Från succé till psykiskt sammanbrott

Som medlem i Götiska förbundet medverkade Tegnér flitigt i dess tidskrift Iduna, där han också publicerade flera av Frithiofs sagas 24 "romanser" (dikter) i förväg, vilket spädde på förväntningarna. När hela verket gavs ut 1825 möttes det med unisona hyllningsrop.
Men trots hyllningarna skulle Tegnér redan samma år skriva dikten "Mjeltsjukan" där han ärligt beskriver hur det i hans inre pendlade mellan ljus och mörker, vilket några strofer ur nämnda dikt demonstrerar:

Då steg en svartalf opp, och plötsligt
bet sig den svarte vid mitt hjärta fast:
och se, på en gång blev allt tomt och ödsligt,
och sol och stjärnor mörknade i hast

Efter publiceringen av Frithiofs saga 1825 var Esaias Tegnér, även om humöret svängde, Sveriges mest hyllade skald. Han hörde redan till landets kulturelit och satt sedan flera år på stol nummer 8 i Svenska Akademien. Han representerade också prästeståndet vid flera riksdagar. Men livet hade börjat betydligt enklare för prästsonen från Värmland.

Tegnérs far, Esaias Lukasson, hade skapat sig ett nytt efternamn efter den småländska hembyn Tegnaby. Han hade gift sig med en värmländsk prästdotter, Sara Maria Sejdelia, och var när yngste sonen Esaias föddes år 1782 präst i By socken i Värmland. Innan den lille Esaias hade hunnit fylla tio år dog fadern, och därmed var det långt ifrån säkert att han också skulle få studera, som de äldre bröderna Lars Gustaf och Elof då gjorde i Lund. Istället tog en av faderns vänner, kronofogden Jakob Branting, sig an den lille pojken och lät honom hjälpa till på kontoret. Esaias fick också fri tillgång till Brantings bibliotek, där han läste allt vad han kom åt. Särskilt förtjust blev han i Homeros verk och andra texter från antikens Grekland. Snart insåg Jakob Branting att pojken var så begåvad att han borde få läsa vidare. Första steget blev att pojken fick flytta till Brantings svåger, där Esaias storebror Lars Gustaf då arbetade som informator. När brodern sedan erbjöds en informatorstjänst hos bergsrådet Christopher Myhrman på Rämmens bruk utanför Filipstad, accepterade han på villkor att lillebror Esaias skulle få följa med. Och så blev det.

De följande åren blev mycket betydelsefulla för den unge Esaias Tegnér. Han följde sin storebrors undervisning, men läste även allt han kom över i brukspatronens bibliotek. Här mötte han också sin blivande fru, bergsrådets dotter Anna Myhrman. Många år senare skrev Tegnér en dikt till henne där han i en av stroferna mindes: "Hur ofta drog du mig från min Homer" och att Anna hade varit "den gladaste uti vår krets". Den kretsen var rätt stor, eftersom bergsrådet hade flera söner och döttrar och rekryterade två av Esaias äldre bröder som informatorer till sina barn. Även Esaias deltog i undervisningen av de yngre, men började dessutom att skalda, inspirerad av Homeros och andra greker som han hade läst. Eftersom han visste att Christopher Myhrman beundrade Napoleon för dennes motstånd mot britternas dominans av världshandeln, skrev Esaias flera dikter åt Myhrman, som skildrade den franske härskarens framfart.

Hösten 1799 skrevs Esaias Tegnér in vid Lunds universitet, tillsammans med tre av bergsrådet Myhrmans söner. Esaias blev redan från början känd i staden som en stor begåvning, en lovande skald och en ytterst flitig student. Han fördjupade sig i grekiska, men också i samtidens filosofi och upplysningstankar. Men studierna upptog inte alla hans tankar. Där fanns fortfarande Anna och han oroade sig för att hennes föräldrar skulle hitta ett bättre parti åt sin dotter. Julen 1803 skrev han till sin tilltänkta svärfar och försäkrade att han kunde tänka sig att bli präst i Värmland för att ge Anna en trygg tillvaro. Även om inte Myhrman gav klartecken direkt så var han charmad av den skaldande studenten. År 1805 kunde Esaias berätta för Annas far att han hade chans att bli professor i grekiska i Lund och då blev det förlovning. Sommaren därpå stod bröllopet och på hösten 1806 flyttade paret till Lund.

