Alla älskar Pusjkin

Den 26 maj 1799 såg Alexander Pusjkin dagens ljus i Moskva. Det var på tröskeln till det århundrade då den ryska litteraturen gjorde sitt segertåg över v

19 mars 2001 av Folke Schimanski

Den 26 maj 1799 såg Alexander Pusjkin dagens ljus i Moskva. Det var på tröskeln till det århundrade då den ryska litteraturen gjorde sitt segertåg över världen. De framgångsrika författarna Gogol, Tolstoj, Dostojevskij, Turgenjev och Gontjarov hade Pusjkin att tacka för mycket. Han var en föregångsman, ”början till begynnelsen” som Gorkij skriver. Piotr Kropotkin karakteriserar i sin ryska litteraturhistoria den klassiska ryska litteraturen som ”enkel, realistisk i skildringarna, anspråkslös vad gäller bilder och fabler, allvarlig och samtidigt lätt humoristisk”. Dessa kännetecken ser Kropotkin som ett arv från Pusjkin.

Pusjkin skapade en litteratur som använde ett kraftfullt språk. Han lät sig inspireras av rysk folklore och vardag. Kanske kan man säga att hans litteratur började i klassicismen och upplysningen, passerade genom romantiken och slutade nära realismen. I Ryssland har han samma ställning som Tegnér i Sverige eller Shakespeare i England. Men i västeuropeiska ögon börjar Rysslands litterära storhetstid först i och med de stora berättarna under andra hälften av 1800-talet. Pusjkin har kommit lite i skymundan. Man har synbarligen underskattat hans betydelse och originalitet.

Carl Julius Lénström, som 1841 introducerade och översatte Pusjkin för en svensk publik, kallade denne ”Rysslands Byron”, ”derföre att han icke blott oftast haft denna Albions sångarkonung till sin förebild, utan äfven på ett märkvärdigt sätt i anlag, lefvnadsförhållanden och poetisk karakter med honom öfverensstämmer”.

Det som legat Pusjkin i fatet är att han är lyriker. Hans poesi anses vara svår att översätta. De som kunde ryska betraktades som privilegierade, ty först på originalspråket menades musten och kärnan i Pusjkins diktcykler komma till fullt uttryck.

Alexander Sergejevitj Pusjkin härstammade från en gammal bojarsläkt, fast hans föräldrar får betraktas som fattigadel. Hans barndomshem kom att ligga i S:t Petersburg, och vid elva års ålder placerades han i elitlyceet i Tsarskoje Selo. Här fick han vänner som han behöll livet ut. Han drogs in i den hemliga föreningen ”Den gröna lampan”, som sysslade med både poesi och politik, inspirerad av västerländska frihetsidéer. Hans befattning med det senare gjorde att han vid 20 års ålder blev förvisad till Moldavien av tsar Alexander I.

Icke desto mindre skördade den unge Pusjkin litterära framgångar. Redan vid 21 års ålder vållade hans förstlingsverk Ruslan och Ljudmila succé och skandal på samma gång, då den bröt mot gängse litterära konventioner. Boken fick en strykande åtgång; till slut betalade folk överpris för den. Men Pusjkin tjänade inte en kopek, ty förläggarna lade beslag på hela vinsten. De profiterade på den romantiska föreställningen att det inte var fint för en poet att dikta för pengarnas skull.

Under exilen förde Pusjkin understundom ett utsvävande liv med spel, dryckenskap och förälskelser i både gifta och ogifta damer. Då och då deltog han i dueller. Resor i södern, bland annat till Kaukasus, gav honom rikligt med stoff till litterära projekt.

Det misslyckade dekabristupproret i S:t Petersburg i december 1825 blev ett svårt slag för Pusjkin. Flera av hans vänner och bekanta var inblandade, fem av dem hängdes och 120 deporterades till Sibirien. Det folkliga stödet för denna adelsrevolt var ringa. Pusjkin var fortfarande förvisad men kallades året efter revolten till hovet av den stränge Nikolaj I. Efter två timmars samtal med tsaren upphävdes förvisningen, och Pusjkin förlänades ”privilegiet” att inte behöva granskas av censurbyråkrater utan av Nikolaj själv. Det kunde aldrig påvisas att Pusjkin hade med upproret att skaffa, och det torde vara detta faktum som gjorde att tsaren var så mild mot poeten. Förmodligen blev Nikolaj också varse att förvisningen av 120 personer, som utgjorde blomman av den ryska intelligentian, betydde en kraftig åderlåtning av rysk kultur. Därför gällde det att behålla Pusjkin, som befäst sin ställning som en stor rysk diktare.

