Prins Eugen – blått blod och konstnärshjärta

När prins Eugen år 1885 anlände med tåg till Uppsala för att påbörja sina universitetsstudier hälsades han med entusiasm av såväl stadens förnäma kretsar som dess studenter. Som kungahusets yngste son hade han redan väckt uppmärksamhet med sin frisinnade liberalism, något som särskilt uppskattades i studentkvarteren. ”Den röde prinsen” kallades han populärt i folkmun, men blev senare mer känd som ”Blomsterprinsen på Waldemarsudde” och framförallt ”Målarprinsen”. Själv ville han många gånger helst krypa ur prinskostymen och bli sedd enbart som konstnär, ärlig och strävsam i sitt arbete. Vad honom anbelangade var den kungliga ställningen långt ifrån bara en fördel – han skydde många av de plikter som den medförde och plågades ständigt av tvivel huruvida det erkännande han rönte som målare snarare grundade sig på hans prinstitel än hans konstnärskap.

Prins Eugen föddes den 1 augusti 1865 på Drottningholms slott, och erhöll genast titeln hertig av Närke. Arvprins blev han dock först några år senare, då hans far Oscar II tillsammans med sin hustru Sophia kröntes till kung respektive drottning över Sverige och Norge sedan Carl XV hastigt avlidit 1872. Familjen, som utöver föräldrarna och Eugen bestod av sönerna Gustaf (född 1858), Oscar (född 1859) och Carl (född 1861), hade dittills fört en tillbakadragen tillvaro, med långa ferievistelser på sommarslotten Rosendal och Sofiero.

Nu hamnade emellertid kungaparet och deras söner i ett slag i centrum för rikets intresse. Oscar II, som tidigare varit förhållandevis ointresserad av landets affärer, fann sig snabbt i sin nya maktposition som regent och förvandlades samtidigt från trogen äkta man till en veritabel kvinnokarl. Sophia å sin sida, med sin djupa religiositet och känsla för samhällets svaga, kunde nu i större utsträckning ägna sig åt välgörenhet och sjukvård, och inspirerad av Florence Nightingale grundade hon Sophiahemmet i Stockholm.

Familjen flyttade till Stockholms slott och drottningen, som hade moderna idéer om uppfostran och utbildning, satte Eugen och hans bröder i pastor Beskows nystartade skola där de undervisades tillsammans med barn från andra samhällsklasser. Särskilt populära var snöbollskrigen med de givna fienderna, folkskolegrabbarna från Klara, då även en prins kunde få en snöboll innanför rockkragen. Eugen tillbringade sedan drygt ett år i Heidelberg och Karlsruhe tillsammans med modern (som ju kom från en tysk hertigsläkt), och det var där som hans intresse för teckning på allvar började uppmuntras. Den nors-ke konstprofessorn Hans Gude drillade den inledningsvis föga entusiastiske prinsen i att rita av klossar och geometriska former, något som han senare i livet mindes med uppskattning.

Att Eugen hade konstnärligt anlag blev tidigt ett erkänt faktum i kungafamiljen, där flera medlemmar hade ett estetiskt intresse. Både drottningen och Eugens faster, prinsessan Eugénie, målade gärna själva, medan kungen skrev poesi och historiska dramer, vilka publicerades under namnet Oscar Fredrik. Prinsens talang omtalades till och med så ofta under hans uppväxt att han själv sa sig ha blivit helt led vid tanken. Istället ägnade han sig åt ridning, kägelspel och fäktning, samt studerade flitigt i den skola som drottningen inrättat på slottet.

Arton år gammal tog han sin mogenhetsexamen med gott betyg och samma år blev han även underlöjtnant i Andra Livgardet. Därmed inledde han den militära karriär som fadern påbjöd alla sina söner – det var för honom väsentligt att kungahuset hade direktkontakt med försvaret. Eugen tyckte visserligen om att rida, och njöt till en början av kamratskapet i armén, men greps efterhand av en växande motvilja mot officersuppdraget, och fann det till slut både pinsamt och löjeväckande att han som lekman skulle utbilda erfarna soldater i militäryrket. Gång på gång vädjade han till fadern om att få bli befriad från dessa plikter, men kungen bjöd hårdnackat motstånd och gav efter först 1898.

