Erik XIV:s son prins Gustav dog i armod

Bland de svenska kungligheterna finns en som aldrig kom på pränt. Ingen vet i dag riktigt hur han såg ut, eftersom det var förbjudet att avbilda honom under hans uppväxt. Inte ens hans namn fick nämnas, varken i tal eller i skrift. Redan som barn gavs han epitetet ”den olycklige”. Och olycklig förblev han. Det som kom att förmörka livet för honom var att han föddes vid fel tidpunkt, av fel föräldrar, i fel land.

Källmaterialet om honom är näst intill obefintligt. Spridda dagboksanteckningar, några handskrivna noteringar och enstaka dolska dekret är allt som finns. Om det kringirrande liv han tvingades till, känner man endast huvuddragen. Levnadsteckningen av honom blir därefter.

Prins Gustav var son till Erik XIV och Karin Månsdotter, född den 28 januari 1568 och som sonson till Gustav Vasa rättmätig arvtagare till kronan.

Kamp om tronen

Samma år som prinsen såg dagens ljus, störtades emellertid hans förvirrade fader Erik från tronen av brodern Johan och familjen tvingades fly till svenska Finland. Vasasönernas kamp om tronen fick så småningom maktens tentakler att nå ända till familjens tillflyktsort i Åbo. Den oskyldige prinsen kom att drabbas med kraft.

Johan såg i prins Gustav en farlig framtida rival och inför riksrådet betonade han därför att det kunde vara ”nyttigt av många orsakers skull, att Eriks son Gustav inte längre blir kvar hos Karin på Åbo, utan måste tagas ifrån henne”. Den lille prinsen skulle utplånas ur det svenska medvetandet; han fick inte nämnas vid namn, varken i mun eller av hand. Inte ens fysiskt skulle han få beträda det svenska riket.

Prinsen rycktes bryskt ur moderns famn och förvisades till Polen. Bara sju år gammal och helt ensam stod han förtvivlad och förvirrad i ett främmande land. Räddningen blev det jesuitiska brödraskapet som tog hand om honom och gav honom undervisning i den katolska läran. Det fick till följd att han så småningom konverterade till katolicismen och som vuxen företog han flera pilgrimsfärder till Rom.

En tiggares öde

Nöden var dock allestädes närvarande och vid flera tillfällen var han nära att lida svältdöden. En tid fick han ihop pengar till mat genom att försörja sig som alkemist, men hans öde förblev tiggarens. Och det var också som en tiggare han tog sig till Krakow för att försöka få kontakt med sin syster Sigrid, som ingick i ett kungligt sällskap vilket besökte staden. I skydd av mörkret sökte han upp henne och enligt en dåtida anteckning var den svältmagre prinsen ifrån sig av längtan efter att få återförenas med syskonen och modern.

Innan de skildes bad han systern framföra en vädjan till modern om att hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att de en dag skulle få återförenas.

Längtan efter familjen fick den förvisade prinsen att åtskilliga gånger, intill förödmjukelsens gräns, söka nåd inför Johan. Men farbrodern var kallsinnig och strödde dessutom ytterligare salt i såren genom att låta Karin Månsdotters enträgna böner om att få träffa sitt barn klinga ohörda.

Orsaken därtill torde vara att man inom flera äventyrliga kretsar i det kungliga Europa sökte utnyttja den landsförvisade vasaättlingen som svensk tronpretendent, vilket gjorde Johan skräckslagen. Gustav önskade själv på intet sätt spela någon politisk roll, men hans namn kom ändå oförskyllt att gång efter annan figurera i konspirationer mot den svenska kronan.

Det gick så långt att det svenska riksrådet 1585 allvarligt överlade att röja honom ur vägen. Planerna sattes emellertid aldrig i verket. Johan beslöt istället att de måste ”hålla moder och son åtskilda från varandra för rikets bästa, intill livets slut”. Johan höll sitt löfte, men hade förmodligen inte räknat med att ”livets slut” skulle slå mot honom först. Den 17 november 1592 avled Johan III, men det kom att dröja ytterligare fyra år innan Karin Månsdotter äntligen fick sitt hett eftertraktade tillstånd av riksrådet att söka upp sin landsförvisade son.

Dramatiskt möte

De två träffades i baltiska Reval (nuvarande Tallinn i Estland). Karin Månsdotter och prins Gustav hade då varit åtskilda i mer än 20 år.

Noteringar upplyser om att modern hade svårt att känna igen sitt barn. Den hon stod inför var ”en av sorger i förtid åldrad man som glömt sitt svenska modersmål”. Först sedan prinsen visat upp ett par ”säregna födelsemärken” övertygades modern om att det var hennes förlorade son hon stod framför. Alla svårigheter till trots, blev mötet ”ömt och givande” skriver Karin Månsdotter i ett brev till en väninna.

Prins Gustav återsåg aldrig sin moder, eller någon annan i familjen. Ödet förde honom istället till Ryssland där han snabbt blev indragen i det storpolitiska spelet mellan dåtidens två stormakter: Sverige och Ryssland.

I Kreml smidde tsar Godunov konspiratoriska planer mot den svenska kungamakten och Gustav inbjöds därför till Moskva 1599 där han togs emot med furstlig ståt och lismeri.