Pusjkin kunde inte undgå att bli berörd av denna förmånsbehandling. Frustrerad över massornas obefintliga stöd åt dekabristerna började han acceptera att tsar Nikolaj var den som skulle reformera Ryssland. Tsaren hade faktiskt också sådana planer, bland annat tänkte han upphäva den gamla livegenskapen. Men han behöll sin grundläggande misstro mot pennans män, och Pusjkin blev ingalunda helt fri. Poeten utsattes gång på gång för trakasserier av tsarens inkvisitor Benckendorff. När Pusjkin hade läst högt för en liten krets åhörare ur sin Boris Godunov, kom detta till Benckendorffs kännedom, med påföljd att han förbjöds att läsa upp sina verk. Från och med 1828 ända fram till sin död sattes han under polisövervakning, och han fick inte lämna S:t Petersburg utan tillstånd.

Vid 35 års ålder utsågs Pusjkin till tsarens kammarjunkare, vilket väckte bestörtning hos hans antitsaristiska vänner. I själva verket var titeln en deklassering, ty den gavs vanligen åt yngre män. Utnämningen var ett led i tsarens strävan att hålla ögonen på Pusjkin, eftersom befattningen innebar att poeten ständigt måste vistas vid hovet – vilket han ogärna gjorde.

År 1831 gifte sig Pusjkin med Natalja Gontjarova, en bildskön ung dam. Också hon kom från knapadeln och hon medförde ingen hemgift. Desto mer uppskattade hon att som kammarjunkarhustru inviteras till hovbalerna, där många stiliga officerare, däribland tsaren, gjorde henne sin kur. Äktenskapet blev därför knappast den stilla diktarlycka Pusjkin föreställt sig. Till råga på allt fick frun en beundrare i en fransk lycksökare, en officer vid namn Georges d’Anthès, som tvingats lämna det revolutionära hemlandet och lyckats slingra sig in i de ryska hovkretsarna där han gjorde stor lycka hos damerna. Han gifte sig så småningom med Pusjkins svägerska, men det lär ha funnits anledning att tro att han fortfarande sökte Nataljas bevågenhet.

Det finns dock inget som tyder på att Pusjkins hustru kom d’Anthès till mötes. Men relationen mellan Pusjkin och fransmannen blev till slut så spänd att en duell syntes vara enda lösningen. En vinterdag lämnade Pusjkin sorglöst sitt stamkafé vid Nevskij Prospekt och begav sig i sällskap med en sekundant, en gammal skolkamrat från Tsarskoje Selo, till duellplatsen. Två timmar senare bars han sårad hem, pinad av svåra smärtor. Den 29 januari 1837 kl 14.45 dog Pusjkin.

Det är anmärkningsvärt att Pusjkin åstadkom så mycket under ett kort och hårt liv, präglat av ofrihet och förödmjukelser samt till slut ett misslyckat äktenskap. Och de flesta av hans berömda diktverk har tillkommit i någon avlägsen lanthåla många verst från civilisationen. Men som professor Jurij Lotman skriver i sin briljanta biografi över Pusjkin ”tillät han aldrig ’miljön’ att triumfera över sig”. Däri ligger hans verkliga storhet.

Pusjkins 200-årsjubileum i Ryssland är minst lika stort som Goethes 250-årsjubileum i Tyskland. På otaliga plakat ser man hans konterfej, som om han hade ställt upp som presidentkandidat. Varför älskar ryssarna honom i dag? Tidskriften Itogi skriver, att var och en älskar honom för olika saker: de frihetsälskande för hans kärlek till friheten, patrioterna för hans statslojalitet, kosmopoliterna för att han hade främmande blod i sina ådror (han hade afrikanskt ursprung), kvinnorna för hans dikt ”Jag älskade henne”, alkoholisterna för raden ”Jag dricker ensam”.

Ryssar som besitter någon grad av bildning citerar gärna Pusjkin, och i år gör de det som aldrig förr. (Även Stalin uppskattade Pusjkin och lät omvandla den tsarkritiske skalden till exemplarisk sovjetmänniska.)

Nära hundra nya böcker om Pusjkin har kommit ut, Tjajkovskijs opera Eugen Onegin med Pusjkins text spelas i flera operahus i Moskva. Naturligtvis används diktarens namn i kommersiella sammanhang, som på choklad eller vodka, precis som man kring sekelskiftet kunde klara strupen med ”pusjkinkarameller”.

Även i utlandet hedrar man honom: den firade skådespelaren Ralph Fiennes (känd från bland annat Den engelske patienten) spelar huvudrollen i filmen Onegin, som regisserats av hans syster Marta och som vi kan se på svenska biografer i höst.

I Uppsala har slaviska institutionen avhållit ett litterärt seminarium med framstående pusjkinkännare som deltagare. Och i juni uppkallades en gata i Addis Abeba efter den ryske skalden, då hans mor härstammade från etiopiern Abraham Hanival, tjänare hos tsar Peter den store.

Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.

Publicerad i Populär Historia 6/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också