Giftermålet mellan Maria Pavlovna och prins Wilhelm skulle stärka banden mellan de gamla arvfienderna Sverige och Ryssland. Men den okonventionella prinsessan Maria gick sin egen väg. Resonemangsäktenskapet slutade med Bernadotteklanens första kungliga skilsmässa.
Maria Pavlovna 1912.
Det var två blyga och osäkra ungdomar som stod inför altaret, efter att bara ha träffats vid ett par tillfällen. Storfurstinnan Maria Pavlovna, som just fyllt 18, hade vuxit upp i den ryska tsarfamiljens skyddade värld. Prins Wilhelm var 23 och sjöofficer i svenska flottan. Senare i livet skulle han bli känd som ”diktarprinsen”.
Bröllopet firades den 3 maj 1908 i tsarens sommarpalats Tsarskoje Selo utanför Sankt Petersburg. Redan under bröllopsmiddagen visade Maria prov på en böjelse att bryta mot stel hovetikett.
Hon var, som hon själv beskriver det i Boken om mitt liv (1930), ”utstyrd som en avgudabild” i tunga kronjuveler. Örhängena – som hade formen av körsbär – var så obekväma att hon under banketten helt resolut tog dem av sig och lät dem dingla på kanten av sitt vattenglas, vilket väckte stor munterhet hos hennes kusin, tsar Nikolaj II, som hade bruden till bordet.
”Även senare i livet skulle hon göra i stort sett vad som föll henne in”, kommenterar sonen Lennart Bernadotte händelsen i sin självbiografi.
Wilhelm var andre son till Gustaf V och drottning Victoria. Enligt uppgift var det Victoria som valt ut Maria Pavlovna som lämplig äktenskapspartner. Genom giftermålet skulle den i kungliga sammanhang nya ”uppkomlingsfamiljen” Bernadotte förenas med ätten Romanov som styrt Ryssland i nästan 300 år.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
Det unga paret mottogs i Stockholm av flaggviftande folkmassor och prinsessan gjorde sig populär genom att hon redan under förlovningstiden lärt sig tala svenska. Året efter bröllopet, den 8 maj 1909, föddes sonen Lennart och tidningarna visade bilder av det unga hertigparet av Södermanland och deras familjelycka. I själva verket var de som främlingar för varandra.
”De som planerade mitt inträde i denna världen”, skriver Lennart Bernadotte, ”var i första hand det kungliga svenska och det kejserliga ryska hovet. Mina föräldrar hade ingenting att säga till om, och Gud vet hur mycket de visste om barnalstring när de gifte sig. De koncipierade mig på nådigaste befallning.”
Maria Pavlovna och prins Wilhelm på ett samtida vykort.
Maria Pavlovna, född i april 1890, var dotter till storfurst Pavel och prinsessan Alexandra som dog i barnsäng när sonen Dmitri föddes året därpå. När fadern valde att gifta om sig med en frånskild kvinna av lägre börd blev han landsförvisad och fråntagen rätten till sina barn, som ansågs tillhöra Romanov-dynastin.
Syskonen växte upp i en isolerad miljö hos släktingar. De tydde sig till varandra och man får i Marias memoarer intrycket att ingen annan människa någonsin kom att stå henne lika nära som brodern Dmitri.
Utanför barnens skyddade värld sjöd missnöjet mot det reformfientliga tsarväldet och i samband med revolutionen 1905 dödades deras fosterfar, furst Sergej, i ett bombattentat i Moskva.
När äktenskapsanbudet från Sverige kom tackade den då 16-åriga Maria först lydigt ja. Hon ångrade sig dock vid närmare eftertanke, men hennes försök till protest ignorerades både i Sankt Petersburg och Stockholm, och bröllopet genomfördes som planerat.
Efter att den första bröllopseuforin lagt sig blev svenska folket snart mer kritiskt inställt till den nya prinsessan, eller ”Ryskan” som hon kom att kallas. Trots en rekordhög hemgift, dyrbara juveler och fina anor (som väckte misstro i jantelagens Sverige) betedde hon sig föga prinsesslikt.
Hon väckte uppseende genom att rida herrsadel, röka cigaretter och åka rutschkana på en silverbricka utför trapporna på Oakhill (nuvarande italienska ambassaden). Villan byggdes på Djurgården åt den unga familjen för tsarryska pengar.
Lennart togs om hand av barnsköterskor och Wilhelm, som var sjöofficer, tillbringade långa tider till sjöss. Maria plågades av sysslolöshet och skrev in sig vid Tekniska skolan (senare Konstfack), för att utveckla sina konstnärliga talanger. Kunskaperna därifrån skulle hon få nytta av när hon senare i landsflykt efter ryska revolutionen hade sålt sina sista juveler, utsmugglade från Ryssland i bläckflaskor och vaxljus, och blev tvungen att arbeta för brödfödan.
I Boken om mitt liv beskriver hon sitt olyckliga äktenskap med den tafatte och blyge Wilhelm och hur svårt hon hade att finna sig tillrätta i det stela umgänget i familjen Bernadotte. Den enda hon kom riktigt bra överens med var Gustaf V, som tyckte om sin egensinniga svärdotter och tog med henne på älgjakter och tennismatcher.
I sin dagbok uttrycker prinsessan sin oro inför framtiden. ”En fruktansvärd tanke – år efter år med denne unge gubbe och omgiven av den där idiotiska familjen! Min Gud!”
