Geijer – lysande lärd, ständig sökare
I entréhallen på Nationalmuseum i Stockholm stod alltifrån begynnelsen tre asagudar i kolossalformat. Med stolta marmorögon blickade de ned på oss enkla besökare, som i nåder tilläts inpassera. Något av samma ödmjukhet, tycker jag mig minnas, greps man av inför de bägge litterära portalgestalterna i tiden, Einar Tambarskälver och Bodvar Bjarke – alias Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér. De två utstrålade en ”götisk” storvulenhet liknande Bengt Erland Fogelbergs marmorstatyer i den pampiga museientrén mot bakgrund av Carl Larssons väggmålningar. Skaparna av Vikingen och Odalbonden, av Frithiof den djärve och hans fagra Ingeborg – vad hade väl de att ge oss, jämfört med de söndersprängda snillena Stagnelius och Almqvist?
Mycket i Geijers litterära produktion är mig tämligen likgiltigt – men Erik Gustaf själv är en överraskande positiv bekantskap. Av de i denna serie porträtterade ”populära historikerna” är han den ende jag inte läst tidigare i nämnvärd omfattning; minns bara något om att han tackade Gud för de bästa föräldrar och hävdade att Sveriges historia var dess konungars.
Data i Erik Gustaf Geijers liv är snabbt berättade. Född på Ransäters bruk i Värmland 1783. Fadern brukspatron med tidvis ekonomiska svårigheter. Ett års resa till Storbritannien 1809–10. Gifte sig 1816 med sin syssling Anna Lisa Lilljebjörn från grannbruket Odenstad. Blev professor i historia i Uppsala 1817, där han skrivit in sig som sextonårig student. Lämnade Uppsala 63 år gammal 1834. Avled i Stockholm 1847. Begravd i Uppsala.
I brevsamlingar och memoarer från 1800-talets första hälft nämns ofta Geijers namn; hans föreläsningar följdes av mest hela det akademiska Sverige, inklusive prinsarna Gustaf och Oscar.
Geijer avgudades av de (pedagogiskt) radikala studenterna. Han bröt med rådande tristess och formalism, blåste liv i den akademiska världen fast hans uppträdande närmast var klumpigt och föga insmickrande, halvsittande på en pinnstol i Gustavianum, stundom med fötterna på bordet.
Författarkollegan Carl August Adlersparre var inte imponerad vid deras första möte. Han beskrev Geijer som klumpig med anstrykning av alldaglighet, vårdslös i sin klädsel, självsvåldig och otymplig i sina rörelser, rösten sträv. Men – ”allt som conversationen fortgick fick Geijers blick en skärare glans och stämman en mera harmonisk klang – och på en gång syntes mig den nyss så kalla naturen stå i eld och lågor”. Geijer hade någonting i sitt väsen – menade Adlersparre – som ”uppväckte förtjusning och vördnad”.
Geijer var vig och stark som ung, han var stor dansör, klättrade uppför tvärbranta berg i sin hemtrakt, åkte vintertid skridskor på Fyrisåns is, lärde sommartid studenterna simma i samma vattendrag.
Utan att det handlade om falsk blygsamhet betraktade han sitt kunnande som efemärt och fragmentariskt. ”Jag är egentligen skapad till konstnär”, bekände han för en vän, ”jag hade bort bli målare eller bildhuggare”.
Dittills var det bara det antika som gällde i poesi och konstprosa. Nu uppstod en hel ”götisk” skola, med motiv ur den nordiska sagovärlden. Den nämnde Fogelberg var en konstnär; en annan var Mårten Eskil Winge med jättelika tavlor som ”Hjalmar och Orvar Odd på Samsö”, ”Loke och Sigun”, ”Kraka inför Ragnar Lodbrok”. Geijer var inspiratören, som 1838 skrev en betraktelse över ”De nordiska myternas användande i skön konst”, där det bland annat heter att göterna ”fordomdags drucko ur horn, togo in städer med murar och torn”.
Geijer spelade också en inspirerande roll för enköpingsprosten Arvid August Afzelius, som samlade in historiska folkvisor. Och när Geijer på 1830-talet grep sig an med att berätta Svenska folkets historia (3 delar 1832–36) fanns både sång och saga med som romantisk ljudkuliss. I poetisk form speglar myten en äkta tradition, menar Geijer, historikerns uppgift är att sålla fram vad som verkligen kan ha tilldragit sig och som bevarats i mytens form.
