Prinsessorna träder fram i ljuset: Inte bara bihang...

Så var det också länge i verkligheten. Genom det rätta giftet öppnades nya möjligheter för furstar, släkter och länder. Blodsbandens makt rådde och strategiskt blandade kunde de resultera i stärkta handelsförbindelser, breddade karriärvägar och säkerhetspolitiska partnerskap. Äktenskap i de högsta kretsarna var en politisk sak långt mer än en privat.

I Sverige har det fötts ett fyrtiotal prinsessor från medeltiden och framåt. Det finns inte mycket skrivet om dem, men genom att studera deras livsöden kan man hämta viktig kunskap om monarkins utveckling och Europas förvandling från ett sammelsurium av småriken och furstendömen till en samling definierade nationalstater. Dessutom bär de på en alldeles särskild berättelse om kvinnlighetens symboler, och hur dessa har konstruerats i olika tider.

Se på det lilla porträttet av Sofia Albertina här intill. Så kan en prinsessa också se ut – en lagom tjock dam i sina bästa år – även om det inte stämmer med den klassiska bilden av den väna, furstliga blomman. I den nationella historien försvinner prinsessorna ofta ut bakvägen så snart de lagt till i äktenskapets hamn. Då blir de delar av ett annat lands historia, som drottningar; eller kanske anonyma supplement till någon markgreve eller småprins i det oöverskådliga tysk-romerska riket…

Eller så förblir de, som Sofia Albertina, ogifta, ibland kringflackande, men i grunden oundvikligt beroende av bröder och fäder.

– I Sverige har vi tenderat att betrakta prinsessorna som ett slags söta men ointressanta bihang, säger idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen, som bland annat forskat om kvinnlig tronföljd. Vi har koncentrerat oss på den formella makten, och haft svårt att se andra typer av inflytande.

Internationellt ligger man långt före när det gäller forskning om kungahusens kvinnliga medlemmar.

Sofia Albertina – dotter till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika – tillhör de mer kända prinsessorna i Sveriges historia. 1946 utkom en biografi över henne: Sofia Albertina – historisk kavalkad av Nanna Lundh-Eriksson. En annan är Cecilia Vasa, Gustav Vasas dotter som genom en erotisk skandal, av eftervärlden kallad ”Vadstenabullret”, gått till historien som en ovanligt egensinnig representant för svenska kungadöttrar. Under Gustavs regeringstid var kvinnor utestängda från tronföljden, men beviljades rejäla så kallade brudskatter om 100 000 daler, vilket gav dem ett visst ekonomiskt oberoende och gjorde dem till eftertraktade giften. Kungens uttalade önskan var att döttrarna först och främst skulle ”lyda och ära sina makar”, alltså verka som goda hustrur och mödrar, men också, så fort de hade möjlighet, arbeta för rikets och dynastins bästa.

– De fick en sorts ambassadörsroll, konstaterar Karin Tegen­borg Falkdalen. Tanken återkom senare hos Karl IX, som även han uppmanade sina döttrar att verka för rikets, och hans egen släktgrens, bästa.

Genom 1590 och 1604 års arvföreningar blev det möjligt för kvinnor att ärva tronen, om det inte fanns någon manlig arvinge – det var tack vare dessa beslut som Kristina kunde bli svensk drottning efter Gustav II Adolfs död 1632. Ett förbehåll var dock att prinsessan måste vara ogift vid trontillträdet. Eftersom ett kungligt giftermål var en statsangelägenhet måste rådet få vara med och bestämma. Rädslan för okontrollerat utländskt inflytande var, som alltid, stor.

Tvärs igenom monarkins historia går en röd tråd som handlar om ättens, dynastins, fortlevnad. Här finns kärnan till förståelse för hur man sett på de kungliga kvinnornas uppgift och som till viss del förklarar besattheten av deras skönhet och husliga bildning. Furstinnornas främsta uppgift var att föda nya arvingar. Frågan om huru­vida kvinnor var lämpade för att regera eller ej, vilken diskuterades livligt under 1600-talet, komplicerades av alla dessa dynastiska strategier, som i varje tänkbar situation syftade till att stärka familjens, eller nationens position och framtidsutsikter. Men ett faktum kvarstod: furstinnorna måste föda.

