"A Young Lady Aged 21". Mycket tyder på att detta porträtt föreställer Helena Snakenborg, hovdam hos Elisabet I och markisinna av Northampton. 

© Tate Britain

Helena Snakenborg: drottning Elisabets sängkamrat

Helena Ulfsdotter Snakenborg kom till England som hovdam till prinsessan Cecilia – en av Gustav Vasas döttrar. Hon stannade kvar i landet och blev Englands näst finaste dam.

6 augusti 2002 av Birgitta von Heland

Den 8 september 1565 stapplade ett sjösjukt svenskt sällskap i land i Dover i södra England. Resmålet var London och den engelska drottningen. Följet leddes av den höggravida svenska prinsessan Cecilia, sedan ett år gift med markgreven Kristoffer av Baden-Rodemachern. Svenskarna hade varit på resande fot i tio månader. För att undvika det fientliga Danmark hade man tvingats resa landvägen via Finland, de baltiska länderna och vidare genom Europa till Calais, där man hyrt ett mindre fartyg för färden över Engelska kanalen.

Äntligen skulle Cecilia, en av Gustav Vasas döttrar, träffa sin stora förebild, drottning Elisabet, som inbjudit henne. I Dover togs svenskarna om hand av drottningens utsända under ledning av William Parr, markis av Northampton och bror till Henrik VIII:s sista hustru Catharina, drottning Elisabets styvmor. Resan till London tog fyra dagar och där inkvarterades man i Bedford House, som rekvirerats för svenskarnas räkning. Dit kom även drottningen för att välkomna sina gäster.

Efter bara ett par dagar i England födde Cecilia en son, som två veckor senare döptes i slottskapellet i Whitehall. Drottningen var gudmor och i dopceremonierna deltog bland andra markisen av Northampton, sedan svenskarnas ankomst en trägen gäst hos Cecilia och markgreven.

Han hade förälskat sig i den yngsta av de sex svenska hovdamerna, den sextonåriga Helena Snakenborg. Han ville gifta sig med henne.

Helena Ulfsdotter Snakenborg var dotter till det år 1563 avlidna riksrådet Ulf Henriksson Snakenborg till Fyllingarum i Östergötland och Agneta Knutsdotter Lillie. Inför englandsresan hade prinsessan Cecilia och Helena övertalat flickans mor att låta Helena följa med. Både Cecilia och Helena gav den förälskade markisen ett positivt svar – men han hade agerat en aning förhastat eftersom han redan var gift.

Till en början var Helena förmodligen omedveten om situationen. Den unga svenskan var säkert både smickrad och imponerad över att ha blivit utvald av denne höge herre, som också som erfaren hovman och kavaljer visste hur han skulle göra största möjliga intryck på sin älskade.

Helena, som var en viljestark och självständig ung kvinna, såg utan tvekan både praktiskt och realistiskt på möjligheterna att skapa sig en framtid som tedde sig vida bättre än vad som kunde vänta hemma i Sverige. I det brev till sin mor, i vilket hon bad om tillstånd att gifta sig med markisen, utelämnade Helena alla personliga beskrivningar av sin friare; inte ens hans ålder, 52 år, nämndes. I stället berättade hon om hans höga rang och ställning vid hovet och beskrev ingående de fina presenter hon fått av honom.

Allt var dock inte frid och fröjd i det svenska sällskapet. Den slösaktiga prinsessan Cecilia fick allt större ekonomiska problem. För att kunna fortsätta sitt lyxiga liv slutade hon betala sina räkningar och lånade pengar. Det hjälpte inte att den engelska drottningen betalade en del skulder, läget blev ohållbart och Cecilia fann för gott att lämna England. Ända till Dover förföljdes hon och hennes man av fordringsägarna. En del av fordringarna bestod av de skulder som det svenska sändebudet Nils Gyllenstierna lämnat efter sig när han 1561–62 varit i London för att fria till Elisabet för Erik XIV:s räkning.

Helena blev kvar i England. Vid det här laget hade emellertid den friande markisens trassliga familjeförhållanden kommit till Helenas mors kännedom, bland annat genom de andra svenska hovdamernas brev hem till släktingar i Sverige.

Modern skrev ett långt brev med förmaningar och förebråelser till Helena, som i sin tur mycket upprörd svarade att moderns oro var obefogad. Det var skvaller och förtal.

