Sanningen om Karl XII:s död
År 1718 stupade Karl XII under det norska fälttåget. Teorierna om kungens död har varit många, men ballistiska experiment och beräkningar har slagit fast händelseförloppet.
Karl XII:s balsamering så som den framställs i Bohusläns museums utställning i Uddevalla.
När Karl XII till slut fann sitt öde, någon gång efter klockan nio den där novemberkvällen 1718 i en löpgrav utanför den norska fästningen Fredriksten, var man i samtiden inte vidare förvånad.
Kungen tvekade sällan att sätta sig själv i fara och hade sårats ett antal gånger genom de långa åren av krig. Det första nyhetsbladet sade också att han dött av en karteschkula avfyrad från en av de norska befästningarna.
Snart nog började dock ryktena att gå. Det var saker som inte stämde. Om han blev dödad av en fiendekula, hur kom det sig då att kulan, av såret att döma, gått in i huvudet från höger? Där stod inga fiender. Och det fanns onekligen folk som gagnades av hans död, inte minst den person som snart fick makten och kronan i Sverige, Fredrik av Hessen.
Under årens lopp kom ett antal mördare att pekas ut, visserligen på mycket svaga och vaga källmässiga grunder, men ändå.
Karl XII:s grav öppnades 1917
De undersökningar som gjordes av liket under senare sekler satte dock fart på spekulationerna. Särskilt den gravöppning som utfördes 1917 blev av stor betydelse. En grupp sakkunniga granskade med stor noggrannhet och en nästan rörande pietet liket, mätte och vägde. Särskilt två av deras slutsatser väckte berättigad uppmärksamhet.
De kunde en gång för alla visa att det man länge trott var utgångssåret – av det logiska skälet att det var störst – istället var ingångssåret. Kulan hade verkligen kommit från vänster, den sida där det fanns norska befästningar.
Det mindre utgångshålet syns på den vänstra skallen och det större ingångshålet på den högra. Ovan Karl XII:s hatt med kulhålet inringat.
Ingångssåret större än utgångssåret
Men varför var ingångssåret större än utgångssåret? Det stred mot allt man visste om skottskador. För det andra – och detta var än märkligare – varför fanns där inga smårester av kulan i kraniet? (Detta kunde de se efter att ha röntgat kroppen.) Hade kungen blivit skjuten med en vanlig blykula hade den ofelbart lämnat fragment efter sig.
Det framkom så småningom en nöjaktig lösning på problemet med att ingångssåret var större än utgångssåret. En läkare vid namn Hultkvist lät utföra diverse försök med en gammal musköt. Till en början kom han ingenvart, detta oavsett om man sköt på plåtlådor fyllda med agar och mjölklister, döda kroppar efter människor och levande djur.
Kulan gick genom kungens hatt
Så fick någon en snilleblixt – ungefär som i en pusseldeckare. Hatten! Kulan som dödade kungen gick genom kungens hatt gjord av harullsfilt. När Hultkvist fingerade denna huvudbonad med hjälp av ett dubbelt lager filt visade det sig att verkan blev som i verkligheten.
Mysteriet med de saknade blyfragmenten var dock svårare att lösa. Det är så, att när en vanlig kula av bly slår in i ett ben lämnar den nästan ofelbart små splitter efter sig. Den snabba inbromsningen leder till en kraftig värmeutveckling, och då bly har en relativt låg smältpunkt (+ 327 °C) gör detta att kulan blir skör och spricker, så när projektilen går genom kroppen ger den ifrån sig små flisor.
Detta går också att se på de ovan nämnda röntgenfotografier som i samband med gravöppningen 1917 togs av kungens vänstra fot. Där skymtar det tydligt rester av den kula som han träffades av en dryg vecka före slaget vid Poltava. Så varför finns det inga dylika små splitter kvar i huvudet? Detta var utan tvekan förbryllande.
Kulknappsteorin
Detta förde till gissningar runt något slags specialprojektil, gissningar som nådde sin kulmen i den så kallade kulknappsteorin, som gick ut på att kungen fällts med en kula gjord av två hoplödda mässingsknappar.
Fredriksten är strategiskt beläget uppe på en nästan hundra meter hög klippa med utsikt mot Idefjorden.
De som kläckte den idén tog fäste i de sägner som uppstått runt kungen, både före och efter hans död, sägner som bland annat sade att han var »hård«, det vill säga osårbar för kulor. Och enda sättet att fälla en dylik person var att ta till en magisk specialprojektil – ungefär som att man bara kan fälla en varulv med en kula av silver – gjord av något som tillhörde denne. Så knapparna skulle ha tagits från kungens egen uniform, lötts ihop – ja, ni fattar.
Hoplödd knapp hittad i Västergötland
Teorin gjordes knappast mer trolig av att man även menade sig ha funnit kulan, över tvåhundra år efter faktum, i ett grustag i Västergötland! (Jämför med om någon om cirka
150 år säger sig ha funnit kulan som Hitler sköt sig med i ett grustag i södra Polen.) Hela hypotesen slets också i stycken av samtida kritiker med den kände historikern Nils Ahnlund (1889–1957) i spetsen.
