Skeppsvrak i Östersjön – kulturarv under ytan
Vasas systerskepp Äpplet har hittats. Fyndet är en del av det unika kulturarvet som gömmer sig under ytan. I det tvärvetenskapliga projektet "Den glömda flottan" tar marinarkeologer, historiker och andra forskare ett helhetsgrepp på de stora svenska örlogsfartygen från perioden 1450–1850.
Det är Vasas systerskepp Äpplet som hittats. Det bekräftas nu genom mått, skeppstekniska detaljer, träprover och arkivunderlag. Skeppet sjösattes 1629, året efter Vasas förlisning.
Marinarkeologer från Vrak – Museum of Wrecks i Stockholm hittade vraket utanför Vaxholm. Upptäckten har skett inom ramen för det stora tvärvetenskapliga projektet "Den glömda flottan", där marinarkeologer, historiker och andra forskare tar ett helhetsgrepp på vraken efter svenska örlogsfartyg från perioden 1450–1850.
Här får du berättelsen om forskningsprojektet och skeppsvrakens historia.
Gustav II Adolfs flaggskepp återfinns
Sommaren 2017 blev det uppståndelse när marinarkeologer hittade lämningar av ett större krigsskepp från 1600-talet intill Skeppsholmen i centrala Stockholm. Åldersanalyser av virket och sökningar i arkiven ledde forskarna till slutsatsen att fartyget var Gustav II Adolfs flaggskepp Scepter, byggt på Biskops Arnö i Mälaren och sjösatt 1615.
Konstruktions- och utseendemässigt påminde Scepter om Vasa, förfärdigad ett decennium senare, men i samma manér och liksom Scepter byggt av holländska skeppsbyggare.
Att jämföras med det storslagna Vasa är varje 1600-talsfartygs öde – detta trots Vasas mycket korta livslängd som seglande skepp. Det sedermera världsberömda fartyget hann bara färdas omkring en kilometer innan hon kantrade och sjönk under sin jungfrufärd i augusti 1628.
Jämförelse mellan Äpplet på sjöbotten 2022 och Vasa restaurerad i museet 2022.
Scepter – skeppets historia
Scepters livscykel är något av det motsatta. När den svenska flottan avseglade mot Livland år 1621 gick fartyget i spetsen med kungen själv som befälhavare ombord. Målet var att inta Riga. Men kampanjen fick problem av de slag som var typiska för den tidens sjökrig.
Stormar och hårt väder splittrade flottan, Scepter tog skada och sökte nödhamn i Pernau (det vill säga Pärnu i dagens Estland). Där lämnade Gustav II Adolf fartyget för att fortsätta landvägen.
Förstärkt med ett hölje av fur och en matta av grankvistar, huggspån och tjära blev Scepter därefter bevakningsfartyg, bland annat vid inloppen till Riga och Danzig.
År 1630 gick hon mot Tyskland lastad med trupper inför Sveriges inträde i trettioåriga kriget. Tio år senare slutade "Gamle Scepter" sina dagar i all anspråkslöshet – som fundament till en så kallad krängningsbro vid Skeppsholmen.
Vrakrester omkring marinbaser
Runt Östersjökusten – inte minst kring de stora marinbaserna Stockholm, Karlskrona och Sveaborg – finns det en underjordisk värld av segelfartyg, som likt Scepter har återbrukats i form av spärrar i strategiska farleder eller som fundament till kajer och broar.
Här ligger rester av skepp som har gått i kvav i stormar, och sådana som har förlorats i strid. (Många vrakrester finns även i och omkring marinbasen Göteborg, som också omfattas av projektet.)
Tack vare Östersjöns unika bevarandeförhållanden kan vraken efter flera hundra år fortfarande berätta om en tid när Sverige hade en stor och dyrbar seglande flotta. I det nya forskningsprojektet "Den glömda flottan – Sveriges blåa kulturarv" riktas uppmärksamheten mot just denna gömda skatt.
Projektet har nyligen fått 34 miljoner kronor av Riksbankens jubileumsfond för att under sex år kartlägga och forska om Sveriges maritima historia 1450–1850.
När kajerna på Skeppsholmen i Stockholm skulle renoveras 2017 hittades en spännande fartygslämning. Av allt att döma rör det sig om Scepter, Gustav II Adolfs flaggskepp, sjösatt 1615. Här syns en bit av fartygets akterparti.
