Jöran Persson satte fursten främst
Om nutidens svenskar haft kvar ett brett och levande historiemedvetande skulle namnet Göran Persson varit en klar belastning för en statsminister, även när förnamnet stavas med G. Namnet hade länge haft en negativ laddning och denna fick på 1870-talet dessutom en oerhörd visuell slagkraft genom historiemålaren Georg von Rosens verk ”Erik XIV och Karin Månsdotter”. Med sin suggestiva målning frammanade von Rosen kungens rådgivare, procuratorn Jöran Persson, som en ondskans mörka gestalt, i bjärt kontrast till den unga Karin som en ljusets och godhetens symbol i kampen om den svage och sjuke kungen.
Uppfattningen om Jöran som kungens onda genius har en gammal och djupt rotad hävd alltsedan den dag i september 1568, då Jöran blev utlämnad till sina väpnade motståndare och avrättad med utstuderad grymhet framför slottet Tre kronor i Stockholm. Men vem var han egentligen, denne sinistre procurator, som eftervärlden funnit värdig en plats längst ned i helvetets mest kvalfyllda håla? Och hur är anklagelseakten formulerad? Håller den verkligen för en kritisk granskning? Eller är han kanske mera ett offer för segrarnas subjektiva historieskrivning?
Jöran var son till prästen Per Joensson. I Olaus Petris reformatoriska efterföljd hade fadern gift sig vid tiden för sonens födelse omkring 1530. Jöran tillhörde alltså den första generationen legitima eller i varje fall legitimerade prästbarn. Fadern var en mångsidig man med ett väl utvecklat födförstånd. Vi möter honom tidigast 1526 i gruvorten Sala, då han visserligen var prästvigd men också agerade som Gustav Vasas silverköpare vid Salberget. Efter några år flyttade han till Stockholm, vann burskap och tonade snart fram som en välbärgad köpman och stenhusägare. Men 1548 sadlade han om än en gång, återvände till prästeståndet och flyttade till Strängnäs. Här blev han snart syssloman för domkyrkanoch kyrkoherde i ett närliggande pastorat, senare även häradsprost.
Herr Pers hustru och Jöran Perssons mor hette Anna. Liksom mannen var hon väl anskriven hos Gustav Vasa och fick på 1550-talet uppdraget som fataburshustru på kungsgården Strömsholm, vilken efter kungens död blev änkesäte för drottning Katarina. Det var onekligen en ovanlig position för en prostinna. Men Anna fick också bittra vedersakare som vi snart skall se.
Jöran Persson kom alltså från en ganska välbärgad familj – med en anakronistisk term skulle man kunna tala om ”medelklass”. Om hans skolgång i Stockholm tiger källorna. Men Jöran lär en tid ha verkat som lärare vid domskolan i Strängnäs, innan han med ekonomiskt stöd av Gustav Vasa sändes till det lutherska lärosätet i Wittenberg. Vi finner honom inskriven i universitetets matrikel den 2 oktober 1550. Här studerade han några år och återvände sedan till Sverige, försedd med ett rekommendationsbrev från universitetets ledande kraft, den lärde Philip Melanchton.
Jöran Persson har alltså studerat i Wittenberg närmast som kunglig stipendiat. Gustav Vasa hade vid det här laget börjat uppleva bristen på studerat folk besvärande för den centrala maktapparaten, och Jöran Persson var en i den smala ström av begåvade svenska ynglingar som sändes till de lutherska lärosätena i Tyskland med kungligt stöd i ryggen. När han återvände knöts han omgående till det kungliga kansliet. Om hans studier i Wittenberg är föga känt, men den juridiska förtrogenhet, särskilt i romersk rätt, som han senare uppvisade lär ha grundlagts vid akademin där.
Jöran Persson avancerade snabbt till sekreterare i kansliet, men lyckades förtörna den åldrande och notoriskt misstänksamme kungen och tvangs lämna sin tjänst. Detta var snarast en merit hos tronföljaren, hertig Erik, som etablerat sig på Kalmar slott i ledningen för sitt småländska hertigdöme. Jöran Perssons relationer till Erik var alltså väl etablerade redan när den machiavelliske fursten ärvde kungariket vid faderns död 1560.
