Brahe – Sveriges adelsfamilj nummer 1

Det är den 29 juni 1561. I Uppsala bildar högsommarens blomsterprakt inramning åt en lång procession på väg nerför slottsbacken mot domkyrkan. Bland männen i täten går Per Brahe den äldre (1520–90) med en spira i sin hand. Sitt motstånd mot allt luxuöst till trots är han dagen till ära klädd i en gyllene dräkt genombruten av rött siden.

Väl inne i det svala kyrkorummet övervakar han först kröningen av Erik XIV. Sedan knäböjer han framför altaret medan den nykrönte kungen placerar hermelinfodrade hattar på hans, Svante Stures och Gustav Johansson Tre Rosors huvuden och slår dem lätt på axlarna med ett förgyllt svärd. ”Statt upp, grevar”, utropar kungen, sedan de först svurit honom sin trohet. Sverige har fått sina första grevar, med braheätten som nummer ett bland landets adelsfamiljer.

Därmed inleddes en ny period i den förnäma släktens historia. Höjdpunkten för dess storhetstid lät visserligen ännu vänta på sig några årtionden, tills Per Brahe den yngre (1602–80) tagit över rollen som dess överhuvud. Men både före och efter hans dagar kännetecknades braheättlingarnas öden av kunglig vänskap och misstro, hovlivets förlustelser och fällor, kärlekens passion och sorg.

Upptakten var blodig. Samma år Per Brahe d ä föddes halshöggs hans far, Joakim Brahe (Bragde), på Stortorget i Stockholm. Kristian II hade just låtit kröna sig till unionskung och efter festmåltiden följde Stockholms blodbad. Huvuden rullade på misstänkta sturepartister och unionsmotståndare. Joakim Brahe, som 1516 fått sitt bröllop med Gustav Vasas yngre syster, Margareta Eriksdotter Vasa, bekostat av Sten Sture den yngre, befanns skyldig utom tvivel. För hans unga hustru väntade tre års fångenskap i Danmark.

År 1525 gifte Margareta om sig med en tysk greve, Johan av Hoya, med vilken hon kom att leva ett liv i lyx. Av hennes fyra barn från det första äktenskapet dog två i späd ålder. Dottern Brita växte upp och gifte sig på Gustav Vasas inrådan med Birger Nilsson Grip. Sonen Per uppfostrades till adelsman i enlighet med tidens bildningsideal, först genom privatundervisning hos styvfadern och modern i Viborg, senare genom bland annat juridikstudier i Tallinn. Troligen övade han även fäktning och brottning, ridning, jakt och strängaspel under sina vistelser vid det grevliga hovet i Hoya i nordvästra Tyskland.

Målet var att ge ynglingen en gedigen utbildning inför de plikter och karriärmöjligheter som han i kraft av sitt nära släktskap med kungahuset hade att vänta vid det svenska hovet. 1538, arton år gammal, kallades Per så hem till Sverige och Gustav Vasas hov, där han så småningom avancerade till riksråd.

Vid sidan av hovlivet förvaltade han godset Rydboholm i Uppland, som genom arv från modern kommit i ättens ägo (läs mer om braheslotten på sidan 61). Per Brahe d ä stod sin morbror, Gustav Vasa, nära, och det var också kungen som 1549 arrangerade hans äktenskap med den unga och vackra Beata Stenbock, från en av rikets förnämsta och mest välbeställda släkter. Brudens lillasyster Katarina blev tre år senare Gustav Vasas tredje drottning, vilket ytterligare stärkte banden mellan familjen Brahe och kungahuset.

1560 dog kungen och när Erik XIV följande år lät kröna sig, återfanns alltså Per Brahe d ä på paradplats för att bli upphöjd till greve av sin kusin.

De nära förbindelserna med kungahuset var en ständig källa till stolthet för braheätten, vars företrädare inte drog sig för att framhäva släktskapet. I denna konst excellerade framför allt Per Brahe d ä:s sonson, Per Brahe d y. Förutom kungahuset nämnde denne även gärna den avlägsne släktingen Tycho Brahe, dansk vetenskapsman och astronom, som framstående familjemedlem. Dessutom hade efterforskningar gjorts som (felaktigt) visade att brahefamiljen stammade från den heliga Birgitta.

