Lennart Bernadotte hade ingen lätt livsresa. Han övergavs tidigt av sin mor, gifte sig borgerligt, förlorade sina kungliga titlar och lämnade Sverige. Ett nytt liv väntade på det tyska familjegodset Mainau som han förvandlade till ett praktfullt blomsterparadis – med indirekt hjälp av nazisterna.
Lennart Bernadotte med slottet Mainau i bakgrunden. Den cyklande ex-prinsen är fotograferad 1940, slottet 1949.
Prins Lennart Bernadotte föddes 1909 på Stockholms slott. Hans mor var den ryska storfurstinnan och prinsessan Maria Pavlovna av tsarfamiljen Romanov, pappa var den svenske arvfursten prins Wilhelm, hertig av Södermanland och andre son till Gustaf V. Familjen bodde ståndsmässigt i en stor villa på Djurgården, och förfogade även över släktgodset Stenhammars slott utanför Flen.
Lennarts uppväxt var allt annat än kärleksfull. Föräldrarnas äktenskap knakade tidigt i fogarna och slutade i skilsmässa redan 1913 då Lennart bara var fyra år gammal. Det var mamman som valde att lämna det politiskt konstruerade svensk-ryska resonemangsäktenskapet som aldrig kom att spira av kärlek. Klyftan blev för stor mellan Marias känslostarka och livliga personlighet och den återhållna och bohemiska konstnärssjälen Wilhelm.
En annan orsak till uppbrottet kan ha varit att prinsessan Maria försökte undgå ett »förkastlig inflytande« från doktor Axel Munthe, då drottning Victorias livläkare. Maria och Axel hade tillbringat flera månader tillsammans på Capri, brevväxlat och fattat tycke för varandra. Enligt Maria avbröt hon relationen omgående när Munthe anklagade henne för ytlighet och lättsinne, och ska ha varit »grovt närgången«.
I brev till en hovdam i Stockholm berättade hon »vilken förfärlig man Munthe är«, och hoppades att fler skulle få upp ögonen för denna »gemena maktmänniska«. Munthe kommenterade själv aldrig affären.
Skilsmässan var en stor sak, närmast en skandal. Det cirkulerade även rykten om att prinsessan Maria skulle ha haft samröre med ryska diplomater och att en spionhistoria låg bakom hennes flykt. Men det har inte kunnat klarläggas. Att prinsessan Maria skulle få ta med sig sonen Lennart i samband med uppbrottet var hur som helst helt uteslutet. Sonen tillhörde det svenska kungahuset och skulle uppfostras enligt gängse regler.
Lennart med sina föräldrar – prinsessan Maria Pavlovna och prins Wilhelm, 1909.
Eftersom pappa Wilhelm ständigt var på resande fot överlät han vårdnaden till sin mamma, den då 51-åriga drottning Victoria på Stockholms slott. Själv bosatte han sig på släktgodset Stenhammar, där han kom att bo ända till sin död.
Drottning Victorias barnuppfostran var sträng, baserad på preussiskt regelverk, utan utrymme för några större ömhetsbetygelser. Victoria såg det som sin plikt och sitt uppdrag att göra en gudfruktig och duktig prins av Lennart, men farmodern kom från en annan tid med andra värderingar och förstod sig inte på barn, berättade han själv senare i intervjuer.
Pappa Wilhelm månade om sin son och insåg att uppfostran kunde vara skadlig. Hemma från sina resor tog han därför ofta med sig sonen till Stenhammar, för att erbjuda honom ett friare liv: »Du får praktiskt göra vad som helst, men kommer du hem och har dränkt dig, då får du smörj«, ska han ha sagt till sin son.
Fadern betydde allt för Lennart. Den frånvarande mamman fick han lära känna först i vuxen ålder. Maria hade ett händelserikt liv. Hon var fältsjuksköterska i Ryssland under revolutionen, arbetade ett tag åt modedrottningen Coco Chanel och som journalist.
