Gustaf V: kronprinsens säregna krona

Gustaf V var den förste kung som inte lät kröna sig. Men som kronprins bar han en krona med säregen historia.

19 mars 2002 av Astrid Tydén-Jordan

Oscar II brukar kallas den siste ”sagokungen” i Sverige, en majestätisk fadersgestalt för folket. Han var verkligt konungslig även i den meningen att han kröntes och har ofta avporträtteras i full ornat med den traditionsmättade kungakronan från Erik XIV:s dagar på sitt huvud. Om Oscar gärna framträdde utåt som den patriarkaliska monarken, så stod hans äldste son, kronprins Gustaf, för elegans och sportighet. Men Gustaf lät aldrig avporträttera sig i kunglig skrud. Det sägs att han höll stor distans till folk i gemen, mer än någon annan av våra regenter i modern tid.

Gustafs kronprinstid var ovanligt lång och började 1872 när farbrodern Karl XV dog och efterträddes av Oscar II. När Gustaf som 49-åring tillträdde tronen 1907 valde han att inte låta sig krönas, vilket var ett oerhört brott mot traditionen. Ingen svensk regent i mannaminne har varit okrönt i mer än några år, medan den stora ceremonien har planerats. Av hävd har kröningen varit den akt genom vilken monarkens yrkesroll legitimerats och han invigts i sitt ämbete. Men Gustaf V var ingen vän av stora gester och yttre pompa. Andra åtgärder han genast vidtog var att skära ned hovstaten och förenkla hovceremonielet. Dessa förändringar genomfördes vid en tid då kröning, smörjelse, knäfall, processioner och kröningsfest på vissa håll i världen ännu omfattades med religiös mysticism. Till och med i Sverige betraktade en del människor kröningen nästan som ett sakrament.

Den 1907 nytillträdde kungen sägs ha avstått från kröningen med hänvisning till att denna ceremoni inte föreskrevs i grundlagen. Beslutet fattade han på eget bevåg och utan att ha rådfrågat regeringen. Det går inte att bortse från att de stora kostnader som ett sådant evenemang drog med sig, skulle ha fått skarp kritik. Detta faktum bidrog till kungens beslut. För att täcka de extra utgifterna för kröningar, fanns det en lång tradition i Sverige att ta ut extra skatt. Denna så kallade kröningsgärd var inte populär hos många av dem som drabbades, och kungen menade att pengarna kunde användas till nyttigare ändamål.

Ställningstagandet var i linje med enkelheten i Gustaf V:s uppträdande i övrigt, men visade också anpassning till en ny tid. Som en konsekvens av att kröningsceremonin inställdes var det också kungens vilja att det föråldrade ceremonielet vid riksdagens högtidliga öppnande i rikssalen på slottet skulle moderniseras. Enligt ett personligt uttalande ville han att ceremonin skulle ske i närmare anslutning till folkliga stämningar i landet. Kungens och prinsarnas uppträdande i kronor, spira och hermelinsbrämade mantlar var otidsenligt.

Gustaf V är således den förste okrönte kungen i Sverige, men han bar ändå krona i många år – som kronprins. När fadern tillträdde tronen 1872 blev prins Gustaf, hertig av Värmland, kronprins av Sverige och Norge. De förenade rikenas kronprins hade en egen symbol, en rangkrona. Det är den så kallade arvfurstekronan, eller kronprinskronan – en av de främsta klenoderna i skattkammarens valv i Kungliga slottet.

Kronan är av ålderdomlig typ och består av en kronring med åtta höga spiror runtom, i princip spetsiga trianglar av guldplåt med en pärla på toppen. Om konstruktionen är enkel så är den desto rikare dekorerad. Kronan är helt översållad med utsökta ornament, bladslingor, blommor, knoppar av guld med emaljdekor och ett stort antal ädelstenar. Men även ornamenten är av ett ålderdomligare slag än vad som var à la mode på 1800-talet.

