Sveriges första nobelpristagare

Kemisten Svante Arrhenius var Sveriges förste nobelpristagare. Han var också den förste forskare som påvisade att människans utsläpp av koldioxid från fossila bränslen medförde en växthuseffekt och att denna kunde påverka det globala klimatet.

Arrhenius föddes 19 februari 1859 på godset Vik utanför Uppsala, där fadern var inspektor. Något år senare flyttade familjen till Uppsala. I skolan visade Arrhenius tidigt prov på en stor matematisk begåvning. Han tog studentexamen 1876, och började sedan studera vid Uppsala universitet. Huvudämnena var matematik, fysik och kemi, och han blev fil kand 1878 strax före sin 19-årsdag.

Arrhenius fortsatte att studera för licentiatexamen, men hans forskning i gränsområdet mellan fysik och kemi gillades inte av professorn i fysik. Därför flyttade han från Uppsala till Stockholms högskola, och hans forskning inriktades mot elektrolytiska reaktioner (elektrolyter är ämnen eller lösningar med fritt rörliga joner vilka därför leder elektrisk ström). Stockholms högskola saknade dock examinationsrätt, och när Arrhenius var klar med sin doktorsavhandling 1884 fick han därför disputera i Uppsala.

I avhandlingen utvecklade han grunderna i den så kallade dissociationsteorin (hur ett kemiskt ämne sönderdelas i enklare molekyler, atomer eller joner). De djärva teorierna i avhandlingen mottogs med skepsis, och Arrhenius fick ett lägre betyg än vad som normalt krävdes för en docent­urtjänst. Detta var en oförrätt som han aldrig skulle glömma. I samband med alla senare framgångar i livet tog Arrhenius upp hur illa han blivit behandlad av Uppsalaprofessorerna och vilka låga betyg de satt.

När den kände kemisten Wilhelm Ostwald, professor i Riga, studerat avhandlingen berömde han den dock och konstaterade att Arrhenius teorier stämde. Ostwald reste i augusti till Uppsala för att börja samarbeta med Arrhenius. Han kritiserade också betygssättningen. Det medförde att Arrhenius sent samma höst utnämndes till docent i fysikalisk kemi i Uppsala. De närmaste åren därefter arbetade han mest utomlands, bland annat hos Ostwald i Riga. 1887 lade han så fram den elektrolytiska dissociationsteorin, som kom att förändra forskarnas syn på elektrolyter. De nyskapande tankarna ledde till att Arrhenius belönades med nobelpriset i kemi 1903.

Arrhenius gjorde akademisk karriär, och var professor i ­fysik vid Stockholms högskola 1895 till 1905. Åren 1896–1902 var han också högskolans rektor. Han arbetade nästan jämt, men hann också med att gifta sig. 1894 ingick han äktenskap med sin före detta forskarassistent Sophia Rudbeck, en allians som upplöstes redan efter ett år. ­Paret fick dock en son tillsammans. 1904 gifte Arrhenius om sig med prästdottern Maria ­Johansson från Bjursås i Dalarna. De två höll ihop livet ut och fick tre barn.

1905 utnämndes Arrhenius till ­föreståndare för Vetenskapsakademiens nobelinstitut för fysikalisk kemi. Han räknas som en av grundarna till den moderna fysikaliska kemin. Under en period var han också styrelseledamot i Svenska sällskapet för rashygien, som grundats 1909 av zoologen Vilhelm Leche. Sällskapet stödde forskning kring hur den nordiska rasen kunde bevaras och förbättras genom olika typer av biologisk ”förädling”. Man arbetade också för ett statligt institut för rasbiologi, vilket infriades 1922. Denna sida av Arrhenius liv är dock mindre känd.

På senare tid är det främst för upptäckten av växthuseffekten som Arrhenius uppmärksammats. Han förstod att koldioxiden hade förmåga att stänga inne värmestrålningen från jorden och ut i rymden, vilket påverkar det globala klimatet. 1896 publicerade han en artikel på temat om att variationer i atmosfärens koldioxidhalt kunde förklara uppkomsten av istider.

Han arbetade intensivt under många månader med komplicerade beräkningar om atmosfärens värmebalans, och hans resultat var förvånansvärt exakta med tanke på de hjälpmedel han hade till förfogande. De stämmer i stort med IPCC:s uppskattningar hundra år senare. Arrhenius var inte orolig för någon klimatkatastrof. De då kända tillgångarna av olja och kol var små, och han trodde att i framtiden skulle Sverige få ett något mildare klimat.

En hel rad olika forskningsområden intresserade Arrhenius. 1906 kom boken Världarnas utveckling, som översattes till sex språk, där han diskuterar livets uppkomst på jorden och dess samband med förhållanden i rymden. Han vidareutvecklade där den så kallade panspermihypotesen, att liv kan spridas mellan himlakroppar med något slags frön eller groddar. Enligt Arrhenius skedde spridningen med hjälp av strålningstrycket från solen och andra stjärnor. I dag har astronomerna funnit att de molekyler som utgör livets orga­niska byggstenar finns överallt ute i rymden.

Som populärvetenskaplig författare och föredragshållare vann Arrhenius stor berömmelse, både i Sverige och utomlands. Andra böcker var Människan inför världsgåtan (1907), Smittkoppor och deras bekämpande (1913), Stjärnornas öden (1915) och Kemien och det moderna livet (1919).

Arrhenius var utvecklingsoptimist, och i sina böcker poängterar han att ny forskning och kunskap höjer och utvecklar mänskligheten, och vi går mot en ljus framtid. Han exemplifierar med upptäckter inom ärftlighetslära, bakteriologi, läkekonst och de tekniska framstegen i industrin. Inom det sistnämnda området pläderade han för en övergång från ånga till vattenkraftbaserad elektricitet. Exempelvis deltog han i grundandet av Örebro Elektriska AB, som sedan blev en del av ASEA, i dag ABB. Utvecklingsoptimismen fick dock en törn av den förödelse och det mänskliga lidande som första världskriget förde med sig.

Svante Arrhenius dog 1927 och är begravd på Uppsala gamla kyrkogård. Ceremonin tilldrog sig stor uppmärksamhet i svenska och utländska medier.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

Publicerad i Populär Historia 10/2010