Oavsett om kung Erik läst Machiavelli eller ej var hans politiska agerande kongenialt med huvudteserna i florentinarens ryktbara lärobok, Il principe – Fursten. Det gäller särskilt ambitionen att till sin person knyta lågbördiga tjänstemän och bokstavligen låta dem äta ur ens hand, för att på så sätt få lojala medarbetare och samtidigt avlägsna den gamla högadeln från ett mera reellt politiskt inflytande.
Denna ambition praktiserades mer eller mindre systematiskt av alla regerande vasasöner. Men det har särskilt noterats för kung Eriks del, och Jöran Persson har för eftervärlden kommit att framstå som själva prototypen för ”sekreterarregementet”. Systemet har också fyllt funktionen att bättre liera kungamakten med folkets breda massor; med ofrälse män vid sin sida kunde man agitatoriskt utnyttja och även fördjupa det ”herrehat” som fanns latent ute i folkdjupet.
Jöran Persson kom att fylla mångskiftande funktioner som sekreterare vid det kungliga kansliet och personligen närstående Erik XIV. Jörans roll som kungens ”högra hand” i de flesta frågor av inrikespolitisk och juridisk karaktär blev snart uppenbar för samtiden. Själv skaffade han sig ett brett nätverk och kände snart ”alla”. Jöran överöstes med böneskrifter i otaliga ärenden, alla med ett syfte: att få sina suppliker framförda till majestätet på ett sätt som borgade för framgång.
Ett i sådana sammanhang ofrånkomligt sätt var – naturligtvis – att låta böneskriften följas av pekuniära smörjmedel, som sedan följdes av ytterligare gåvor eller gentjänster när ärendet rönt framgång. Detta var förvisso inget nytt för Jöran Persson och hans tid. Men det är först nu som det blir möjligt att få en konkret inblick i systemet för Sveriges del. Bevarad korrespondens visar hur Jöran Persson uppvaktades av ett brett spektrum supplikanter, allt ifrån högadliga herrar och fruar till fogdar, krigsmän och hantverkare, om ärenden av bredast tänkbara spännvidd.
Men det är framför allt i en annan funktion som Jöran Persson blivit beryktad inför eftervärlden – som kungens åklagare, procurator, inför den domstol som Erik XIV inrättade kort efter sitt trontillträde 1560. Den gick under namnet Höga nämnden och fick karaktär av en högsta domstol i frågor som rörde förvaltning och rikets säkerhet. De högadliga bisittare som fanns med från början lyste snart med sin frånvaro, och domstolen blev helt dominerad av ofrälse och främst borgare. Höga nämnden blev efter hand ett till synes viljelöst redskap i den kungliga maktutövningens händer. Men modern forskning har också visat att domstolen i flera fall agerat påfallande opartiskt, även om protokollens ord ibland kanske döljer mera än de avslöjar.
Större delen av Höga nämndens protokoll är bevarade. De vittnar onekligen om Jöran Perssons roll som nitisk åklagare mot påstådd förskingring av kronans medel och en rad andra brott. ”Tilltalade och anklagade Kungl Majt:s troman, procurator och sekreterare Jöran Persson ...” är en återkommande formulering. Efter Eriks fall och Jöran Perssons avrättning hävdades från många håll att den senare på mångahanda sätt hade fabricerat anklagelser utan grund för egen vinning. Eller att han systematiskt skulle ha utnyttjat Eriks notoriska misstänksamhet mot allt och alla.
Problemet ställdes på sin spets i samband med de så kallade Sturemorden i maj 1567. Då hade ett antal högadelsmän ställts inför Höga nämnden, anklagade av Jöran Persson för landsförräderi mot riket och dess konung. Med anklagelserna, som knappast var helt gripna ur luften och i varje fall speglade Eriks växande misstro, kulminerade spänningarna mellan kungen och de gamla högadelsätterna. Dramat fick en våldsam utlösning när Erik gav order om att de fängslade skulle dödas. Kungen deltog med egen hand i den inledande blodsorgien men flydde sedan från Uppsala, totalt sinnesförvirrad.
