Rysshärjningarna 1719–21

Klockan var tio på förmiddagen den 11 juli i Herrens år 1719 när ett larmskott plötsligt sprängde tystnaden som ruvade över ett stilla Ålands hav. Ljudet ekade mellan Roslagskustens kobbar och skär. Genom morgondimman hade utkiken på ett svenskt bevakningsfartyg just sett en syn lika storslagen som skrämmande: en väldig armada, över tvåhundra krigsfartyg, som kom roende mot Kapellskär så snabbt att det stod vitt skum om stävarna.

Kanonknallen hann knappt tona bort förrän eldkvastar och rökpelare började stiga mot skyarna längs hela Roslagens kust. Det var kustvakterna som skyndat att tända sina vårdkasar, varnade av kanonskottet. Snart gick budet längs hela kusten: Ryssen kommer! Ryssen kommer! Alla som kunde flydde.

Mot nederlag i stora nordiska kriget

Sommaren 1719 var stora nordiska kriget inne på sitt tjugonde år. Sverige, som med Karl XII i spetsen länge hade stått emot alliansen mellan Danmark, Sachsen och Ryssland, stirrade sent omsider nederlaget i ansiktet. Övermakten blev till slut för stor – armé efter armé krossades, fästning efter fästning kapitulerade. Finland, de tyska besittningarna, Livland och de andra baltiska landamärena ockuperades av fienden.

Till krigets fasor kom pest och missväxt. Det var som om apokalypsens fyra ryttare red genom landen. Över tvåhundratusen människor dog under ofredens år. Statsskulden var skyhög, pengarna värdelösa, folket dignade under skattebördan. Den svenska stormakten, så sorgfälligt uppbyggd med väldiga uppoffringar under halvtannat sekel, låg i ruiner.

Fredsförhandlingar med Ryssland

Fredsförhandlingar med Ryssland började redan i maj 1718, men tsar Peters krav avskräckte och allt drog ut på tiden. Karl XII förhalade samtalen i förhoppning om att lyckan skulle vända. Efter kungens död, i november 1718, ville drottning Ulrika Eleonora och rådet sluta fred med alla sina andra fiender, för att på så vis få en starkare förhandlingsposition gentemot Ryssland.

Inte minst hoppades Sverige vinna brittiskt stöd efter en fred med Hannover. Det lilla tyska kurfurstendömet var nämligen i personalunion med Storbritannien och när kurfursten George I väl fått de landområden han traktade efter lagda till Hannover borde han sedan, tänkte man, i egenskap av brittisk monark kunna övertalas att motverka Rysslands växande makt i Östersjön.

"Härja och bränn"

Tsar Peter I var angelägen om att få sina finska och baltiska erövringar bärgade i ett fredsfördrag. För att sätta fart på den tröga fredsprocessen förberedde han en offensiv över Östersjön mot det fallna svenska imperiets hjärtland. Det var dock inte en invasion. Amiral Fjodor Apraksin (1661–1728) fick en lika kärnfull som brutal instruktion om att »härja och bränna så mycket som möjligt«.

Den svenska ostkustens befolkning, som dittills nästan helt förskonats från direkta krigshandlingar, skulle få se allt de ägde gå upp i rök. Endast kyrkorna skulle skonas.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Människorna fick Apraksins mannar dock inte »förarga« eller bära hand på. Den svenska lokalbefolkningen hade en nyckelroll i tsarens psykologiska krigföring – hemlösa och utblottade skulle de pressa den svenska regeringen att underkasta sig Peter den stores krav.

Hans soldater medförde därför förtryckta kungörelser där »Wi Peter den första med Guds Nåde Czaar och Authocrator allor ryssor« högtravande och mångordigt förklarade för det svenska folket att Ryssland ville ha fred, och att ansvaret för det ryska våldet låg helt och hållet på den envisa svenska regeringens axlar. Sådan var och är terrorns logik.