Eugens önskan bottnade i en djupare konflikt än vad som syns vid en första anblick. Det var inte enbart de återkommande fältövningarna han vände sig mot, utan snarare hur officersuppdraget påverkade synen på hans konstnärskap och gav det en dilettantisk prägel. Under hela sitt liv kämpade han för att etablera sig som målare på samma villkor som sina konstnärskamrater. Någon ”målande officer”, som det under 1800-talets slut fanns gott om (däribland hans egen farbror Carl XV), ville han absolut inte bli. Det var också ett av skälen till hans tvekan att välja konstnärsyrket. Visserligen hade han uppmuntrats till detta i hemmet, men det underförstådda villkoret var att det endast kunde bli fråga om en fritidssysselsättning. Kungen blev därför måttligt förtjust när den nyblivne Uppsalastudenten 1886 brevledes meddelade sina föräldrar nyheten ”Det nämligen, att jag för min del beslutat att ägna mig åt målning, för att säga rent ut” och dessutom tillade ”Men för allt detta måste jag studera. Hemma är detta omöjligt och ute finnes ingen annanstans än Paris.” Sophia svarade strax: ”Jag har som du nog vet ej något emot att du blir målare! förutsatt att du har mer än blott ’Prinsanlag’”, vilket också var det som livet igenom oroade Eugen själv.

Oscar II skrev ett bekymrat brev till Eugens guvernör i Uppsala, landshövdingen och skalden Gunnar Wennerberg, för att förhöra sig om hans syn på prinsens framtidsutsikter i yrket. Denne förklarade sig positiv, och menade även att Paris trots sitt tvivelaktiga rykte som nöjesmetropol var den rätta platsen för prinsens vidare studier. Kungaparet lät sig motvilligt övertygas om det riktiga i att sända sin romantiskt sinnade yngste son till bohemernas och revolutionärernas huvudstad, och i januari 1887 skrev han in sig som elev i Léon Bonnats ateljé.

I Paris fanns redan en svensk konstnärskoloni samlad, som inledningsvis mötte den unge prinsen med viss skepsis. ”Det gläder mig att du icke gick med på prinsbalen!” skrev Ernst Josephson till Richard Bergh som tecken på uppskattning att denne inte visat sig på välkomstfesten som ordnats till prinsens ära. Men Eugen, som var känd för sitt älskvärda och anspråkslösa sätt, stod snart på vänskaplig fot med sina svenska kollegor och vann respekt för det engagemang som han visade i sin konstutbildning. Han umgicks flitigt med bland andra Carl Larsson, Anders Zorn och Richard Bergh, varav de två sistnämnda kom att bli två av hans närmsta vänner.

De, liksom flertalet av prinsens konstnärskamrater, tillhörde Opponenterna, som parissvenskarna kallades i hemlandet. Detta sedan de 1885 lämnat in en oppositionsskrivelse mot den svenska Konstakademiens föråldrade undervisningsmetoder och konstsyn, där klassicismen och historiemåleriet ännu stod högst i kurs. Istället förespråkade de den nya konsten från Paris, med dess friluftsmåleri och ljusa färgskala. En våldsam strid utbröt i det svenska konstlivet mellan de två falangerna och Opponenterna möttes av hård kritik. För prins Eugen innebar detta ett dilemma. Som ung konstnär identifierade han sig med den radikala oppositionsrörelsen och tilltalades av dess måleri. Men som representant för kungahuset var för honom ett öppet avståndstagande från Konstakademien – vars egentliga namn lyder Kungliga Akademien för de fria konsterna – uteslutet.