Många av Esaias Tegnérs dikter från 1810-talet skrevs i det hus på Stora Gråbrödersgatan i Lund som han hade köpt med ekonomiskt stöd från sin svärfar, bergsrådet. Delar av huset, bland annat Tegnérs arbetsrum, står kvar och är idag ett museum över hans författarskap. Men när han bodde där var det, liksom många andra gårdar inne i Lund vid den tiden, en jordbruksfastighet. Så som universitetsanställd, avlönad med spannmål som han fick sälja vidare för att få reda pengar, var det naturligt för Tegnér att kalla Lund för "en akademisk bondby". Som 30 år ung professor tjänade han sina pengar på diverse olika verksamheter som var avgiftsbelagda för studenterna. Under flera år var han också bibliotekarie på Universitetsbiblioteket. Han undervisade främst i grekiska där han hade djupa kunskaper, trots att han i huvudsak var självlärd.

I takt med att familjen utökades med de fyra barnen Christopher, Göthilda, Disa och Lars Gustaf, växte också Tegnérs behov av intäkter. År 1812 hade han låtit prästviga sig för att få inkomst från ett av de så kallade prebendepastorat som var knutna till Lunds universitet. Ändå kunde det vara knapert för professorsfamiljen, vilket dessa rader ur Tegnérs "Julbrev till min hustru" vittnar om:

Julebocken kommer och han går,
barnen ömsom glädja sig och rysa.
Dock, all glädje blandas med en tår:
den, som ej har någon päls, får frysa,
den ej pengar har, han rimma får.

Tydligen hade Tegnér lovat sin hustru en päls, men det blev bara en dikt. Han var förtjust i sin familj och kallades av sin fru och sina barn för "Lallen" eftersom han så ofta gick omkring och nynnade. Men ändå var inte familjelivet och umgänget med kollegorna nog för honom. Tegnér odlade vid sidan av sitt äktenskap flera intima relationer med olika kvinnor, både via möten och flitigt brevskrivande. Viktigast av dem alla blev Martina von Schwerin (1789–1875). Hon var född i en rik köpmansfamilj och gift med friherren Werner Gottlob von Schwerin. År 1812 flyttade paret till godset Sireköpinge utanför Landskrona. Några år senare mötte hon Esaias Tegnér på Ramlösa brunn utanför Helsingborg, vilket blev början på en mångårig vänskap. Med Esaias Tegnér kunde Martina von Schwerin diskutera filosofi och litteratur – ämnen som inte intresserade hennes make. Under de följande åren kom Tegnér ofta på besök till Sireköpinge och breven dem emellan blev många. De blev mycket nära vänner, men det finns inga bevis för att relationen gick längre än så – vilket småstadsskvallret i Lund ändå antydde. Martina von Schwerin blev hur som helst mycket missnöjd när Tegnér några år in på 1820-talet kom på förslag som ny biskop i Växjö stift. Vid ett tillfälle antydde hon att det var hans fru som hade fått honom att söka biskopsstolen – dels för att ge familjen högre status och inkomster, dels för att bryta den alltför nära relationen till väninnan på Sireköpinge. Flytten till Växjö skulle dock inte få slut på skvallret om Tegnér och hans kvinnoaffärer. I den småländska stiftsstaden umgicks han flitigt med sin läkares 30 år yngre fru.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

År 1824 utsågs Esaias Tegnér till ny biskop, men för att den förra biskopens änka inte skulle behöva flytta omedelbart, dröjde det till 1827 innan familjen flyttade in i biskopsgården Östrabo i Växjö. Under dessa år drabbades Tegnér av flera depressioner, och det var högst motvilligt som han lämnade sitt älskade Lund. Rollen som biskop innebar många resor, dels till församlingar i det stora stiftet, dels till Stockholm, där han som biskop var självskriven i riksdagens prästestånd. I huvudstaden fick han även plats i den så kallade Uppfostringskommittén, som under kronprins Oscars (blivande kung Oscar I) ledning skulle reformera utbildningsväsendet i landet.

Befolkningsmängden i Småland hade ökat snabbt, och Tegnér engagerade sig för att ersätta landskapets många små medeltidskyrkor med större och modernare byggnader, som med tiden skulle bli kända som "Tegnérlador" (lätt nedsättande). Han strävade också efter att förbättra bildningen hos stiftets präster genom läsesällskap i varje härad. I sina egna predikningar höll han sig i allmänhet inom ramarna för kyrkans officiella teologi. Men i flera brev uttryckte han sina tvivel och invändningar kring centrala kristna begrepp som treenigheten och försoningen. Tanken att Guds vrede måste stillas med Jesu offerdöd kallade han i ett brev för "en slagtareidé".