I denna situation tog rådsherrarna ledningen av rikets styrelse med målsättningen att nå en försoning mellan Erik och de mördades familjer. Kungen förklarades oskyldig till Sturemorden. Han hade provocerats och förletts av dåliga rådgivare med falska anklagelser, påstod man. Jöran Persson pekades särskilt ut som ”roten till allt ont”. Material som avsåg att bevisa hans skuld till såväl Sturemorden som en rad framtvingade rättegångar och domar i Höga nämnden plockades fram. I september dömde nämnden, med rådsherrarnas goda minne, den tidigare procuratorn till döden. Även mot hans hustru Anna avkunnades dödsdom på oklara grunder, möjligen för trolldom.
Men rådsherrarna vågade inte låta dödsdomarna gå i verkställighet. Jöran Persson kunde i brev till konungen, som höll på att återhämta sig från sin mentala kollaps, beklaga sig över sitt hårda fängelse. När Erik vid nyåret åter kunde ta ett fast grepp om maktens tyglar, fanns Jöran Persson snart vid hans sida.
Den radikalisering som kungens beslut att göra sin frilla, den lågbördiga Karin Månsdotter, till rikets drottning innebar, har möjligen inspirerats av Jöran Persson. Denne och även hans hustru hade sedan länge haft personliga relationer till Karin. Efter dödsdomen mot Jöran och de grava beskyllningar som initierats av högadelns företrädare har dessa på ett helt annat sätt än tidigare blivit hans svurna fiender. Enda möjligheten för åtminstone hans politiska överlevnad var en helhjärtad satsning på sin gamle välgörare, och i förlängningen på en antiaristokratisk politik med folkligt stöd.
Men kungens giftermål med Karin och Jöran Perssons återkomst fick i själva verket den kritiska högadeln att sluta leden och jämte kungens bröder, hertigarna Johan och Karl, starta ett uppror mot ”tyrannen”. Man var nu fast besluten att störta Erik och likvidera Jöran Persson. Upproret inleddes kort efter kungens mera formella giftermål med Karin Månsdotter som föregick hennes kröning i Stockholm i juli 1568.
Efter hand kunde de upproriska styrkorna omringa Stockholm. Som nästan alltid i avgörande ögonblick visade sig kungen villrådig, trots att staden försvarades av över 5 000 man och en stor del av flottan låg för ankar på Strömmen. På initiativ av krigsfolket blev Jöran Persson som syndabock utlämnad till hertigarnas styrkor.
Hans öde var givet. Men först blev han svårt torterad för att tvinga fram vad han visste om Eriks planer. Men även på sträckbänken var Jöran sin herres lojale tjänare – han yttrade inte ett ord. Den följande avrättningsakten är väl dokumenterad i alla plågsamma detaljer.
När Jöran Persson den 22 september fördes ut till galgbacken på nedre delen av Brunkebergsåsen, bands han först vid galgen och bödeln skar av öronen ”långt in i huvudet”. Sedan knöts ett rep om midjan och han hissades upp i galgen, där han fick hänga en halvtimme – en förnedrande och djupt symbolisk åtgärd. Nedhissad bands hans ben och armar vid fyra pålar och sträcktes hårt. Med ett järnrör krossade bödeln långsamt och systematiskt hans smalben, hans lårben och till sist armarna. Delinkventen lär ha visat en enorm självbehärskning och inte yttrat ett ljud. Man lät honom ligga kvar en halvtimme för att förlänga pinan, innan bödeln befalldes att krossa bröstkorgen. Efter tvenne slag lär Jöran ha ropat till hertig Karl: ”Ack nådige herre, förbarma dig över mig och förkorta min stora pina!”
Den unge hertigen skall då ha befallt bödeln att hugga huvudet av Jöran. Därefter styckades hans kropp och blev lagd på stegel och hjul, krönt med hans avhuggna huvud.
Ytterligare ett inslag i den makabra akten var att föra ut Jörans åldriga moder till avrättningsplatsen; den gamla prostinnan hade också gripits, enligt uppgift beskylld för trolldom. Här lär hon ha fallit av hästen och brutit nacken. Samma berättande källa uppger att hon omgående blev nedgrävd på galgbacken nedanför sonens stympade kropp. Men det finns också andra varianter på historien. Kanske är allt bara skrönor, men de speglar i varje fall de lynchstämningar som omgav både Jöran och hans anhöriga.