År 1562 fick Per Brahe d ä Visingsborg som grevskap av kung Erik. Det innebar att hela Visingsö i Vättern, förutom två kungsägda gårdar, blev hans underhållsland, över vilket han hade rätt att styra självständigt och uppbära skatt. Närliggande socknarna Gränna i Småland och Habo i Västergötland kom efterhand att höra till, och greven hade även ägor på andra håll i Sverige. Men Visingsö, med det under 1570-talet påbörjade slottet Visingsborg, utgjorde kärnan i brahefamiljens lilla imperium.

Per Brahe d ä har av historieskrivarna karaktäriserats som en rättrådig och bildad herre, delvis förkroppsligande renässansens ideal. Han skrev ett flertal böcker, däribland en historiskt inriktad krönika om Gustav Vasa, samt sin Tröstbok uppbyggd av filosofiska och religiösa funderingar. Mest känd är kanske hans Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk, där han ger utförliga anvisningar om hur en adelsman ska utbildas och sköta sitt gods.

Greven lär inte själv ha försuttit ett tillfälle att vidareutbilda sig, och ska i femtioårsåldern gärna ha satt sig i skolbänken tillsammans med något av sina tretton barn. Under hans tid byggdes även ett digert familjebibliotek upp, som senare kompletterades av bland andra sonsonen Per Brahe d y.

Men livet i maktens närhet var inte alltid lätt. Med rätta har Per Brahe d ä beskrivits som en politisk balanskonstnär under striderna mellan Erik XIV och hans bröder, och det var med nöd och näppe som han klarade sig undan avrättning vid de så kallade Sturemorden 1567. Under Johan III:s tid stod han länge högt i gunst och utsågs bland annat till riksdrots, med ansvar för lag och ordning. Han föll dock i kunglig onåd och förlorade sitt drotsämbete samma år som han dog, 1590.

Av Per Brahes fyra söner som nådde vuxen ålder skulle tre – Erik (1552–1614), Magnus (1564–1633) och Abraham (1569–1630) – dras in i tronstriderna mellan Johan III:s efterträdare på den svenska tronen. Kampen om kronan utspelade sig mellan Johans bror, hertig Karl, och hans son, Sigismund. I detta visade sönerna samma prov på överlevnadskonst som sin far, och bytte flera gånger sida. Endast Gustav Brahe (1558–1615) blev kung Sigismund trogen, och stannade för gott i hans tjänst i Polen.

Konflikterna om kungatronen splittrade tidvis brahefamiljen, och förde död och sorg med sig. Ödet ville att två av Per Brahe d ä:s döttrar, Ebba och Margareta, som gift sig med de två bröderna Erik och Johan Sparre, genom sina tre bröders försorg blev änkor. Detta sedan Erik, Magnus och Abraham stridit på hertigens sida då det kungatrogna Kalmar erövrades, och kung Sigismunds ståthållare, Johan Sparre, halshöggs.

Bröderna Brahe satt sedan också med vid blodsdomstolen i Linköping år 1600, då ett flertal av kung Sigismunds svenska anhängare, däribland Erik Sparre, mot brödernas vilja dömdes till döden.

Erik Brahe, känd för sina många kvinnoaffärer, hamnade emellertid även han i onåd hos hertig Karl (Karl IX) efter att en gång för mycket ha bytt sida till kung Sigismund. Sitt missnöje visade hertig Karl genom att frånta Erik Brahe (som bosatt sig utomlands) det av fadern ärvda grevskapet Visingsborg. Detta förlänades istället brodern Magnus, som förvaltade det fram till sin död.

Mest känd är kanske greve Magnus som far till Ebba Brahe (1596–1674), Gustav II Adolfs ungdomskärlek. Själv skapade han sig en god position vid hertig Karls hov. 1602 blev han riksråd och 1607 bar han som riksmarsk svärdet vid hertigens kröning till kung. Lyckan stod honom bi under Gustav II Adolfs regeringstid då han, liksom sin far, utsågs till riksdrots samt Sveriges förste hovrättspresident vid den nyinrättade Svea hovrätt.

