Offren från katastrofen väcks till liv

Vasaskeppet byggdes under en dramatisk tid. Sedan 1611 var det Gustav II Adolf som styrde Sverige. Han hade ärvt tre krig av sin far, Karl IX. Det första, Kalmarkriget, hade slutat med en dyrköpt fred som innebar att Sverige behövde köpa tillbaka Älvsborg från danskarna för en gigantisk summa pengar. Kriget mot Ryssland hade slutat med en fördelaktigare fred och att Sverige tog över större delen av Ingermanland. Nu gick den segdragna konflikten med Polen, som grundade sig på Sigismunds helt rimliga krav på den svenska tronen, faktiskt svenskarnas väg. År 1621 hade Riga erövrats och 1629 skulle ett vapenstillestånd till slut tecknas. Men det var det så klart ingen som visste när beställningen av Vasa och ytterligare tre skepp gjordes för 400 år sedan, i januari 1625. Vid den tiden var det också en annan konflikt som fångade Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas intresse: det tyska kriget som hade startat 1618 – idag mer känt som trettioåriga kriget.

Byggandet av skeppet Vasa kan ses både som en del av kriget mot Polen och som en del av förberedelserna inför det svenska inträdet i trettioåriga kriget. Det var också en del av ledarduons ambitiösa program för Sverige, där det mesta skulle moderniseras: universitetet, utbildningsväsendet, skatteförvaltningen, diplomatin samt givetvis armén och flottan. Många av dessa planer blev framgångsrika, men inte Vasa. Skeppet sjönk och kom att bli liggande på bottnen fram till 1956, när det återupptäcktes av Anders Franzén (1918–93) och Per Edvin Fälting (1911–95), för att sedan bärgas 1959–61. Under dykarbetena påträffades de första mänskliga kvarlevorna.

Mannen som vi kallar Adam påträffades på övre batteridäck under dykeriarbetena i maj 1960. Det var dykarbasen Per Edvin Fälting själv som tog upp benen. Han beskrev senare upptäckten:
"När vi kom närmare däcket hittades massor av bruksföremål – det var träskedar, stånkor och mycket annat. Det första skelettet hittade vi också här. Det hade talats mycket om att vi skulle finna rester av människor. Det första var ett par lårben som jag tog upp. Sedan fortsatte jag in mot sidan av skrovet och fann revben och övriga ben och till sist kraniet. Det var det första beviset för att besättningens kvarlevor fanns kvar."

Adam var i trettioårsåldern när han dog och hade förmodligen blå ögon och brunt hår. Han verkar ha levt ett ganska händelserikt liv. Läkta frakturer på pannan, näsan och överkäken visar att han tidigare hade varit med om misshandel eller slagsmål, eller råkat ut för en olycka. Kanske var det ett block som oväntat kom farande ombord på ett krigsfartyg?

Adam hade en kniv med bokstäver och symboler på knivslidan. Bokstäverna är ristade med omsorg – kurvorna är mjuka och jämna, och bokstäverna är försedda med seriffer. Det tyder på att upphovsmannen inte bara var skrivkunnig utan också var van att hantera bokstäver. Bokstäverna står troligen för initialer – Lars Isaksson, Hans Matsson, Mats Svensson eller liknande. Vilka var de? Var de släktingar eller vänner? Hade de varit med om en dramatisk händelse tillsammans? Hur som helst tycks Adam ha varit otursförföljd. Han bröt benet under förlisningen. Frakturen visar att skenbenet utsattes för våldsam kraft. Det var troligen skadan, chocken och smärtan som gjorde att han blev kvar ombord.

Utöver Adams skelett påträffades tre andra individer 1960 under förberedelserna för bärgningen av skeppet. Ytterligare skelettdelar hittades under utgrävningen året därpå, samt under dykningar på förlisningsplatsen 1966. Några av skeletten var väl samlade, medan andra var utspridda över större områden och till och med på flera däck.