Huvudfåran i 1900-talets historiematerialistiska forskning – den ekonomiska och sociala utvecklingen – upptar föga plats hos Geijer annat än i form av insprängda partier om jordbruk, bergsbruk, hantverk och samfärdsel. Geijer kan ju inte gärna misstänkas för några papistiska böjelser, men han är långt mindre fanatiskt antikatolsk än till exempel den hundra år yngre Grimberg, som dock kallar sin föregångare ”Sveriges störste historiker”.
Geijer konstaterar att det var med klostren som fruktträd infördes i vårt land likaväl som en rad andra nyttigheter: lin, hampa, ärter, rovor, bönor, kål, lök, humle, vete, råg. Klostren bjöd på den enda existerande socialvården, och i kartusianerklostret Pax Mariæ fanns det allra första biblioteket (några inkunabler härifrån förvaras ännu på Kungliga biblioteket).
Synen på Gustav Vasa är balanserad. Kungen blir hos Geijer en smart politiker med sinne för kompromiss: ”Hans vanliga handlingssätt att följa strömmen, där den blev övermäktig, tills han själv fick nytt fotfäste, var föreskrivet av nödvändigheten; och man måste erkänna, att han förstod att finna sig i den”. Också själva reformationen var – så som Geijer ser den – ett resultat av denna mer pragmatiska än dogmatiska politik. ”Smålänningarna smickrades dessutom med löfte om ett par Klosters bibehållande.”
Gustav II Adolf och – kanske än mer – hans kansler Axel Oxenstierna har Geijers odelade beundran. Med dottern, drottning Kristina, har rättrogna lutheranska historiker alltid haft det marigt. ”Hon är dock den store Gustavs dotter!” som Oxenstierna skall ha utropat. Geijer konstaterar: ”Det var en farlig storhet, vartill Sverige uppstigit, och Christina själv, svävande mellan ytterligheter, är en bild därav. Den må teckna sig själv.”
Geijer ger en mörk bild av den svenska adeln under Kristinas regering: supa och frossa hade den lärt i tyska kriget, hovet fylldes med dansande och kommedianter, det uppfördes baletter i vilka drottningen själv dansade. Det slutade som vi vet med tronavsägelsen och småningom med hennes konvertering: ”Europas Lärde fortforo att vara hennes frivilliga undersåtare. Hennes egna uppsatser, mest korta betraktelser, visa ännu i ålderdomen en eldig, obändig själ, som i allt eftersträvat det yttersta och högsta, men slutligen underkastar sig sin lott. – Hennes förakt för kvinnliga dygder har hämnat sig på hennes rykte. Dock var hon bättre än sitt rykte. Hon dog i Rom d.19 April 1689, sextiotre år gammal.”
Just Geijers bild av drottning Kristina var ett huvudtema i historikerkollegan Anders Fryxells frontalangrepp på den store – om vilket mera strax.
Längre än så i kronologin kom inte Geijer med sin Svenska folkets historia, för sin tid ett epokgörande verk, där kritisk blick förmälts med känsla för poesi och filosofi.
Eric Gustaf Geijers åsiktsbyte, det så kallade ”avfallet”, var den stora händelsen i svenskt kulturliv år 1838. Han, tidens mest ansedde kulturpersonlighet, kungjorde själv sin omvändelse i sin tidning Litteraturbladet: han övergav sin hittillsvarande konservativa åskådning och anslöt sig till de liberala idéerna.
Inte minst inom de bergs- och brukskretsar han själv från födseln tillhörde var liberalismen på frammarsch. Brukspatronerna, en ibland förtalad kategori av framsynta industrialister, hade länge yrkat på reformer sådana som ståndsriksdagens avskaffande, förbättrad folkundervisning, humanare strafflagar, skolans frigörelse från kyrkan, näringsfrihet.
Anhängarna av den så kallade ”historiska skolan” kallade Geijer ”pöbelkung” och ”politisk narr”. För reformvännerna var ideologiskiftet en stor framgång. Den innebar bland annat ett större engagemang för de utstöttas hemska lott i Fattigsverige. Så alldeles enkel och entydig var dock inte Geijers nya ställningstagande. Han var hela livet en sökare. ”Han viker av till höger och till vänster men behåller färdriktningen”, säger författaren Anders Ehnmark i sin aktuella bok om Geijer från 1999, Minnets hemlighet.
Geijer var en av de lysande lärde som möttes för samvaro och djupa samtal kring stockvedsbrasa och brinnande ljus i Malla Silfverstolpes salonger; herrar i redingote med höga broderade kragar och fluffiga sidenkravatter, damer med högt upphissad byst i klänningar av så tunt tyg att de kunde dras genom en fingerring.