Hans inflytande i rikspolitiken var dock begränsad, då adelns maktställning försvagats under Karl IX:s regeringstid. Några söner hade inte Magnus Brahe, och efter hans död gick grevskapet i arv till brodern Abrahams äldste son, Per Brahe den yngre, kusin till Ebba Brahe.

Det var under åren 1613–15 som Gustav II Adolf skrev sina berömda kärleksbrev till den unga Ebba. Hon var då hovfröken, först hos kungens mor, änkedrottning Kristina, och senare hos Gustav Vasas änkedrottning Katarina. Det unga paret fick dock snart mothugg från Kristina. Redan 1613 skriver kungen: ”Hjärtans aller käreste fröken, jag haver med altsom störste sorg förnummit, att Hennes Majestät min frumoder skall hava bannat Eder, min hjärtans aller käreste ...”.

Änkedrottningen hade andra planer för sin son, och två år senare tvingade hon honom att bryta den romantiska relationen med Ebba. Men Ebba Brahe lämnades inte länge att sörja den avslutade kärlekshistorien. Hon fick snart nya friare, och gifte sig 1618 med fältherren Jakob De la Gardie. Det blev ett gott äktenskap under vilket Ebba födde fjorton barn, däribland sonen Magnus Gabriel De la Gardie, blivande rikskansler och kulturmagnat. Efter makens död 1652 levde Ebba ett välbeställt och energiskt änkeliv.

Hon var en företagsam affärskvinna, som förvaltade gods och gårdar och bland annat drev gruvor och järnbruk i Västmanland och Närke. Samtidigt älskade hon lyx i form av kläder, smycken och exotiska djur, och omgav sig fram till sin död med en betjäning på ett femtiotal personer.

Per Brahe d y var frukten av ett annat lyckligt äktenskap. Abraham, som tillhörde det tidiga 1600-talets mest fascinerande intellektuella gestalter, hade förutom sina böcker en enda stor kärlek i sitt liv, Elsa Gyllenstierna. I sin Tidebok, en sorts i efterhand bearbetade dagboksanteckningar, berättar han deras kärlekshistoria, som inleddes 1595 då den 36-årige Abraham för första gången såg den hälften så gamla fröken Elsa. Hon var dotter till den gamle riksdrotsen Nils Gyllenstierna. Denne förhöll sig först positiv till Abraham Brahes uppvaktning, men blev sedan mer tveksam till äktenskapsplanerna.

Efter fyra år hade greve Abraham tröttnat på att vänta. I mars månad 1599 enleverade han fröken Elsa och gifte sig med henne på släktgodset Rydboholm i närvaro av bland andra brudens syster och änkedrottningens hovjunkrar. Hertig Karl deltog sedan i bröllopsfestligheterna och lyckönskade då även Nils Gyllenstierna, som troligen fann för gott att hålla god min.

Med deras äldste son, Per Brahe d y, började sedan släktens verkliga storhetstid, då grevskapet växte och inflytandet i rikets politiska affärer stod på topp.

Per Brahe d y växte upp på Rydboholm i den lärda atmosfär som faderns intresse för såväl naturvetenskap som litteratur, filosofi och religion skapade på godset. I enlighet med rekommendationerna i farfaderns Oeconomia sändes han sexton år gammal ut i världen för att där fortsätta sina studier.

Den första resan i Europa sammanföll med utbrottet av det trettioåriga kriget 1618, som den unge Per därmed fick tillfälle att, inte utan fara, uppleva på nära håll. Färden gick över Köpenhamn och Danmark – som greven i sina reseanteckningar beskrev som ”mycke dyrt” och obehagligt att resa i då de brukade ”omjuke små vagnar” – och vidare till Tyskland.