I sju år stannade den förskjutne svenske prinsen i Ryssland, upplevde Den stora oredans politiska förvecklingar i det väldiga tsarriket och kastades, beroende på vem som för tillfället satt på tsartronen, flera gånger i fängelse. Första gången berodde det på att han avböjde anbudet om giftermål med Godunovs dotter. Efter tsarens död frisläpptes han, men skickades åter bakom galler av den nytillträdde Dimitrij eftersom han ånyo vägrade låta sig utnyttjas i några konspirationsföretag mot sitt gamla fosterland.

Husarrest i Kasjin

Vid Dimitrijs död återfick han friheten, men var då redan märkt av tiden i fångenskap. Knappt hade fängelseportarna slagit igen bakom honom förrän han arresterades på nytt och förvisades till byn Kasjin, ”en gudsförgäten håla”. Här framlevde den olycklige sonen till Erik XIV och Karin Månsdotter sina sista dagar i mild husarrest. I februari 1607 slog döden till. Gustav blev endast 39 år, men enligt de ryska bevakarna hade han hälsat den stundande döden som en ”välkommen befrielse från den jordiska ondskan”.

Jordfästningen tvingades ske i all obemärkthet i en allmän björklund en bit utanför Kasjin. Byns befälhavare hade nämnligen försnillat de pengar Rysslands nye tsar skickat för att ge den avlidne vasasonen en någotsånär värdig begravning.

Den rättmätige arvtagaren till Sveriges rikes krona dog som han levt – i förnedring. Viloplatsen föll i glömska och i dag vet ingen var graven är belägen.

Kenth Olsson är historiker och författare. Senast medverkade han i Populär Historia med en berättelse om de svenska sjömän som försvann i Sovjet.

Publicerad i Populär Historia 6/1993

Fakta: Den stora oredan

Den ryska tidsepok som prins Gustav drogs in i med full kraft och som slutligen blev hans öde, har av historikerna döpts till Den Stora Oredan; ett politiskt virrvarr av makt- och intrigspel.

Startskottet för de täta tronomstörtningarna på Rysslands tsartron kom när Ivan den förskräckliges son Feodors dog, vilket innebar att den ruriska härskardynastin utslocknade. Svågern Boris Godunov, som slog prins Gustav i bojor för att han avspisade dottern Xenia, inledde genom att göra anspråk på tronen, men plågades av ideliga rykten om att Ivan den förskräcklige hade haft ytterligare en son vid namn Dimitrij som gömts undan för att inte mördas av den makthungrige Godunov.

Flera gåtfulla individer dök upp och gjorde anspråk på att vara den mytomspunne Dimitrij. Med en mångtusenhövdad styrka satte en av dem kurs mot Moskva. Samtidigt dog Godunov och därmed låg tsartronen öppen för ”Dimitrij”, som efter ett år emellertid själv föll offer för en sammansvärjning.

Ny tsar blev en av sammansvärjningens centralgestalter, Vasilij Sjujskij. Ett av hans första åtaganden var att se till att den svenske prinsen sattes i husarrest i Kasjin. Men knappt hade installationstalen tystnat i Kreml förrän Vasilij utmanades av en ny Dimitrij-aspirant, som vann stora militära framgångar och med sina styrkor hotade Moskva.

Den hårt trängde tsaren tvingades acceptera ett erbjudande om militär hjälp från sin främste fiende Sverige. (Det generösa anbudet skall ses i skenet av Karl IX:s rädsla för att en segrande ”Dimitrij” skulle infoga Ryssland i den polska maktsfären.)

Till härförare för den svenska undsättningsstyrkan utsåg kungen den blott 25-årige Jakob De la Gardie, son till det berömda militärgeniet Pontus De la Gardie.

Styrkan korsar den svensk-ryska gränsen i mars 1609 och ett år senare, den 12 mars 1610, tågar den unge generallöjtnanten som förste europeiske härförare in i Moskva och slår därmed Napoleon med närmare 200 år. Under öronbedövande folkjubel defilerar stolta svensksöner på tsarernas hemgator.

Jakob De la Gardie tågar själv upp till Kreml och står där ”överblickande staden som dess herre” och vid audiensen hos tsaren chockerar han alla genom att vägra låta sig avväpnas före inträdet i tsarens gemak. Det är med värjan i bältet han emottar Vasilijs ceremoniella hövlighetsriter.

När uppståndelsen lagt sig kring det historiska intåget, sadlar Jakob De la Gardie sin häst och tar sig de få milen till Kasjin. Efter mödosamt sökande finner han det han kommit för – en vanvårdad, av ogräs övervuxen grav som gömmer den förskjutne och bortglömde vasaprinsen.

Gemensamt för den unge härföraren och prins Gustav var att det storpolitiska maktspelet fört båda till Rysslands hjärta, men omständigheterna försåg den ene med hjältegloria, den andre med bojor och en för tidig död.

Jakob De la Gardie hade själv tillbringat sex år som krigsfånge i Polen. Han visste vad ofrihet innebar. Prinsens djupt tragiska öde hade därför tidigt gripit honom och han infann sig nu i Kasjin för att hedra minnet av den förskjutne.

De la Gardie var den förste svensk att besöka prinsens grav. Så vitt man vet blev han också den siste.

Publicerad i Populär Historia 6/1993