Peter den store – Sveriges fiende nr 1

Varje turist som kommer till Sankt Petersburg uppsöker ”Bronsryttaren”, den ståtliga och kraftfulla staty som Étienne Maurice Falconet på uppdrag av Katarina den stora uppfört över Peter den store och som avtäcktes 1782. Statyn är också en älskad plats för stadens brudpar. Den ryske nationalpoeten Aleksandr Pusjkin skrev 1833 dikten ”Bronsryttaren”. Den inleds med att Peter står vid träsken vid Nevas utlopp.

Han tänkte så:

Just härifrån skall svensken hotas,

Här skall vi bygga upp en stad

Som trotsar denne sturske granne.

Här har naturen oss beskärt

att ända fram till havet nå

och öppna fönstret mot Europa.

På nya vågor till vår hamn

skall skepp från alla länder gå –

det blir för oss en fest på havet.

Peter I öppnade fönstret mot Europa

Dikten fortsätter som en storslagen hyllning till Sankt Petersburg. Huvudpersonen i dikten, Evgenij, kommer i sina vandringar i staden så småningom till Falconets bronsryttare. Han grips av förskräckelse inför denna gestalt och springer därifrån, men bronsryttaren galopperar efter honom, och i diktens slut återfinns Evgenijs kropp på en ö, dit den förts av en flodvåg.

Pusjkins dikt återger i koncentrat mycket av vad Peter den store åstadkom. Han kämpade mot svenskarna. På gammal svensk mark byggde han Sankt Petersburg. Här öppnades ett fönster mot Europa, och Ryssland blev en sjöfartsnation. Men det var våldsamma metoder som Peter brukade, och Evgenijs skräck för ”Bronsryttaren” kunde vara befogad.

Son till tsar Aleksej

Peter föddes 1672 och var således tio år äldre än sin svenske antagonist, Karl XII. Hans barndom var orolig. Han var äldste son till tsar Aleksej och dennes hustru Natalja, men tsaren hade med en tidigare hustru 13 barn. När Aleksej avled, valdes först den äldste av dessa, Fjodor, till tsar, men han dog redan 1682.

Då bestämde sig bojarduman (adelsförsamlingen) för att rata den näst äldste sonen, sextonårige Ivan, till förmån för den yngste, den tioårige Peter. Man tyckte att Peter verkade klokare. Men Ivans syster Sofia revolterade mot detta val. Hon provocerade fram ett uppror från streltserna, Kremls soldater. Resultatet blev att både Ivan och Peter skulle regera, men den verkliga makten låg hos Sofia.

Familjen Romanov lämnade Kreml

För Peter fick detta streltseruppror två viktiga konsekvenser. Han lärde sig att makten hänger på en skör tråd och att de militära krafterna måste behärskas. Av lika stor betydelse var att Peter med sin mor och närmaste familj lämnade Kreml och flyttade till slottet Preobrazjenskij utanför Moskva. Där växte han upp och fick en ganska dålig boklig uppfostran.

I stället för att läsa fördrev han tiden med alltmer kvalificerade krigslekar. Han omgav sig med likasinnade, och hans kamrater blev så småningom hans medarbetare på olika verksamhetsfält. Hans nyfikenhet förde honom i kontakt med utlänningar som fanns i Moskva, till exempel skotten Patrick Gordon och schweizaren Franz Lefort.

Peter tog över 1689

År 1689 upphörde det onormala tillståndet med tre regenter. Sofia hade blivit impopulär. Hon hade öppet tagit sig en älskare, och denne man, Vasilij Golitsyn, blev inte bara en civil råd­givare utan också fältmarskalk, och som sådan led han nederlag mot turkarna. Nu avsatte bojarerna Sofia från alla hennes poster, och hon förvisades till Treenighetsklostret nordost om Moskva. Peter fick den reella makten.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Under det närmast följande decenniet var det främst tre erfarenheter som blev av betydelse för Peter. 1693 och 1694 reste han till Archangelsk vid Vita havet, Rysslands enda havshamn. Här gjorde han sina första seglatser och drömde om en lättare väg för ryska varor till västra Europa. Framförallt Sverige stoppade, alltsedan Stolbovafreden 1617, rysk tillgång till Östersjön.

Peters stora Europaresa

I söder hindrade Osmanska riket Ryssland från att nå Svarta havet. 1695 och 1696 krigade tsar Peter mot osmanerna vid Azovska sjön, och andra årets kampanj var framgångsrik.