Fredrik av Hessen till Stockholms försvar

Krigsföretaget var så stort att det inte gick att dölja. När det blev juni 1719 visste drottningen och rådet att en rysk attack stod för dörren. De lade sina planer därefter. Då både Bohuslän och Skåneland hotades av dansk-norska stridskrafter kunde blott en del av de magra sjö- och landstyrkor det utkrigade Sverige lyckats skrapat ihop användas för att möta ryssarna.

En eskader under amiral Edvard Didrik Taube (1681–1751) samlades kring Vaxholms fästning för att försvara inloppet till Stockholm. Till skillnad från Ryssland hade Sverige mest djupgående segelskepp som inte kunde manövrera i skärgården.

Till huvudstadens försvar stampades det även fram omkring åttatusen soldater under fältmarskalk Carl Gustaf Dücker. Han var Sveriges mest aktade general, men hans soldater mestadels hungriga, illa rustade rekryter. Försvaret leddes av ingen mindre än generalissimus Fredrik av Hessen, Ulrika Eleonoras prinsgemål, sedermera kung Fredrik I.

Skärgården oskyddad

Fredriks främsta uppgift var att hålla Stockholm. Rikets huvudstad fick inte falla i fiendens händer. Soldaterna räckte inte till att även skydda skärgården ordentligt. När ryssarna kom låg den nästan helt oskyddad.

Den 8 juli 1719 kungjorde landshövdingen för Stockholms län Olof Törneflycht för skärgårdsbefolkningen att de måste förbereda sig för att bli anfallna. Vårdkasarna skulle iståndsättas och bemannas, och kritterna drivas bort från stränderna.

Det var ett bistert budskap. Många kustbor gjorde som människor alltid har gjort när kriget hotar. De flydde. Två dagar senare skrev prosten Ericus Schefferus till sin chef: »Högvärdigste Fader och ärkebiskop. I dessa dagar hos oss i Värmdö en mäkta stor ängslan och skräck är yppad, i det att fienden å fyra eller fem mil från oss ligger och största delen av församlingen allaredan begynt att flykta.« Om vinden stod fienden bi kunde »trehundra galejor« nå Värmdön på sju timmar. »Vi äro utan försvar, bättre Gud!«, skrev han.

26.000 ryska soldater i anfallet

Och skärgårdens befolkning hade verkligen all anledning att vara rädd. Klockan nio samma kväll lättade den ryska armadan ankar från Hangö och styrde ut över Ålands hav. Flottstyrkan var överväldigande. Den bestod av 132 galärer och ett hundratal mindre skärbåtar, totalt bemannade av 26.000 sjömän och soldater.

Roddarna gjorde god fart. Efter nitton timmars slit vid årorna ankrade flottan vid Rådmansö utanför Norrtälje. Strax efter klockan fyra på eftermiddagen den 11 juli steg kosackerna i land, med hästar och allt. De fåtaliga strandvakter och finska dragoner som fanns på ön flydde fältet. Innan dagen var tillända kunde kosackerna inleda sitt arbete – att bränna upp svenska bondgårdar.

Rådmansö härjades först

Apraksins mandat var att »först försöka mot Stockholm«. Men huvudfarleden var spärrad av Vaxholms fästning och Taubes skepp – en alltför hård nöt att knäcka för hans klena galärer. Återstod alltså att ödelägga skärgården.

För att maximera förstörelsen delade den ryske amiralen sin styrka i två. Generalmajor Peter von Lacy detacherades med 21 galärer och 12 skärbåtar med omkring femtusen man. De fick börja med att ödelägga Rådmansö. Modus operandi var att snabbt samla in all boskap och sedan sätta eld på bostäder, uthus och spannmål.

När ön var förhärjad satte von Lacys styrka av mot norr. Byar och gårdar på Vätö, Väddö och Singö plundrades och brändes under vägs, följda av städerna Östhammar och Öregrund.

