomar, men det bör framhållas att många av de dömda benådades och fick straffet omvandlat till böter.

I efterhand framstår Erik XIV:s politik under åren 1560–63 som mycket framgångsrik. På kort tid centraliserade han makten till sin person. Han bländade högadelsfamiljerna med fina titlar men berövade dem i själva verket mycket av det inflytande de haft ännu på Gustav Vasas tid.

Aktionen mot hertig Johan var väl planerad och genomförd. Den starka monarki Erik sökte skapa hade inte råd med hertigar som förde en egen utrikespolitik och betedde sig som autonoma regenter inom rikets ramar. Desto viktigare var det för Erik att bredda den kungliga maktbasen genom att appellera till de lägre stånden på riksmöten och sätta sin lit till trogna invandrare och ofrälse sekreterare.

Riskfylld politik

Men på längre sikt var Eriks politik riskfylld. Högadeln uppfattade, med rätta, kungens aktioner som hotfulla. Ju längre Erik regerade, desto mer växte den ömsesidiga misstänksamheten mellan kungen och högadeln i riksrådet. Situationen blev inte mindre spänd av att Erik XIV:s utrikespolitik drog in Sverige i ett för både befolkningen och riksekonomin förödande krig.

Krigsorsakerna var flera, men framförallt bottnade konflikten i rivaliteten om Baltikum. På 1200-talet hade nuvarande Estland och Lettland erövrats av tyska korsriddare, vars organisation i mitten av 1500-talet var en skugga av sitt forna jag. Den tyska ordensstatens undergång fullbordades i början av 1560-talet, och alla grannländer var ivriga att ta för sig av den baltiska kakan.

Drogs in i nordiska sjuårskriget

Erik XIV accepterade 1561 att ta Reval (Tallinn) med omkringliggande land under svenskt beskydd. I och med det blev en stor del av norra Estland svenskt, något som retade och oroade danskar och polacker. Även i Lübeck blev folk rädda, eftersom de fruktade att den svenska expansionen skulle hota stadens ryska handelsintressen.

Därtill kom den gamla tvisten mellan de danska och svenska monarkierna om makten över Östersjön och den danske kungen Fredrik II:s dröm om att återupprätta Kalmarunionen, något som fick en symbolisk slagsida genom att kungahusen grälade om heraldiska tecken på vapensköldarna.

Resultatet blev att Danmark och Lübeck, stödda av Polen, i augusti 1563 angrep Sverige i vad som har gått till historien som nordiska sjuårskriget (1563–70).

Nordiska sjuårskriget var en konflikt som inte kunde vinnas av någondera parten. Båda sidor överskattade sin militära förmåga, varför kriget urartade till ömsesidiga plundringar i gränsprovinser – fler än sjutusen gårdar förhärjades i Småland, Västergötland och Östergötland – och storstilade bemödanden att dominera havet.

I synnerhet sjökriget blev en svensk framgång, med flera marina triumfer. De dansk-lybska flottorna lyckades inte försätta Sverige i blockad. På landbacken växlade krigslyckan.

Erik XIV ledde själv ett förhärjande fälttåg i Blekinge år 1564, då Ronneby, som ovan berättats, prisgavs åt plundring (”Ronneby blodbad”). Erövringen av Varberg, som svenskarna höll besatt 1565–69, var en stor framgång, men Erik kunde inte utnyttja segern.

utvecklades till paranoia

Konflikten mellan kungen och högadeln fördjupades under kriget. Erik XIV förlitade sig alltmer på de ofrälse stånden och de av honom själv handplockade ämbetsmännen. Medlemmar av högadeln utsattes för förödmjukande behandling. Kungen misstänkte, med rätt eller orätt, att vissa herremän planerade att avsätta honom.

Den tilltagande spänningen fick en blodig kulmen i Uppsala den 24 maj 1567, i en händelse som mer än någon annan har färgat eftervärldens mörka bild av Erik XIV.

Liksom övriga medlemmar av huset Vasa var Erik av naturen misstänksam, men 1567 övergick sinnesstämningen i paranoia. Utvecklingen mot psykisk obalans kan följas i Eriks egna dagboksanteckningar.

Tre adelsmän – Abraham Gustavsson (Stenbock), Erik Svantesson Sture och Ivar Ivarsson (Liljeörn) – fängslades och anklagades för förräderi. Höga nämnden avkunnade dödsdomar och ett riksmöte sammankallades till Uppsala för att bekräfta dem.

Det dramatiska händelseförlopp som följde är känt i detalj.

