Fakta: Den stora oredan
Den ryska tidsepok som prins Gustav drogs in i med full kraft och som slutligen blev hans öde, har av historikerna döpts till Den Stora Oredan; ett politiskt virrvarr av makt- och intrigspel.
Startskottet för de täta tronomstörtningarna på Rysslands tsartron kom när Ivan den förskräckliges son Feodors dog, vilket innebar att den ruriska härskardynastin utslocknade. Svågern Boris Godunov, som slog prins Gustav i bojor för att han avspisade dottern Xenia, inledde genom att göra anspråk på tronen, men plågades av ideliga rykten om att Ivan den förskräcklige hade haft ytterligare en son vid namn Dimitrij som gömts undan för att inte mördas av den makthungrige Godunov.
Flera gåtfulla individer dök upp och gjorde anspråk på att vara den mytomspunne Dimitrij. Med en mångtusenhövdad styrka satte en av dem kurs mot Moskva. Samtidigt dog Godunov och därmed låg tsartronen öppen för ”Dimitrij”, som efter ett år emellertid själv föll offer för en sammansvärjning.
Ny tsar blev en av sammansvärjningens centralgestalter, Vasilij Sjujskij. Ett av hans första åtaganden var att se till att den svenske prinsen sattes i husarrest i Kasjin. Men knappt hade installationstalen tystnat i Kreml förrän Vasilij utmanades av en ny Dimitrij-aspirant, som vann stora militära framgångar och med sina styrkor hotade Moskva.
Den hårt trängde tsaren tvingades acceptera ett erbjudande om militär hjälp från sin främste fiende Sverige. (Det generösa anbudet skall ses i skenet av Karl IX:s rädsla för att en segrande ”Dimitrij” skulle infoga Ryssland i den polska maktsfären.)
Till härförare för den svenska undsättningsstyrkan utsåg kungen den blott 25-årige Jakob De la Gardie, son till det berömda militärgeniet Pontus De la Gardie.
Styrkan korsar den svensk-ryska gränsen i mars 1609 och ett år senare, den 12 mars 1610, tågar den unge generallöjtnanten som förste europeiske härförare in i Moskva och slår därmed Napoleon med närmare 200 år. Under öronbedövande folkjubel defilerar stolta svensksöner på tsarernas hemgator.
Jakob De la Gardie tågar själv upp till Kreml och står där ”överblickande staden som dess herre” och vid audiensen hos tsaren chockerar han alla genom att vägra låta sig avväpnas före inträdet i tsarens gemak. Det är med värjan i bältet han emottar Vasilijs ceremoniella hövlighetsriter.
När uppståndelsen lagt sig kring det historiska intåget, sadlar Jakob De la Gardie sin häst och tar sig de få milen till Kasjin. Efter mödosamt sökande finner han det han kommit för – en vanvårdad, av ogräs övervuxen grav som gömmer den förskjutne och bortglömde vasaprinsen.
Gemensamt för den unge härföraren och prins Gustav var att det storpolitiska maktspelet fört båda till Rysslands hjärta, men omständigheterna försåg den ene med hjältegloria, den andre med bojor och en för tidig död.
Jakob De la Gardie hade själv tillbringat sex år som krigsfånge i Polen. Han visste vad ofrihet innebar. Prinsens djupt tragiska öde hade därför tidigt gripit honom och han infann sig nu i Kasjin för att hedra minnet av den förskjutne.
De la Gardie var den förste svensk att besöka prinsens grav. Så vitt man vet blev han också den siste.
Publicerad i Populär Historia 6/1993