Karin Boye väjde inte för det svåra

Föräldrarna kom från Göteborg, där Karin Boye föddes den 26 oktober 1900. När hon var nio år gammal fick pappan en ny tjänst i Stockholm och de flyttade dit. Boye, som enligt egen utsago hade ”kusligt lätt för sig i skolan”, fick börja i den anrika Åhlinska flickskolan där den kända rösträttskvinnan Lydia Wahlström var rektor.

Efter gymnasiet utbildade sig Karin Boye till folkskollärare. Livet igenom intresserade hon sig för pedagogik och psykologi, och hade visioner om en fri och kreativ idealskola. Läraryrket var för henne ett sätt att förbättra världen.

Idéerna låg i tiden. Kampen för kvinnlig rösträtt skulle snart nå sitt mål. Nu ville kvinnorna delta i samhällsbygget. Detta var frågor som gissningsvis diskuterades hemma i villa Björkebo, eftersom Boyes mamma vid samma tid hade fått en plats i Huddinge kommunfullmäktige.

I september 1921 skrev Karin Boye in sig på universitetet i Uppsala för att studera grekiska, nordiska språk och litteratur. Hon hyrde in sig på vinden i den Edlingska gården, ett av stadens alla gamla trähus med knarrande trappor, lyhörda väggar och rum för studenter. Där bodde redan hennes vän Anita Nathorst och ytterligare några kvinnliga studenter.

I grundskolan och gymnasiet hade Boye vistats i en kvinnovärld. Upplevelserna som student skakade om henne och blev början på ett livslångt motstånd mot ojämlikhet.

Med tiden hittade hon vänner och sammanhang, som Kvinnliga Akademiska föreningen där hon var ordförande, och den litterära kretsen Poet’s corner. Timmarna i läsesalen på Carolina Rediviva (Uppsala universitetsbibliotek) varvades med fester, teaterrepetitioner och middagar med det pratglada matlaget.

Tre år efter debuten kom hennes andra bok Gömda land. Den mörka studentskan som skrev dikter blev en kändis i stan, och framgångarna gav henne självförtroende.

Som festtalare fick hon sin revansch vid den traditionella vårfesten 1925, när hon som allra första kvinna inför hundratals uppklädda studenter höll ett ”tal till mannen”. Det var en ny tid, antalet kvinnor vid universitetet ökade och männen var tvungna att börja släppa fram dem.

I talet plockade Boye på ett sinnrikt sätt ned kvinnan från piedestalen utan att göra bort männen. Budskapet var att även som jämlika skulle kvinnorna älska sina män (och stoppa deras strumpor). Likheterna var större än olikheterna och inget fanns att frukta: ”Så låt oss sluta fred och besinna omsider, att du och jag till sist dock är av ett och samma blod.”

Modernt kortklippt lämnade Boye Uppsala för att avsluta sina studier vid Stockholms högskola. Fjärran var tonårsflickan i vindsrummet. Poesin höll hon dock fast vid, och nu hade hon skaffat en ny arena – den socialistiska studentföreningen Clarté, som hade startats av den franska författaren Henri Barbusse efter första världskrigets fasor. Visionen var upplysta människor och en fredlig, socialistisk värld.

Karin Boye var en av få kvinnor i Clartés innersta krets. Ideologiskt höll hon låg profil, men var den som uppmärksammade kvinnors villkor. Hon publicerade regelbundet sina dikter i föreningens tidning, bland annat den kända ”I rörelse” som kom att kallas för Clartés kampsång, och som sammanfattar tjugotalets atmosfär och gruppens framtidstro: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

När hon var 29 år gifte hon sig med den sju år yngre Clartémedlemmen Leif Björk. Deras äktenskap var kort och olyckligt och de skilde sig efter ett par år, utan dramatik.

Gissningsvis kände hon sig instängd, hon kunde inte fritt ägna sig åt sitt skrivande och de båda irriterade sig på varandra. Förväntningarna på en gift kvinna att ordna ett prydligt hem och vilja bilda familj var säkert också kvävande.

Karin Boye hade flera korta relationer med män, men hennes stora kärlekar var kvinnor. Men att älska någon av samma kön var ytterst skambelagt, och samkönade relationer sågs som något avvikande och var en brottslig handling ända fram till 1943. Först på 1970-talet togs sjukdomsstämpeln bort formellt.