En osteolog undersökte benen och försökte sortera dem till individer som försågs med bokstäver i alfabetisk ordning: A, B, C och så vidare. Därefter begravdes skeletten i en grav på Galärvarvskyrkogården intill Vasamuseet på Djurgården. Graven öppnades 1989 för att möjliggöra en mer komplett undersökning. Det visade sig då att flera av skeletten hade farit illa och möglat. Nya analyser av skeletten utfördes av osteolog Ebba During (1937–2007), och hon gav skeletten namn i enlighet med bokstaveringsalfabetet. A blev Adam, B Beata och C blev Cesar. Men trots dessa undersökningar kvarstod många frågor kring hur många individer det egentligen rörde sig om, vilka ben som hörde samman och vilka dessa personer hade varit. Vasamuseet har därför samarbetat med en osteolog, dna-forskare samt forskare som har gjort isotopanalyser för att ta reda på så mycket som möjligt om de 15 personer som dog på Vasa.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

För att skapa än större förståelse ägnades varje individ också ett seminarium, där forskare, intendenter, konservatorer, pedagoger och utställningsproducenter tillsammans skärskådade den arkeologiska kontexten, fyndliggaren, utgrävningsfoton, historiska källor, osteologiska data samt associerade kläder, skor och tillhörigheter. Vilka var de? Varför befann de sig där de gjorde? Och varför lyckades de inte ta sig ut? Trots att vi inte vet vad dessa personer hette har vi valt att behålla de namn som Ebba During en gång gav dem. Att benämna dem som bokstäver eller siffror känns fel. För oss är de människor, och det är så vi vill berätta om dem.
Av de 15 undersökta individerna är 13 män och 2 kvinnor. De flesta var mellan 20 och 40 år gamla. Den yngste var bara 14–17, och det fanns ytterligare några tonåringar ombord. De tre äldsta var mellan 30 och 50 år gamla. De båda kvinnorna var cirka 160 centimeter långa, medan de flesta av männen var mellan 163 och 170 centimeter. Den längste, Rudolf, var 174 centimeter lång.
Enligt dna-analysen hade de flesta anlag för blont hår och blå ögon, men David sticker ut genom att ha rött hår, och två av individerna var brunögda.

Kvarlevorna efter Beata och Cesar hittades sammanblandade på övre batteridäck på babordssidan (vänster sida). Allt tyder på att de var ett gift par och att de dog tillsammans. Beata var ungefär 25 år, blond och blåögd. Enligt isotopanalysen kom hon från Skåne eller Blekinge, som ju var danskt vid den här tiden. Hade hon kommit till Stockholm för att söka arbete?

Beata har ett litet hack i en av framtänderna – antagligen spår av att hon upprepat hade bitit av tråd eller hållit en nål där. Kanske försörjde hon sig som sömmerska. Var det hon som hade sytt parets tröjor? Hon hade på sig en svart kjol och ett par getskinnsskor som en gång var av mycket fin kvalitet, men som någon har gjort riktigt dåliga lagningar på. Hade hon kanske köpt skorna secondhand? Cesar var troligen också blond och blåögd, och omkring tio år äldre än Beata. Han kom från Mellansverige, och troligen från kusten eftersom han tycks ha ätit mycket fisk. Enligt dna-analyserna hade han bättre kroppslukt än genomsnittet, vått öronvax och normalt alkoholsug. Vad tänkte Beata när hon klev ombord? Kände hon sig förväntansfull och imponerad av det ståtliga skeppet, eller hade hon hört rykten om att det var instabilt och kände sig nervös? Vi vet inte varför hon inte lyckades ta sig ut – kanske letade hon efter sin make? När de väl återförenades var det för sent. De dog tillsammans på Vasa.

Det var förmodligen vanligt att hustrur befann sig på skeppen, även om de inte var anställda av flottan. I 1644 års sjöartiklar stadgas det att "inga horor skola lidas i skeppet, men vill någon ha sin hustru med sig, det stånde honom fritt, här på strömmen eller uti skären, men inte på någon resa, där det gäller emot fienden".

Mycket tyder också på att det var vanligt att båtsmännen var gifta och att det var en stor fördel att vara gift. I 1600-talets Sverige var familjen – det vill säga hushållet – viktig, och äktenskap innebar både status och materiell trygghet. Statsmakten tycks också ha föredragit att båtsmännen var gifta och försökte underlätta för det på olika sätt. Många båtsmansfamiljer bodde i norra förstaden till Stockholm – den stadsdel som vi numera kallar Norrmalm. Flottans båtsmän kom från hela riket. År 1628 bestod flottan av ungefär 2 650 man. Ungefär tusen av dessa kom från städerna i Sverige och Finland. Enligt överenskommelse skulle var tionde borgare leverera en god och duglig båtsman. De som skrevs ut skulle vara mellan 18 och 40 år gamla och fick inte vara brottslingar eller drabbade av smittsamma sjukdomar. Dessutom skrev man utan pardon ut lösdrivare och hantverkare som saknade borgerskap. Utöver dessa båtsmän bestod flottan av ett kompani med värvat sjöfolk som kom både från Sverige och från utlandet, samt av fyra kompanier indelta båtsmän från Uppland, Åland, Nyland och Åbo.