I stället engagerade han sig i akademiens styrelse och strävade efter att verka för förändring från insidan, samtidigt som han privat umgicks med sina vänner i Konstnärsförbundet (Oppo-nenternas organisation), vilka han stod konstnärligt nära. Konflikten, liksom Eugens sätt att hantera den, visar tydligt kluvenheten i hans position som konstnär och prins, där lojaliteten mot kungahuset åtminstone utåt sett aldrig fick bli föremål för tvivel.

Under sin Parisvistelse hann Eugen också med att andas in en lagom dos upprorsstämning när Boulanger i april 1888 drev en kampanj mot republiken. I ett brev hem till sin mor skriver han ”På lediga stunder ha vi också roat oss litet smått med revolutioner… Jag ansåg det höra till god prinsuppfostran att ha varit med om litet gatukravaller.” Det var inte utan skäl han kallades ”den röde prinsen” – i sina mest upprörda stunder kunde han i diskussioner med fadern förespråka monarkins avskaffande. Han stödde även rösträttskampen och gick i Stockholm 1899 med i demonstrationstågen för åtta timmars arbete – om än kanske främst för att beundra manifestationen ur ett estetiskt perspektiv.

Väl på hemmaplan igen sommaren 1889 stod han inför det decennium som skulle bli hans konstnärliga höjdpunkt, då mästerverk som Molnet, Det gamla slottet och Den ljusa natten tillkom. Flera av målningarna härrör från de under 1890-talet återkommande sommarvistelserna på Tyresö utanför Stockholm, vars omväxlande natur fängslade honom djupt. Här fanns både närheten till vatten, trolska skogar och mjukt böljande ängar, samt inte minst ett stimulerande umgänge med familjen Nyblom, som han lärt känna under studietiden i Uppsala. Främst var det frun i familjen, Helena Nyblom, som han stod nära, men också dottern Ellen, som senare gifte sig med konstnärskamraten Teodor Lundberg. ”Qvartetten” kallade Eugen den lilla gruppen, vars otvungna vänskap och varma uppmuntran genom åren betydde mycket för att stärka hans självkänsla och lindra hans ensamhet.

För prinsen kände sig ensam. Det var en delvis självvald ensamhet – på grund av den koncentration som det konstnärliga arbetet krävde – men den var även påtvingad. Visst var han både stilig och begåvad med en tilltalande och känslig personlighet, och hans brev från tiden berättar om skira kärleksdrömmar. Men han var också arvprins, vilket enligt lag innebar att han var tvungen att gifta sig kungligt för att behålla arvsrätten till riket. Som yngste son av fyra stod han onekligen långt från kungatronen, men så hade även hans far gjort. Dessutom hade brodern Oscar redan tagits ur räkning då han av kärlek gift sig med kronprinsessan Victorias hovfröken, adelsdamen Ebba Munck. Oscar II lär då ha avkrävt sina yngsta söner löftet att inte gifta sig civilt.

Carl ingick senare ett lyckligt äktenskap med Ingeborg av Danmark, men Eugen hade inte samma tur att finna en kvinna han kunde älska bland de europeiska kungahusen. Han förblev ungkarl livet ut, och det finns inga uppgifter som tyder på att han någonsin hade ett kärleksförhållande.

Däremot blev efterhand hans sociala umgänge allt livligare, även om etiketten alltid fordrade en viss distans. Han samlade gärna konstnärer, kulturpersonligheter, skådespelare och politiker runt sitt middagsbord, och trivdes om somrarna bäst då han fick arbeta i sällskap av en kollega. Till sina förtrogna valde han ofta äldre kvinnor, vilket speglade hans starka knytning till modern. Hennes död 1913, sex år efter Oscar II:s, berörde honom djupt.

