Tjeckernas stolta arv var förfalskningar

Ett nytt tjeckiskt nationalmedvetande började växa fram i slutet av 1700-talet. Antityska stämningar gav god grogrund för panslavistiska idéer. För att yt

25 maj 2001 av Ingemar Carlsson

Ett nytt tjeckiskt nationalmedvetande började växa fram i slutet av 1700-talet. Antityska stämningar gav god grogrund för panslavistiska idéer. För att ytterligare stärka den kulturella självkänslan föddes förhoppningen att hitta konkreta bevis på ett ärorikt förflutet. Jakten på en försvunnen folkpoesi inleddes, men var under många år förgäves.

Det blev den nationelle studentledaren och översättaren av folkdikter Vaclav (Wenzel) Hanka, som förlöste sitt folks drömmar genom att på kort tid göra två fantastiska fynd av episka fragment och lyriska dikter. År 1817 presenterade han Königinhofer-handskriften från riddartiden, 1200-talet eller början av 1300-talet. Året därpå lade han fram Grünberger-handskriften från en än gråare forntid, 800- eller 900-talet. Den uppgavs ha hittats i ett herrgårdsarkiv och skickats till Hanka i ett postpaket.

Den nationella hänförelsen blev obeskrivlig – det var, som någon framhöll, otroligt med en sådan kulturell entusiasm i ett land, där en boksuccé aldrig nådde mer än 4 000–5 000 sålda exemplar, förutom i ämnet teologi. Hanka, folkhjälten, knöts till det unga Nationalmuseet i Prag med de nya relikerna; han skulle visa sig vara en lysande administratör.

Dikterna lästes, deklamerades, avnjöts och trycktes gång på gång. De ingick i skolornas läroplaner som en del av varje medborgares bildningsarv och stolthet. Nya beundrare tillkom utanför gränserna. Självaste Goethe tillhörde översättarna. Han kallade dem för den ”helt oskattbara resten från äldre tider”, och Jacob Grimm förklarade frankt: ”So etwas muss echt, kann nicht gefälscht sein”, (något sådant måste vara äkta, det kan inte vara förfalskat).

Glödande hat mot tyskarna

Många menade att 1200-talskrönikören Zaviš von Rosenberg varit en av den okände skaldens inspiratörer. Båda förenades om inte annat av ”den anda av glödande hat mot landets tyska förtryckare, som utgör den nationella grundtonen i hela Königinhofer-handskriften”, för att citera den svenskspråkige presentatören 1865, Karl Collan. Hanka var ett nav i hela den panslavistiska rörelsen, såväl kulturellt som politiskt.

Men tvivlare fanns. Redan på 1820-talet hade den proösterrikiske slovaken Bartholomäus Kopitar börjat den vetenskapliga kampen mot Hanka – utan resultat. Även tidens främste slavist, Joseph Dobrovský, hade efter problem med filologin i dikten ”Libuschas dom” insett vad den och hela Grünberger-handskriften gick för. Men den som ifrågasatte äktheten levde farligt i Prag. Han fick hela opinionen över sig, kallades sinnesförvirrad och slav under sjukliga begär. Han dog 1829, och sonens förbittrade förord när Dobrovskýs forskningar kunde ges ut 50 år senare illustrerar vad familjen fått lida.

Inte mottagliga för kritik

Därefter vågade ingen knysta på decennier i Prag, där man förresten ändå inte var mottaglig för sådant, trots att de nya kemiska analyserna på 1830-talet raserat Grünberger-handskriften. Forntidskännaren och den nationelle politikern František Palacký hade i sitt verk Böhmens historia (I, 1836) låtit ”Libuschas dom” lysa som en litterär fyrbåk över slavernas humanism och urgamla tyskhat – ja, visade inte fynden rent av att den slaviska kulturen var den äldsta – detta trots att en konstnär hade erkänt delaktighet i bedrägeriet för honom. Det var som om man inte ville se.

Nästa rond, på 1850-talet, följde två linjer, en tjeckisk och en tysk. I Prag vågade en ung och modig redaktör, David Kuh, i en serie giftiga artiklar 1859 tala om förfalskning. Han djärvdes till och med kalla den stolta ”böhmiska skrivarskolan” bakom dessa mästerverk för ”nyböhmisk förfalskarskola”. Och Palacký, än en gång den store försvararen, avrättades fullkomligt i hans spalter. Men det fick han inte skriva ostraffat. Kuh fälldes av en domstol i Prag men benådades av den österrikiske kejsaren.

Grammatikern och slavisten Jan Gebauer hade i det längsta tillhört de troende. Men när hans fornböhmiska grammatik bara med Hankas texter ådrogs nära 1 000 undantag från normala ordböjnings- och ordbildningsregler på en textmassa av 6 000 ord, förstod han. Ingen tidning, tidskrift, inget förlag i Prag vågade publicera honom. Trots att han till slut bara i förbifarten och mycket försiktigt framförde tvivel i en tysk encyklopedi, räckte det för förrädarstämpeln. Gebauer måste övervintra några decennier.

Nu hade det ändå börjat röra sig på allvar bland de till liv och lem mindre utsatta tysk-österrikiska vetenskapsmännen. Där hade man länge varit misstänksam mot Hankas fynd. 1859 slog sedermera professorn i historia i Zürich och Wien, Max Büdinger, till med en totalt förintande redovisning av Königinhofer-handskriften. Han förklarade: ”Det är likgiltigt om Hr Hanka författat denna dikt eller inte: i varje fall har han förelagt publiken en helt modern förfalskning.” Han tog upp anakronismerna och avfärdade andra förklaringsgrunder än rent bedrägeri.

