Hedvig Charlotta Nordenflycht

Hedvig Charlotta föddes den 28 november 1718 i Stockholm, som dotter till Christina Rosin och Anders Nordbohm. Fadern, som kom från Östergötland, hade i unga år flyttat upp till Stockholm och tagit sig namnet Nordbohm. I huvudstaden hade han arbetat sig upp till kamrer vid Kammarkollegiet, och som tack för sin långa och trogna tjänst adlades han 1727 med namnet Nordenflycht.

Adelskapet innebar inte bara ett namnbyte. Familjen fick en högre social status och nya rättigheter, och för Anders Nordenflycht innebar det att han nu var fri att följa sin dröm: att bli godsägare. Nu kunde han köpa den gård som familjen hade besökt flera somrar: Viby säteri i norra Uppland.

Hedvig Charlotta lärde sig att läsa redan i fyraårsåldern och visade tidigt prov på stor fantasi och litterär talang. Men eftersom hon var flicka fick hon inte samma teoretiska utbildning som sina bröder. Hon fick dock lov att läsa tyska och latin, eftersom föräldrarna såg att hon var ett ovanligt kvicktänkt barn.
Annars var skolgången som andra välbeställda flickors, där dagsschemat fylldes av traditionella kvinnosysslor som handarbete och hushållning. Som vuxen beskrev Hedvig Charlotta sin barndom med viss bitterhet – att man brukade våld mot hennes naturliga begåvning genom att tvinga henne att knyppla och brodera istället för att låta henne läsa sina älskade böcker.
Men läste, det gjorde hon så fort tillfälle gavs. I sin självbiografi berättar hon om hur hon brukade gömma en bok under sitt förkläde, och att varje gång lärarinnan lämnade rummet drog hon fram den istället för att ägna sig åt sin broderibåge. Hedvig Charlotta läste allt som kom i hennes väg. Fabler, poesi, tyska resebeskrivningar, teologi och världshistoria.

Efter att familjen 1731 hade flyttat till Viby, när hon var i 13-årsåldern, lättades hennes fruntimmersskolregler upp något och hon gavs mer frihet att utforska det egna läsandet och skrivandet. Hedvig Charlotta plöjde böcker om filosofi för att söka svar på sina många existentiella frågor, och hon började att skriva egen poesi.

Det var också på Viby som hon träffade en av de män som skulle komma att påverka hennes litterära inriktning. Johan Tideman var lillebror till Hedvig Charlottas gamla lärare, och hade studerat i Uppsala. Han var anställd som mekaniker på Viby, vilket i praktiken innebar att han hjälpte till med utvecklingen av godset.

Till det yttre saknade Johan de kvaliteter som en 16-årig flicka kan tänkas önska sig – han var både puckelryggig och illa klädd. Men han ägde ett stort intellekt, vilket gjorde att Hedvig Charlotta uppskattade hans sällskap. Den unge mannen vann också faderns gillande, så pass att denne på sin dödsbädd bad honom att gifta sig med Hedvig Charlotta.

Paret hann dock aldrig gifta sig, för Tideman avled tre år senare. Bortsett från faderns död var det Hedvig Charlottas första personliga sorg, även om det inte hade förekommit någon förälskelse.

Hennes känslor av sorg och övergivenhet gav stoff åt en ny inriktning i hennes skrivande, något som skulle komma att bli hennes signum som poet. Många menar att Hedvig Charlottas personliga lidande blev hennes största tillgång som författare, och hennes texter har ofta tolkats biografiskt.

Efter att i flera år ha varit trolovad med en man som hon visserligen högaktade men inte älskade, skulle hon äntligen möta den stora kärleken. Allt började med lektioner i franska. Efter Johan Tidemans död flyttade Hedvig Charlotta till sin syster i Stockholm, där hon förkovrade sig i sitt skrivande.

Hon hade fått lära sig grunderna i franska som ung, och ville nu fortsätta språkstudierna. Den charmerande prästen Jacob Fabricius, som hade tjänstgjort vid den franska reformerta församlingen i Stockholm, blev hennes nya fransklärare.

