Drottning Ingrid – svenskan som älskades av danskarna
När prinsessan Ingrid föddes på Stockholms slott 1910 stod hennes framtid skriven i stjärnorna. Nittio år senare låg hon för döden, omgiven av hela den danska kungafamiljen. Svenskan kunde se tillbaka på ett rikt liv, och känna att hon hade vunnit det danska folkets tillgivenhet och respekt.
Prinsessan Ingrid och kronprins Fredrik gifte sig i Stockholm den 24 maj 1935.
Den 15 mars 1935 stod ett stort pressuppbåd på Stockholms central. Reportrar och fotografer väntade på tåget från Köpenhamn. Danmarks kronprins Fredrik var på väg till sin käresta, den svenska prinsessan Ingrid. Men när tåget rullade in på perrongen var kronprinsen inte med ombord. Han hade lurat tidningsfolket och klivit av redan i Södertälje, där han möttes av Ingrid, som hämtade sin blivande make med bil. Hon älskade att själv sitta vid ratten, och utan uppmärksamhet körde hon dem nu till Stockholms slott.
Ett par timmar senare skickade de svenska och danska hoven ut en gemensam kommuniké: ”Med kungligt samtycke har prinsessan Ingrid av Sverige denna dag ingått förlovning med kronprins Fredrik av Danmark.”
Drottning Margaretas död förändrar Ingrid
Ingrid Victoria Sofia Louise Margareta föddes på Stockholms slott den 28 mars 1910. Klockan åtta på morgonen sköts det salut – 28 kanonskott – från Skeppsholmen, för att fira att en prinsessa hade kommit till världen. Hon var enda dotter till Gustav VI Adolf och drottning Margareta (Margaret av Connaught), och hade två äldre bröder – Gustaf Adolf och Sigvard och fick två yngre – Bertil och Carl Johan.
Ingrid fick en modern uppfostran, och en utbildning med fokus på de kreativa ämnena. Hon hade det lite svårt med det teoretiska – hon sägs ha lidit av dyslexi. Uppväxten tillbringades under vinterhalvåret på Stockholms slott, medan familjen på somrarna ofta vistades på Sofiero slott, norr om Helsingborg.
En fast daglig ritual var eftermiddagsteet klockan 16, en tradition som mamma Margareta (barnbarn till Storbritanniens drottning Victoria) hade tagit med sig till Sverige från England, och som hon noga höll fast vid. Hon kokade vattnet i en samovar och lade i teblad från en silverdosa. Till teet serverades småkakor och sandwichar.
Prinsessan Ingrid, som kom att kallas ”San” (en förkortning av ”prinsessan”) hade ett mycket nära förhållande till sin mor. Margareta sågs av dottern och omgivningen som kärleksfull, kreativ, disciplinerad och var helt enkelt väldigt uppskattad av alla. Därför innebar det en katastrof för Ingrid, som kom att prägla henne livet ut, när Margareta avled på morgonen den 1 maj 1920. Detta efter en kort tids sjukdom. Hon väntade vid tillfället sitt sjätte barn.
En artonårig prinsessan Ingrid bakom ratten under en körlektion, 1928.
I efterhand uppgav Ingrid att hon fällde alla tårar som hon hade i sig, och inte kunde gråta mer under resten av sitt liv. Bara tio år gammal var hon nu moderlös och en dittills lycklig barndom var till ända.
Ingrid förändrades. Samtidigt som hon blev inåtvänd blev hon också pliktmedveten, flitig och ställde skyhöga krav på sig själv. Hon levde och verkade enligt mottot ”man kan det man ska”. Hon tog på sig att hålla samman familjen, och såg exempelvis till att eftermiddagsteet fortsatte att drickas varje eftermiddag.
Pappa Gustaf Adolf, som ännu var kronprins – det skulle dröja till 1950 innan han övertog tronen efter Gustaf V – gifte om sig 1923. Detta gjorde Ingrid rasande. Hon såg det som ett svek mot sin döda mor. Därför fick hon aldrig något särskilt varmt förhållande till ”aunt” Louise Mountbatten, som blev Sveriges nya drottning.