Arvfurstekronan har en spännande historia med två olika tillkomstperioder under 1600-talet och dessutom under två olika drottningar, båda med namnet Kristina. I sitt äldsta skede går kronan tillbaka till 1600-talets tidigaste år. Men dess tillkomst som arvfurstekrona hänger samman med kröningen av vår mest kända drottning Kristina, Gustav II Adolfs dotter. Hennes kröning hade planerats i sex år och skulle blir ett lysande skådespel i Stockholm 1650. Enorma summor lades ned på ny rekvisita. Ändå glömde man bort en så viktig sak som att tronföljaren, drottningens kusin Karl (X) Gustav, enligt traditionen skulle bära en speciell dräkt med tillhörande hatt och egen krona, som bars kring kullen. Det var drottningen själv som påminde riksrådet om denna sed, men då återstod endast 17 dagar till kröningen. Märkligt nog hann ytterligare några dagar rinna undan innan guldsmeden Jürgen Dargeman fick beställningen på kronan och kunde utkvittera 200 dukater. Det var nu en vecka kvar till kröningen. Tiden var för kort för nytillverkning. För att Dargeman skulle hinna färdigställa kronan var det nödvändigt att kompromissa. Man beslöt att kronringen och spirorna skulle nytillverkas i guldplåt, medan dekoren skulle tas från en annan dyrgrip.

Det föremål som inte bara fick släppa till sin dekor, utan helt enkelt slaktades, var en drottningkrona som tillverkats åt Kristina den äldre (Gustav II Adolfs mor) när hon kröntes samtidigt med Karl IX år 1607. För eftervärlden är förlusten av den gamla drottningkronan mycket beklaglig, speciellt som inte ens en avbildning bevarats. Men för Dargeman var detta ett sätt att i allvarlig tidsnöd lösa en svår uppgift. Guldsmeden monterade de utsökta, med emalj dekorerade, guldornamenten på den blanka guldstommen och tillfogade infattade ädelstenar: diamanter, rubiner och mitt fram en stor safir. De blomlika ornamenten mitt på spirorna liknar mycket andra arbeten av Dargeman och det kan tänkas att han haft dem på lager. På rekordtid åstadkom han ett storartat resultat!

Till formen är arvfurstekronan mycket ålderdomlig, öppen med spetsiga spiror – en så kallad strålkrona av en typ som var känd redan under antiken.

I stort sett är själva kronan oförändrad sedan fullbordandet 1650, men vissa smärre ändringar har gjorts. Väsentligt är också att sättet att bära den med tiden blev ett helt annat. När kronprins Gustav (sedermera kung Gustav III) på 1760-talet skulle bära kronan var det inte tal om att placera den på en hatt med brätten. I stället tillverkades en broderad hätta av blått siden över vilken den träddes. Till sin kröning 1772 lät han ytterligare försköna kronan i sin egen historiserande smak. Över safirerna mitt fram och mitt bak monterades en svartemaljerad vase av guld, för att referera till kungens namne och förebild Gustav I av huset Vasa. Vasen passade senare även medlemmarna av huset Bernadotte, vilka eftersträvat att anknyta till äldre svenska traditioner, inte minst till Vasadynastin. Däremot ger kronprinskronan ett helt annat helhetsintryck nu än när den på ursprungligt sätt bars kring den höga kullen på en bredbrättad, guldbroderad hatt med hermelinsbräm.

Kröningstraditionen avbröts 1907 enligt Gustaf V:s vilja, och hans efterträdare har följt hans exempel. Kungakronan och övriga regalier har ändå behållit sin betydelse som symboler för monarken och statsskicket. Vid till exempel riksdagens högtidliga öppnande, som före 1970-talets hölls i rikssalen på Stockholms slott, lades regalierna på speciella bord intill silvertronen. Detta skedde varje år fram till 1974. Regalier tas även fram vid kyrkliga ceremonier i kungahuset. Vid kungabarns dop är det sed att en krona placeras intill dopfunten, för att markera barnets rang. Senaste tillfället då den här aktuella kronan bars upp ur valven var således vid kronprins Carl Philips dop 1979, då den placerades på ett så kallat hyende på ett regaliebord intill dopfunten i slottskyrkan.

Sedan den nya successionsordningen infördes är kronan symbol för kronprinsessan Victoria.

Publicerad i Populär Historia 6/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också