Sin fasta adress hade Eugen under många år i Arvfurstens palats, där han delade en våning med brodern Carl fram till dennes giftermål 1897. Om somrarna hyrde han oftast bostad på Tyresö och det var där hans intresse för blomsterodling väcktes, liksom längtan efter ett eget hem. Den vackra naturen på Waldemarsudde kom under tiden alltmer att locka hans målarsinne, och när marken år 1899 blev till salu slog prinsen till. Tillsammans med arkitekten Ferdinand Boberg skapade han där sitt drömhus och 1905 stod den ståtliga villan klar för inflyttning. Då hade Eugen sedan länge arbetat intensivt med att komponera den trädgård som tillsammans med konstsamlingen blivit Waldemarsuddes kännetecken. Här, på bekvämt avstånd från stadslivet, inrättade sig nu Eugen med sin tjänstestab. Förtjust som han var i tekniska nymodigheter var han bland de första i landet att skaffa bil och han satte sig gärna själv bakom ratten för att söka motiv på andra håll eller köra in till vännerna i stan.

Även om det ofta var under protest som Eugen utförde de uppdrag kungen delegerade, var han när det väl gällde en skicklig diplomat, vilket kom till uttryck i det politiska spel som föregick unionskrisen vid sekelskiftet. Han respekterade det norska folkets vilja att bli självständigt, motsatte sig en väpnad lösning på konflikten, samtidigt som han beklagade upplösningen som resulterade i att en förödmjukad Oscar II fann sig avsatt. Själv kunde prins Eugen dock pusta ut efter att ha ägnat stor del av sin tid under många år åt att bistå sin far i de utdragna förhandlingarna. Han hade dessutom äntligen tillfrisknat helt från den tuberkulösa följdsjukdom som drabbat honom efter en lungsäcksinflammation några år tidigare. Med förnyade krafter fördjupade han nu sitt engagemang i sekelskiftets framväxande folkbildningsarbete inom konstens och litteraturens fält. Han spelade en aktiv roll i grundandet av Svenska hemslöjdsförbundet, stödde lånebibliotekens utbredning samt verkade för konstens spridning i skolorna. Dessutom stöttade han ekonomiskt både yngre och äldre konstnärer genom att köpa in deras verk till sin så småningom mycket omfattande konstsamling.

Om prins Eugens ungdom och tidiga medelålder präglats av sviktande självförtroende både på ett privat och konstnärligt plan blommade han under sina senare år upp, och kastade sig som sextioåring med liv och lust ut i det glada tjugotalets virvlande nöjesliv. Bakom förändringen stod framför allt den nära vänskap och muntra flirt som prinsen inlett med den tjugo år yngre, gladlynta och karismatiska grevinnan Ebba Bonde.

Trettiotalets hotfulla politiska utveckling grumlade emellertid snart den obekymrade tillvaron, och när Hitler tog över makten i Tyskland var Eugen snabb att markera sitt avståndstagande. Under andra världskriget tog han – i kontrast till kungahusets och regeringens officiella neutralism – kraftfullt ställning mot nazismen och fascismen, och öppnade sitt hem för motståndsrörelsen. På Waldemarsudde sammanstrålade antinazister av olika nationaliteter, här planerades insatser och kampanjer, allt i närvaro av prinsen som själv tog aktiv del i arbetet.

Hans ställningstagande bottnade i den humanistiska människosyn och starka rättskänsla som han livet igenom bar med sig som ett arv från modern. När han så fann nödvändigt tvekade han inte att använda sin kungliga ställning och goda ekonomi för att bekämpa orättvisor, stödja lovvärda initiativ eller behövande vänner. Men att utnyttja sin privilegierade position för att befrämja sin egen konstnärliga gärning var honom helt främmande.

Åttiotvå år gammal avled han i augusti 1947 efter en kort tids sjukdom, verksam vid staffliet in i det sista. Sitt älskade Waldemarsudde med dess oskattbara konstsamling donerade han till svenska staten att bevara som museum, där trädgårdens blomsterprakt än i dag är arrangerad efter hans ursprungliga intentioner.

Publicerad i Populär Historia 7/2003