Multigeni med knackig karriärstart

Medan Lagerlöf och hennes karaktärer Nils, Mårten och Akka ännu lever kvar i svenskarnas medvetande, har den fysikaliska kemisten Arrhenius hamnat lite i skymundan – i skuggan av många av dem som låg efter honom på DN:s lista: Viktor Rydberg, Alfred Nobel, Sven Hedin, Anders Zorn, Hjalmar Branting och Ellen Key. Med alla dessa var han personlig bekant, likaså med utländska storheter som makarna Curie, Ivan Pavlov, Ludwig Boltzmann, Max Planck och Albert Einstein.

När Arrhenius föreläste på toppuniversitet som Berkeley, Yale, Harvard, Oxford, Cambridge och Sorbonne, hyllades han i pressen som "den största nu levande fysikern" och "vår tids Newton". Hemma i Sverige förkroppsligade Svante Arrhenius ett av tidens ideal: den vittbereste vetenskapsmannen som visste hur allting hängde ihop – och gärna berättade om det i tidningar och föredrag. På Stockholms universitet i Frescati (på norra Djurgården) finns hans namn förevigat i Arrheniuslaboratoriet och Svante Arrhenius väg. Och för dem som är engagerade i klimatfrågor är han högst bekant. Han nämns ofta när den globala uppvärmningens historia ska berättas. År 1895 var Arrhenius den första forskaren som beräknade hur koldioxidhalten i atmosfären påverkar jordens temperatur. Hans klimatmodell kritiserades och glömdes bort, men återupptäcktes på 1950-talet och utgör idag grunden för modern klimatforskning. Själv var han mest intresserad av att finna belägg för att istiderna berodde på en lägre koldioxidhalt i atmosfären. Samtidigt visade hans modell att mer koldioxid också skulle kunna göra jorden varmare.

Enligt hans beräkningar skulle en femtioprocentig ökning av koldioxidhalten i atmosfären höja den globala medeltemperaturen med över tre grader Celsius – något som han senare reviderade till en till två grader. För Arrhenius var detta mest en hypotetisk fråga, eftersom han inte kunde föreställa sig 1900-talets explosionsartade ökning av koldioxidutsläpp från fossila bränslen som kol, olja och gas. Han trodde att det skulle dröja 3 000 år innan halten hade höjts med 50 procent. Numera befarar forskarna att det kommer att ske inom ett tiotal år.

Att bli kritiserad och sedan återupprättad fick Svante Arrhenius uppleva många gånger. Den första stora krisen inträffade redan vid hans doktorspromovering i hemstaden Uppsala i maj 1884. Trots att hans huvudlärare, fysikprofessorn Robert Thalén och kemiprofessorn Per Teodor Cleve, tydligt hade visat att de inte trodde på ämnet för hans avhandling, stod han på sig. Eftersom lärarna inte gav honom tillträde till universitetets laboratorier tvingades Arrhenius flytta till Stockholm. Där fick han laborera hos fysikprofessorn Erik Edlund på Vetenskapsakademien och gå på föreläsningar vid huvudstadens nystartade högskola. När Arrhenius sedan lade fram sin doktorsavhandling för Thalén och Cleve i Uppsala, gav de honom lägsta möjliga godkända betyg – vilket i princip stängde alla dörrar för en framtid som forskare. Bittert skulle Arrhenius senare beskriva professorernas kallsinnighet som "en utdrivning ur paradiset".
Men han skulle få sin revansch. På sommaren 1884 fick han ett långväga besök. En av världens främsta kemister, den balttyske professorn Wilhelm Ostwald, hade rest till Sverige enkom för att få träffa den avfärdade 25-årige doktoranden. En månad tidigare hade Ostwald fått Arrhenius avhandling med posten och snabbt insett att den innehöll sprängstoff. Svante Arrhenius ämne var att reda ut vad det var som ledde elektrisk ström i vätskor och gaser. Han hade dammat av en teori som på 1830-talet hade förts fram av den store brittiske fysikern Michael Faraday: att det fanns något obekant som han kallade för "joner" som kunde leda elektricitet och magnetism.

Genom sina experiment ville Arrhenius finna bevis för att dessa joner verkligen fanns, och att det var med dem som ledningsförmågan kunde förklaras. Exempelvis ville han visa hur vanligt bordssalt som löstes upp i vatten sönderföll i fria joner av natrium respektive klor, som kunde leda ström – de förstnämnda positivt laddade, de senare negativt. Att hans lärare i Uppsala tyckte att det här var snömos var kanske inte så konstigt. Vid den här tiden hade man inga tydliga begrepp om fysikens elementarpartiklar. Elektronen skulle upptäckas först 1897, och protoner och neutroner ännu senare. I sin knappt godkända avhandling hade Arrhenius nu visat att han var gåtan på spåret.