Om det var kärlek vid första ögonkastet förtäljer inte historien, men läraren och eleven fattade tycke för varandra. Hedvig Charlotta beskriver i sin självbiografi hur hennes beslut om att leva ogift förgick "allteftersom kärlek blev mästare över mitt hjärta". Fabricius, som också han var poetiskt lagd, skrev dikter till Hedvig Charlotta där han uttryckte sin stora beundran för henne.
Men om paret skulle kunna gifta sig måste Fabricius först skaffa sig ett tryggare arbete än den oavlönade predikanttjänst som han hade. Dessutom satte Hedvig Charlottas storebror Anders käppar i hjulet för giftasplanerna. Nordenflycht den yngre tog adelskapet på största allvar, och ville inte se sin yngsta syster gifta sig med någon som stod lägre på samhällsstegen.

Dessutom var det så att Anders hade stora pengaproblem och hade blivit tvungen att sälja familjegodset Viby. Köpare var en baron Adlerstedt, som brodern nu hoppades skulle gifta sig med lillasystern.

Men den här gången tänkte Hedvig Charlotta inte låta en manlig familjemedlem bestämma valet av make åt henne. Inspirerad av Anders trassliga förhållanden och högfärdighet, skrev hon en satirisk komedi, Den äregirige intrigören, där brodern inspirerade till karaktären Baron Luftslott. Men det skulle visa sig att problemet med den motvillige Anders skulle lösa sig hösten 1740, när han lämnade landet för att aldrig mer återvända. En rad dåliga affärer hade satt honom i akut penningknipa och han såg ingen annan utväg än att fly fältet.

I samma veva fick Jacob Fabricius tjänst som amiralitetspredikant i Karlskrona, ett jobb som skulle ge honom en lön på tvåhundra daler silvermynt om året. Efter att ha fått tillstånd av självaste kungen till giftermålet, hölls ett litet bröllop i april 1741.

Men lyckan blev kort. Redan i december samma år insjuknade Fabricius, troligen i lunginflammation, och avled. Chocken över makens hastiga bortgång påverkade Hedvig Charlotta i grunden. Hon flyttade återigen tillbaka till Stockholm, men på grund av sitt sköra tillstånd valde hon att bosätta sig i en liten stuga ute på det lantliga Lidingö. Här skrev hon ett av sina mest kända verk – diktsamlingen Den sörgande Turtur-Dufwan (1743).

Men redan före flytten till Karlskrona hade Hedvig Charlotta Nordenflycht samlat ett flertal av sina renskrivna dikter och skickat dem till sin beskyddare, grevinnan Margareta Cronstedt. Samlingen, som saknar titel, brukar kallas "Den Cronstedtska poemboken" och ses som Hedvig Charlottas inofficiella debut.
Om inte maken hade avlidit hade hon antagligen debuterat på den svenska litteraturscenen med denna diktsamling, men sorgen fick henne alltså att välja en annan väg. I november 1742 lämnade hon in manuskriptet till Den sörgande Turtur-Dufwan, eller åtskilliga bedröfweliga sånger, under wackra melodier sammansatte och samlade af en medlidande åhörare, som är diktsamlingens fullständiga titel.

Den gavs ut anonymt, publicerades i början av 1743 och rymmer ett antal klagosånger som beskriver den djupaste av sorg. Ett exempel:

Min levnads lust är skuren av,
Och döden är min längtan,
Till dig du mörka tysta grav,
Står all min trängtan.

Efter ett år på Lidingö var den då 24 åriga Hedvig Charlotta redo att flytta tillbaka in till stan och fortsätta sitt kall att bli en respekterad författare. Sedan tidigare hade hon fått en rad begravningsdikter tryckta, men det hade varit privata beställningar som inte nådde någon större publik.
Under arbetet med Den sörgande Turtur-Dufwan hade hon också skrivit en begravningsdikt till drottning Ulrika Eleonora, som hade gått bort samma höst som Fabricius. Dikten "Svenska fruntimrets klagan vid den stormäktigsta Svea drottning Ulricæ Eleonoræ grav" undertecknades av "En sörjande HerdinNa" – därmed avslöjade hon sina initialer. För den initierade publiken var det antagligen inte svårt att identifiera vem HerdinNan var, och snart fick fler upp ögonen för hennes talang. Särskilt kvinnor tog varmt emot hennes dikter.