Äktenskapsmäklare åt kungen

Plötsligt anlände Nils Sture, bror till den dömde Erik, till Uppsala från en längre resa på kontinenten. Nils hade haft i uppdrag att utverka ett äktenskap mellan den svenske kungen och Renate av Lothringen. Vi vet att uppdraget misslyckades eftersom Renate i stället gifte sig med en hertig av Bayern, men vi vet inte hur Erik reagerade på budet, eller om han överhuvudtaget hann få det.

Det troliga är dock att det negativa beskedet stärkte Erik i misstron mot den högadliga kretsen kring bröderna Nils och Erik och deras far, greve Svante. De sammansvurna hade, förefaller kung Erik ha gissat, hindrat honom från att uppnå ett eftersträvat furstligt äktenskap.

De misstänkta fanns dessutom på plats i Uppsala och döds­domarna var inom räckhåll. Men varför vänta på riksmötets sanktion? Varför inte bara döda dem? Ett alternativ var, förstås, att benåda dem och försätta dem i tacksamhetsskuld. Erik vacklade.

På morgonen den 24 maj besökte han den fängslade Svante på Uppsala slott. Erik uppträdde mycket vänligt och bad greven om hans vänskap. Eriks älskarinna Karin Månsdotter lär vid samma tid ha försäkrat Svantes hustru Märta att de fängslade inte skulle komma till skada.

Stack Nils Sture med en dolk

Men sedan hände något. Svantes dräng, Anders Simonsson, har vittnat om hur Erik XIV mötte Jöran Persson, som förklarade att ”här är en part här ute, som inte menar Eders Kungliga Majestät något gott”. Därefter var kungen borta i flera timmar. Vid tvåtiden på eftermiddagen återvände han hastigt över bron till slottet, med hatten neddragen för pannan.

Av andra vittnen vet vi att Erik och hans drabanter rusade in i Nils Stures tillfälliga fängelse – en träbyggnad på borggården – och dödade honom. Kungen stack själv Nils med en dolk, varefter soldaterna fullbordade dådet. När Erik var på väg ut ur slottet mötte han sin gamle lärare Dionysius Beurraeus, som han i vredesmod lät drabanterna döda. Sedan försvann kungen ensam ut på landsbygden.

”Sturemorden” kulminerade samma kväll. Profossen Per Gadd kallade samman knektarna och berättade att kungen beordrat omedelbar avrättning av de övriga förräderianklagade. Abraham Gustavsson, Ivar Ivarsson, Svante Sture och Erik Svantesson dräptes.

Men Erik XIV stod inte att finna. Kungen var försvunnen i tre dagar innan han hittades vid Odensala prästgård. Av allt att döma hade han drabbats av psykisk kollaps.

På grund av kungens obalans övertogs regeringen av de ledande rådsherrarna, som valde att kasta skulden för Sturemorden på Jöran Persson. Han dömdes till döden i oktober och stämplades som ”roten till det onda”. Men man vågade inte verkställa domen. Förmodligen fruktade rådsmedlemmarna Eriks reaktioner om eller när han återtog makten.

Gifte sig med Karin Månsdotter

Av lika stor, eller ännu större, vikt för Erik XIV:s historia är en annan händelse på sommaren 1567. Den 13 juli vigde ärkebiskopen Laurentius Petri kungen och Karin Månsdotter till äkta makar. Det dröjde visserligen nästan ett halv­år innan vigseln blev allmänt känd, men nyheten kan knappast ha kommit som en överraskning. Vid riksmötet i Uppsala hade Erik själv förklarat sina intentioner att gifta sig med Karin. Enligt rådande lag hade kungen rätt att gifta sig med vem han ville. Även med en ofrälse.

Vem var då Karin Månsdotter? För hovfolket hade hon länge varit en i raden av Erik XIV:s många tonåriga frillor. Vi känner till namnen på flera av dem, och Erik har själv i sin dagbok noterat att ”den som ej fröjdar sig åt en skön flickas kyssar, / är ingen man utan en träbock”.

Att kungen omgav sig med älskarinnor och fick barn med dem var inget som väckte anstöt. Det var likadant vid alla kunga- och hertighov; även Eriks bröder Johan och Karl hade barn före äktenskapet. Men att gifta sig med en ofrälse älskarinna var i regel otänkbart.

Blev Erik XIV:s favorit

Karin var dotter till den uppländske stockeknekten (fångvaktaren) Måns. Erik lärde känna henne när hon var i fjortonårsåldern, vid ett besök hos kungens holländske musikmästare Gert Cantor. Karin tjänade som piga i Gerts krog. På nyåret 1565 flyttades hon över till Stockholms slott, där hon inom kort blev kungens favorit.