Även om avelsfilosofin kan sägas förena kungadöttrar genom seklerna, finns det naturligtvis också mycket som skiljer dem åt. Vasatidens prinsessor tycks ha varit mindre kringskurna i sina liv än senare tiders. Ju starkare och mer personanknuten kungamakten var, desto större inflytande fick omgivande familjemedlemmar, i de fall de hade förmågan att dra nytta av sin position.

Cecilia Vasa levde ett rörligt och äventyrligt liv, oftast över sina tillgångar, och ägnade sig en tid åt fartygskapningar i Östersjön för att försöka få rätsida på ekonomin. När hennes man, Kristoffer av Baden-Rodemachern, reste till Tyskland för Johan III:s räkning, flyttade hon till Arboga, som hon fått i förläning. Där tjänade hon pengar genom att ta ut tull och skatt.

Cecilias brorsdotter Anna, dotter till Johan III och Katarina Jagellonica, var ett tag påtänkt som drottning i Polen. Johan hade ju två troner att tänka på men bara en legitim son. Nu blev det inte så, men Anna följde sin bror till Polen och fungerade där som hans rådgivare, vilket många i Sigismunds omgivning retade sig på. I polsk historia är ”den svenska prinsessan” en viktig gestalt.

År 1719, i samband med att Ulrika Eleonora d y valdes till drottning, togs den kvinnliga arvsrätten till tronen bort och var därefter förbehållen män fram till 1980. Nu bröt en ny tid in, präglad av ett förborgerligande av såväl samhälle som kungamakt, vilket kulminerade i den oskarianska tidens moraliska kärnfamiljs- och hem­trev­lighetsideal.

När Sofia Albertina föddes 1753 rådde prinsessbrist i Sverige – på över 150 år hade det bara producerats fyra stycken. Hennes far, Adolf Fredrik, var den förste regenten av det Holstein-Gottorpska huset och hade just bestigit den förpliktigande Vasatronen. Sofia Albertina var syster till Gustav III och upplevde broderns statskupp 1772 och hans död på Operan. Hon såg hur hennes brorson, Gustav IV Adolf, drevs i landsflykt och, från sitt hem i Arvfurstens palats (nuvarande UD) ett stenkast från slottet, hur en ny ätt tog plats i hennes föräldrars gamla våning, med en fransk marskalk i spetsen.

Själv blev hon aldrig gift, trots att hon, med Nanna Lundh-Erikssons ord, ”var både vacker och livlig, kunde föra en intelligent konversation och sades äga en ypperlig edukation och därtill dansade utmärkt väl och gärna”. Det var inte alltid lätt för furstarna att hitta lämpliga giften för sina döttrar och systrar inte minst därför att det var av högsta vikt att de inte gifte sig under sin rang.

Sofia Albertina lär ha varit förälskad i Fredrik Wilhelm av Hessenstein, son till Fredrik I och hovfröken Hedvig Taube, som trots att han var både greve, fältmarskalk, generalguvernör och riksråd (och dessutom både rik och vacker) inte kunde komma ifråga då han i grunden var en ”bastard”.

Ganska snart blev Sofia Albertina betraktad som ”ohjälpligt äldre och ogift”, även om det hände att hon uppvaktades av betydligt yngre män som behövde gifta upp sig. Istället installerades hon som abbedissa av Quedlinburg, ett litet furstendöme i det tyska kejserliga riket som tidigare fungerat som kyrkligt stift men vars nunnor försvunnit med reformationen. Så mycket tid tillbringade hon dock inte där; desto oftare var hon i Sverige där hon drog på sig skulder som hennes bror, Gustav III, tvingades betala. (Detta var ytterligare en anledning till att furstarna ville se sina döttrar och systrar gifta, de blev lätt dyra i drift).

Ju snävare de furstliga hoven blev, ju mer de vävdes in i 1800-talets borgerlighetskokong, desto tydligare definierades deras kvinnor som makor och mödrar. Nya idéer om kvinnlighet gjorde att prinsessornas verksamhetslust kom att kanaliseras i välgörenhetsarbete, vilket det finns många exempel på.

Pressens utveckling under 1800-talet betydde också mycket när det gällde att sätta ramar kring prinsessornas liv, påpekar Karin Tegenborg Falkdalen. Kungadöttrarna har allt mer kommit att bli offentliga personer, samtidigt som intresset för deras privat­liv ökat.

Publicerad i Populär Historia 3/2005