En båtsman kunde alltså vid denna tid komma från stad eller landsbygd från i stort sett hela riket och från vitt skilda socioekonomiska förhållanden. Det är därför troligt att personerna som var ombord på Vasa hade olika bakgrunder och villkor. Mannen som vi kallar David är ett exempel på detta. Dna- och isotopanalyserna tyder på att han kom från Finland – som då var en del av Sverige. Det är inte förvånande eftersom nära hälften av båtsmännen kom från den östra riksdelen. David var kraftigt byggd och rödhårig. Han hade flera läkta skador som visar att han tidigare hade varit utsatt för våld eller olyckor. Fina kläder, exklusiva handskkragar och ett ficksolur som hittades vid skelettet skulle kunna tolkas som att han hade det bättre ställt än många andra ombord, även om vi inte kan vara säkra på att sakerna hörde till honom.

Kom David från en fin familj, eller hade han lyckats göra karriär i flottan? Det var ovanligt, men det fanns vanliga båtsmän som lyckades avancera hela vägen till att bli amiral. Enligt en bemanningslista skulle Vasas besättning bestå av 133 man. Det rörde sig om 1 kapten, 2 löjtnanter, 1 över- och 1 underskeppare, 1 högbåtsman, 1 högbåtsmansmått, 1 styrman, 2 skeppsmän, 4 skeppsmansmått, 2 styrmän, 4 kvartermästare, 1 konstapel, 1 profoss, 1 kock, 1 skaffare, 20 bösseskyttar och 90 gemena båtsmän. Dessutom skulle 300 man stiga ombord i Vaxholm. Huruvida alla ovannämnda funktioner fanns på plats och var fulltaliga vet vi inte, och det kan också ha funnits andra personer. Vi vet dock att Vasa hade flera höga befäl ombord: viceamiralen Erik Jönsson och kaptenerna Hans Jonsson (som omkom vid förlisningen) och Söfring Hansson (som var skeppets formelle kapten). Av ett protokoll från det förhör som hölls efter olyckan framgår det också att följande personer hade varit ombord (och överlevt): löjtnant Petter Gierdsson, skepparen Jöran Mattson och högbåtsmannen Peer Bertilsson. Enligt andra källor var även arklimästaren (underofficer av lägsta befälsgrad) Joen Larsson med ombord. Utöver dessa tilldelades skeppet troligtvis även en präst, en barberare och en trumpetare eller pukslagare. Vanligen följde också några timmermän med på skeppen för att kunna utföra reparationer.

Vid förhöret efter olyckan berättade viceamiralen att han hade varit i kajutan med sin "pojke" – förmodligen hans personlige dräng. Det framkommer inte om pojken överlevde. Men den yngste av de omkomna som har återfunnits, pojken som vi kallar Yngve, var bara 14–17 år gammal.
Platsen där han hittades gör det troligt att han var dräng till något av befälen. Yngve befann sig nämligen, sannolikt med tre andra ungdomar, i låringsgalleriet på babords sida när skeppet sjönk. Låringsgallerierna kunde bara nås från "hyttan" och kajutan, det vill säga officerarnas utrymmen. Kanske var de där i egenskap av drängar eller skeppspojkar – redo att hjälpa sina överordnade om det behövdes? Oavsett anledning var det inte något bra ställe att befinna sig på när skeppet började luta och vattnet strömmade in. De var fångade som i en bur.
Yngve var lätt kutryggig och hade exklusiva, men opraktiska, getskinnsskor. De hade stora moderiktiga hål i sidorna och var gjorda för att bäras med skoband och skorosor. När skorna hittades innehöll de både fotben och fragment av strumpor. Mellan Yngves ben låg 26 mynt – 25 klippingar och ett rundmynt, till ett sammanlagt värde av 31 öre. Pengar har hittats både i personliga packningar och i anslutning till mänskliga kvarlevor på Vasa.
Mynten väcker frågor om livet ombord. Bar man dem på sig för att man inte hade tillgång till låsbart bagage och var rädd för att de skulle stjälas? Eller räknade man med att behöva pengarna för att köpa mat eller öl?
Yngve hade också en liten nyckel i järn och koppar som troligen gick till en kista. Kanske var det hans egen, men det är mer troligt att den tillhörde hans arbetsgivare. Yngves uppgift kan ha varit att hämta mat och dryck eller andra tillhörigheter vid behov.