Tog hemligheten med sig i graven

1861 dog den verkliga sakkunskapen, huvudpersonen själv, Hanka – utan att en enda gång låtit sig lockas att delta i de gångna decenniernas upprörda debatter. Ett helt folk följde honom till graven. Vid hans bår bars den ena handskriften, utsmyckad med lagerblad – Apollons, kulturens och den obefläckade vetenskapens symbol. För sista gången förenades dessa båda helgedomar, folkhjälten Hanka och nationaldokumenten.

Så gick årtiondena. En ny forskargeneration dök upp bredvid de tappra överlevande. Nya politiska vindar började blåsa, den nationella fronten försvagades: 1876 gick till exempel förgrundsgestalten Palacký ur tiden.

År 1886–87 beslutade sig en rad lärda för att gå i närkamp med nationaldokumenten, om inte annat så för tjeckisk heder och anständighet. Man noterade att det internationella förtroendet för dessa handskrifter sedan länge var totalt raserat. Nu var Gebauer inte ensam längre. På samma sida stod bland flera andra professorn Thomáš Masaryk, senare det fria Tjeckoslovakiens förste president. Ännu vågade ingen förläggare eller redaktör ta i deras resultat, som publicerades i tidskriften ”Athenaeum” eller på egna förlag.

Den definitiva dödsstöten

Så kom den definitiva dödsstöten obevekligt. Slavisterna lyfte fram rader av språkfel och anakronismer. Skriftexperterna visade på de paleografiska orimligheterna. Rättshistorikerna underkände förhållandena i till exempel ”Libuschas dom” fullkomligt – de påminde snarare om vad man trodde om dem i Hankas ungdom och vad som stod i läroböckerna före 1817. Efter alla år ute i kylan kom Dobrovskýs invändningar åter till heders. Man prisade dikternas litterära skönhet men fann också den anakronistisk, mer präglad av 1700-talets rousseauanism än medeltiden.

Inte ens detta räckte för att kyla nationalisterna. Tvärtom! Åter reste man sig i vrede. Universitetsfolk, folkskollärare, hembygdsföreningar, övrig allmänhet och pressen formligen tävlade i hatfyllda manifestationer mot förrädarna. Kritikerna hånades, skändades, hotades, förföljdes och knäcktes i några fall: en drevs i döden, en blev nervsjuk.

Gebauer fortsatte, trots fysisk ohälsa men andligen intakt, att i skrift efter skrift 1888–89 outtröttligt gå till rätta med Hankas fynd. Och den kraftfulle Masaryk rådde ingen på. Sedan han tystats i alla språkrör hemma, fortsatte han kampen i ”Archiv für Slavische Philologie”.

Så småningom tunnades de troendes skaror ut. Ännu 1911 gjorde en arkeolog ett sista, patetiskt äreräddningsförsök: i förtvivlan tog han med sig några blad till Paris och Milano för att åtminstone få en medeltida datering bekräftad. Det kunde han besparat sig eftersom den slutliga demaskeringen även på hemmaplan stod för dörren. Professorn Gustaf Friedrich gjorde den tekniska undersökningen. Det var han som fann berlinerblått från tidigast 1704 – i en medeltidshandskrift; han insåg också att pergamenten bara var försättsblad från 1500- och 1600-talen. En exakt och detaljerad skriftanalys blev lika förödande för Hankas fynd och eftermäle.

Därmed stod också ett helt sekels kamp om det tjeckiska folkets själ vid sin slutpunkt. I generationer hade folket ända från skoltiden matats med drömmar och nationella hjältenamn, som till och med ställde Homeros i skuggan, allt i förfalskade litterära skatter. Hand i hand med ogräsrensningen gick en politisk generationsväxling, en idémässig och allmän förnyelse av hela samhället. Hundra år av nationell fanatism, mänskliga förödmjukelser och bedrägeri hade äntligen avslutats. Men också, det måste noteras, med imponerande civilkurage i den vetenskapliga hederlighetens och sanningens namn, i flera fall med livet som insats.

Missriktad kulturpatriotism

I dagens Prag tillhör inte Hankas fynd den levande historiska kunskapen. Än mindre ser man dem beundras i några montrar av hänförda åskådarskaror. I det pampiga Nationalmuseet finns handskrifterna, som ännu 1918 var utställda på central plats, visserligen kvar men för all framtid avhysta till anonyma arkivhyllor i magasinen, trots att de på sitt sätt är ett monument över världshistoriens mest svårartade utslag av missriktad kulturpatriotism.

För många år sedan, efter demaskeringarna och när de forna relikerna förts till en mer passande plats i Nationalmuseet och tjeckernas nationalmedvetande, satt en forskare med dem framför sig. Han följde de sista slingorna efter texten, som det verkade slumpartade. Bit för bit tyckte han – med rätt eller orätt – att de formade sig till ord och innehåll. En latinsk text avtecknade sig sakta för honom. Där stod:

Hanka fecit – Hanka har gjort det.

Ingemar Carlsson är docent och verksam vid Riksarkivet. Han utkommer inom kort med boken På lögnens väg om historiska dokumentförfalskningar.

Publicerad i Populär Historia 2/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också