Armfeldts överlevare slog tillbaka

Först vid Gävle mötte styrkan på något egentligt motstånd. Omkring tusen överlevare från Armfeldts och hans karoliners famösa reträttmarsch över de svensk-norska fjällen lyckades slå tillbaka flera ryska attacker. Den 2 augusti gav von Lacy upp och vände söderut. Gävlebukten härjades på vägen tillbaka.

Under tiden gick den ryska huvudstyrkan igenom den yttre skärgården, där de ryska galärerna inte behövde frukta Taubes segelskepp och skottpråmar. Ö efter ö brändes av. Det var lätt – sommaren 1719 var torr och het; säterier, gårdar och torp brann som fnöske. Skog, säd, hö och lösegendom, allt gick upp i rök. Rik som fattig blev av med mer eller mindre allt de ägde, och många flydde under svåra umbäranden.

Kaplanen Johan Herlisadius från Djurhamn berättade senare i en böneskrift till Ulrika Eleonora hur hans familj flydde ut mitt i natten i bara nattkläderna. Deras hem blev lågornas rov och det lilla som familjen hade räddat med sig fick de överge, »så att jag med hustru och barn så när nakna och barfota kommo undan [...] och gingo vi sedan ett helt dygn natt och dag med mina barn i skogen mellan ryssar och eldar utan mat och uppehälle«.

Stoppades vid Baggensstäket

Den 15 juli nådde den ryska roddarflottan Dalarö, som Apraksin dock inte vågade anfalla då ön skyddades av en tungt bestyckad skans. Istället beslöt han sig för att göra en mindre framstöt mot Stockholm genom den smala leden över Baggensstäket, bara för att få se sig blockerad av några galärer Taube skickat dit. Detta var svenskarnas första riktiga motstånd mot hans styrka, bortsett från några ströskott från skärgårdens träffsäkra säljägare.

Fälttåget fortsatte istället söderöver – Utö, Ornö, Muskö, Södertörn, Södertäljeviken förhärjades. I rask takt blev därefter städerna Södertälje, Trosa och Nyköping med omnejd lågornas rov.

Efter att krönt härjningståget med att förstöra Norrköping styrde den ryska flottan kosan norröver den 4 augusti, utan att ha mött mer än lamt motstånd från de svenska trupperna. Fredrik av Hessen sparade sina män ifall ryssarna skulle vända sig mot Stockholm. Vilket de till slut gjorde.

Slaget vid Stäket

Strax efter lunch den 13 augusti 1719 fick Fredrik bud om att ryska galärer var på väg mot sundet Baggensstäket (vid dagens Saltsjöbaden), bara en dryg mil fågelvägen från hjärtat av Stockholm. Han satte genast av dit i egen hög person. Sedan Apraksins första framstöt hade försvaret där förstärkts. Den trånga sjöleden blockerades nu av sänkta skutor och en mäktig skottpråm – en flytande fästning. För att forcera sundet landsattes ryska soldater på både norra och södra stranden.

Klockan sju på kvällen började slaget om Baggensstäket. Den norra av de ryska landstigningsstyrkorna fann sig snart tagen under eld från de svenska galärerna och slog till reträtt utan att ha fått mycket uträttat. Den södra styrkan lyckades efter en hård eldstrid driva bort det numerärt underlägsna Södermanlands regemente.

När den ryska segern var vunnen var natten redan kommen. De ryska förlusterna var ansenliga. Dessutom var svenska förstärkningar på väg och sundet fortfarande lika blockerat som före slaget. Segrarna slog till reträtt.

Norrtälje sista offret

En del äldre svenska historiker har med darr på stämman gjort slaget vid Stäket till en berättelse där en liten tapper skara karoliner, mot alla odds, frälste Sveriges huvudstad. Men sanningen är att anfallet bara var en rysk rekognosering av en styrka på kanske tretusen man.

Detta visste så klart ingen av alla de stockholmare som hörde kanondundret från slaget och kände brandröken från de ryska härjningarna sticka i näsan. Skräcken grep många i den gamla stormaktens huvudstad de där dagarna i augusti, innan det stod klart att faran var över. Efter några sista härjningar – bland annat förstördes Norrtälje – drog sig den ryska roddarflottan tillbaka. Klockan tio på kvällen den 19 augusti ankrade den vid Lemland på Åland, där tsaren själv mötte upp.