Det var nu inte bara markisen som fäst sig vid Helena. Även drottning Elisabet hade fattat tycke för den okonstlade och väluppfostrade unga svenskan och utsåg henne till en av sina Maids of Honour, de hovfröknar som fanns i drottningens omedelbara närhet. Snart utvecklades en varm vänskap mellan den tjugo år äldre regenten och Helena, en vänskap som varade till Elisabets död 1603. Det berättas att Helena till och med fick vara drottningens sängkamrat, alltså den som hjälpte till att värma upp den kalla kungliga bädden.

Först i maj 1571 kunde Helena gifta sig, då hade nämligen den trånande markisens hustru avlidit. Drottningen höll det storståtliga bröllopet och Helena blev nu markisinna av Northampton, drottningens styvmoster och Englands främsta dam efter drottningen.

Äktenskapet blev emellertid kort. Under en resa i oktober samma år försämrades den åldrige och sjuklige markisens hälsa och han avled i slutet av månaden. Drottningen bekostade en ståndsmässig begravning och såg till att änkan tilldelades medel för sin försörjning. Helena fick fri bostad i Hampton Court, fritt vivre för sig och sina tjänare och fortsatte sin tjänstgöring vid hovet. Av drottningen kallades hon hädanefter ”the good Lady Marquess”.

Åren gick och många av de ogifta männen i hovets omgivning uppvaktade Helena. Hon valde kammarjunkaren Thomas Gorges som inte var högadlig men från en gammal engelsk släkt. Han var hederlig och omutlig och drottningen hade tilldelat honom många inkomstbringande uppdrag.

Paret gifte sig hösten 1576, i hemlighet, eftersom drottningen visserligen uppmuntrat dem men sin vana trogen inte kunde bestämma sig för om hon skulle ge sitt tillstånd. Elisabet blev mycket vred över tilltaget. Thomas fick sitta i Towern ett tag – ett vanligt straff för alla sorters brott – och Helena förvisades från hovet. Efter en tid togs dock båda till nåder och återinträdde i sina tjänster.

Paret skaffade sig ett hus med trädgård i Whitefriars i utkanten av London. 1578 födde Helena en dotter och under 1580-talet utökades familjen med ytterligare två döttrar och fem söner. Under samma period ägnade Helena och hennes man mycken tid åt att planera och övervaka uppförandet av en huvudbyggnad på det nyinköpta godset Longford, beläget söder om Salisbury i västra England.

Byggnaden blev flera våningar hög och fick en triangulär utformning med ett runt torn i varje hörn. Huset inreddes med många sällskapsrum, ett kapell, sovrum och köksavdelning. Friskt källvatten pumpades upp till de olika våningarna och ett slags vattenklosetter, som spolades med regnvatten, installerades. Park, frukt- och köksträdgårdar anlades intill huset. Det var klart 1591 – men då hade familjen redan bott där i flera år.

Familjefadern syntes dock till alltmer sällan. Han fick fler och fler uppdrag av drottningen. Till exempel skickades han sommaren 1582 till Sverige med brev från drottningen både till kung Johan III och hertig Karl.

Relationerna mellan England och Sverige var ansträngda. Svenskarna hade kapat engelska fartyg i Östersjön och fortfarande hade varken Gyllenstiernas eller prinsessan Cecilias skulder till engelska staten och till enskilda engelsmän återbetalats. Dessutom hade engelsmän på besök i Sverige behandlats illa. Kung Johan å sin sida ville ha Englands hjälp mot Ryssland.

Thomas Gorges togs emot väl och fick även tillfälle att träffa Helenas släkt. Besöket fick dock inga konkreta resultat.

Helenas goda kontakter med den svenska kungafamiljen utnyttjades vid flera tillfällen av drottning Elisabeth. Uppenbarligen hade Helena fortlöpande brevkontakt med hertig Karl, som var hennes barndomsvän. Ett av hennes brev, skrivet på latin i mars 1588, finns bevarat och i det uppmuntrar hon hertig Karl att stärka sina kontakter med England.

Trots kontakterna med hemlandet återvände Helena själv aldrig till Sverige.