Tillsammans med sin följeslagare och övervakare, den äldre akademikern Nils Bringius, slog sig Per Brahe ner i universitetsstaden Giessen i Hessen. Där studerade han under dryga två års tid bland annat teologi och juridik, men enligt egen uppgift också hebreiska.

Så flitigt ska han ha ägnat sig åt studierna att fadern i ett brev oroligt uppmanade honom att uppföra sig ståndsmässigt och hålla i minnet att det inte var präst han skulle bli. Någon förläst yngling var han emellertid knappast. Förutom läsämnena engagerade han sig ivrigt i sin aristokratiska skolning, vilken innefattade moderna språk som franska, men också dans, fäktning och lutspel. Dessutom fick han inblick i hovlivet under en vistelse vid lantgreve Ludvigs hov i Giessen, och han besåg också Ferdinand II:s kröning 1619.

Det var en världsvan ung man som 1621 styrde kosan hemåt över Paris och London. Hemma i Sverige, hos syskonen på Rydboholm, stannade han i två år då han skrev sin visbok, fylld av nedtecknade tyska kärleksvisor och svenska ballader – en skatt för senare tiders folkviseforskning.

År 1623 bar det åter i väg ut i Europa, denna gång till studier i Strasbourg. En bildningsresa till den romerska kulturens Italien hanns också med. Tre år senare var han hemma i Sverige igen, då han enrollerades i Gustav II Adolfs krigstjänst.

Någon särdeles krigare var han emellertid inte, även om han själv gärna framhävde sina insatser och lät påskina att han vid två tillfällen skulle ha räddat kungens liv.

Däremot räknades brodern Nils (1604–32) till tidens militära talanger. Han hade ett centralt befäl i kungens armé både under fälttågen i Polen under slutet av 1620-talet och vid Lützen 1632, där han fick en allvarlig skottskada och avled två veckor efter kungen. Däremellan hade han dock hunnit gifta sig vid det dubbelbröllop på slottet som kungen 1628 ordnade för de båda bröderna.

Nils brud var Anna Margareta Bielke, som fyra månader efter makens död födde sonen Nils Brahe d y. Per gifte sig med Kristina Katarina Stenbock, med vilken han ”levde tillhopa i allsomstörsta sämja och äktelig kärlek” tills hon dog 42 år gammal 1650. Tillsammans fick de fyra barn, varav Per skulle överleva alla.

Äldst blev dottern Elsa Beata (1629–53), som genom sitt giftermål med Karl X Gustavs bror, hertig Adolf Johan, stärkte banden mellan brahefamiljen och det, efter drottning Kristinas abdikation, nya pfalziska kungahuset. Själv gifte Per Brahe om sig med Beata De la Gardie, änka efter Lennart Torstensson, men paret fick inga barn.

Med sin Tänkebok, ett slags bearbetade anteckningar, som Per Brahe d y förde under delar av sitt liv, har han försett eftervärlden med ett rikt material. Främst skriver han om sitt offentliga liv, som mångårig politiker, administratör och riksråd i kungahusets tjänst, men även kortare kommentarer kring familjelivet finns nedtecknade.

Per Brahe d y hade gott om politiska ambitioner. Redan som 28-åring utsågs han till riksråd. När drotsämbetet vid farbrodern Magnus död 1633 blev ledigt, ansåg Per sig ha blivit lovad detta av kungen och ställde blott trettio år gammal upp som kandidat. Hans rådskollegor gav honom emellertid inte en enda röst. Istället valdes rikskanslern Axel Oxenstiernas bror med överväldigande majoritet till posten.

För greve Per väntade snart andra, brådskande uppdrag. Efter budet om Gustav II Adolfs död på slagfältet i Lützen skickades han omgående ner till Tyskland för att framföra rådets kondoleanser till änkedrottningen, som då befann sig där. Han fick även assistera rikskanslern vid viktiga fredsförhandlingar.

Hans vidare karriär förde honom österut. Under två perioder, 1637–41 och 1648–54, var han generalguvernör över Finland, Åland och Karelen, och 1650 förlänade drottning Kristina honom det finska friherreskapet Kajana. Tidvis residerade han på Åbo slott, som blev utgångspunkten för hans inspektionsresor i den östra delen av svenska riket, under vilka han dels konstaterade landets stora potential samt dess eftersatta underhåll: ”Fann för mig mycken oreda i alla saker, botandes vad jag kunde”.