Vid det laget hade kung Georg I till slut vaknat upp för det ryska hotet mot Storbritanniens intressen i Östersjön och en förenad svensk-brittisk eskader kryssade söder om Åland. Den var för stark för tsar Peters flotta och för farlig för galärerna. Det ryska fälttåget var över. För den här gången.

Sju förstörda städer, 20.000 hemlösa

På en dryg månad hade de ryska styrkorna ödelagt sju städer, tio bruk och tusentals gårdar och torp mellan Gävle och Norrköping. Inte bara husen var borta – skörden, förråden, lösöret, skutorna, allt var förstört. Och omkring tjugotusen svenska undersåtar hade gjorts hemlösa och utfattiga.

I de breda folklagren grep missnöjet omkring sig mot ett styre som offrat skärgården för Stockholm. Undersåtarna talade dock för döva öron. Den ryska förödelsen frambesvärjde inte någon fredsvilja hos drottningen och rådet. Tvärtom. Härjningarna fick statsledningen att lämna förhandlingsbordet helt.

Nytt härjningståg mot Umeå

Tsar Peter lät därför rusta sin galärflotta för nya härjningståg inför sommaren 1720. Vid det här laget var han Sveriges enda fiende, då den svenska regimen hade slutit fred med Hannover, Preussen och Danmark och stillestånd med Sachsen.

Innan den svensk-brittiska flottan kommit i sjön hann ryssarna genomföra en snabb räd från Vasa med 35 galärer. I juli 1720 förhärjades Umeå och kusten milsvida omkring. Det säger något om stämningen i Sverige att människor hela vägen ned till Sundsvall drog till skogs – ryssflykten.

Snart nog låg dock de brittiska och svenska linjeskeppen och lurade söder om Åland. Den ryska roddarflottan gömde sig i den åländska skärgården, varifrån den skulle kunna göra snabba räder mot ostkusten om stiltje gjorde fiendens segelfartyg orörliga. Där borde ryssarna ha varit trygga, men där kom de istället att lida ett stort nederlag den 27 juli 1720.

Slaget vid Ledsund

Det som hände var att en viss viceamiral Carl Georg Siöblad sändes till Ledsund på södra Åland för att skydda en liten spaningseskader som stött på en flock ryska galärer. När Siöblad kom fram var det dock ryssarna som var stadda i reträtt. Viceamiralen insåg nu att han fått ett gyllene tillfälle till skänks att slå tsarens roddarflotta ur brädet. Tvärtemot sina order gick han till attack med ett linjeskepp och fyra fregatter.

De svenska skeppens mäktiga bredsidor kraschade snart in i de tunna galärskroven, där roddarna slaktades i drivor. Men så gick fregatten Danske Örn på grund. De ryska galärerna repade mod och svärmade till motattack. Siöblads fregatter rusade till undsättning, och grundstötte även de, ett efter ett. Alla fyra ringades in, bordades och strök flagg. I skymningen ebbade striderna ut. Vid det laget var 43 ryska galärer sänkta eller så svårt skadade att det inte var lönt att reparera dem.

Den ryska roddarflottan var krossad

Tsar Peter utropade sig själv till segrare i slaget vid Ledsund (eller slaget vid Föglöfjärden, som det även kallas). Men detta kunde inte skyla över det faktum att Siöblad – till det i sammanhanget mycket ringa priset av fyra små fregatter, 103 stupade och 407 krigsfångar – hade krossat den ryska roddarflottan. Den var härefter inte förmögen att gå till offensiv.

Siöblad hälsades ironiskt nog inte som hjälte utan ställdes inför krigsrätt och dömdes till sex månades löneavdrag för insubordination (vägran att lyda order). De verkliga segrarna av sjöslaget var den svenska ostkustens befolkning – människorna här fick en sommar utan några rysshärjningar.

