Porträtt av Badin i fantasikostym från 1775. Målning av Gustaf Lundberg. I bakgrunden: Stockholms slott av Elias Martin.

© Nationalmuseum (båda)

Badin: Drottningens slavpojke blev ansedd man

Som exotisk gåva till drottning Lovisa Ulrika hamnade en västindisk slavpojke vid det svenska hovet år 1760. Sida vid sida med de kungliga barnen växte han upp på slottet och tjänade som lakej. En dag fick Badin chansen att starta ett nytt liv – som fri man i Stockholm.

25 januari 2020 av Tove Karlsson

I juli 1782 låg änkedrottning Lovisa Ulrika för döden på Svartsjö slott. Stämningen var spänd. De senaste åren hade dominerats av en långdragen fejd inom den kungliga familjen. Tvisten bottnade i änkedrottningens delaktighet i ryktesspridning kring kronprinsens börd och hade delat kungafamiljen i två läger. Invid sängen knäböjde den döendes son, Gustav III. Han fattade moderns hand.

»Är det min återvändande Gösta?« frågade änkedrottningen och fick ett jakande svar från de församlade i rummet. Här, inför döden, förenades slutligen mor och son.

På tröskeln stod en åskådare som, enligt egen utsago, bidragit till återföreningen. Han hade gått under flera namn under sitt liv, men han var, och är för eftervärlden, känd som Badin. Denne Badin gladdes åt scenen. Han hade levt sitt liv i kungafamiljens närhet, och menade att han därav »wiste sannfärdheten af denna förening«.

Badin mitt i konflikten

I egenskap av änkedrottningens tjänare stod Badin mitt i konflikten, och det gav honom svängrum. Detta lär han ha utnyttjat för att arrangera ett möte mellan Gustav III och systern Sofia Albertina, som levt med modern de sista åren, en tid före återföreningen.

Några dygn senare stod det klart att Lovisa Ulrika inte hade många timmar kvar i livet. Oro präglade de två lägren – vad skulle nu hända med änkedrottningens papper på Fredrikshov i Stockholm? Gustav III, som ville ta del av moderns korrespondens, var en ivrig spekulant på materialet.

Kungens yngre syskon, prins Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina, visste att agera genast och att ge uppdraget åt någon som var väl förtrogen med familjens angelägenheter. Det blev alltså den pålitlige Badin som fick uträtta ett sista ärende åt Lovisa Ulrika.

På Svartsjö slott bodde Badin och ingick i änkedrottning Lovisa Ulrikas hov vid tiden för hennes död 1782.

© Nationalmuseum & Nordiska museet

Drottningens papper i kakelugnen

Han sändes, samman med hovkvartermästaren, till Stockholm för att hämta den döendes papper. De två hastade in på Fredrikshov mitt i natten, lade pappren »huller om buller« i en väska och återvände till Svartsjö. När de anlände hade änkedrottningen redan avlidit. Dagen efter dödsfallet gick, trots högsommarvärmen, kakelugnarna varma på Svartsjö slott, och många handlingar och brev med känslig information gick bokstavligen upp i rök.

När Gustav III fick veta att dokumenten försvunnit skickade han efter Badin och förhörde honom. Denne vägrade att uppge vad som skett med handlingarna och blev hotad till livet av sin barndomsvän. Men det bet inte på den in i döden lojale trotjänaren – Badin gav inte vika.

»Kungen fann min ståndaktighet värdig hans nåd«, skrev Badin många år senare. Gustav III besinnade sig. Antagligen blev han imponerad av tjänarens lojalitet och dessutom fanns det sannolikt familjära känslor inblandade, eftersom de två delvis vuxit upp tillsammans. Hot om dödsstraff förbyttes mot en vänlig förfrågan – Badin erbjöds tjänst hos Gustav III.

Badin valde att lämna hovet

Detta lockade dock inte Badin, som valde att avstå från kungens jobberbjudande. Han ville inte längre tjäna andra utan tog nu chansen att själv forma sitt liv. För detta visade kungen förståelse och utlovade Badin pension – han erhöll tre kronohemman från staten som försörjning. Änkedrottningens död blev en nystart för Badin. Drygt 30 år gammal skulle han nu få gå sin egen väg.

Det här är den märkliga historien om en man som föddes som slav, skänktes bort som gåva, växte upp som ett experiment, arbetade som trotjänare – och lämnade den privilegierade kungliga glansen för ett borgerligt liv.