Med hjälp av Edlund, som såg till att han fick ett resestipendium från Vetenskapsakademien, och Ostwald, som släppte in honom i de kontinentala finrummen, fick han en flygande start på sin forskarkarriär. Under fem–sex år fick Arrhenius arbeta i några av världens ledande laboratorier i Riga, Würzburg, Graz, Amsterdam och Leipzig. I maj 1887 kunde han i en brittisk vetenskaplig tidskrift slutligen lägga fram sitt banbrytande arbete om jonernas betydelse för lösningarnas ledningsförmåga. Hans elektrolytiska dissociationsteori skulle spela en stor roll, inte minst inom den elektrokemiska industrin. Det var för den teorin som han 16 år senare skulle belönas med Nobelpriset i kemi.

Fast vägen dit skulle bli lång. I utlandet hade Arrhenius redan i slutet på 1880-talet hyllats för sin nya teori och för att tillsammans med Ostwald och nederländaren Jacobus van ’t Hoff ha grundat en helt ny vetenskaplig disciplin: den fysikaliska kemin – att med hjälp av fysikaliska lagar studera kemiska fenomen. Men detta dög inte hemma i Sverige. När han kom hem från en sejour i utlandet fick han ofta gå arbetslös eller på sin höjd tjänstgöra som oavlönad docent.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Men så plötsligt trillade ett jobberbjudande in – från utlandet. Det gällde en professorstjänst i fysikalisk kemi i tyska Giessen. När Arrhenius berättade om detta för Stockholms högskolas ledning bestämde den sig för att rädda honom kvar i Sverige. På hösten 1891 erbjöds han därför en fysiklärartjänst vid Stockholms högskola. Vid detta privatfinansierade lärosäte skulle han fyra år senare tvingas att utkämpa en ny strid, som under våren 1895 blev en följetong i tidningarna. Högskolan hade fått en stor donation och bestämt sig för att inrätta fyra nya professorstjänster, bland annat en i fysik som Arrhenius var den enda sökande till. Ändå skulle han tvingas löpa gatlopp i spalterna.
Högskolans matematikprofessor, Gösta Mittag-Leffler, ville nämligen stoppa tillsättningen och hade bland annat begärt in ett expertutlåtande från en forskare som skulle hjälpa honom i hans försåt: den store brittiske fysikern Lord Kelvin.

I samband med att han fick uppdraget hade Kelvin skrivit till Mittag-Leffler och kortfattat konstaterat att han var tveksam till Arrhenius forskning, och lovade att höra av sig när han hade tittat närmare på saken. I ett nytt brev hade Kelvin sedan berättat att han hade ändrat uppfattning, men att han inte skulle ha tid att avge något utlåtande. Framförallt betonade han att Mittag-Leffler på inga villkor fick publicera innehållet i hans första kritiska brev.

Ändå var det precis vad som hände. När Aftonbladet den 1 juni 1895 lät meddela att högskolans styrelse med sex röster mot en hade utsett Arrhenius till den nya tjänsten, kunde man tre dagar senare i Dagens Nyheter läsa att "nutidens främsta fysiker" Lord Kelvin skulle ha förklarat Arrhenius vara "inkompetent att bekläda ett professorsämbete i fysik". Nu tog det hus i helvete. Tidningarna skrev spaltmeter om tillsättningen, vilket tydligt underströk vilket stort allmänintresse som vid den här tiden tillmättes en enkel professorstjänst i fysik. Mest kritisk var konservativa Fäderneslandet, som tyckte att högskolans styrelse hade ägnat sig åt "godtycklighet och gunstlingskap" när man hade negligerat Kelvins utlåtande. Detta medan liberala Aftonbladet försvarade beslutet och påpekade att Kelvins "utlåtande" hade getts i ett privatbrev som inte hade varit avsett för publicering.

Efter två veckors intensiv tidningsdebatt tystnade kritiken när Aftonbladet publicerade en sju-spaltig vitbok med beslutsprotokoll, inlagor och utlåtanden. Mest uppseendeväckande var ett knippe nya utländska brev som hade inkommit och som gav sitt fulla stöd för utnämningen. För att balansera Kelvins slarvigt citerade privatbrev hade högskolans ledning bett andra världsledande fysiker – däribland Ludwig Boltzmann, Friedrich Kohlrausch och Max Planck – att uttala sig om Arrhenius lämplighet. Mest profetisk i sitt svar var Berlinprofessorn Max Planck, som konstaterade att ett beslut om att förneka Arrhenius tjänsten "inte kommer att begripas i främmande länder idag och inte heller i hans hemland om femtio år från nu".