Prins Wilhelm, Maria Pavlovna och sonen Lennart Bernadotte på ett familjefoto.
Vad hon inte med ett ord berör i sina memoarer är den ryssfobi som vid den här tiden grasserade i Sverige. Många såg Ryssland som ett militärt hot och olika skrönor florerade, bland annat om kringvandrande ryska ”sågfilare” som i själva verket var tsarryska spioner. 1912 publicerade Sven Hedin sin skrift Ett varningsord som målade upp en skräckbild av hur ryska soldater skulle invadera Sverige om landet inte genast satsade stort på sitt försvar.
Hittills hade skvallret om den nöjeslystna prinsessan mest rört sig om eventuella utomäktenskapliga eskapader, men anklagelserna blev allvarligare när man började tala om hennes påstådda umgänge med den ryske ministern i Stockholm, Alexander Savinskij.
Hösten 1913 åkte Wilhelm, Maria och lille Lennart till Ryssland för att delta i firandet av huset Romanovs 300 år vid makten. Direkt efter hemkomsten meddelades i Post och Inrikes tidningar att prinsessan skulle resa till Italien och tillbringa vintern där ”på grund av en konstaterad njuråkomma”.
Den som ställt diagnosen var drottning Victorias märklige livläkare, Axel Munthe. Han utövade en nästan hypnotisk makt över den sjukliga drottningen som vistades hos honom på Capri under vinterhalvåren.
Men Maria åkte inte till Capri. Hon reste planenligt tillsammans med Wilhelm till Berlin, men i stället för att fortsätta till Italien möttes hon av brodern Dmitri och fortsatte tillsammans med honom till Paris där fadern levde i exil med sin nya familj.
Storfurst Pavel skrev ett brev till tsar Nikolaj, där han krävde att man skulle förhandla om skilsmässa. Både Sverige och Ryssland gick utan protester med på att äktenskapet upplöstes, och Maria Pavlovna uttrycker själv i sina memoarer förvåning över hur lätt det gick. Hon blev den första kungliga person inom Bernadotteklanen som skilt sig.
Vad var den egentliga orsaken till Marias flykt? I Boken om mitt liv uppger hon att den ökänt manipulative Munthe hade fattat tycke för henne och, med den uppdiktade njuråkomman som förevändning, drivit igenom att hon skulle tillbringa vintern med honom på Capri. Enligt Maria var det i rädsla för en framtid som ”fånge” hos Munthe som hon fattade beslutet att rymma.
Författaren Bengt Jangfeldt beskriver i sin biografi över Axel Munthe ett diplomatiskt drama som utspelade sig mellan Sverige och Ryssland just vid tiden för Marias flykt. En svensk officer ställdes inför rätta misstänkt för att ha lämnat över hemlig information till främmande makt. I samma veva avvisades den ryske militärattachén och även Alexander Savinskij lämnade landet.
Maria Pavlovna (sittande) tillsammans med Maria Fjodorovna (född som prinsessan Dagmar av Danmark) i Paris 1923.
Enligt Jangfeldt ska de svenska tidningarna ha gått med på att inte rapportera om spionhistorien eftersom ”en kunglig dam” var inblandad i affären.
Det har aldrig blivit klarlagt om Maria verkligen hade haft något samröre med de ryska diplomaterna, och om det i så fall rörde sig om spioneri eller om en romantisk förbindelse. Kanske var alltihop bara ett resultat av den överspända rysskräcken som rådde.
Att de båda länderna så lättvindigt accepterade en skilsmässa kan dock vara ett tecken på att något mer än äktenskapsproblem låg bakom Marias flykt. Om prinsessan blivit till en belastning för kungahuset kan Munthe i själva verket ha handlat på familjen Bernadottes uppdrag.
För den svenska allmänheten tedde sig prinsessans handlande chockerande. Det de såg var en kvinna som – till synes utifrån en självisk nyck – övergav sina plikter som maka och mor.
Att Maria skulle få ta med sig sin son var självfallet uteslutet, han ansågs tillhöra svenska kungahuset och hans farmor, drottning Victoria, tog med fasta tyglar hand om fyraåringens uppfostran.
För Maria Pavlovna var åren i Sverige bara upptakten till ett liv präglat av dramatik och återkommande uppbrott. Efter ryska revolutionen 1917 mördades stora delar av tsarfamiljen, inklusive Marias far och halvbror. Både hon och Dmitri lyckades på olika vägar fly från Ryssland och Maria visade i exilen en beundransvärd förmåga att anpassa sig till nya förhållanden och genom egna initiativ klara sitt uppehälle.
Hon var bland annat verksam som underleverantör av ryska broderier till Coco Chanels modehus och arbetade som fotograf och journalist.
Bortsett från några korta möten under ungdomsåren återupptog inte Lennart och hans mor kontakten förrän Lennart var vuxen, då de bland annat fann varandra i en gemensam passion för fotografering. Lennart hade förlorat sin prinstitel när han valt att gifta sig med en borgerlig kvinna, Karin Nissvandt, och paret bodde på det tyska slottet Mainau.
Maria Pavlovna dog på Luciadagen 1958 och begravdes i Mainaus slottskapell. Lennart Bernadotte lät, enligt sin mammas önskan, också föra dit stoftet av Dmitri, som avlidit 1942 i Schweiz. De båda syskonens kistor sänktes tillsammans ner i ett gravkor i kryptan – till toner av ryskortodox körmusik.
Publicerad i Populär Historia 3/2010