Slavar i arbete på en plantage på Saint Croix i Danska Västindien. Badin föddes troligen runt 1750 på ön, föräldrarna var slavar till den danske guvernören.

© Jørgen Als/Sjöfartmuseet, helsingör

Föddes i Danska Västindien

Badin föddes som Couschi sannolikt runt år 1750. Platsen har diskuterats, men troligen såg han dagens ljus på ön Saint Croix i Danska Västindien. Pojkens föräldrar var slavar och tillhörde den danske guvernören på ön.

År 1758 splittrades familjen och Couschi fördes till Europa och Skandinavien. År 1760 skänktes han till den svenska kungafamiljen. Att ge slavbarn som diplomatiska gåvor var en etablerad dansk sed sedan 1600-talet.

Uppskattningsvis fördes runt 200.000 afrikaner och afrikaättade till Europa under 1600- och 1700-talen, som ett led i den transatlantiska handeln med människor. Majoriteten utgjordes av slavar eller tjänstefolk, gränserna mellan dessa två sociala roller var ofta svävande på grund av oklar lagstiftning.

Inledningsvis användes de som exotiska statussymboler vid hov och hos privatpersoner. I Sverige var detta relativt ovanligt. Annorlunda var det i Storbritannien där exempelvis hertiginnan av Devonshire ratade en tjänstepojke med hänvisning till hans afrikanska ursprung. Kinesiskt tjänstefolk var mer ovanligt, och därav mer eftertraktat, förklarade hon.

Fick en fri uppfostran på slottet

Det är alltså i denna kontext som Couschi/Badin anlände till drottning Lovisa Ulrika av Sverige. Han var i tioårsåldern och ganska jämnårig med hennes barn – prinsarna Gustav (III), Karl (XIII), Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina. Badin kom att referera till Lovisa Ulrika som sin fostermor.

Mycket är skrivet om Badins barndom, bland annat att drottningen gav honom en experimentell uppfostran inspirerad av Rousseau. I korthet innebar det att ingen tilläts tillrättavisa Badin, istället uppmuntrades pojken att klättra på bord och busa. I brev och dagböcker beklagade sig hovets medlemmar över gossens framfart i salar och förmak. Den vilda barndomen speglades i tillnamnet han gavs – »Badin«, upptågsmakaren, efter franskans badinage – skämt, gyckel.

År 1768 döptes Couschi i Slottskyrkan – till Adolph Ludvig Gustaf Fredric Albert.

I denna pennlavering av Jean Eric Rehn kikar en liten Badin fram med ett illmarigt leende mellan de två männen. Till vänster står drottning Lovisa Ulrika.

© Nationalmuseum

Badin började skriva självbiografi

Så, vad hände med Badin efter sortin från hovet? 

Svaren finns i kyrkoböcker, bouppteckningar, taxeringslängder, brev, dagböcker och i en påbörjad självbiografi. Badin tycks ha varit kritiskt inställd till tanken på memoarer. Han skrev bland annat såhär:

»Få äro, som med uppriktighet berättar sin livstids händelser. Orsaken är högfärd, egennyttan, fruktan, stundom blygsel, wänners blottställande. Dessa fem punkter hindra som oftast sanningen att synas där hon bör. Men den som skriver dessa rader skall söka att icke falla i sanningens rena wäg och läsaren bliva bedragen av hans berättelser.«

Det var alltså en självmedveten upphovsman som började nedteckna sitt liv.

Gifte sig med grosshandlardotter

Badin väntade inte länge med att skapa sig ett helt nytt liv. I oktober 1782 utfärdade Gustav III ett tillstånd för honom att ingå äktenskap, och i november samma år äktade han grosshandlardottern Elisabeth Swartz i Slottskyrkan. Att kungen agerade giftoman antyder att Badin, trots drygt 30 år fyllda, inte uppfattades som myndig.

Det tog inte lång tid förrän Elisabeth var gravid. Kungen erbjöd sig att bli fadder till den ofödda. Lyckan blev dock kortvarig då paret drabbades av ett sent missfall; en dödfödd flicka föddes i åttonde månaden i januari 1784. Gustav III befann sig vid tillfället utomlands och utfärdande ovetande om den tragiska utgången en summa pengar i faddergåva. Efter detta förblev Badins och Elisabeths äktenskap barnlöst.