Peters tredje viktiga erfarenhet under 1690-talet var den resa, ”Stora ambassaden”, som han tillsammans med sitt följe gjorde till Västeuropa 1697 och 1698. De viktigaste besöksmålen var Nederländerna och England. Peter lärde sig en del om skeppsbyggnad, och han fick en bild av att Västeuropa på många områden låg långt före Ryssland.

Uppror slogs ner brutalt

Under denna Europaresa gjorde streltserna ett nytt uppror. Peter befann sig då i Wien och begav sig i ilfart hemåt. Upproret slogs ned med stor grymhet. Många torterades och tusentals avrättades. Peter själv var på plats i tortyrkammaren och på avrättningsplatsen. Syster Sofia var en av initiativtagarna till upproret. Hon fick behålla livet men sattes som nunna i Nya Jungfruklostret i Moskva. Hennes politiska karriär var därmed definitivt över, och hon dog i obemärkthet 1704.

En viktig kontakt knöt Peter sommaren 1698 under Europaresan. I Rawa i södra Polen mötte han då August, nyvald polsk kung och dessutom kurfurste av Sachsen. Båda furstarna ville ta revansch på Sverige, som tagit land från såväl Ryssland som Polen.

Förbundet mot Sverige

Den man som hjälpte till att sy ihop alliansen var Johan Patkul, en landsflyktig livländsk adelsman, som protesterat mot Karl XI:s reduktion och som dömts till döden för sin opposition, men som flytt landet och sedan tagit kontakt med Sveriges fiender. I november 1699 ingick kung August och tsar Peter ett formligt förbund, och i januari 1700 anslöt sig kung Fredrik av Danmark till den rysk-sachsiska alliansen.

Motståndare var Sveriges unge kung Karl, som krönts 1697 blott femtonårig. Enviget mellan tsar Peter och Karl XII skulle vara ända till den senares död, 1718.

Peter avslutade först ett krig som han tillsammans med Österrike fört mot Osmanska riket. Ungefär samtidigt anföll Danmark i början av år 1700 Holstein-Gottorp, som var Sveriges allierade, sachsiska trupper gick över Daugava (Düna), och en rysk armé började belägra Narva.

Segern vid Narva ödesdiger

De svenska framgångarna var mycket stora i början av kriget. Snabbt besegrades Danmark. Sedan vände sig den svenska armén mot ryssarna. Efter sjöresan över Östersjön och efter en lång marsch gick svenskarna till anfall i slutet av november.

Den ryska armén var tre till fyra gånger så manstark som den svenska, men den var klart sämre ledd – på den svenska sidan var Carl Gustaf Rehnskiöld befälhavare – och den led ett stort nederlag.

Estländaren Magnus Laidre har skrivit en bok kallad Segern vid Narva (1996), och den har som undertitel ”Början till en stormakts fall”. Denna något överraskande undertitel är berättigad. Vid Narva grundlades hos svenskarna, och särskilt hos Karl XII, ett stort förakt för ryssar och den ryska armén, vilket skulle visa sig vara ödesdigert 1708 och 1709.

Efter den svenska segern vid Narva återstod en av tre motståndare, den sachsiska armén under kung August. Sommaren 1701 besegrades också sachsarna i samband med att svenskarna gick över Daugava vid Riga.

Karl XII vägrade fred

På lite mer än ett år hade svenskarna besegrat sina motståndare. Nu var det möjligt att sluta fred, vilket Europas övriga stormakter önskade: Frankrike, England, Nederländerna och Öster­rike. Det tyckte också Karl XII:s rådgivare, dock inte Karl XII själv. Den svenske kungen begärde att polackerna skulle avsätta August som kung. När polackerna själva inte ville detta, förde Karl och svenskarna under sex år krig i Polen.

En konsekvens av den svenska krigföringen i Polen var att de trupper som kvarlämnats för försvar av det svenska Östersjöväldet var för svaga för sin uppgift.

Tsar Peter fick tillfälle att efter nederlaget vid Narva reorganisera sin armé. Detta var för övrigt en mycket stark sida hos tsaren – att lära sig av sina misstag. År 1703 erövrade en rysk här Nyenskans vid Neva, och omgående började ryssarna grundlägga fästningen Peter och Paul, embryot till staden Sankt Petersburg. Vad som snart skulle bli Östersjöområdets största stad byggdes sålunda på formellt sett svensk mark.

1704 erövrade ryssarna fästningarna Narva och Ivangorod. Även Dorpat (Tartu) kom i ryska händer.

Medan det svenska Östersjöväldet successivt gick under, vann Karl XII segrar i Polen. Motståndare var inte enbart kung August; ryska trupper hade kommit till den polske kungens hjälp. En ryktbar seger vann Rehnskiöld 1706 vid Fraustadt, nittio kilometer nordväst om Wroclaw. En nästan dubbelt så stor fientlig här besegrades, men stor skam är förknippad med den svenska segern. Det stora antal ryssar som togs till fånga avrättades nämligen efter det att de nedlagt sina vapen.

