Marie Curie fick nobelpris i både fysik och kemi för sin forskning om radioaktivitet.

© Henri Manuel

Marie Curie – pionjär som dog för sin forskning

I en mansdominerad forskarvärld fick Marie Curie två nobelpris för banbrytande upptäckter. Forskningen kostade henne dock livet.

23 juni 2020 av Anna Larsdotter

Vid 1900-talets början var det ovanligt att kvinnor sysslade med vetenskap. De som faktiskt gjorde det hade fått kämpa hårt. Enligt tidens ideal var kvinnans plats hemmet. För ett liv med matlagning och barnuppfostran krävdes ju inte någon högre ut­bildning.

En som vågade utmana konven­tionerna var Marie Curie. Redan tidigt visste denna begåvning att hon ville viga sitt liv åt vetenskapen. Men hon fick betala ett högt pris. Bland annat skandaliserades hon i den franska pressen. Och hennes forskning om radioaktivitet gjorde henne fysiskt sjuk under långa perioder.

Marie Curie föddes i Polen

Maria Sklodowska, som hon hette från början, var född i Warszawa 1867. Polen var vid den här tiden ockuperat av Ryssland. Allt som var polskt var förbjudet och Marias föräldrar fick kämpa för att hålla familjens polska identitet levande.

Fadern, som var lärare i matematik och naturvetenskap, avskedades från en rektorstjänst 1873. Han ansågs inte tillräckligt ryssvänlig. Marias mor var rektor på en flickskola, men
dog i tuberkulos när dottern var elva år. Maria lärde sig läsa själv vid tre-fyra års ålder. Under hela sin skoltid var hon bäst i klassen. Bland annat hade hon ett extremt gott minne och kunde rabbla en dikt utantill efter att bara ha hört den en enda gång.

Liksom sin syster Bronia drömde hon om högre utbildning. Problemet var att universitetet i Warszawa inte antog kvinnliga studenter.

Började studera på Sorbonne

Det gjorde däremot Sorbonne i Paris, en plats som samlade många exilpolacker i slutet av 1800-talet. Efter några år som guvernant flyttade Maria till den franska huvudstaden och skrev in sig vid Sorbonne. Fysik och matematik var hennes ämnen. Ett nytt liv hade börjat och Maria markerade det genom att börja kalla sig Marie.

Rummet hon hyrde låg sex trappor upp i stadsdelen Quartier Latin. Det var kallt och dragigt på vintern men Marie trivdes. Varje dag tog hon hästdragen omnibuss till universitetet. Av totalt 9.000 studenter var bara omkring 200 kvinnor. De behandlades i allmänhet väl inom universitetets väggar, men häcklades ofta utanför. En tidning skrev: ”Deras studier gör dem fula. De ser i regel ut som skolfröknar och bär glasögon. På tentamina rabblar de beundransvärt ordagrant allt de har lärt in. De förstår det inte alltid.”

Pierre och Marie Curie cyklade i Bretagne på sin bröllopsresa 1895.

Mötte Pierre Curie

På tre år läste Marie Sklodowska in en kandidatexamen i fysik och en i matematik. I fysik var hon kursetta, i matte tvåa. Därefter erbjöds hon ett uppdrag att undersöka magnetism i olika sorters stål. Det var då hon träffade sin själsfrände och blivande man, Pierre Curie. Också han var en passionerad magnetismforskare.

Pierre var 35 år och redan en erkänd – men lite skygg – fysiker. Han undervisade i en skola för blivande ingenjörer. Efter en olycklig kärlekshistoria i ungdomen hade han bestämt sig för att aldrig mer inleda ett förhållande. Pierre Curie hade vigt sitt liv åt vetenskapen och bodde fortfarande hemma hos föräldrarna.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Pierre och Marie fann varandra direkt och insåg att de hade samma inställning till livet. Båda hade växt upp i familjer där bildning var viktigare än pengar. Båda brann för vetenskap och båda var arbetsnarkomaner.

I juli 1895 gifte de sig. Bröllops­resan gick till Bretagne där de tog sig fram på cykel – att cykla var högsta mode i Frankrike vid den här tiden. De gammaldags höghjulingarna hade äntligen bytts ut mot cyklar med två lika stora hjul.

Pionjär inom radioaktivitet

Tillbaka i Paris började ett forskningsarbete som skulle bli legendariskt. I ett smutsigt maskinrum i skolan där Pierre arbetade började Marie Curie sina undersökningar av uranstrålning. Denna hade upptäckts av Henri Becquerel 1896 och Marie förstod tidigare än många andra hur banbrytande rönet var.

Genom experiment kunde hon bevisa att strålningen inte berodde på någon yttre påverkan utan kom ur uranet självt. Det var Marie Curie som myntade begreppet radioaktivitet. De närmaste åren kom Marie och Pierre Curie att upptäcka två hittills okända grundämnen: radium och polonium. De var bägge långt mer radioaktiva än uran. Marie tog sig an den mödosamma uppgiften att isolera dem ur stora mängder slagg. Dag efter dag stod hon i det ouppvärmda laboratoriet och rörde i grytor med nedsmält, illaluktande malm.

Pierre och Marie Curie i deras laboratorium 1904. Året innan hade de belönats med nobelpriset i fysik tillsammans med Henri Becquerel.