Under 1600- och 1700-talen växte ett fenomen fram bland överklassen i Europa, som kom att ge kvinnan en röst inom kultursfären – även om den många gånger inte nådde utanför rummens väggar. Privata små sammankomster – salonger – började att arrangeras i hemmen, där man ostört kunde diskutera aktuella händelser och nya idéer.
Att hålla salong blev lösningen i en tid när yttrandefriheten var mycket begränsad, och censur rådde. Uttryckte man sig fel i en offentlig miljö kunde det leda till straff. Salongerna blev ett slags fristad för politiska och konstnärliga diskussioner, där kvinnor och män kunde mötas på mer lika villkor än i det offentliga. Människor från kulturlivet, politiken och vetenskapsvärlden träffades i dessa salonger under avslappnade former för att utbyta idéer. Här kunde man både knyta viktiga kontakter och marknadsföra sig – under angenäma former. Ofta bjöds det på dryck och underhållning, som ett slags dåtida cocktailpartyn. Tonsättare kunde framföra sina senaste alster och författare kunde testa sina texter och få direkt feedback från en välvillig publik.

Salongstraditionen föddes i Paris på 1600-talet, och ofta nämns markisinnan Catherine de Rambouillet (1588–1665) som dess grundare. Hon hade tröttnat på den mansdominerade hovkulturen och började därför samla intellektuella personer hemma hos sig själv. Snart började andra välbemedlade kvinnor att hålla små möten, varpå fenomenet spred sig till andra europeiska huvudstäder.
Värd för salongerna var nästan alltid en kvinna, eftersom det traditionellt sett var kvinnans ansvar att arrangera bjudningar i hemmet. Värdinnan kunde också fungera som moderator eller debattledare, och var den som bestämde vilka ämnen som skulle diskuteras för kvällen. (Om en man arrangerade ett möte skulle det snarare kallas en klubb eller förening.)
Det var just salongernas sociala karaktär som gjorde att de undgick politiska ingripanden. Även om salongerna fortsatte in på 1900-talet, tappade de en del av sin kulturella betydelse under 1800-talet när den politiska och konstnärliga friheten ökade i det offentliga.

I Sverige utvecklades salongskulturen runt sekelskiftet 1700. Adelsdamen Anna Charlotta Schröderheim (1754–91, född von Stapelmohr) var värdinna för en av Stockholms förnämsta salonger. Här samlades stadens kulturelit med gäster som Carl Michael Bellman och Anna Maria Lenngren.

För Hedvig Charlotta Nordenflycht blev salongerna en viktig plats att knyta kontakter och diskutera idéer med andra författare. Hennes nätverk växte och uppdragsgivarna blev fler. Samtidigt kämpade hon under stora delar av sitt liv med försörjningen.

När hennes far gick bort 1734 tog ju brodern Anders över dödsboet, och efter ett antal misslyckade affärer förlorade han och familjen alltså sin förmögenhet. År 1751 drabbades Hedvig Charlotta återigen av en stor förlust, när nästan allt hon ägde gick upp i rök i en stor brand i Stockholm, som förstörde större delen av Norrmalm där hon då bodde. Dessutom tyngdes hon under många år av ett försörjningsansvar för sin mor och ogifta syster.

Hon drog in pengar på så kallade tillfällesdikter – poesi som skrevs för olika högtidliga tillfällen som bröllop och begravningar. Efterfrågan styrde produktionen. Den sörgande Turtur-Dufwan gav inte någon omedelbar ekonomisk vinst, men tillsammans med gravdikten över Ulrika Eleonora etablerade Hedvig Charlotta sig som kvinnlig författare. Det var en position utan konkurrens vid denna tid, för kvinnors alster nådde sällan offentligheten.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

För Hedvig Charlotta var ett starkt nätverk avgörande, enbart hennes talang hade inte räckt till. Hennes behov av goda relationer och beskydd för att säkra inkomsterna, återspeglas tydligt i hennes litterära verk. Dedikationer och uppvaktande brev illustrerar vilka strategier hon använde för sin försörjning.
Hon var utåtriktad av naturen och inte rädd för att synas eller göra sig påmind när det krävdes. Detta bäddade för en stor vänkrets med många kontakter inom aristokratin. Antagligen bidrog detta till att hon på vårvintern 1752 vågade lämna in en ansökan om statligt underhåll. Efter att ha pläderat för sin sak inför ständerna fick hon i mars det glädjande beskedet att hon hade beviljats en årlig pension om 600 daler silvermynt. Hedvig Charlotta Nordenflycht blev därmed den första kvinnan i Sverige som kunde leva på sitt författarskap. I ett tacktal i form av en dikt lovade hon att bruka sin skaldegåva till att främja dygden och prisa fosterlandet.