Karl XII mot Moskva

Sedan Karl XII flyttat krigshandlingarna in i Sachsen, Augusts arvland, vann han sitt mål. August avsade sig sin polska krona. Och hösten 1707 kunde svenskarna börja sitt krigståg mot Ryssland. Det naturliga kunde tyckas vara att svenskarna skulle söka återerövra Östersjöprovinserna som gått förlorade. Men istället riktades marschen mot Moskva. Fortfarande kunde svenskarna vinna segrar, men försörjningssituationen blev allt svårare. Karl XII vände söderut.

Detta blev ödesdigert. En här under befäl av Adam Ludwig Lewenhaupt marscherade från Östersjöprovinserna med stora förnödenheter. Denna armé blev emellertid besegrad av tsar Peters här vid Ljesnaja 1708. Hären smalt samman, förråden försvann. Mycket av det som den svenska huvudstyrkan skulle få togs av ryssarna, och vid Ljesnaja började sålunda det svenska nederlaget att grundläggas.

Rysk seger vid Narva

Vintern 1708–09 var mycket kall och medförde tillsammans med den ryska krigföringen att den svenska armén krympte. När svenskarna i början av sommaren 1709 belägrade den ryska fästningen Poltava bestod hären av 23 000 man. Mot svenskarna kom en rysk armé under tsar Peter på 40 000 man.

Ryssarna hade lärt sig läxan sedan Narva. De vann en övertygande seger, som sedan följdes upp när större delen av den återstående svenska armén kapitulerade vid Perevolotjna. Den styrka som mottog kapitulationen var inte större än den kapitulerande. Kunskapen om det svenska nederlaget spreds över Europa, och det stod nu klart att den ledande nordeuropeiska makten inte längre var Sverige, utan Ryssland.

Osmanska riket slog ryssarna

Skalden Aleksandr Pusjkin skrev inte bara ”Bronsryttaren”. Lika känd för generationer ryska skolbarn är hans dikt ”Poltava”. Där beskrivs hur tsar Peter visar vänlighet mot sina berömda svenska fångar, bland dem Carl Gustaf Rehnskiöld och Carl Piper. Han höjer en skål för dem och kallar de svenska generalerna för sina lärare.

Kung Karl hade själv, tillsammans med närmare tusen man, tagit sin tillflykt till Osmanska riket, ett land som liksom Sverige brukade vara i konflikt med Ryssland. Karl XII:s förhoppning var att turkarna skulle förklara krig mot ryssarna.

Planen lyckades, och den turkiska armén besegrade den ryska vid floden Prut sommaren 1711. Tsar Peter var helt förtvivlad och kunde endast tröstas av sin älskarinna Katarina. Resultatet blev dock inte förödande. Ryssarna fick lämna tillbaka fästningen Azov till turkarna, men utgången av kriget påverkade inte händelseutvecklingen vid Östersjön.

Peter erövrade svenska områden

Redan 1710 hade ryska armén erövrat vad som var kvar av det svenska Östersjöväldet, bland annat städerna Riga och Tallinn. Åren 1713–14 erövrade ryssarna hela Finland. Man hade gott stöd av den ryska skärgårdsflottan som Peter byggt upp.

Karl XII ville dock inte sluta någon fred som innebar att Sverige skulle uppge land. Inte desto mindre fördes sommaren 1718 hemliga för­handlingar på Åland mellan de båda länderna, där Karls mäktige minister, Georg Heinrich von Görtz, var svensk representant.

En ny situation uppstod efter den 30 november 1718, då Karl XII sköts till döds. Den svenska fredsviljan ökade också genom att den ryska flottan härjade på Sveriges Östersjökust. I november 1721 kunde freden slutas i Nystad. Ryssland förvärvade från Sverige Livland, Estland och Ingermanland, en del av Karelen och Viborgs län samt öarna Ösel och Dagö.

Ryssland tog ledningen i Nordeuropa

Nu var Ryssland även formellt den ledande makten vid Öster­sjön. Stora nordiska krigets betydelse för Peter framgår redan av hans titulatur. Han blev general efter segern vid Poltava och ami­ral efter krigets slut. Efter freden i Nystad kallades han kejsare, fick tillnamnet ”den store” och även ”fäderneslandets fader”. Peter framställs i konsten som Herkules som besegrar det svenska lejonet.

Publicerad i Populär Historia 8/2007