Prinsessan Ingrid – en modern kvinna
Under sina ungdomsår levde Ingrid som en modern, aktiv kvinna. Hon red, åkte skidor och skridskor, och var en duktig tennisspelare. Och ställde hon upp i tävlingar gjorde hon det som ”Miss San”. Trots sin dyslexi fullföljde hon en gedigen utbildning som innefattade historia, statskunskap, flera språk, och konsthistoria. Under sina studieår vistades hon både i Paris och Rom. Hon genomförde 1934–35 en fem månader lång resa i Främre Orienten, tillsammans med sin far och prins Bertil.
På det hela taget uppträdde Ingrid som en frigjord kvinna av sin tid. Hon hade kort frisyr, tog körkort och utvecklade en stilsäker blick för trender och modekläder. Många såg henne helt klart som ett ”gott parti”. Under en period kopplades hon rentav samman med Englands ”Prince Charming” Edvard (som kom att bli Storbritanniens kortvarige kung 1936, med ordningstalet VIII).
Romansen med den 11 år äldre danske kronprinsen Fredrik (IX) började spira 1933, och parets förlovning offentliggjordes som nämnts 1935, en kort tid före Ingrids 25-årsdag. Bröllopet hölls den 24 maj samma år i Storkyrkan i Stockholm, dit mer än tusen gäster var inbjudna. De flesta europeiska kungahus var representerade för att bevittna händelsen. Vem var då Ingrids brudgum?
Kronprins Gustaf (VI) Adolf och hans första fru Margareta med barnen (från vänster) Sigvard, Ingrid, Gustaf Adolf och Bertil.
Ingrids pappa Gustav Adolf gifte om sig med Louise Mountbatten.
Danmarks kung Kristian X fick ett nära förhållande till
sin svärdotter.
Ingrid, med rollator, tillsammans med den brittiska drottningen Elizabeth II, 1999.
Fredrik IX – den danska prinsen som blev sjöman
För det första var han alltså dansk kronprins, och skulle därmed en dag överta den danska kungakronan efter sin far, Kristian X. Men han var mer folkligt lagd än många andra kungligheter vid denna tid. Redan som tioåring hade han gjort klart att han tänkte bli sjöman. Vilket han också blev. Tvärtemot sin pappas vilja.
Under sina år i flottan skaffade Fredrik sina berömda tatueringar, och tillägnade sig även de alkoholvanor som kom att prägla honom under många år. Sjömanslivet bidrog till att han blev bekväm i lediga, informella sociala sammanhang, något som inte var helt vanligt för personer i hans ställning. Av många danskar betraktas han än idag som den trevligaste och mest lättillgänglige kungen i Danmarks historia.
Det danska folket tog väl emot den eleganta och ”coola” svenska prinsessan.
Även om hennes svärfar Kristian var stram och hetsig till humöret fick Ingrid snabbt ett varmt och nära förhållande till honom. Ett tecken på det är att hon fick lov att låna det danska kungaskeppet Dannebrogen, något hennes make Fredrik aldrig hade vågat be om. Det var med detta fartyg som de nyvigda tu seglade från Stockholm hem till Köpenhamn.
Det danska folket tog väl emot den eleganta och ”coola” svenska prinsessan. Men ibland brukade danskarna göra sig lite lustiga över grannlandet och dess invånare, och nu undrade man såklart om Ingrid verkligen kunde bli dansk på riktigt. Hon uppfattades som rätt tillbakadragen och formell, även om det aldrig var tal om någon öppen kritik.
Ingrid lade sig vinn om att snabbt lära sig danska, och lät sig drillas i dansk historia, politik och kultur. Med tiden lärde hon sig att tala danska flytande – utöver att hon redan behärskade engelska och italienska. Hon engagerade sig även i många välgörenhetsprojekt, inte minst för barn och unga.
Prinsessan Ingrid tillsammans med sin make kronprins Fredrik av Danmark under ett besök i Paris 1937.
Eftersom det danska kungaparet ogillade utlandsresor, övertog det populära kronprinsparet snabbt och gärna många av dessa plikter. Bland annat genomförde de 1939 en två månader lång resa genom USA, där de bland mycket annat åt middag med presidentparet Franklin D och Eleanor Roosevelt.