Mannen som vi kallar Filip var också ung: 20–21 år gammal. Hans ålder har gått att fastställa ganska exakt, eftersom han hade fått sina visdomständer samtidigt som nyckelbenet inte var helt färdigvuxet. Han hade också kvar två mjölktänder i underkäken. De dubblerade tänderna kan ha gjort att han läspade. Filip befann sig i styrhytten, precis utanför kajutan. Han hade på sig en ylletröja som knäpptes med metallknappar framtill och med hyskor längst ut på ärmarna. Han hade också en kniv med ett bomärke på slidan. Att han valde ett bomärke framför initialer skulle kunna vara ett tecken på att han inte kunde skriva.
Han hade en ovanlig skada på armbågslederna på båda sidor. Liknande skador har noterats hos unga killar som utövar fysiskt krävande idrotter. De drabbade upplever vanligen en smygande smärta och nedsatt rörelseförmåga. Vilka uppgifter skulle kunna leda till liknande skador på ett skepp? Att hissa segel, kanske? Filip hittades nära den stora så kallade kollerstocken (kopplad till rodret) som användes för att styra skeppet med. Platsen låg också nära kajutan som var reserverad för befälen ombord. Filip låg under en snickarbänk. Precis där han dog fanns det en lejdare (brant stege/trappa) som ledde upp och ut. Snubblade han kanske på bänken när han kom springande?

På däcket nedanför, vid foten av en lejdare, hittades Gertrud. Hon presenterades länge på Vasamuseet som "Gustav" – alltså en man. Men dna-analysen visar att det rör sig om en kvinna. Skelettet hade visserligen bedömts som kvinnligt när det hittades på 1960-talet, men en osteologisk undersökning som gjordes på 1990-talet bedömde att det tillhörde en man. Detta visar att det kan vara svårt att göra könsbedömningar baserade på mätningar av benmaterial. Gertrud var blond och blåögd och ungefär 160 centimeter lång. I närheten av henne hittades en hög röd kilmössa som kan ha varit hennes. En ny osteologisk undersökning har också visat att hon troligen har fött barn. Med stor sannolikhet var hon en av de båtsmanshustrur som följde med på Vasas jungfruresa. Gertrud har förslitningar i ryggen som visar att hon levde ett aktivt liv med fysiskt arbete, men det är inte säkert att skadorna var något som hon led av. Hon hade också nyligen fått en tand utdragen. Vad gjorde Gertrud på undre batteridäck? Hade hon sprungit ner dit för att leta efter sin man? Eller kanske sitt barn? Enligt skriftliga källor omkom flera båtsmansbarn när Vasa förliste, men inga kvarlevor efter barn har hittats.

Att vara båtsmansbarn tycks ha varit en osäker tillvaro. På det barnhem som startade i Stockholm på 1630-talet var båtsmansbarnen i majoritet. Detta berodde delvis på att barnhemmet var knutet till amiralitetet, men också på att dessa barn ofta blev föräldralösa eller lämnade med bara en förälder som inte klarade av att försörja dem. Och de saknade ofta släkt eller andra sociala nätverk i huvudstaden.

På samma däck påträffades mannen som vi kallar Helge, på babords sida, med fötterna under en kanonlavett. När han hittades var han fortfarande så välbehållen att arkeologerna skapade en relation till honom och kallade honom för "Gustafsson" eller "skelettet med skorna". Ställningen som Helge låg i när han dog – på sidan – har format hans kläder. Tröjan är lagad med en lapp på armbågen, och byxorna har fått en reva som har lagats med kaststygn. Skorna är av en enkel inhemsk modell, med näver i sulorna och troligen gjorda av älgskinn. Helge var runt 35 år gammal när han dog och bar en kniv och en pung med 33 kopparmynt till ett värde av 28,5 öre – mynten vägde nästan ett kilo! Vad gjorde han på undre batteridäck? Vi vet att när fartyget började kränga beordrade viceamiralen Erik Jönsson ett antal män att hjälpa honom med att försöka dra kanoner från babord mot styrbord, för att få skeppet att räta upp sig. Det var ett hopplöst uppdrag. Erik själv överlevde bara nätt och jämnt. En kanon väger 1,6 ton med sin lavett, och att dra kanonerna i uppförsbacke var inte möjligt. Försökte Helge för länge, och drunknade när vattenmassorna strömmade in? Trodde han att det skulle lyckas, eller kände han sig bara tvungen att följa order? Eller snubblade han på ankartrossen som låg på däcket? Trots den dramatiska situationen fanns det något fridsamt över Helges kropp när han hittades.