Till skillnad från övriga älskarinnor lyckades Karin Månsdotter permanent binda honom till sig. Hon tycks ha haft en lugnande inverkan på kungens själsliv, och på sommaren 1567 hade hon gjort sig oumbärlig. Hennes ställning stärktes ytterligare av att hon födde barn, dottern Sigrid i oktober 1566 och sonen Gustav i januari 1568.

Gustav legitim arvinge

Den sistnämnde fick stor betydelse. I och med att Erik och Karin var gifta blev Gustav vid födseln legitim arvinge till den svenska tronen. Detta bekräftades genom att kungaparet firade officiellt bröllop den 4 juli 1568 och att Karin kröntes till drottning påföljande dag.

För Erik XIV var detta ett logiskt steg i den utveckling som inletts vid vigseln, men för den svenska högadeln och Eriks broder Johan var det både en grov förolämpning och en av flera orsaker till uppror.

Johan spelade en nyckelroll i det maktspel som nu följde. Hans öde hade livligt diskuterats under den tid som följde på Eriks kollaps i maj 1567. Kungen och hovet bodde under hela hösten på Svartsjö, där Erik – som länge var drabbad av tvångsföreställningar och tidvis trodde att han inte längre var kung – vårdades efter bästa förmåga.

Riksrådet hade ingen tanke på att avsätta honom men sökte utverka en försoning mellan kungen och den fängslade brodern. Det är tveksamt om planen blivit framgångsrik om Erik varit starkare till sinnes, men på grund av kungens svaghet lycka­des rådsherrarna utomordentligt. Johan frigavs och bosatte sig i Arboga.

Hotfullt läge i kriget

Den stora faran under andra halvåret 1567 stammade inte från inre tvister utan från utvecklingen i nordiska sjuårskriget. Aldrig vid något tillfälle under konflikten var det militära läget lika hotfullt som under hösten och vintern detta år, då den danske befälhavaren Daniel Rantzaus legotrupper genomkorsade landet och härjade i Östergötland. Danskarna tvingades retirera först efter det att Erik XIV återvunnit både hälsan och initiativet och gått till motoffensiv i januari 1568.

Under det halvår som följde regerade Erik som tidigare. Jöran Persson frigavs och återupprättades. För en annan sekreterare, Mårten Helsing, gick det sämre. I början av april högg den uppretade kungen ihjäl honom med en eldgaffel. I kriget uppnåddes vissa framgångar, och Erik var full av tillförsikt inför framtiden. Men efter Karins kröning kom olyckorna fort.

Avsatt efter inbördeskrig

För högadeln och hertig Johan var den ofrälse Karins upphöjelse en skymf. Ännu allvarligare för medlemmarna av riksrådet var att Jöran Persson återfått makt och inflytande i Höga nämnden – nyss hade de ju dömt honom till döden. Johan hade dessutom skäl att frukta för egen del. Erik hade ånyo visat fientlighet mot honom. Risken var överhängande att hertigen än en gång skulle fängslas.

Johan fick med sig den yngre brodern Karl i upproret, som bröt ut i slutet av juni och snart skördade framgångar i Östergötland. Efter ett kort inbördeskrig tvingades Erik kapitulera i Stockholm den 29 september.

Då hade Jöran Persson redan fallit i de upproriskas händer, torterats och avrättats. Vid årsskiftet sammanträdde en riksdag som formellt dömde Erik förlustig kronan och upphöjde hertigen till kung Johan III.

I fängelse resten av livet

För exkungen väntade nu några förnedrande och allt olyckligare år. Han flyttades från fängelse till fängelse, först med familjen men från 1573 ensam. Karin hade fött två söner i fångenskapen, och Johan ville inte riskera att det blev fler. Varje barn innebar en framtida säkerhetsrisk, sett ur den nye kungens synvinkel.

Johan hade skäl för sin oro. Det saknades inte intriger som syftade till att frita Erik och återge honom kronan. Ett allvarligt försök (som Erik själv var helt ovetande om) gjordes av Charles de Mornay, men planen att mörda Johan avslöjades i tid och Charles blev själv halshuggen den 4 september 1574.

Det var efter denna händelse som Johan III befallde att Erik skulle flyttas till det som skulle bli hans sista fängelse, Örbyhus slott i norra Uppland. Och här mötte han sitt slutliga öde.

Den i särklass mest kända skrönan om Erik XIV är att han ska ha mördats med förgiftad ärtsoppa. Stämmer verkligen detta?

Misstänkt mord på Erik

Erik avled på Örbyhus kort tid efter midnatt den 26 februari 1577. Det finns vittnen både till själva dödsfallet och till den sjukdom som ändade hans liv, eftersom två präster var närvarande vid dödsbädden och folk på slottet rapporterade till Johan III om förloppet. Därför vet vi att Erik sedan mitten av månaden led av svåra magsmärtor.