Senare i livet fick mor och son åter kontakt och umgicks en del, men Lennart kom aldrig sin mor nära.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
Efter de första årens uppfostran på slottet fick Lennart börja i allmän skola. Men han var ingen väluppfostrad prins och busade ordentligt för att smälta in och bli accepterad av sina kompisar. I tonåren fick han flytta till pappa Wilhelm på Stenhammar. 1927 tog han studenten, tre år senare blev han reservofficer.
Hertigen av Småland hade svårt att foga sig och följa de kungliga spelreglerna. Den stränga uppfostran hade gjort prins Lennart överkänslig för översitteri och styrning. Han ville själv bestämma över sitt liv, inte vara låst.
Den 11 mars 1932 gifte sig Lennart Bernadotte med Karin Nissvandt – utan Gustaf V:s tillåtelse. Han förlorade då arvsrätten till den svenska tronen.
Våren 1932 tog han ett drastiskt steg, när han gifte sig borgerligt med fästmön Karin Nissvandt (1911–91) i London. Drastiskt eftersom den trolovade var en »kvinna av folket«.
Konsekvensen blev att Lennart Bernadotte förlorade samtliga sina kungliga titlar, ordnar och företrädesrättigheter i egenskap av arvfurste, eftersom han ingått äktenskap med en enskild svensk mans dotter utan att ha erhållit »Hans Maj:t Konungens samtycke«. Kung Gustaf V tryckte även på att fästmöns familj »saknade medborgerligt anseende«.
Under de följande åren intog det svenska hovet en avvaktande inställning till Lennart och Karin. Som han själv uttryckte det i sina memoarer, »i avskräckande syfte«. Inga fler ickekungliga, borgerliga giftermål skulle få ske i framtiden. »Jag kunde kanske ha reagerat starkare mot ärendets handläggning. Men vad hade jag att sätta emot? Vad hade jag kunnat vinna? Ännu sämre relationer med den kungliga familjen?«
Trots motgången blev brytningen med kungahuset början på något nytt. Ett annat sorts liv.
Mitt i hjärtat av Europa ligger den stora, vackra blågröna Bodensjön med vatten och stränder som sträcker sig in i tre länder. I västra delen, på gränsen mellan Tyskland och Schweiz, strax norr om Konstanz, ligger ön Mainau med en stor parkanläggning fylld av trädplanteringar och växtodlingar. Ön är ett populärt resmål och besöks årligen av cirka två miljoner turister.
Mainau har en brokig historia. Från 1200-talet fram till början av 1800-talet tillhörde ön den katolska Tyska orden. Det månghundraåriga styret avbröts dock tillfälligt under trettioåriga kriget då rovgiriga svenska trupper intog ön. Redan sommaren 1632 hade en mindre svensk flotta försökt, men misslyckats. I februari 1647 gick det bättre när ett tiotal enmastade skepp anförda av den svenske amiralen Carl Gustaf Wrangel anföll Mainau.
Trots ett vapenstillestånd några veckor efter belägringen höll svenskarna ön i nära två år. Först efter Westfaliska freden återlämnade de ägorna, men passade då på att plundra slottet och förstöra det mesta i sin väg. Tyska orden kunde nu återvända.
Höga nazistföreträdare besöker Mainau i maj 1935. Från vänster Martin Bormann, Fritz Todt (Organisation Todts grundare), Lennart Bernadotte och Albert Herrmann, borgmästare i den närbelägna staden Konstanz. Under 1930-talet ökade turismen på Mainau kraftigt.
På 1740-talet uppförde de tyska ägarna, storhertigarna av Baden, det nuvarande slottet tillsammans med en slottskyrka. Slottsparken och blomsterträdgården började utformas först på 1850-talet av dåvarande storhertigen Fredrik I av Baden. Trädsamlingen gav Mainau dess speciella karaktär.