Inte långt efter slaget vid Ledsund gick bägge sidors flottor i vinterkvarter. De diplomatiska manövrarna fortsatte och det började sakteligen gå upp för det svenska riksstyret att läget aldrig skulle bli så mycket bättre än vad det nu var.

Nya härjningar 1721

Den 26 maj 1721 återupptogs fredsförhandlingarna. Vid det laget brann redan den svenska Norrlandskusten igen sedan tsar Peter för tredje året i rad låtit olja förhandlingsmaskinens hjul med sin galärflotta – och brinnande svenska städer och gårdar.

Liksom sommaren dessförinnan kunde tsaren inte utmana de svensk-brittiska linjeskeppen i södra Östersjön. På grund av sitt stora djupgående gav de sig dock ogärna in i Bottniska viken, vilket alltså dömde Norrlandskusten till brand och eld.

Hamrånges förstörelse

Den 17 maj hade 30 ryska galärer och 30 skärbåtar med femtusen infanterister och 450 kosacker lämnat Åland under von Lacys befäl. Flottan strök förbi ett välförsvarat Gävle och steg i land i Hamrånge, söder om Söderhamn.

Det var söndag, hela församlingen var i kyrkan och kunde från kyrkbacken bara maktlösa se på när allt de ägde gick upp i rök. Kyrkoherden själv hölls fången på en galär i fyra dygn, medan hans fru och dotter flydde med inte »mera kvar på sina kroppar, än varsin sönderriven kjortel emedan [ryssarna] som ulvar dem rev och rövade, varmed de sedan, i skogen halvannat dygn, utan någon eld, kläder och mat ligga måste, oaktat det regnade och snöade«.

Fem städer förstördes

Efter att ha fullbordat Hamrånges förstörelse fortsatte von Lacys styrka i samma stil under färden norrut. Den svenska arméns lejonpart var samlad kring Stockholm och de små usla förband av reguljära trupper och skräckslagna skockar uppbådade bönder som fanns som försvar kunde inte göra mycket till motstånd. Människor flydde, varnade av vårdkasar och kyrkklockor.

Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och Piteå gick upp i rök liksom en stor del av gårdarna längs kusten. Nästa stad dömd till undergång var Luleå.

På väg norrut fick von Lacy plötsligt kontraorder – fredsförhandlingarna gjorde framsteg, operationen var inställd. Den 17 juni satte tsarens galärer av österut över Kvarken, fullastade med krigsbyte.

Efter sig lämnade de en förödelse som inte stod långt efter den som åstadkommits förrförra året: fem städer, nio bruk, ett gevärsfaktori och 4 500 gårdar var förvandlade till aska.

Freden i Nystad gjorde slut på kriget

Detta räckte för att få kung Fredrik I (som nu alltså hade tagit över den svenska tronen efter sin hustru, Ulrika Eleonora) och rådet att kasta in handduken. Den 30 augusti 1721 slöts freden i Nystad. Tsar Peter lämnade tillbaka större delen av dagens Finland mot att Sverige avträdde Livland, Estland med Dagö och Ösel, Ingermanland, Viborgs län och södra delen av Kexholms län.

Stora nordiska kriget var över och solen gick ned över Sveriges stormaktstid.

Rysshärjningar blev det svenska folkets sista stora prövning under stora nordiska kriget. Den materiella förödelsen var värre än något rikets hjärtland upplevt sedan mitten av 1500-talet.

Mellan Norrköping i söder och Piteå i norr förstördes tusentals gårdar. Av kuststäderna klarade sig bara Stockholm och Gävle undan lågorna. Tsar Peters terrorkrigföring och det svenska styrets halsstarriga vägran att sluta fred kostade tiotusentals människor på den svenska ostkusten mer eller mindre allt de ägde, eftersom resurserna bara räckte till för att skydda huvudstaden.

För kustborna blev priset för stormaktens fall mycket högt.

Publicerad i Populär Historia 7/2019