Granne med Bellman

Paret bosatte sig i Stockholm, tillsammans med en ständigt skiftande skara tjänstefolk, men tillbringade mycket tid på Badins tre hemman i Uppland. Han var ju jordägare nu.

Bostäderna i Stockholm varierade, och flyttkarusellen gick förhållandevis fort. Bland annat bebodde paret det så kallade Preissiska huset, i hörnet av nuvarande Drottninggatan och Brunkebergsgatan, under några år på 1780-talet. Detta hus kom senare att bli berömt då det, trots status som statligt byggnadsminne, demolerades under rivningen av Klarakvarteren på 1960-talet. 

Mellan 1788 och 1792 bodde paret granne med Badins gamle vän Carl Michael Bellman i kvarteret Uggleskan, i närheten av nuvarande Centralstationen.

Gustav III var uppväxt med Badin och gav honom tre kronohemman när han lämnade hovet.

© Göran Schmidt/Nationalmuseum

Det ekonomiska välståndet varierade genom åren och vid ett tillfälle hade de fyra anställda i tjänstestaben, men ofta handlade det om en eller två pigor. Hushållet tycks tidvis ha unnat sig en viss lyx, då det bland annat dracks kaffe och bars sidenplagg. Under en tid höll sig Badin rentav med jakthund.

Gustav III utökade Badins hemman

Relationen till kungafamiljen tycks ha varit relativt god, även om umgänget avtog efter Badins sorti. Prinsessan Sofia Albertina glömde aldrig Badin. Hon fortsatte att utdela en årlig summa pengar åt honom flera decennier efter att han lämnat hovet. Och kungen utökade ex-tjänarens utlovade pensionshemman, med motivet att han önskade ägaren god avkastning. (Dessutom var han som sagt självutnämnd fadder till det barn de väntade.)

I sin påbörjade självbiografi förhåller sig Badin försiktigt kritisk till Gustav III. Enligt författaren var kungen »inom sitt hus en general, ty han var i beständig krig«, vilket antagligen syftar på alla konflikter – privata som politiska – som kungen var inblandad i.

Vidare skrev Badin att Gustav III »inte var obehaglig för ögat«, men att »mythologien är sanning, då hon beskriver Janus, som har tvenne ansikten«. Detta citat är kryptiskt tvetydigt. Möjligtvis tänkte Badin på kungens osymmetriska ansikte – ena sidan av hans panna var intryckt. Och/eller ska raderna tolkas som anspelning på kungens hastigt skiftande humör.

Gifte om sig med tjugoåring

År 1798 blev Badin änkeman. Efter ett 16 år långt äktenskap avled Elisabeth, 42 år gammal. Badin gav uttryck för sorg, men fann tröst i religionen. Så här skriver han:

»1798, den 17 juli slöt min hustru ögonen tillsammans och sover den långa känslolösa sömnen. Det är en tröst att kärlekens och Guds barn dör aldrig, men de vila sig och sova en tid.«

Drygt ett år efter hennes död gifte Badin om sig med Magdalena Eleonora Norell, dotter till en skeppstimmerman. Hon var då 20 år gammal, närapå 30 år yngre än maken, och kom att överleva sin man med nästan 20 år. Inte heller detta äktenskap resulterade i några barn.

Ett tag bodde Badin och hans fru Elisabeth grannar med Carl Michael Bellman, nära där Centralstationen ligger i dag. På bilden Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg) på 1790-talet.

© Elias Martin/Stockholms stadsmuseum

Flitig ordensbroder

Under sin levnad hängav sig Badin flitigt åt den ordensverksamhet som blev populär i samhällets högre skikt mot slutet av 1700-talet. I dessa sällskap frodades en vänskapskultur som gjorde dem attraktiva för nya medlemmar. Här fanns fina sammanhang, här umgicks kungligheter, kulturpersonligheter, adelsmän och bättre beställda borgare.

Badin var aktiv medlem i vad han själv kallade »de finaste ordnar som är i Europa«: Frimurarorden, Timmermansorden, Par Bricole, Sveaorden, Arla Coldinuorden, och Neptuniorden. Att ordensumgänget var viktigt för honom kan utläsas av att flera ordensbröder var vittnen på hans andra bröllop. Vidare avsåg han att donera sin gedigna boksamling – närmare 800 volymer – till Coldinuorden.