En annan både inrikes- och utrikespolitiskt grannlaga uppgift, som tillföll Thomas Gorges, var häktningen och överförandet av den skotska drottningen Maria Stuart till fängsligt förvar på slottet Fotheringay (se artikeln om drottning Elisabet). Thomas deltog inte i några stridsaktiviteter under det krig som utbröt mot Spanien, men som tack för sina tjänster åt staten blev han adlad av drottningen. Han utnämndes även till Gentleman of the Queens Wardrobe. Till sin död stod han dock långt under sin hustru i rang.

Drottningen hade 1584 på livstid förlänat Helena och Thomas egendomen Sheen, ett före detta kloster strax norr om drottningens viktigaste residens, Richmond Palace. Det innebar att de kunde ha sina barn hos sig när de tjänstgjorde vid hovet. Thomas utsågs dessutom till förvaltare av Richmond med trädgårdar och park. Till Helena gav Elisabet våren 1590 även rätten till två sätesgårdar i Wiltshire, vilket ökade Helenas inkomstmöjligheter.

Trots Helenas höga position och nära vänskap med drottningen nämndes hon sällan i brev och officiella rapporter. Det förekommer till exempel inget hovskvaller om henne.

Helena ägnade sig mycket åt sin familj. Barnens uppfostran och utbildning skulle övervakas och då de blev giftasvuxna skulle lämpliga partner utses. När de äldsta sönerna var halvvuxna skickades de på bildningsresa till kontinenten och 1599 giftes den äldsta dottern bort. Egendomarna och förmögenheten skulle skötas och tjänstefolket handledas. Helena deltog även aktivt i sin mans karriär och den åldrande drottningen blev också alltmer beroende av sin hovdam och vän. Helena blev hennes stora stöd under de sista åren.

Iden stora processionen vid drottningens högtidliga begravning 1603 intog Helena hedersplatsen som främsta sörjande. Hon bar en elegant sorgklädsel med ett enormt dok och ett långt släp. På ena sidan stöddes hon av riksskattmästaren, på den andra av riksamiralen. Två grevinnor assisterade av vice hovmarskalken bar släpet och de följdes av en lång rad damer, sist kom hovfröknarna. Detta ansågs av dåtiden och förmodligen också av Helena, som höjdpunkten på hennes karriär vid det engelska hovet.

Helena och hennes man deltog i juli i kung Jakobs och hans danskfödda hustrus kröning. Men i början av hösten flyttade de till Longford, bort från det pestsmittade London. De levde ett stilla lantliv, avbrutet av resor till kurorten Bath där de sökte bot för sina krämpor.

Helena och Thomas vistades i fortsättningen inte lika ofta som tidigare vid hovet. Men trots att Thomas nu var gammal var han ofta på kungens uppdrag på resor runtom i landet. Båda stod på vänskaplig fot med kungen och Helena förmedlade åter kontakter mellan Karl IX i Sverige och den engelske kungen. Jakob ville gärna medla mellan Sverige och Danmark, vilket inte lyckades. Dessutom fanns ett förslag att den svenske prinsen Gustav Adolf skulle gifta sig med den engelske kungens dotter, Elisabet. Men det förbjöd drottning Anna.

I slutet av mars 1610 avled Thomas Gorges vid 74 års ålder. Han efterlämnade en välskött ekonomi som gav Helena möjlighet att fortsätta att leva ett behagligt liv. Hon slog sig ner på Sheen, på bekvämt avstånd från centrala London, och delade sin tid mellan sina vänner och sina barn och barnbarn. Vid högtidliga tillfällen tjänstgjorde hon fortfarande vid hovet och hon hade kvar sin höga rang så länge hon levde.

1625 dog kung Jakob och efterträddes av sin son Karl. Helena, som nu helt hade dragit sig tillbaka från hovlivet, hade flyttat till Redlynch i Somerset. Där skulle hon bo till sin död. På Longford residerade sonen Edward med familj och han liksom de andra sönerna tillhörde den välbärgade lantadeln och hade viss anknytning till hovet.

Av bevarade brev framgår att Helena hade täta kontakter med hela sin stora familj och gav råd och hjälp och att de olika familjemedlemmarna ofta besökte varandra. Hennes sista brev är skrivet till en dotterson den 8 september 1634 och undertecknat med darrig stil.

Helena dog på Redlynch den 1 april 1635, 86 år gammal. Hon hade då 92 avkomlingar och begravdes vid sin mans sida i katedralen i Salisbury under en ofantlig gravvård.

Publicerad i Populär Historia 5/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också