Nobelpriset i fysik

Att arbetet var livsfarligt visste man inte då. Marie Curie verkade i vetenskapens tidsålder, när forskning var detsamma som framåtskridande. Skador som uppstod, till exempel sönderbrända fingertoppar, bagatelliserades. Man visste ju att radium gjorde gott också – bland annat hade det visat sig verksamt mot cancertumörer. Marie betraktade den här tiden som den lyckligaste i sitt liv.

Upptäckterna belönades med nobelpriset i fysik 1903. Snart var paret Curie internationella kändisar, och varenda tidning skrev om dem. Folk fascinerades av att ett äkta par kunde arbeta professionellt tillsammans. För prispengarna byggde Pierre och Marie ett nytt badrum och anställde en laboratorieassistent.

Pierre Curies död

Den 19 april 1906 inträffade den händelse som för alltid bröt det framgångsrika samarbetet. En regnblöt kväll i Paris blev Pierre påkörd av ett hästekipage och omkom omedelbart. Långt senare skrev Marie Curie i en översikt över sitt liv att denna dag ”förlorade jag min älskade Pierre och med honom allt hopp och allt stöd under återstoden av min levnad”.

Förlusten innebar samtidigt att Marie fick huvudrollen i det tidigare gemensamma forskningsarbetet. I november 1906 blev hon den första kvinnan någonsin att föreläsa vid Sorbonne. Salen var fullsatt till bristningsgränsen. Men hon led också av depression och förmådde inte på lång tid ens uttala sin makes namn.

Kontakten med de båda döttrarna, Irène och Ève, försämrades. ”Min barndom var inte lycklig”, skrev Ève senare. Hon upplevde att modern inte längre var närvarande i hennes liv. Marie blev lätt otålig och irriterad. Döttrarna längtade efter hennes kärlek.

Affär med Paul Langevin

Ett par år efter Pierres död fick dock Marie livsgnistan tillbaka. Hon blev förälskad i makens före detta elev, fysikern Paul Langevin. 1910 blev de ett par, men det var problematiskt
eftersom Langevin var gift. Han levde i ett synnerligen destruktivt äktenskap som involverade fysiskt våld mellan makarna.

Hustrun, Jeanne, var extremt svartsjuk och blev rasande då hon fick reda på Pauls relation till Marie. Genom inbrott lyckades hon få tag på kärleksbrev som de skrivit till varandra. Hon gick med dem till pressen.

Marie Curie som enda kvinna på vetenskapskonferens i Bryssel 1911. Längst till höger står hennes älskare Paul Langevin och bredvid honom Albert Einstein. 

Skandalen var snart ett faktum. I tidningarna, liksom i det offentliga livet, fördes en regelrätt förtalskampanj mot Marie Curie. Hon beskrevs som en kvinna med märkliga ”manliga” intressen som samvetslöst stulit en annan kvinnas man. Dessutom hade hon i sina brev antytt något otroligt, nämligen att även en medelålders vetenskapskvinna hade sexuella känslor. Folk samlades utanför hennes hus för att protestera och ropa slagord.

Samtidigt tvingades Marie Curie utkämpa en annan strid. 1910 föreslogs hon, som första kvinna någonsin, som ny medlem i den franska vetenskapsakademin. Högljudda diskussioner utbröt. Maries anhängare tyckte att valet var självklart. Hennes motståndare menade tvärtom att hela samhället var i fara om man släppte in en kvinna i vetenskapens högborg. Förslaget röstades ner. Ännu var inte tiden mogen för en kvinna i akademien. Att hon var nobelpristagare spelade ingen roll.

Marie Curie tillsammans med USA:s president Warren G Harding i början av 1920-talet.

Marie Curies andra nobelpris

Hösten 1911 meddelade den svenska Nobelkommittén att Marie återigen skulle tilldelas Nobelpriset – denna gång i kemi. Tillkännagivandet förbigicks med tystnad i den franska pressen. Det som verkligen kom att såra Marie Curie var dock ett brev från nobelpristagaren Svante Arrhenius, som satt i styrelsen för den svenska Vetenskapsakademien. Arrhenius rådde Curie att avstå från resan till Stockholm. Ryktena kring henne var allt för komprometterande, skrev han, och man visste inte vad som skulle kunna hända. Marie vägrade dock vika sig.

I december reste hon, utmattad och sjuk, till Sverige för att ta emot priset ur kungens hand. Sensationsskriverierna klingade så småningom av. Så gjorde också kärleken mellan Marie och Paul. 1914 valde Paul att återvända till sin fru Jeanne, som han tidigare skilt sig ifrån.

Snart skaffade han sig emellertid en ny älskarinna – en anonym sekreterare som inte på samma sätt som Marie Curie upprörde omgivningen.

Radioaktiviteten blev hennes död

För nobelprispengarna grundade Marie ett radiuminstitut i Warszawa. Med åren försämrades dock hennes hälsa allt mer. Långa tider var hon så trött att hon inte orkade arbeta överhuvudtaget. Hon började också få dålig syn.

 Det skulle dock dröja ända till 1925 innan man på allvar började förstå hur farlig radioaktivitet kan vara. Då hade flera av Marie Curies egna medarbetare insjuknat eller dött. Marie själv dog i en benmärgssjukdom 1934. Hon begravdes i samma grav som sin älskade Pierre. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också