Peter Burke är noga med detaljerna, och hans framställningar av historiska epoker blir därför alltid mycket detaljskarpa. Härskare i barockens Europa, noterar Peter Burke i sin senaste bok, karakteriseras främst genom sina egenskaper, inte genom sina handlingar: adjektiven är alltid viktigare än verben. En poet i Frankrike på Ludvig XIV:s tid kunde sålunda pressa fram inte mindre än femtioåtta adjektiv – från agréable till zelé – i en enda sonett!

Monarken omtalas allmänt såsom vördnadsvärd, strålande (som solen), beständig, upplyst, givmild, ärofull, ståtlig, hjältemodig, frejdad, odödlig, oövervinnelig, rättvis, strävsam, storsint, storslagen, gudfruktig, segerrik, vaksam, rådklok. Epitetet LOUIS LE GRAND skrevs ofta versalt mitt i en text med mindre bokstäver.

Denna storhet var förstås inte mänsklig utan representativ. Hela solkungens samtid måste ha varit medveten om det. Ändå deltog den i ett grandiost spektakel som höjde denne ende man till skyarna. Och det var inte terror som åstadkom detta. Det var övertalning, propaganda.

Med den absoluta kungamakten växte folkets eget majestät; sådan var den officiella mytens grundval. Frankrike blev mäktigt genom att blåsa upp sin härskare. Många förtjänade sitt bröd på att resa detta nationella monument. 1600-talets Steven Spielbergar, kunde vi kanske säga.

Hur den här samtidshistoriska mytologiseringen iscensätts – hur fursteabsolutismen representeras kulturellt i Europas starkaste stat – är ämnet för Peter Burkes The Fabrication of Louis XIV.

Överallt i denna bok av den ansedde och spirituelle Cambridge-historikern märker man författarens förtjusning i dräpande och dramatiska detaljer. Ändå är det ingen narrativ historiker som har gått till verket; han skriver stramt och skyr det anekdotiska; han är, som han själv förklarade för mig under ett samtal på Emmanuel College, "a typical intellectual historian".

Om två nutida historiker har Peter Burke yttrat sig med särskild värme. Den ene är Keith Thomas, hans lärare, en detaljtrohetens överdängare. Jag besökte denne i Oxford en gång för en intervju om hans just på svenska utgivna bok Människan och naturen. Då visade han mig sin metod:

I kuvert förvarar han excerpter i form av små smala remsor – om hundar, katter, landskap, trädgårdar råkade det nu handla – och när han ska starta skrivandet öser han ut innehållet i ett kuvert på bordet och börjar lägga pussel. Månne har inte också discipeln tagit intryck av denna säregna empirism!

Men i så fall också av den märklige Kina-kännaren Jonathan Spence. "Historieskrivningens Marcel Proust" har Burke kallat honom, författare till bland annat en biografi över kejsar K’ang-Hsi (1661–1722), samtida med Ludvig XIV, och representerad på svenska med Matteo Riccis minnespalats. Hos Spence finner man, skriver Burke beundrande, en obetvinglig lust till formexperiment och en modernism som kretsar kring bilder och anspelningar och lämnar föga utrymme för det kronologiska förloppet.

Peter Burkes eget projekt som forskare är att visa hur människor kommunicerar sina idéer, sina föreställningsvärldar med varandra. Människors uppträdande och attityder blir för honom, tycks det, intressantare än vad idéerna innehåller.

I en essäsamling, där han fördjupar sina banbrytande studier om renässanskulturens Italien, lyckas Burke fånga in kollektiva mentaliteter genom att dröja vid gesten, blicken, tilltalsordet. Hur samhällen ritualiseras, och hur ritualiseringen av livet befästs och bryts ner, utmanas och återvänder i ständigt nya former, demonstrerar han mästerligt, och hans glupande aptit på det till synes udda och avlägsna, liksom hans breda språkkunskaper, har varit honom till god hjälp i det företaget.

Udda och avlägsen kan man förstås inte säga att Ludvig XIV är för den som känner sin europeiska historia. Men också i "representationen" av denne furste, dvs i grund och botten de dåtida människornas sätt att kommunicera med makten, går Peter Burke oförfärat ut i den litterära, ikonografiska och institutionella vegetationen: liljor och bus-kar, centrum och periferi, är honom lika betydelsemättade.

Här röjer han naturligtvis ett andligt släktskap både med den vidsynte adelsmannen Michel de Montaigne, som han har skrivit en liten biografi över, och med den franska Annales-skolan, som i Burke har funnit sin mest kompetente historiograf: mikrovärlden är alltid platsen där de stora sekulära skeendena manifesterar sig.

Omslaget till boken om Ludvig XIV, 20 miljoner fransmäns konung, pryds av den stora ryttarstatyn från 1699, Girardons skapelse. När den fördes till Place Louis-le-Grand (Place Vendôme, där den senare skulle störtas under franska revolutionen) förevigades själva transporten dit med två oljemålningar; av monumentet som sådant gjordes ytterligare ett stort antal gravyrer och reproduktioner, på direkt kunglig befallning. Bildstoden i sig var alldeles enorm och hantverkarna som deltog i dess uppförande kunde ledigt sitta inne i en av häs-tens lemmar och inta sina måltider.

Under hela denna epok spelade storlek och synergi, alltså samverkan mellan olika effekter, en helt utslagsgivande roll. Myntslagning, hovetikett, akademigrundande, pamflettskrivande, bildkonst, illuminationer, kungliga handpåläggningar – allt regisserades och samordnades av propagandapparaten som ett slags multi-media-händelser, skriver Burke.

Detta hyperboliska, som var absolutismens och barockens riktmärke, kan kännas främmande för oss. Vi storknar av överflödet. Men just ur detaljernas egen laddning strömmar igenkännandets vågor in i vår egen tid. Redan då fann de kungliga lovsångerna sina kritiker.

Monarkens lovprisare, anmärkte en retorikprofessor från Genève som varit diplomat i Versailles, "framställer honom som den enda upphovsmannen och inspiratören till alla regimens framgångar, som helt och hållet tillskrivs hans vishet, hans klokhet, hans mod och hans befallningar". Den moderna despotin, som vi känner den från den fallna stalinismen och dess likaså raserade ärestoder, brydde sig inte om att ändra mycket på terminologin.

Anders Björnsson är medarbetare i Sveriges Radios vetenskapsredaktion.

**Publicerad i Populär Historia 4/1993