Hon förnekade aldrig sin homosexuella läggning för sig själv, men förstod tidigt att den var tvungen att hållas hemlig. Att hantera de starka känslorna och samtidigt inte avslöja sig blev en plågsam kamp. Vid flera tillfällen blev hon avvisad, och fick höra att hennes kärlek var onaturlig. Ångerfylld lade hon skulden på sig själv och bördan blev ännu tyngre.

Mycket tyder på att hon började gå i psykoanalys för att ”bota” sin homosexualitet, men troligtvis ville hon också behandla sina återkommande depressioner. Psykoanalysen var på modet. I Clarté såg man framför sig hur den skulle frigöra människan, liksom socialismen skulle frigöra samhället. Så kunde en ny värld skapas.

I januari 1932 packade Boye skrivmaskinen och tog tåget söderut. Mot Berlin! Hon ville bort. Yrkesmässigt hade hon haft framgångsrika år, blivit invald i De nio, startat tidskriften Spektrum och skrivit den konsumtionskritiska romanen Astarte som hade vunnit pris. Men själsligen var hon utmattad och nedstämd, hennes privatliv var i en enda röra och i Berlin fanns kunniga psykoanalytiker.

Det var Weimarrepublikens sista år. Den tyska huvudstaden var på samma gång en kaotisk och blomstrande plats. Arbetslösheten var skyhög, nazister och kommunister drabbade samman i våldsamheter på gatorna. Samtidigt svämmande staden över av nyskapande konst, kommers och ett ohämmat nattliv.

Resan hjälpte henne att må bättre. Hon tog långa promenader, arbetade, umgicks med skandinaviska vänner och gick i psykoanalys hos en kvinnlig doktor Lampl, som uppmuntrade henne att leva ut sin homosexualitet istället för att försöka kontrollera den. Det blev en vändpunkt och Boye bestämde sig för att ta steget till ”de fördömdas sida” som hon själv uttryckte det.

Vi levde ett ”fasligt oanständigt liv” berättade vännen Kajsa Lönngren i efterhand. Berlin hade rykte om sig att vara homosexualitetens huvudstad. De dansade nätterna igenom på dambarer och klubbar för homosexuella kvinnor, som Chez ma belle-soeur, Café Olala och Toppkeller.

Boye sminkade sig och färgade håret, klädde sig i herrkläder, flirtade och släppte loss. Det var skillnad mot livet i Stockholm, där grät mest Karin, mindes Kajsa.

På grund av pengabrist reste Boye hem efter åtta månader. Hon besökte Berlin igen året efter, men stämningen var nu än mer hotfull: ”Det finns ingen luft i Berlin” konstaterade hon när hon återvände till Stockholm permanent och flyttade in i en nybyggd tvårummare på Gärdet.

Efter något år fick hon sällskap av Margot Hanel, en ung tyska som hon hade inlett en relation med i Berlin. Troligtvis ville Hanel även undkomma nazisterna eftersom hon hade judiskt påbrå.

Paret blev sambos i den lilla tvåan. Boye tog öppet ställning för relationen och kallade Margot ”sin fru” – en vid den här tiden radikal och otroligt modig handling.

Till en vän skrev hon att hon var ”soligt lycklig” men förhållandet var också slitsamt. Hanel hade svårt att hitta sin plats i det nya landet och Boye, som nu hade fått en till att försörja, behövde arbetsro.

I sitt yrke var Karin Boye mångsidig och hon arbetade hårt. Förutom poesi och prosa skrev hon essäer och dramatik. Hon tog uppdrag som översättare av bland annat Thomas Manns Bergtagen och skrev kritik för socialdemokratiska tidningar. Periodvis arbetade hon som lärare.

Under 1930-talet, när bokbålen brann i Tyskland, hördes hon ofta i debatter om författares arbetssituation och konstnärliga frihet. Hon tog ställning mot förtryck och engagerade sig bland annat i kvinnornas fredsriksdag tillsammans med kända ideologer som Alva Myrdal och Elin Wägner.

Litterärt utvecklade Boye en allt mer nyskapande stil och övergav helt den rimmade versen. 1936 kom diktsamlingen För trädets skull där den kända ”Ja visst gör det ont” ingår. Boken provocerade vissa kritiker men betraktas idag som ett av Sveriges mest betydelsefulla modernistiska litterära verk.

I hennes krets fanns andra banbrytande författare, som Harry och Moa Martinsson, Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

(ur För trädets skull, 1935)

Nu var Boye ett etablerat namn och hon fick så många prestigefulla uppdrag att hon knappt hann med att skriva. 1937 manifesterade Bonniers hennes betydelse genom att beställa ett porträtt av henne till samlingen på Nedre Manilla, familjens villa på Djurgården i Stockholm.