Spekulationerna kring kulknappen vaknade dock till liv, tillfälligt, då man i början av 2000-talet lät DNA-testa föremålet i fråga, och på det upptäckte så kallat mitokondrie-DNA av samma slag som återfinns på de handskar som Karl XII bar vid sin död och som nu bevaras på Livrustkammaren.
Utan att bli teknisk kan man säga att svagheten med detta är trefaldig. För det första: kungens delar sitt mitokondrie-DNA med hundratusentals andra svenskar – det är allt annat än ett biologiskt fingeravtryck.
För det andra: knappen är kontaminerad, bland annat då man tidigare försökt bevisa sin sak genom att föra den genom kulhålet i den hatt kungen bar kvällen han sköts.
För det tredje: om Carolus blev dödad med denna knapp måste man förklara vem som mer skjutits med den, för på knappen finns DNA från ytterligare minst en person.
Overberget fort där karteschkulan som dödade Karl XII kom från.
Karteschkula från Overberget
Vid det laget hade det sedan tidigt 1990-tal pågått en seriös diskussion, startad av den erfarne ballistikern Gunnar Grenander, som satt sig att räkna på saken. Han kom fram till att Karl XII omöjligtvis kan ha skjutits på nära håll – kulan hade nämligen fart att nätt och jämnt ta sig genom Karls skalle. (Det är förklaringen till att utgångssåret är mindre än ingångssåret.)
En karteschkula, avskjuten från en kanon på det norska fästningsverket Overberget, skulle däremot ha den låga, men inte alltför låga hastighet som krävdes för att orsaka de mycket speciella skadorna på kungens kranium.
Att skottet kom från Overberget stämmer även överens med det vi vet om projektilbanans lutning när den passerade kungens skalle. (Även denna lutning talar för övrigt emot lönnmordsteorin.)
Grenander blev senare kritiserad, framförallt av högstadieläraren och historikern Rolf Uppström, som i en licentiatavhandling riktade in sig på svagheten i Grenanders teori, nämligen detta med projektilen. Om den var av järn, skulle det förvisso kunna förklara varför där inte fanns några rester av den i skallen. Uppström menade dock att några sådana kartescher inte fanns.
Peter From och Svante Ståhl
Uppström och andra skeptiker fick dock så småningom ordentligt svar på tal. Dels i form av en populärhistorisk bok skriven av IT-konsulten och den militärhistoriske författaren Peter From, dels i form av en akademisk uppsats av överingenjören Svante Ståhl.
Froms bok går i sin grundlighet ej att komma förbi. Där andra som Grenander och Ståhl räknat sig fram eller använt sig av datorsimuleringar har From (som föregångaren Hultkvist) låtit utföra verkliga skjutförsök på simulerade skallar. Hans slutsats är dock densamma som de två andras. Det var inget mord. Det var en norsk kula som träffade kungen.
Karteschkula av järn trolig
Aha, men vad för slags kula var det? From säger att det kan ha varit en blykula vilket
innebar att Karl XII kan ha blivit skjuten med en norsk musköt. Den enklaste och mest logiska lösningen står trots allt Ståhl för.
Kungen träffades av en kula i huvudet och dog omedelbart när han stod
i en löpgrav nedanför Fredriksten. Illustration av okänd konstnär.
Han kom i sin utredning fram till att: ja, det fanns verkligen karteschkulor av järn av samma diameter som den som dödade kungen, ja, det fanns sådana järnkartescher vid den norska fästningen 1718, och ja, en sådan kartesch, avfyrad från Overberget, kan mycket väl ha träffat kungen, och ja, om den gjorde det skulle den ha orsakat just de skador som går att se på kraniet, och ja, vi har flera samtida ögonvittnen som styrker exakt detta händelseförlopp.
Karl XII spanade över löpgravskanten
Det sköts friskt från Overberget den kvällen, berättar ett av ögonvittnena, »druvhagel slogo uti och över tranchéen« – alltså löpgraven. Kungen var som vanligt oberörd av faran och fick istället hjälp av en person att hålla sig uppe mot löpgravskanten för att bättre kunna följa belägringsarbetena.
Mannen, som höll honom under fötterna, var medveten om faran från kulorna som damp ned runt dem, så varje gång kanonen uppe på Overberget avfyrades lät han Karl sjunka ned en bit i skydd. Så farligt var det.
Efter ett tag sparkade kungen dock in ett par fotfästen i löpgravens mjuka sidor och lade sig med armarna uppe på kanten med händerna vid huvudet och tittade. Han var »vid gott lynne« och det »taltes om allehanda saker«. Pjäsen uppe på det fjärran utanverket till vänster hade varit tyst ett tag, men så trädde den i aktion igen.
Träffad vid fjärde kanonskottet
»Åter igen ifrån Overberget begyntes med mycket skjutande, och vid 4:de kanonskottet
hörde jag slaget på Hans Maj:ts huvud så starkt, som man kan slå med tu finger
i handen, varpå Hans Maj:t genast sank neder.« Den död som Karl XII lekt med så länge hade slutligen hunnit ifatt honom.
Vi har kommit så långt som mänskligt och möjligt är. Fallet är avslutat. Karl XII föll för en fiendekula. Diskussionen gäller nu möjligen vilken typ av vapen denna norska kula avlossades med, och den ovissheten tror jag de flesta av oss kan leva med.
Publicerad i Populär Historia 9/2018