Maritimt kulturarv
Det stora anslaget visar på ett ökat intresse för det maritima kulturarvet. Flottan, menar forskare inom fältet, har ofta varit styvmoderligt behandlad i förhållande till armén. Och inte bara i studier av den militära historien, utan också ur ett större perspektiv – som politiskt verktyg och samhällsfaktor.
– Tidigare har fokus ofta legat på de stora sjöslagen och sjöhjältarna. Men slagen är ju en väldigt liten del av ett örlogsfartygs levnadslopp. Det kanske var i bruk i femtio år, och under denna tid befann det sig i sjöslag i två eller tre dagar, om alls.
Det säger Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet och projektledare för "Den glömda flottan". Han fortsätter:
– Vi vill studera de här skeppen utifrån hela deras livshistorier, följa dem under deras "levnadsår". Var höggs träden till virket? Vilka uppgifter hade de och var hamnade de? Ofta slutade de just som fyllnadsmaterial i någon kaj eller bro.
Exakt hur många fartygsvrak som finns runt Sveriges kust vet ingen säkert. Genom bevarade beställningslistor, förteckningar över sjötåg och andra dokument har vi (mer eller mindre tillförlitlig) fakta om 785 örlogsskepp som har ingått i den seglande flottan.
Även om en del fartyg kan ha sålts eller tagits som krigsbyten, ligger de flesta i någon skepnad kvar på bottnen. De förliste, sänktes för att de var odugliga, höggs upp för att bli byggnadsmaterial eller fylldes med sten och sköts i sank för att skydda sund och vikar från fientliga angrepp. Oxdjupet utanför Vaxholm är en god illustration till detta.
Gustav II Adolf landstiger i Tyskland 1630. Bland fartygen i bakgrunden finns Scepter
Gustav Vasas systerfartyg
Gustav Vasa, skapare av den moderna svenska flottan, oroade sig för att det lättnavigerade sundet mellan Rindö och Värmdö skulle bli en smitväg för danskar eller ryssar som ville ta sig in i Stockholm utan att passera kungens nyuppförda blockhus på Vaxholmen.
Gustav Vasa förespråkade att uttjänta örlogsfartyg skulle fyllas med sten innan de sänktes i Oxdjupet. Huruvida så skedde är oklart, men lodningar har visat att det finns någon form av stenpyramider eller stenkistor på botten i farleden.
Under 1600-talet sänktes flera kända örlogsskepp i sund och leder kring Vaxholm. Enligt arkiven är Äpplet, Kronan och Scepter (en senare namne till ovan nämnda Scepter) tre av dem. Trion brukar benämnas som "Vasas syster fartyg" eftersom de beställdes samtidigt med Vasa av Gustav II Adolf, och byggdes av samma skeppsbyggmästare.
Dykningar 2019 tydde på att något av dessa skepp hade hittats, vilket skapade rubriker i medierna. Men nu har ytterligare kandidater tillkommit: de båda fartygen Apollo och Maria, som sjösattes några år senare, 1648. De är lika kraftigt byggda som Vasa men inte lika stora.
Att åldersbestämma sjödränkta skepp är knepigt, säger Jim Hansson, marinarkeolog vid Statens maritim- och transporthistoriska museer och deltagare i det nya forskningsprojektet.
– Dateringar är svåra att göra om man inte har årsringarna ut till barken kvar som kan ge en mer exakt uppgift. Det kan också finnas delar i ett skepp som består av äldre vrakplank, då blir det ännu knepigare.
Marinarkeologen Jim Hansson, vid Statens maritim- och transporthistoriska museer, gör sig redo för ett dykuppdrag utanför Vaxholms fästning.
Skeppet Kronan sänks i Oxdjupet
I Krigsarkivet finns en intressant kartskiss över Oxdjupet upprättad av fortifikationsofficeren Johan Peter Kirstenius i slutet av 1670-talet. På den finns tre fartygsskrov inritade, två på sjöbotten och ett tredje ovanpå de andra. Enligt forskaren Niklas Börjesson föreställer de undre siluetterna Netterbladet och (troligen) Göteborg, som sänktes i Oxdjupet år 1657.