Per Daniel Amadeus Atterbom, Karl August Nicander och självaste Carl Jonas Love Almqvist läste högt ur sina senaste alster – Geijer rördes till tårar, då Charlotta Berger med darrande stämma föredrog sin egen ”Kors på Idas grav” med den gripande inledningen: ”Mossbelupen hydda står vid Hecklas fot...”
I denna krets mötte Geijer 1816 sitt livs stora passion. Hon hette Amalia von Helvig, Goethes och Schillers själfulla väninna från Weimar, produktiv som poet både på svenska och på sitt modersmål tyska. Fyra dagar före bröllopet fann fästmön Anna-Lisa deras eldiga brevväxling – fästmannen hade ingenting gjort för att gömma undan den.
Bröllopet stod som planerat på Odenstad – men en tagg av svartsjuka satt för alltid kvar i makans bröst. Hennes dröm om att finna en ”idealisk fullkomlighet” var krossad. Amalia å sin sida återvände till Weimar och Berlin, gjorde sig ett namn som skaldinna och skrev sonetter till sin älskade.
Erik Gustaf biktade långt senare att ”hon har först öppnat mitt öga för konstens skönhet, i vars tempel hon själv hör hemma”. Vid sin sista tysklandsresa lade Geijer på uppmaning av Anna-Lisa tillsammans med dottern Agnes blommor, vita liljor och röda rosor, på Amalias grav på Luisenstädter-kyrkogården.
Det romantiska 1800-talets svärmiska och aldrig fullbordade romanser är för oss i dag kanske svåra att förstå – men den glödande passionen går inte att missta sig på.
Geijer och hans Anna-Lisa bodde större delen av sin tid i Uppsala i det så kallade Geijershuset vid Övre Slottsgatan strax bortom Carolina Rediviva. Huset är i dag hemvist för Hammarskjöldsfonden med dess stora ideella verksamhet i Asien och Afrika.
Geijer nådde stor ryktbarhet inte minst i Tyskland, vars germanska kultur nu slog ut den tidigare galliska. Som filosof influerades han av Schelling, Fichte och Kant – som politiker
arbetade han i brittisk tradition. I Sverige var hans auktoritet obestridd – ända tills den yngre landsmannen Anders Fryxell gick till frontalangrepp.
Geijer hade av trycket givit ut tre av sina historiska föreläsningar. Fryxell skrev en frän uppsats med titeln ”Aristokratfördömandet i Svenska Historien”. Den blev ett jordskalv inom svenskt kulturliv. Striden pågick i fem år, 1845–50, och upphörde inte ens med Geijers död.
Unge Fryxell, som hyste republikanska sympatier, ogillade de ”starka” kungar som Geijer nämast dyrkade. Fryxell förespråkade snarast aristokrati, de högre klassernas fåtalsvälde. Geijer betraktade den starka kungamakten som en folkets garanti mot de stora jordägarnas godtycke. Drottning Kristina var för Geijer ”en ung snillrik och lidelsefull kvinna”, medan hon för Fryxell var ett nyckfullt och slamsigt fruntimmer, som delade ut rikliga håvor till sina uppblåsta gunstlingar.
Den dittills oomstridde Geijer, monarken på den svenska parnassen, tog mycket illa vid sig av striden. Fryxell bugar först djupt för Den Store, kallar honom ”en älskad och vördad lärare” med mera – för att i följande meningar orda om hans ”orakelspråk, maktspråk, infall, epigram och gåtor”. Geijer svarar avmätt och – som vanligt – konciliant. Någon stridsman på barrikaderna var han inte, Erik Gustaf, och han kände vid fyllda sextio en kall vind dra genom ett höstligt landskap. Geijers dotterdotter påvisar i sin omfångsrika minnesbok, I solnedgången, hur fejden ”mer än något annat bidrog att i förtid förkorta hans liv och förbittra hans sista levnadsår”.
Erik Gustaf Geijer dog i Stockholm den 23 april 1847 ”just som den nedgående solen föll in genom fönstret i hans boning och S:t Jakobs klockor började klämta till aftonbön ...” Under hans bädd fann man ett par alldeles nyinköpta skridskor.
Geijer blev inte läst av hela generationer svenskar på samma sätt som Fryxell och Grimberg. Men hans inflytande inom svensk historievetenskap är nog större än någon annans före 1900-talets genomgripande nyläsningar och omvärderingar.