Som generalguvernör genomförde Brahe omfattande reformer, och lade bland annat grunden till det finska postväsendet. Han tog också initiativet till ett universitet i Åbo och verkade för inrättandet av skolor och gymnasier runt om i landet. I Tänkeboken sammanfattar han tiden: ”Jag var med landet, och landet med mig, väl till freds”. Från hans guvernörstid i Finland lär också uttrycket ”i grevens tid” stamma.

År 1641 fick Per Brahe d y äntligen den efterlängtade titeln riksdrots, vilket var benämningen på rättssystemets ledande representant. Trots att detta uppdrag ofta krävde hans närvaro vid hovet i Stockholm, försummade Brahe inte sitt sydsvenska grevskap. Han lät bygga ut det av farfadern påbörjade Visingsborg, och uppförde på fastlandet lustslottet Brahehus med vidunderlig utsikt över Vättern. 1651 anlade han staden Gränna, och han lät också bygga en praktfull gravkyrka åt familjen Brahe på Visingsö.

Med sina vidsträckta landegendomar, som innefattade mark från Bohuslän till finska Österbotten, tillhörde Brahe tidens största jordägare. Över sitt grevskap härskade han på egen hand, vilket han manifesterade med en miniarmé på tvåhundra man i sin tjänst. Tidigt gav han instruktioner om att bättra på Visingsborgs egenskaper ur befästnings- och försvarssynpunkt, och soldaternas vapen och utrustning tillverkades av lokala småindustrier.

Per Brahe d y var emellertid även en kulturellt intresserad man, skolad genom sin gedigna europeiska bildning. Som förste adelsman i Sverige anställde han en egen tryckare, som förestod det tryckeri Brahe grundade på Visingsö. Där trycktes bland annat farfaderns Oeconomia, böcker om braheättens historia, exotiska reseskildringar, men även en svensk översättning Brahe låtit göra av Snorre Sturlassons nordiska kungasagor. Greven hade också en omfattande porträttsamling på slottet, samt utökade familjebiblioteket med ett betydande antal volymer.

Liksom sin farfader förespråkade han måttfullhet i allt och var föga förtjust i den lyx och ståt som dominerade livet vid hovet. Dock hade han smak för tidens aristokratiska moderätt, färska ostron, och försatt sällan ett tillfälle att framhäva familjens fina anor.

I en skildring av det svenska hovet från 1674 av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti beskrivs den åldrade greven som en konservativ man, ”i hög grad svag för sin familjs storhet (...) älskar gamla seder och hatar nymodigheter, tycker om vad som är svenskt och avskyr det utländska”. Magalottis föga tilltalande bild har fått stort genomslag i svensk historieskrivning, men det är osäkert hur väl underbyggda hans observationer var.

Klart är åtminstone att Per Brahe d y under sin livstid förde en ständig kamp för adelns privilegier och position gentemot kungahuset, samt dess ensamrätt till såväl de offentliga ämbetena som riksdagsplatserna. Ett ofta citerat uttalande av honom lyder: ”Alla äro icke såsom svinefötter, utan den ene är upphöjd över den andre; skulle det gå annorlunda i vårt fädernesland blev vi sämre aktade än turkar och hedningar.”

Han såg med oblida ögon på de förslag om reduktion som lades fram under 1600-talets andra hälft. Kanske var det ödets barmhärtiga nyck som gjorde att han dog 78 år gammal strax före öppnandet av 1680 års reduktionsriksdag. Hans änka avled två veckor därefter, och det blev brorsonen, Nils Brahe d y, som fick se hela grevskapet Visingsborg med dess herresäten dras in till kronan.

Braheättens fortsatta historia kan på intet sätt jämföras med 1500- och 1600-talens storhetstid. Familjens starka inflytande över rikspolitiken försvann, och dess mest bestående gärning var av kulturhistoriskt slag: vårdandet av Skoklosters slott för eftervärlden.