Under de två batteridäcken (med kanonerna) ligger trossdäck. Där är det mindre än en meter i takhöjd. Den som vill ta sig fram där måste krypa eller huka sig. På detta däck, i ett trångt utrymme långt föröver, dog den man som vi kallar Ivar. I hans närhet fanns det en lykta som han använde för att lysa upp det trånga och mörka utrymmet. Från rummet ledde en lucka upp till undre batteridäck och en ner till hålskeppet.

Nära Ivar hittades en musköt och ett kruthorn. Satt han månne och vaktade det förråd som fanns under honom, och som troligen innehöll krut? Det var hur som helst ingen bra plats att befinna sig på vid en förlisning. Ivar kan ha varit en av de sista som förstod att skeppet höll på att sjunka, och att ta sig upp genom luckan krävde både styrka och smidighet. Han var mellan 40 och 50 år gammal och hade flera skador. Han hade en läkt skada högt upp på vänster hjässben, orsakad av ett skarpt föremål, och han hade en läkt fraktur på höger vadben. Antingen blev uppgiften att ta sig upp och ut honom övermäktig, eller så valde han att stanna på sin post. Vi kommer aldrig att få veta vilket.

Hur var det nu med den omkomne kaptenen Hans Jonsson? Finns han bland de kvarlevor som har hittats på Vasaskeppet? Det vet vi inte. Jonsson hade varit kapten i flottan i nästan tjugo år och hade fört befäl såväl på Ladoga i Ryssland som i Frankrike. Eftersom han omtalas som gammal, är det bara tre av de återfunna kvarlevorna som skulle kunna stämma in.

Den nyss nämnde Ivar verkar mindre trolig, eftersom han befann sig ensam med en lykta på trossdäck. Ludvig kallas en annan kandidat. Han var mellan 30 och 50 år vid förlisningen och dog på undre batteridäck i närheten av en kista med 982 kopparmynt. Hans ben är så utspridda att det inte har gått att knyta några kläder eller föremål till honom, vilket gör Ludvig svårtolkad.
Eller är kanske den individ som vi kallar för Johan och kapten Hans Jonsson en och samma person? Johans kvarlevor hittades utspridda längst ner i Vasa, i hålskeppet, ganska långt förut. Troligen hade han ramlat ner dit genom en lucka från något av däcken ovanför, och sedan inte kunnat ta sig upp därifrån. En del av hans ben hittades i den stora ankartrossen som fanns där – kanske hade han klättrat upp i den för att försöka hålla huvudet över vattnet så länge som möjligt?

Det finns många intressanta föremål i området nära Johans fyndplats, men eftersom hans skelett var så utspritt när Vasa bärgades är det svårt att veta vilka kläder eller föremål som var hans. Han var en sliten man med flera skador som troligen påverkade hans rörlighet: dels en höftledsfraktur, dels skador på vad- och skenben. Det är skador som man kan få genom att hoppa och landa tungt på fötterna, och som är vanliga hos personer som arbetar på skepp. Johan hade slitna byxor som förefaller vara lite väl enkla för att ha tillhört en kapten. Det är med andra ord fullt möjligt att Hans Jonsson hör till dem vars kvarlevor inte har återfunnits. Tack vare tvärvetenskaplig forskning vet vi nu något om varifrån de omkomna på Vasa kom, hur de såg ut och vad de gjorde på skeppet. Även om alla är döda sedan nästan fyrahundra år, kan vi föreställa oss dem den soliga söndagen i augusti 1628 när Vasa äntligen skulle lätta ankar. En dag som började med förväntan, men slutade i förtvivlan.

Anna Maria Forssberg är docent i historia och forskare på Vasamuseet.

Publicerad i Populär Historia nr 8/2025