Sonen Fredrik II tog senare över egendomen, men trivdes inte, utan testamenterade godset till sin syster Victoria, drottning av Sverige. Detta med förbehållet att Mainau skulle tillfalla sonen prins Wilhelm och lillprins Lennart.
Vid drottning Victorias död 1930 hamnade det tyska fursteslottet helt i svensk ägo. Wilhelm var aldrig intresserad av att ta hand om »eländet«, som han kallade den numera vildvuxna ön. Redan två år senare överlät han godset till sonen, inklusive dess förvaltning.
För Lennart och Karin Bernadotte blev Mainau en fristad. Till en början var deras tillvaro där trevande och försiktig, men snart blev platsen både deras livsuppgift och hem för dem och deras fyra barn.
Vid övertagandet var slottet förfallet och trädgårdarna igenväxta efter många års bristande underhåll. Det skulle krävas mycket tid och pengar att få ordning på Mainau. Varken pappa Wilhelm eller Lennart själv ägde någon större förmögenhet. Dock inbringade försäljningen av familjens villa på Djurgården en del pengar. Lennart Bernadotte satsade även egna medel i projektet. »Tjänar du några pengar på det så får du behålla dem. Går det med förlust så får du själv betala«, underströk Wilhelm för sin son.
Det nya nationalsocialistiska styret i Tyskland såg positivt på det tyska turistandet på blomsterön. Under 1930-talet kunde Mainau dra nytta av en aktiv nationalsocialistisk arbetsmarknads- och turistpolitik, som genom fritidsorganisationen Kraft durch Freude (KdF) ökade besökssiffrorna avsevärt. Från 45 000 besökare 1932 till 350 000 sju år senare.
I sina memoarer berättar Lennart Bernadotte att han sympatiserade med Tyska Arbetsfrontens (DAF) motorvägsbygge genom Tyskland, som för hans egen del innebar snabbare resor till och från Sverige. Men han var aldrig någon anhängare av naziregimen. Tvärtom. Nazisterna försökte kontrollera verksamheten på Mainau. DAF installerade en förman som skulle se till att hänsyn togs till de ideologiska målen i skapandet av den tyska folkgemenskapen.
Lennart Bernadotte fotograferar sin familj på Mainau 1955. Från vänster barnen Marie-Louise, Birgitta, Jan, Cecilia och hustrun Karin.
Lennart Bernadotte ville inte att Mainau skulle bli en kugge i det tyska maskineriet, utan säger sig ha hävdat att det var en svensk privategendom och en del av det neutrala Sverige. När de nazistiska kraven liksom krigsmullret blev allt ljudligare valde familjen att återvända till Sverige hösten 1939. Lennart Bernadotte var inte beredd att gå i nazisternas ledband, och han var även oroad för eventuella flyganfall mot Mainau.
Under krigsåren i Sverige arbetade Lennart som fotograf och redaktör för den svenska tidskriften Foto, regisserade och filmade. 1941 tog han sig an uppdraget som ordförande för den ideella organisationen Barnens Dag.
Året därpå reste han ned till Mainau för att träffa sin förvaltare med personal. »Kära återseenden«, minns Lennart i sina memoarer. Nu stod det klart att han och Karin måste återvända efter kriget om slottet skulle klara sig.
Våren 1943 meddelade den nazityska militära bygg- och ingenjörsorganisationen Organisation Todt (OT) att de ville arrendera Mainau som vilo- och semesterhem för högre officerare och funktionärer. Lennart och Wilhelm reste nu till Tyskland för förhandlingar. De rent ekonomiska aspekterna blev avgörande. OT skulle tillföra både pengar och arbetskraft.
Sedan krigsutbrottet hade antalet besökare på Mainau minskat drastiskt och många medarbetare var inkallade till arbets- eller militärtjänst. Det fanns också en oro för att tyska myndigheter skulle beslagta slottet och upprätta en förläggning för utbombade tyskar. »Det var en besvärlig förhandlingssits, där valet tydligen stod mellan pest och kolera«, ansåg Lennart.