Tegnérs fyra barn blev vuxna i biskopsgården. Äldste sonen Christopher gick i sin fars fotspår med språkstudier och prästvigning och döttrarna Göthilda och Disa gifte sig båda med officerare. Yngste sonen Lars Gustaf blev själv officér – ett yrkesval som fadern inte var så nöjd med. Denne skrev en gång att "armén i sitt nuvarande skick är verkligen en nationalolycka, värre än kolera och brännvin".
Med åldern och statusen som biskop blev Esaias Tegnér alltmer konservativ i sina politiska åsikter. Särskilt upprörd blev han över den samtida pressens återkommande kritik av kungahuset och dess politik. Detta ledde förstås till att han kritiserades av tidningarnas "rabulister", som Tegnér kallade dem. Hans sviktande hälsa, både fysiskt och psykiskt, bidrog till konflikten med den liberala pressen blev alltmer infekterad. I alla möjliga sammanhang, mer eller mindre lämpliga, ondgjorde han sig över nämnda rabulister. Inför riksdagen 1840 avrådde Tegnérs läkare honom från att resa iväg. Men han gjorde det ändå, eftersom han trodde att oppositionen skulle försöka tvinga fram Karl XIV Johans abdikation. Så blev det inte, men resan blev början till slutet för skalden och biskopen.

Hemkommen från Stockholm i juli samma år drabbades Tegnér av flera epilepsiliknande anfall, och efter det blev han alltmer orolig och förvirrad. Den bekymrade familjen tog kontakt med olika läkare, och det bestämdes först att han skulle återvända till Stockholm för att få vård av Carl Ulrik Sondén. Denne var överläkare på Danvikens hospital, och kunde efter en tid konstatera att biskopen var "svårt angripen" och "verkeligen sinnesrubbad", samt att resultatet av den behandling som han kunde erbjuda var ovisst.

I det läget framfördes ett förslag att Tegnér skulle skickas till en modern anstalt i Schleswig som hade gott rykte. På hösten 1840 eskorterades han dit av sina båda söner och en läkare. Först vid ankomsten fick patienten själv – av Schleswig Irrenanstalts anstaltschef Peter Willers Jessen – veta att det var ett sinnessjukhus som han hade kommit till. Tegnér blev rasande, framförallt på sina söner, men gick till slut med på att stanna ett tag. Många brev växlades under de följande månaderna mellan Schleswig Irrenanstalt och biskopshuset i Växjö. Den svenske diktaren kallade doktor Jessen för tyrann, medan denne i sina brev antydde att patienten hade börjat visa viss sjukdomsinsikt. Tegnérs humör växlade, och under sin vistelse på anstalten skrev han också många texter som han skickade till vänner i Stockholm. Eftersom Tegnérs självkritik hade försvagats av hans förvirrade tillstånd, censurerade vännerna mycket av det som han skrev, men lät trycka vissa delar i tidningen Svenska biet.

Efter några månader på anstalten krävde Tegnér att få komma hem före jul. Men när doktor Jessen meddelade att patienten hade sagt att han var på väg att bli riksföreståndare i Sverige, och att han skulle ärva stora rikedomar från Rämmens bruk, lät Anna Tegnér sin make stanna. Först i mars 1841 fick Tegnér, efter att i brev ha hotat att bryta sig ut från anstalten, återvända hem till Växjö. Familjen blev dock snart varse att han inte hade tillfrisknat. Han hade många vanföreställningar, och de närmaste försökte att stoppa flera av hans texter från att publiceras, för att skydda hans rykte.

Esaias Tegnér fortsatte att brevväxla med flera av sina vänner, bland andra författaren Fredrika Bremer. Hon skrev om sin brevvän att han liknar "ett tempel i vars förgård vilda vindar har grasserat". Efter sjukdomsutbrottet sköttes Tegnérs biskopssysslor av stiftets domprost, men han fick bo kvar i biskopsgården. Under ett besök hos den äldste sonens familj i Skåne, hösten 1846, fick han ännu ett slaganfall. Han avled den 2 november. Trots sitt tragiska slut fick Tegnér ett gott eftermäle. Ett stort urval av hans dikter har getts ut i flera upplagor genom åren, och den danske litteraturkritikern Georg Brandes betecknade honom på 1870-talet som en av Sveriges tre främsta författare, tillsammans med Bellman och Runeberg.

Publicerad i Populär Historia nr 7/2025