I synnerhet två personer är skäligen misstänkta för mord: överstefångvaktaren Erik Andersson (Ekeblad) och kanslisekreteraren Johan Henriksson. De hade fått fullmakt av Johan III att, vid behov, röja fången ur vägen.

När Erik avlidit for Johan Henriksson genast till kungen och gav honom den välkomna nyheten. Johan III ordnade raskt en begravning: kroppen balsamerades, fördes till Västerås domkyrka och stod på lit de parade i tre dagar, allt för att övertyga folket att Erik verkligen hade dött.

Redan vid denna tid började förgiftningsrykten cirkulera. Hertig Karl, Johans yngre bror, kritiserade kungen i brev för att ingen av rikets höga herrar varit med vid dödsbädden – just detta bäddade ju för ryktesspridning om ont uppsåt.

Hertigens spådom slog in, men det dröjde till 1620-talet innan historieskrivaren Johannes Messenius redogjorde för ryktet att Erik hade dödats genom att någon blandat arsenik i hans ärtsoppa.

Arsenik i kroppen

I samband med restaureringen av Västerås domkyrka på 1950-talet undersöktes Erik XIV:s kvarlevor noggrant. Forskarna påträffade stora mängder arsenik i kroppen, begravningstextilierna och den ursprungliga träkistan. De bevisade också att arseniken inte kunde ha tillförts kroppen efter döden.

Av detta har man dragit slutsatsen att exkungen med all säkerhet dog av arsenikförgiftning. Mord, alltså. Högste ansvarig var sannolikt den kunglige halvbrodern Johan III. Men ärtsoppa? Nej, det kunde man inte bevisa. Mer sannolikt är att arseniken blandades i vin.

Splittrat om Erik XIV som kung

Var Erik XIV en bra eller dålig kung? Mycket dålig, säger en månghundraårig tradition med rötterna i de mot kungen fientliga skrifter som producerades på order av hertig Johan redan under sommaren och hösten 1568. I dag är omdömet betydligt mer splittrat.

Framför allt var Erik ett barn av sin tid, ett typiskt exempel på en europeisk monark i renässansens tidevarv. Detta gäller hans utbildning, synen på kungaämbetet, ceremonierna, festerna och umgängesvanorna, och det gäller i allra högsta grad hans politiska och militära handlande.

Det mest iögonfallande med Eriks kungagärning är hans konsekventa strävan att stärka centralmakten kring den egna personen, något som gick ut över högadeln och de egna bröderna. På denna punkt har hans politik flera paralleller i 1500-talets Europa. Erik XIV var en framträdande talesman för den maktideologi som i modern historieforskning förknippas med den tidigmoderna statens formation.

Grandios självbild av Sverige

Kung Erik hade en hög uppfattning om sig själv och det rike han var satt att styra. Hans grundläggande problem var att uppfattningen inte motsvarades av verkligheten. Sverige var ett mindre och svagare land än Erik (och, för den delen, hans bröder) ville tro. Att han ideligen fick nej när han friade till utländska furstinnor är inte märkligt.

Mot bakgrund av vad vi i dag, med efterklok distans, vet om 1560-talets Sverige är det föga förunderligt att Erik aldrig lyckades kuva den starka högadeln och att han till slut störtades i ett uppror.

Ej heller väcker det förvåning att hans krig inte fick någon lyckosam ände. De svenska resurserna motsvarade inte kungens drömmar. Men inget av detta var unikt för Erik XIV. Fredrik II av Danmark, liksom flertalet grannfurstar, var minst lika orealistiska i sina vittsyftande planer. Och medan kungarna spelade högt, med blodigast möjliga medel, fick folket betala.

Erik XIV var en kung som föll offer för historieskrivningen. Om inte Johan III följt upp sitt lyckade uppror med hatpropaganda skulle vi i dag ha haft ett mycket ljusare minne av Gustav Vasas äldste son. Erik var kungen som ville alltför mycket och som fälldes av den egna ambitionen.

Publicerad i Populär Historia 12/2010

Fakta: Gustav Vasas fyra söner

Gustav Vasa hade fyra söner: Erik (med Katarina av Sachsen-Lauenburg) och Johan, Magnus och Karl (med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud)). För att undvika bråk och framtida inbördeskrig försåg han bröderna med var sitt hertigdöme, som de fick styra som egna riken. Erik XIV regerade över ett stort småländskt område. Men Gustavs försiktighetsåtgärder räckte inte långt. Så fort han var död och sonen Erik år 1561 övertagit kronan, uppstod konflikter mellan främst denne och den blivande Johan III.