Englund inför inträdet

Den 20 december håller historikern, för- fattaren och professorn vid Dramatiska institutet Peter Englund sitt inträdestal i Svenska Akademien där han öve

9 december 2002 av Anna Larsdotter

Den 20 december håller historikern, för- fattaren och professorn vid Dramatiska institutet Peter Englund sitt inträdestal i Svenska Akademien där han övertar stol nummer 10 efter Erik Lönnroth.

Vid högtidsceremonin, som ännu efter tvåhundra år firas enligt Gustav III:s scenanvisningar, kommer denne akademiker och bästsäljarförfattare av rang att rent konkret skriva in sig i historien. Efter att ha hållit sitt inträdestal undertecknar varje ny ledamot Akademiens stadgar där arton kolumner löper på pergament under Gustav III:s namn. Något som den blivande akademiledamoten emotser med viss bävan:

– Bara tanken på att skriva i en original-handling från 1700-talet inger rysningar!

Han, som talat om sin arbetarklassbakgrund och dess stigma av ”dåligt självförtroende och taskig smak” blir nu själv ett snille med smak, men påpekar att smak vid den tid då Akademien grundades stod för en yrkesmässig urskill- ningsförmåga snarare än ett privat estetiskt tyckande. Som akademiledamot förväntas han kunna skilja en god text från en dålig och en prisvärd författare från en medelmåttig.

Enligt stadgarna ska Svenska Akademiens främsta uppgift vara att oförtröttligt arbeta för svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Men Gustav III hade även ett patriotiskt syfte med sin vittra sammanslutning, skapad efter fransk förebild. Den årliga högtidsdagen skulle firas på årsdagen av Gustav II Adolfs födelse-dag, och till Akademiens arbetsuppgifter hörde att skriva ”äreminnen över bemärkta svenskar”. 1803 erhöll till exempel den då tjugoårige Erik Gustaf Geijer Akademiens stora pris för sitt ”Äreminne över Sten Sture d ä”, och Englunds företrädare Erik Lönnroth skrev till Akademiens 200-årsjubileum en monografi över Gustav III: Den stora rollen – Gustav III spelad av honom själv. Minnesteckningarna har enligt Peter Englund kommit i skymundan i dag men han tror och hoppas på en renässans och förväntar sig att detta är en uppgift som kommer att åläggas honom som historiker.

– Biografin är ett av de bästa sätten att skriva historia. Jag har under många år hävdat att genren varit underkultiverad. Men i höst har jag faktiskt fått ändra mig, då det kommit flera intressanta böcker, till exempel om Olof Rudbeck, Gustav Vasa och Axel Oxenstierna.

Sedan i somras har han arbetat med det inträdestal som han traditionsenligt ska hålla över sin företrädare. I talet, som också trycks i bokform, speglar Peter Englund Lönnroths ve- tenskapliga utveckling genom hans relation till rationalitetsfrågan. Den så kallade weibull- skolan, som Lönnroth tillhörde, baserades på en föreställning om den rationella människan.

– Grundproblemet hos weibullarna var att de lämnade rationalitetsproblemet olöst. De skådade ut över historien och såg sig själva. Men Erik Lönnroth insåg, inte minst inför sitt arbete med Gustav III, att rationaliteten inte är konstant utan individ- och tidsburen.

I den färska svenska akademien under slutet av 1700-talet var författarna i minoritet och de flesta av ledamöterna höga ämbets-män. Det kulturella livet kretsade fortfarande kring hovet och huvudstaden, medan det några decennier senare började förskjutas mot landsortsuniversiteten i Lund och Uppsala. 1800-talets första hälft blev de stora skaldernas epok, medan det mot slutet av samma århundrade invaldes en rad veten- skapsmän, främst historiker och språkmän.

Peter Englund har knappt ett tjugotal företrädare liksom han själv sprungna ur historikerskrået. Han har läst allihop och är noga med att påpeka att det är en samling ”jättevackert folk” som trots att deras verk i vissa fall ofrånkomligen åldrats inte lämnar samtiden likgiltig. Han nämner Hans Forssell (1843–1901), författare till tvåbandsverket Sveriges inre historia från Gustaf den förste med särskildt afseende på förvaltning och ekonomi, som en i högsta grad levande historiker. Hos Forssell hämtade Englund material till sin egen B-uppsats om brottslighet under 1500-talet.

Peter englund är flerfaldigt prisbelönad och sällan kritiserad. Med sin debut Poltava från 1988 tvättade han effektivt bort såväl tråk- som nördstämpeln på ämnet och banade väg för historievågen. Historisk bildning och intellektuell kapacitet effektivt parade med en stadig samtidsförankring – till exempel manifesterad i egna hemsidan ”peter eng- lund.com” – har gett honom näst intill stjärn- status. När denne respekterade outsider nu tar plats i de borgerliga salongernas högsäte, verkar han själv se det som ganska oproble- matiskt. Även om Akademien till sin form är strikt och regelomgärdad är människorna inom den fria i tanken. Med visst nöje berättar han om den mindre debatt som bröt ut i tidningen Metro efter att det tillkännagivits att han skulle efterträda Erik Lönnroth:

– Jag hade skrivit en essä i DN om massage- stavens historia, och det var någon som tyckte att det diskvalificerade mig från att bli akademiledamot!

Publicerad i Populär Historia 8/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också