Det danska kronprinsparet – en nationell symbol under kriget
Under andra världskriget ockuperades Danmark av Tyskland tidigt på morgonen den 9 april 1940. Ingrid har senare berättat att hon då tänkte: ”Nu är jag dansk.” Hon hatade verkligen nazismen och de styrande i Hitlertyskland. Ett par år tidigare hade hon haft Hermann Göring till bordet vid en middag, och funnit honom vara avskyvärd. Det danska kronprinsparet blev en stark nationell symbol under besættelsen.
Betydelsefullt i sammanhanget var att Ingrid bara en vecka efter de tyska truppernas anfall hade nedkommit med en dotter – Margrethe. Händelsen sågs av många danskar som en positiv ljusglimt i en mörk period, och kom att ge henne en stor symbolisk betydelse.
Kronprinsessan Ingrid var bra på det vi idag skulle kalla pr. Under ockupationen övertalade hon sin svärfar, kung Kristian, att fortsätta att genomföra sina dagliga ridturer på egen hand genom Köpenhamn, för att på ett moralhöjande vis signalera till sina undersåtar att det var business-as-usual. Och kronprinsparet sågs ofta cykla runt i huvudstaden, utan medföljande eskort. Före kriget hade de färdats i bil med chaufför.
De tog även promenader med barnvagnen. Från och med nu tog danskarna verkligen Ingrid till sina hjärtan. Hon sågs inte längre som ”den svenska prinsessan”. Hon var deras egen kronprinsessa.
Kristian X dog den 20 april 1947. Han hade varit sjuklig länge, och hade aldrig riktigt repat sig efter ett fall från sin häst (mitt i Köpenhamn) under ockupationsåren. Ingrid och Fredrik var redo att ta över, och när de trädde fram som kung och drottning på slottet Amalienborgs balkong hyllades de av folket. Fredrik IX proklamerade: ”Vi två kommer nu att ta vid och fortsätta i samma anda som det tidigare kungaparet.” Sedan gav han sin drottning en rejäl kyss på kinden – något som hans företrädare aldrig skulle ha gjort ...
Grundlagen ändras – flickor får nu ärva tronen
Ingrid och Fredrik fick tre flickor: Margrethe (1940), Benedikte (1944) och Anne-Marie (1946). Eftersom de inte fick någon son innebar det, enligt dåvarande dansk grundlag, att tronen efter Fredriks död skulle ärvas av hans bror, prins Knud och därpå dennes son Ingolf. Sägas bör att Knud och hans familj inte på långt när var lika populära som kronprinsfamiljen.
Det har ibland hävdats att Ingrid personligen påverkade de danska politikerna, och att detta slutligen ledde till att Folketinget 1953 reviderade grundlagen. Men det är en myt. Resultatet av grundlagsändringen blev i alla fall att också flickor får ärva den danska tronen. Med andra ord förändrades framtidsutsikterna för Knud radikalt 1953, och lika radikalt för den då 13-åriga prinsessan Margrethe.
Nu påbörjades den viktiga uppgiften för Fredrik och Ingrid att förbereda sin äldsta dotter för uppgiften som väntade. Som första kvinna sedan Margareta I (1353–1412) skulle hon en dag bli Danmarks monark.
Inledningsvis i deras äktenskap förekom det en del konflikter mellan Ingrid och Fredrik. Men med tiden kom deras olika personligheter istället att bli en tillgång – de kompletterade varandra och kunde dra nytta av sina olikheter. Fredrik var till sin natur känslosam och direkt. Exempelvis kunde han vara rätt så grov i munnen, sett i förhållande till vad som hade varit gängse inom kungahuset. Ingrid å sin sida, hade god självkontroll och kunde framstå som kylig och korrekt. Hon hävdade själv att hon bara blev riktigt arg en gång vart femte år.
Ingrids närvaro bidrog starkt till att Fredrik uppträdde mer ”rojalt” – värdigare och självsäkrare – i sin roll som monark. Hon fick honom också att från 1948 helt avstå från alkohol. Fredrik å sin sida fick drottningen att vara mer avslappnad, le mer och agera mer utåtriktat – utöver att känna en större allmän livsglädje. Ingrid sa själv att ”Danmark lärde henne att le”. Denna balans mellan att vara folkliga och kungliga hade de börjat finslipa redan under sin tid som kronprinspar.
Ingrid och Fredrik med döttrarna (från vänster) Anne-Marie, Margrethe och Benedikte.