Ett drygt år efter att Svante Arrhenius hade utsetts till fysikprofessor gick Alfred Nobel ur tiden. Detta skulle dramatiskt förändra Arrhenius liv. Han var 37 år gammal, men hade ännu inte nått den formidabla akademiska maktposition som han senare skulle få. Till exempel var han ännu inte ledamot i Vetenskapsakademien, den institution som enligt Nobels generösa testamente skulle hantera Nobelprisen i kemi och fysik. Ändå skulle Arrhenius få ett stort inflytande – både över hur nomineringsprocessen utformades och över vem som sedan fick prisen.
Det var till stor del hans förtjänst att utländska forskare och institutioner fick en så pass betydande nomineringsrätt, vilket sedan bidrog till att det stora penningpriset snabbt blev en internationell angelägenhet. Efter att Arrhenius hade valts in i Nobelkommittén för fysik, skulle han också bli den ledamot som lyckades nominera flest pristagare. Samma sak när det gällde kemipristagarna, trots att han inte ens satt i kemikommittén.

För egen del hade han 1902 fått tre nomineringar till fysikpriset och fem till kemipriset. Inför 1903 års nomineringsprocess valde Arrhenius att avstå från att delta i kommittéernas arbete – allt för att inte riskera att hamna i en jävssituation. Totalt skulle han det året få nitton nomineringar, sju till fysikpriset och tolv till kemipriset, överlägset flest av alla. Bland hans tillskyndare fanns de tidigare kemipristagarna Jacobus van ’t Hoff och Emil Fischer, samt även Per Teodor Cleve, Uppsalaprofessorn som en gång så brutalt hade avfärdat hans doktorsavhandling.

När det stod klart att Svante Arrhenius hade tilldelats Nobelpriset i kemi var hans triumf närmast total. Det fanns bara lite smolk i glädjebägaren. Helst hade han velat ha fysikpriset, men eftersom detta skulle ges till radioaktivitetens upptäckare Henri Becquerel och makarna Curie, fick han låta sig nöjas med kemipriset. På Nobeldagens bankett i Grand Hôtels spegelsal, den 10 december 1903, fick Arrhenius sedan höra sin gamle kemiprofessor Cleve krypa till korset genom att berätta följande anekdot: "För tjugo år sedan infann sig på mitt laboratorium en ung kandidat, sägande: ›Herr professor, jag har uppställt en ny kemisk teori.‹ Väl bekant med det förhållandet, att dödlighetsprocenten bland dylika snillefoster är mycket stor, åhörde jag den unge mannens åsikter om sambandet mellan kemisk affinitet och elektrisk ledningsförmåga, men jag får bekänna, att de var mig alldeles obegripliga."

Men nu hade han begripit – och fler med honom. Arrhenius segertåg över världen inleddes redan på vårkanten 1904 med att han bjöds in att föreläsa i Paris, London och det fjärran Kalifornien, där han tillbringade en sommar på Berkeleyuniversitetet. Vid hemkomsten hade Arrhenius fått ett flertal jobberbjudande från Tyskland och i tidningarna började man bekymra sig över att landet skulle gå miste om sin världsberömda vetenskapsman. För att rädda situationen valde då Nobelstiftelsen att frångå Alfred Nobels önskan om att delar av hans stora donation skulle öronmärkas för upprättandet av två Nobelinstitut, ett för kemi och ett för fysik. Istället skapades ett institut – Nobelinstitutet för fysikalisk kemi – med Arrhenius som föreståndare. Det började sin verksamhet i en lägenhet två trappor upp från hans hem på Bergsgatan på Kungsholmen, och flyttade 1909 in i nybyggda lokaler i Frescati norr om innerstaden, med ett hus avsett för forskning och ett för föreståndaren och hans växande familj. På sitt "Arrheniusinstitut" kunde han nu utveckla sin forskning, bland annat inom bakteriologi, och fostra en växande kader av fysiologiska kemister från när och fjärran.

Svante Arrhenius tog sig också tid att ägna sig åt sina många sidointressen inom forskning, näringsliv och politik. Intill sin död, i oktober 1927 vid 68 års ålder, stannade han kvar på sin post, det sista halvåret med titeln hederspensionär.

Publicerad i Populär Historia nr 8/2025