Trakasserad i Neptuniorden

År 1814 lämnade han Neptuniorden efter trakasserier. I ett brev till sällskapet förklarade Badin att två medlemmar slagit honom i huvudet och försökt att släpa ut honom ur rummet. »De måste trott att jag var en köpter slav«, skrev han. Han underströk att sådana attityder inte fanns inom äldre sällskap, som Frimurarorden, men alltså frodades inom den nybildade Neptuniorden.

Brevet till Neptuniorden kan ses som den enda gång Badin nämner att han blivit rasistiskt behandlad – men om vi gör det bortser vi från en hel kontext. Han anlände till Sverige som ett offer för slavhandeln och blev drottningens utvalda »naturbarn«.

"Upplyst naturbarn"

Som vuxen förhöll sig Badin kritisk till ryktet om sin uppväxt: »I min barndom var jag som vilddjurena«, men tillade att han »inte var av naturen elaker«, han lärde sig av vuxna i drottningens krets. Troligtvis ligger sanningen här. Naturbarnet hade en roll att spela, han skulle våldsamt bryta mot hovets strikta koder, för att sedan utbildas och döpas – en sann triumf för upplysning och kristendom.

Detta är inte tillfälligheter, utan väl förenligt med samtidens världsbild och sociala strukturer. Då vetenskapsmän klassificerade djur och växter inkluderades även människor. Européerna placerade sig själva högst upp och andra rangordnade inunder. Dessa föreställningar bekräftade en gammal idé om att européerna var kulturellt och biologiskt överlägsna människor från andra delar av världen.

Många afrikaner fördes till Europa under 1600- och 1700-talet för att bli tjänare och slavar vid hov och hos adelsfamiljer. På målningen syns Lovisa Ulrikas äldre syskon, Fredrik (den store av Preussen) och Wilhelmine, med en ej namngiven afrikansk tjänare.

© AKG/Ritzau/Scanpix

»Vetenskapen« användes på sikt för att rättfärdiga slaveri och kolonialt förtryck. Europa började lägga världen under sig. Mot slutet av seklet hade abolitioniströrelsen växt till sig. Badin hade lämnat hovet och levde ett borgerligt liv, men barndomsvännen Gustav III idkade slavhandel på Svenska Sankt Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien.

Badins kraftfulla protest mot Neptuniordens ledamöter antyder att han i medelåldern inte accepterade att behandlas illa. I brevet tillade han dock härdat att om det var hans hudfärg som provocerade gärningsmännen så »bör jag, som en sann kristen förlåta«.

Mytbildning om hans liv

Efter Badins död fortsatte exotifieringen och mytbildningen kring honom i romaner och historiska verk. Det mest kända exemplet torde vara Magnus Jacob Crusenstolpes sexbandsverk Morianen, eller Holstein-Gottorpiska huset i Sverige från 1840-talet. Där lyftes Badins vilda barndom fram och tillskrevs hans ursprung snarare än den roll han spelade för att tillfredsställa omgivningens förväntningar.

Sedan Badin hade lämnat hovet var han inte längre tvungen att spela roller som andra valde åt honom. I sin egen regi blev han stolt bonde, lärd bokälskare, ordensbroder, älskad make, svåger och vän.

Det sista decenniet i Badins liv bodde han och Magdalena Eleonora på Södermalm. Hushållet var varken rikt eller fattigt. Dörren stod öppen för behövande, bland andra inhystes en svägerska från Badins första äktenskap under flera år. En period var även Magdalenas föräldralösa systerdotter inneboende där, och ett år fanns den tio år gamla fosterdottern Christina skriven hos familjen. Badin noterade i sin självbiografi att han fann syfte i att hjälpa andra, vilket rimmade väl med hushållets öppna dörr.

Badin dog 70 år gammal

I mars 1822 avled Badin efter en tids sjukdom, drygt 70 år gammal. Dödsannonsen uppgav hans fulla namn som Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert Badin Couschi. Pojken som togs från Saint Croix 1758 slutade sina dagar 64 år senare som jordägare i Sverige.

Hans magnifika boksamling tillföll aldrig Colduniorden, utan gick på aktion på grund av änkans ekonomiska utsikter. Kroppen lades till vila på Katarina Kyrkogård, i den »öfvra jorden«, den mer förnäma delen av griftegården. Någon minnessten finns inte. Exakt var Badin fick sin gravplats förblir en gåta.

Publicerad i Populär Historia 8/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också