Tillsammans lyckades Fredrik och Ingrid att ersätta ett strikt och gammaldags kungahus med ett modernt, varmt och mänskligt sådant. Och Ingrid fick särskilt mycket uppskattning för sin del i att så blev fallet. När det tidigare handlade mest om kungen, var det nu en hel familj som stod i fokus. Utvecklingen gick såklart hand i hand med den allmänna samhällsutveckling som skedde på 1950-talet, där kärnfamiljen sattes i centrum.
Den danska kungafamiljen skötte noga sina plikter och genomförde många officiella resor och andra representativa uppdrag. Men varje dag klockan fyra drack man afternoon tea. Traditionen hölls vid liv.
Margrethe II av Danmark kröns till drottning
Kung Fredrik, som trots en bakgrund som idrottsman också hade lagt sig till med en del osunda vanor, insjuknade 1971 och dog ganska oväntat den 14 januari 1972. Då hade han, med drottning Ingrid vid sin sida, fullgjort sin plikt som regent. Tillsammans hade de sett till att det danska kungahuset fick en mer tidsenlig funktion. De hade vunnit det danska folkets hjärtan och – viktigast av allt – de hade säkrat tronföljden. Därför kunde deras äldsta dotter, samma dag som Fredrik insomnade, utropas till drottning Margrethe II av Danmark.
När hennes make gick bort blev Ingrid en relativt ung änka, 62 år gammal. Bortsett från att hon rökte och att hon hade haft några magsår var hon pigg och frisk. Titeln änkedrottning, som nu tillföll henne, gav hon inte mycket för, hon fortsatte att kallas för drottning Ingrid. När hennes far, Gustaf VI Adolf, gick bort den 15 september 1973, innebar det att hon på mindre än två år hade mist de två män som betydde allra mest för henne i livet.
Samtidigt var hon sedan barnsben tränad i att hantera svåra förluster och sorg. Hon uppvisade stor självbehärskning efter den dubbla förlusten. Som änka fick Ingrid flytta ut ur slottet Fredensborg och in i det intilliggande Kancellihuset, som hon lät inreda. Och hon lade ner mycket energi på att omdana den tillhörande parken.
Från vänster ses Ingrid, prinsessan Christina och tillträdande kung Carl XVI Gustaf lämna Helsingborgs lasarett, där Gustaf VI Adolf avled den 15 september 1973.
Trots att hennes formella position nu var förändrad fortsatte Ingrid att tjäna sitt land, och arbetade vidare med flera åtaganden där hon fungerade som beskyddare. Hon levde ännu en tid ett aktivt liv, men på ett något mindre utåtriktat vis än förr. På Gråsten slott, på södra Jylland, samlade Ingrid kungafamiljen och sina tio barnbarn runt sig. Särskilt stor betydelse kom hon att få som mentor till den nye kronprins Fredrik, Margrethes äldste son, som föddes 1968.
Drottning Ingrids sista tid
Under 1990-talet drabbades Ingrid av skolios och fick successivt allt sämre hälsa. Under sina sista år använde hon ibland rollator för att ta sig fram, och då ofta en som matchade hennes klädsel – stilkänslan var hela tiden intakt. Faktum är att många äldre danskar med problem med rörligheten började att använda rollator under denna tid, med Ingrid som förebild.
Ingrid glömde aldrig sitt ursprung eller slutade att intressera sig för Sverige. Hennes döttrar har exempelvis berättat att hon envisades med att läsa Svenska Dagbladet varje morgon genom hela livet.
Det hörde till ovanligheterna att hon höll offentliga tal. Men i samband med Margrethe II:s 25-årsjubileum som drottning 1997, överraskade hon genom att göra ett undantag. Talets avslutande ord löd: ”Och Daisy [Margrethes smeknamn], du har ju två underbara söner, så jag tror att jag nu tryggt kan sluta mina ögon, för de kommer att göra sitt bästa för Danmark.”
Den 7 november 2000 insomnade Ingrid helt stilla i Kancellihuset vid Fredensborg, omgiven av sin stora familj. Reaktionen bland danskarna på hennes död var entydig – hon hade verkligen vunnit folkets hängivna respekt. Danskarna älskade henne hela tiden, trots att hon kom från Sverige.
Publicerad i Populär Historia 13/2021