Året därpå blev hon invald i den nybildade Tankebyggarorden, som enda kvinna. Sällskapet, som alltså instiftades 1753, anses vara Sveriges första fast organiserade litterära förening. Orden bestod av ett trettiotal medlemmar. Under samma period började Hedvig Charlotta hålla en egen litterär salong.
Tillfällesdikterna utgör ungefär hälften av hennes samlade verk, vilket är normalt jämfört med samtida författare. Hennes övriga produktion är mångsidig, både vad gäller genrer och publiceringsformer. Nordenflycht skrev både handskrivna och tryckta verk. Och hon behärskade en rad olika stilar: prosastycken, versepos, lyriska dikter, dramatik och gjorde dessutom översättningar. Hon bidrog även med dikter till samlingsverk och publicerades i tidskrifter. Under 1740-talet gav hon ut en diktsamling i fyra delar, Qwinligit Tankespel, först under pseudonymen "En herdinna i Norden" och därefter under eget namn. I verket kommenterar hon samtida debatter om religion, filosofi och politik. Och nu började hon också ta upp frågor om kvinnors rättigheter. Även om det skulle dröja några år innan Hedvig Charlotta Nordenflycht befäste sin plats som kvinnlig rättskämpe, börjar man nu att ana feministiska tankegångar i hennes verk. I dikten "Fruentimbers Plikt at upöfwa deras Wett" (1741) lyfter hon bland annat fram kvinnans rättighet till utbildning.

Mot slutet av 1750-talet var hennes ekonomi så god att hon hade råd att låta bygga sig ett eget hus. Vid Mälaren, i närheten av Skokloster, uppfördes ett litet hus som fick namnet Lugnet. År 1762 gick flyttlasset från Stockholm till det lantligt belägna skrivparadiset. Hedvig Charlotta var nu väl över 40 år gammal och levde ensam. Hon hade inte gift om sig, och inte heller varit involverad med någon man sedan makens död. Men detta skulle ändras när hon mötte den 16 år yngre Johan Fischerström. Han hade studerat vid Lunds universitet och var nu i Stockholm för att förverkliga sina författarambitioner. I huvudstaden kom han i kontakt med Hedvig Charlotta och hennes litterära vänner. Fischerström verkar ha gjort ett gott intryck eftersom han snabbt blev en del av den innersta litterära kretsen, och även blev invald i Tankebyggarordern.

Ett vänskapsförhållande uppstod mellan den 26-årige Johan och den 42-åriga Hedvig Charlotta, och många menar att det från hennes sida övergick till lidelsefull kärlek. En av hennes mest kända dikter, "Öfver en hyacint", lär vara skriven till Fischerström. Den handlar om kärlekens oundvikliga död, beskriven som en blomma som vissnar. Och så skulle det bli.
På sommaren 1763 avled Hedvig Charlotta. Elaka rykten sade att hon hade tagit livet av sig på grund av hjärtesorg (det ska ha funnits en annan kvinna i Johans liv), men i verkligheten dog hon efter en tids sjukdom. Hedvig Charlotta Nordenflycht blev 44 år gammal och ligger begravd på Skoklosters kyrkogård. Under sin livstid var hon uppskattad, men i senare litteraturhistorieskrivning har hon ofta framställts främst som en känslosam, kvinnlig författare – inte som den medvetna retoriker och tänkare hon verkligen var.

Renée Nilsson är frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia nr 5/2025

Hedvig Charlotta Nordenflychts kanske viktigaste verk kom 1761. I ett brev till Albrecht von Haller skriver hon: "Jag är en smula stött på en av edra landsmän, min herre. Det är den berömde herr Rousseau. Han har behandlat kvinnokönet hänsynslöst i sitt brev mot teatern. Och jag är tillräckligt djärv för att våga bekämpa honom en dag på mitt språk."

Och det gjorde hon. Upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau (1712–78) hade beskrivit kvinnan som svag, ointelligent och underordnad mannen i princip allt. Han beskyllde också kvinnan för att ha förstört teaterkonsten och sakna både genuin begåvning och ett djupare känsloliv. Och han uppmanade kvinnor att hålla sig borta från konsten.

Hedvig Charlotta Nordenflycht kunde hålla med om att kvinnan var fysiskt svagare, men hon vägrade att gå med på att hennes intellekt skulle vara underlägset mannens. Driven av sin ilska bestämde hon sig för att skriva ett motinlägg till kvinnans värn. Det resulterade i lärodikten "Fruentimrets försvar" (1761). Dikten anses numera vara en av de första feministiska texterna i Sverige.