Hustrun, Anna Andersdotter, lyckades däremot sätta sig i säkerhet med parets tre söner. Både hon och barnen fick snart ett aktivt stöd av hertig Karl som tog hand om deras skolgång med förhoppningen att de skulle visa sig lika dugliga som fadern. En av dem, Erik Jöransson, blev också så småningom hertigens nitiske sekreterare och uppträdde som biträdande åklagare i den beryktade rättegång som slutade med Linköpings blodbad 1600. Här finns alltså en märklig parallell mellan fadern och sonen. Men en avgörande skillnad är att sonen befann sig på den segrande sidan i den politiska maktkampen. Slutligen kunde han även inhösta det adelskap med namnet Tegel som fadern troligen aldrig fick.
Låt oss till sist återvända till de inledningsvis ställda frågorna om Jöran Persson som människa och politisk aktör. Vad är sant, myt eller förtal? Eller för att formulera frågan lika tillspetsat som kalmarhistorikern K G Jan Gustafson: Blodhund eller propagandaoffer?
I ett avseende är bilden av Jöran Persson som politisk aktör närmast kristallklar. Han var en typisk, lågbördig furstetjänare, i långa stycken en inkarnation av idealbilden hos Machiavellis sekreterare: ”Den som har furstens angelägenheter om hand, får aldrig tänka på sig själv, utan alltid på fursten.” När så är fallet bör fursten ”låta honom dela både äran och ansvaret … Då kan den ene lita på den andre.”
Visserligen tänkte Jöran Persson även på sitt och kunde utnyttja sin ställning för sin egen timliga välfärd – detta låg i själva systemet och har haft en närmast tidlös räckvidd. Men det hindrar inte att hans lojalitet mot kung Erik kan ha varit hans enda politiska ledstjärna. Det som var bra för fursten var tveklöst också bra för hans förtrogne sekreterare. Men en uppenbar och återkommande svårighet för denne var att balansera sin lojalitet mot kungens våldsamma vredesutbrott och handlingar som riskerade att motverka sitt syfte. I flera fall har Jöran Persson agerat som en återhållande kraft.
Den historiska forskningens uppfattning om Erik XIV:s mentala hälsa har också påverkat bilden av Jöran och av dennes möjligheter till inflytande över kungen. För en av mental ohälsa tidigt drabbad konung har procuratorns ”ondska” fått större svängrum; den uppfattningen präglar också von Rosens målning. Vid sidan av en stark och dynamisk furste har Jöran däremot haft ett begränsat utrymme, åtminstone som politisk mentor. Så är fallet i Ingvar Andersson berömda biografi om Erik XIV (1935). Det hindrar dock inte författaren från att stämpla Jöran Persson som ”en frånstötande figur, absolut skrupelfri, en framstående mutkolv, liderlig och våldsam”.
Så var måhända fallet. Men ett besvärande moment i eftervärldens dom över Jöran Persson är att flertalet anklagelser satts på pränt först efter hans död. De utformades dessutom av hans allra värsta vedersakare, inte minst av den nye konungen Johan III. Vad Johan och Vasaätten behövde var just en syndabock som kunde förklara och delvis ursäkta den avsatte kungens missgrepp. Det var också ett lämpligt tillfälle för många andra att ställa in sig i ledet och framföra anklagelser mot den avrättade och demoniserade mannen.
Det är huvudsakligen dessa hätska stridsskrifter, anklagelseakten mot Erik XIV 1569 och den så kallade Sturerelationen, som tecknar bilden av Jöran Persson som en frånstötande och absolut skrupelfri figur, som en genuin mutkolv och en våldsam och liderlig sälle. Den mörka bild av den forne procuratorn som präglat historieskrivningen har alltså formats av hans subjektiva åklagare; försvarsadvokaterna var obefintliga.
Först ett par sentida historiker har riktat ljuset mot ensidigheten, men även mot frånvaron av material som skulle kunna ge en mera mångsidig och ”sann” bild av Erik XIV:s procurator. Därför finns det anledning att resignerat erinra om en gammal och närmast tidlös sanning, hämtad från Havamal:
Ett vet jag som aldrig dör, dom över död man!
Lars Olof Larsson är historiker och författare.