Vintern 1944–45 tilläts den franske fascisten Jacques Doriot och hans högerextrema Parti Populaire Français att förlägga sin verksamhet till Mainau. Detta under det tyska utrikesministeriets beskydd, men utan Mainaus ägares godkännande. I lugn och ro kunde de franska Vichykollaboratörerna fortsätta producera sitt partiorgan Le Petit Parisien och driva sin franskspråkiga radiostation Radio-Patrie.
Våren 1945, när det tyska nederlaget närmade sig, tvingades kollaboratörerna fly; partiledare Doriot omkom under flykten i samband med ett flyganfall. Vid krigsslutet inrättades ett franskt militärsjukhus i slottet där flera franska TBC-sjuka före detta fångar från koncentrationslägret Dachau vårdades. Ett trettiotal personer dog här, det vittnar minnesstenar på platsen om.
Hösten 1945 lämnade de sista franska patienterna ett nedslitet, vandaliserat och plundrat slott.
Mainau med sin blomstrande slottspark är i dag en stor turistattraktion som lockar 1,2 miljoner beökare årligen.
Genom åren har det spekulerats kring huruvida Mainaus svenske ägare skulle ha samarbetat med nazisterna – att Lennart Bernadotte skulle ha varit en ivrig supporter av naziregimen. Men de fasta beläggen har saknats. En sådan diskussion blossade upp i tyska medier så sent som 2012. I en rapport några år senare avfärdade tre tyska lokalhistoriker samtliga anklagelser.
Lennart Bernadotte var aldrig någon ideologiskt övertygad nazist. Tvärtom ska han ha undvikit att kontrolleras av nazistiska stats- och partirepresentanter. Däremot drog han nytta av naziregimen, genom att låta sina privatekonomiska intressen gynnas, både via DAF:s arbete på 1930-talet och det senare av-talet med OT. Ett är säkert. Utan samarbetet med nazisterna hade Mainau inte blomstrat lika bra under den aktuella perioden.
Efter krigsslutet återupptog Lennart och Karin Bernadotte arbetet med att restaurera slottet och utveckla slottsparken och trädgårdarna. Mainau fick ett uppsving. Europas gränser var åter öppna och många krigströtta människor sökte skingra mörkret med naturupplevelser.
Parallellt fick KFUM möjlighet att upprätta ett ferieläger på ön för undernärda, hemlösa och psykiskt skadade tyska barn. Över femtusen ungdomar togs på så vis om hand av pedagogiska sjuksköterskor och erbjöds några veckors hälsosamt och stärkande miljöombyte. Från slutet av 1940-talet genomförde KFUM även internationella träningskurser för ungdomsledare. Slottets södra flygel ställdes då till institutets förfogande under flera år.
I sina memoarer berättar Lennart Bernadotte att han hade svårt att smälta det svenska kungahusets avståndstagande från familjen. Det var ständiga nålstick, exkludering och tveksam behandling.
Detta var något som tog hans hustru särskilt hårt, med sårad självkänsla, magsår och nervsammanbrott som följd. Under 1960-talet förvärrades Karins psykiska ohälsa vilket, enligt Lennart, ledde till makarnas ofrånkomliga skilsmässa.
Något år senare gifte Lennart om sig med sin 35 år yngre tyska assistent Sonja Haunz, som varit en förtrogen vän under de svåra åren. Tillsammans fick de fem barn.
Lennart Bernadotte dog 2004. Som VD för stiftelsen Mainau fortsatte hustrun Sonja att utveckla och modernisera verksamheten. Efter hennes död 2008 tog barnen Bettina och Björn Bernadotte över.
I dag är Mainau en blomstrande slottspark med stora planteringar och växthus fyllda med hundratals rosor och tiotusentals dahlior som lockar många turister.
Publicerad i Populär Historia 5/2019