Så bröt kriget ut. Europa låg i ett kompakt mörker och Karin Boye skrev sitt storverk Kallocain – roman från 2000-talet. Det är en dystopisk skildring av ett övervakningssamhälle, där individens frihet är utraderad och ständigt krigshot råder. Att skriva den var plågsamt – ”på slutet var den ren tortyr för mig”, skrev hon till vännen Ebbe Linde.

Hennes förläggare Kaj Bonnier kallade den för en av de ”kusligaste och på samma gång mest fascinerande romaner” han hade läst. Boken speglade förtrycket i Tyskland och Sovjetunionen, och var den första av en svensk författare i sitt slag. Den översattes till mer än tio språk, och först ett decennium senare kom George Orwells 1984.

Hon var nu 40 år gammal och stod på toppen av sin karriär. Samtidigt hade hon bara några månader kvar att leva.

I april 1941 hittades Karin Boye död i en skogsbacke utanför Alingsås. Efterlysningar hade gått ut i radio och polisen ordnade skallgång. Hon hade tagit sömnmedel och nätterna var kalla. När hon hittades efter fyra dagar var hon ihjälfrusen. Som om hon vilade låg hon invid en stor sten med vacker utsikt över dalen.

I sin dagbok skrev hennes bror Ulf: ”Rödakorsmanskap tog henne på en bår till bårhuset och en flicka, som jag tidigare sett hjälpa till med spaningarna i skogen, kom med en bukett blåsippor, som hon bad att få ge Karin.”

Om självmordet var menat att lyckas är oklart. Kanske var det ett rop på hjälp. Hon hade tidigare gjort flera försök, men sett till att bli räddad.

Boyes sista tid i livet var ansträngd. Problem och konflikter lades till varandra samtidigt som hennes ungdomsvän Anita Nathorst blev dödligt sjuk i cancer. Det var för att vårda henne som Boye vistades i Alingsås. De båda hade återknutit kontakten i slutet av 1930-talet, och för Karin Boye utvecklades relationen till kärlek. Trots att förälskelsen var obesvarad ville hon inget annat än att vara i Nathorsts närhet.

Hemma i Stockholm väntade Margot Hanel som kände till alltsammans. I maj, en månad efter Boyes död, tog även hon sitt liv i förtvivlan och ensamhet. I slutet av sommaren dog Anita Nathorst.

”Mycket mörk och med stora ögon” skrev Hjalmar Gullberg i sin kända dikt ”Död amazon”. Många förälskade sig i Boyes hemlighetsfulla utstrålning. Porträtten med den ”stjärnögda” blicken har format bilden av henne som en allvarlig, nästan överjordisk poet.

I verkliga livet var hon så klart mycket mer. Känslig och rakryggad gick hon genom livet. När modernismen drev på utvecklingen bromsade hon inte in utan tog täten. Hon bröt mot normer, var ständigt i rörelse och slogs för att människan och konsten skulle vara fri.

Karin Boye föddes den 26 oktober 1900 i Göteborg och avled den 24 april 1941 1941 i Alingsås genom att begå självmord.

Hon var mångsidig och skrev poesi, prosa, essäer och dramatik. Hon arbetade även som översättare och kritiker. Här är några av hennes viktigaste verk:

Diktsamlingar
Moln (1922)
Gömda land (1924)
Härdarna (1927)
För trädets skull (1935)

Romaner
Astarte (1931)
Merit vaknar (1933)
Kris (1934)
Kallocain (1940)

Noveller
Ur funktion (1940)

Mycket har skrivits om Karin Boye, här är några lästips:

Den nya dagen gryr är titeln på Johan Svedjedals Augustprisnominerade och kritikerrosade biografi från 2017, som lyfter fram Boyes mångsidighet och hennes medvetna arbete som författare.

Många av Boyes brev finns bevarade. Dessa har litteraturvetaren Paulina Helgesson samlat i boken Ett verkligt jordiskt liv (2000). Jessica Kolterjahn har skrivit en roman om Boyes liv i Berlin: Den bästa dagen är en dag av törst (2013). Slutligen kan nämnas att författaren Pia-Kristina Garde har samlat minnen, foton och brev från Boyes liv i tre böcker utgivna 2011, 2013 och 2016.

Publicerad i Populär Historia 4/2022