Hård vind gjorde att skroven hamnade på fel ledd på bottnen, vilket gjorde spärren mindre effektiv. Därför sänktes ytterligare ett skepp – enligt kartskissen "Vasasystern" Kronan – ovanpå de andra. Tyngd av "40 skeppspund järn" bogserades hon ut i leden och sköts i sank.
Idén att stapla skepp på varandra för att stoppa inkräktare var alltså inte främmande för flottans fortifikationsofficerare. Inte heller att bygga ihop två skrov till ett massivt block, som sedan sänktes. När en sådan konstruktion skulle bogseras till Oxdjupet 1659 slet den sig i en storm och sjönk i Myttingeviken. Denna intressanta konstruktion har idag status som fornlämning.
Örlogsflottans nya bas
På 1680-talet fick den svenska örlogsflottan en ny bas i Karlskrona. Härifrån skulle Sverige bättre kunna hålla koll på huvudkontrahenten Danmark, som lurade på att ta tillbaka förlorade provinser. Risken att skeppen frös inne om vintrarna var dessutom mindre här, hoppades man.
Anläggandet av Karlskrona var en prestation på många sätt. Återbruksprincipen rådde: kranar, verktyg och annat löst gods flyttades från Stockholm och Kalmar med fartyg och foror.
Uttjänta skepp seglades hit, höggs upp och fick nytt liv i kajer, dockor, spärrar och befästningar. Enligt marinarkeologerna byggdes Karlskrona ovanpå stora delar av flottan från det nyss avslutade skånska kriget. Bokstavligen.
Två fartyg som användes på det här sättet var Solen och Victoria. De hittades av SMTM under en marinarkeologisk undersökning i Karlskrona 2016 – väldiga bjässar till örlogsskepp som efter avdankning sänktes som fundament för anläggningar på örlogsbasen.
Båda fartygen deltog i skånska kriget och ska, enligt samtida vittnesmål, ha befunnit sig i närheten av den betydligt mer berömda Kronan (byggd 1662, ej att förväxla med nämnda fartyg Oxdjupet), när hon kantrade och sprängdes av sitt eget krutförråd utanför Öland 1676.
Marinarkeologen Minna Koivikko tar prover på ett vrak utanför Sveaborg. Det skulle kunna vara slupen Victoria från Gustav III:s ryska krig.
Skärgårdsflottan
Ytterligare en viktig del av projektet "Den glömda flottan" berör Sveaborg. Bygget av den nya sjöfästningen påbörjades i slutet av 1740-talet. Då var Sveriges ställning som stormakt över. Peter den store hade anlagt Sankt Petersburg och börjat nagga den finska riksdelen i kanten.
I Sveaborg förlades från 1760-talet den finska delen av arméns flotta, den så kallade skärgårdsflottan. Med sina snabba och lättrörliga fregatter, galärer och slupar skulle den möta hotet från öst – vilket den också framgångsrikt gjorde under Gustav III:s ryska krig på 1790-talet.
Sedan inträffade katastrofen. När Sveaborg kapitulerade under kriget 1808–09 beslagtogs 110 fartyg – nästan hela den finska eskadern – av fienden.
En fråga som forskarna nu vill ha svar på är vart alla dessa fartyg tog vägen. Ledtrådar kan förstås finnas i ryska arkiv, men också i vattnen kring Sveaborg.
För tio år sedan hittade marinarkeologen Minna Koivikko, som är ansvarig för den finska delen av "Den glömda flottan", och hennes kollegor ett trettio meter långt skrov. Genom dendrokronologi daterades det till tidigast år 1780, och möjligen skulle det kunna röra sig om "lastdragaren" Victoria, menar hon. Det var en slup ur skärgårdsflottan byggd i Björneborg som medverkande i kriget 1790–92.
Nu ligger det stenfyllda skelettet som en spärr i en vik i Sveaborg. Förmodligen rönte många av hennes fartygssystrar samma öde. dag är de bortglömda, men kanske kan de återerövra sin plats i historieskrivningen.
– Jag brukar se på de här fartygen som äldre människor med minnesproblem. De är veteraner som har glömt bort vem de är, säger Minna Koivikko. Det är vår uppgift som forskare att hjälpa dem att hitta sin identitet igen.
Anna Larsdotter är journalist och författare, samt nyhets-/bokredaktör på Populär Historia.
Publicerad i Populär Historia 2021/06