Av senare familjemedlemmar finns emellertid några fascinerande livsöden. Dit hör bland andra Nils Brahe d y:s olycksdrabbade sonsonson, Erik Brahe (1722–56), som avrättades efter drottning Lovisa Ulrikas och hovpartiets misslyckade försök till statskupp 1756. Genom hans son Magnus Fredrik Brahes (1756–1826) goda relationer med såväl Gustav III som Karl XIII och kronprinsen Karl Johan (Bernadotte) upplevde ätten en kort glansperiod.

Dennes son Magnus (1790–1844) var så nära förtrogen med Karl XIV Johan, att det under en period till och med talades om ett brahevälde, genom grevens starka inflytande över kungen.

År 1930 var så släktens saga all. Den siste manlige medlemmen av ätten, greve Magnus Per Brahe, avled i stillhet i sin stockholmsvåning. Begravningen blev högtidlig, där jordfästningen förrättades av ärkebiskop Nathan Söderblom. Riksheraldikern greve Adam Lewenhaupt höll ceremoniellt upp den braheska vapenskölden, Riddarhusets nummer ett, och krossade den mot kistan, som sedan bars in i det braheska gravkoret i Östra Ryds kyrka. Ärkebiskopen låste gravvalvet för evigt, och roddes sedan ut på fjärden vid släktgodset Rydboholm, där han sänkte nyckeln i djupet.

**Publicerad i Populär Historia 2/2002

Fakta: Ätten Brahes slott

Rydboholm utgör något av ett nav i braheättens historia. Godset var från början Gustav Vasas fars, Erik Johansson, sätesgård, belägen nära Vaxholm i sydöstra Uppland, och det var troligen här som den blivande kungen föddes 1496. Godset kom i familjen Brahes ägo genom Joakim Brahes giftermål med Gustav Vasas yngre syster, Margareta Eriksdotter Vasa. När hon dog 1536 ärvde parets äldste son, Per Brahe d ä, Rydboholm, som han snart byggde ut till ett slott.

Mot slutet av 1540-talet uppförde han de äldsta delarna av stenslottet, och dit hör också det fristående Vasatornet. Länge gick herrstugan i bostadstornet under beteckningen »Gustav Vasas studerkammare», och knöts tätt samman med kungens ungdomstid. Analyser av takbjälkar har dock visat att tornet byggdes tidigast 1548. Rummet, med sin välbevarade renässansinredning från 1500-talet, är emellertid sevärt i sig.

Flera av braheättens stora män och kvinnor föddes på Rydboholm, däribland Per Brahe d y. Slottet var berömt för det stora bibliotek som hans far, Abraham Brahe, låtit samla. Byggnaden omges av en engelsk park med flera lusthus, som troligen skapades av Magnus Fredrik Brahe omkring 1800. Rydboholm fanns kvar i familjens ägo fram till 1930 då det, sedan ätten dött ut, ärvdes av anförvanterna i släkten von Essen som äger det än i dag.

Visingsborgs slott på Visingsö i Vättern påbörjades av Per Brahe d ä runt 1570. I linje med den nyblivne grevens förkärlek för det måttfulla uppfördes en blygsam korsvirkeslänga med trappgavlar, burspråk och hörntorn utåt, samt ett trapptorn in mot borggården.

Sonen Magnus gjorde sedan betydande tillbyggnader av slottet. Mot öster uppfördes en ekonomilänga, medan det i söder restes ett trevåningshus i sten med ålderdomliga trapp-gavlar. Detta står kvar än i dag som ruin. Magnus Brahe anlitade också en porträttmålare som skulle pryda slottets salar med stamträd och porträtt av både verkliga och påhittade släktingar. Det blev grunden för det imponerande galleri som hans brorson, Per Brahe d y, senare skulle samla.

Visingsborg var Per Brahe d y:s favoritslott. Under de nära femtio år som han styrde över grevskapet utvecklade han slottets arkitektur, dess interiör och omgivningar. Bland annat anlade han tre trädgårdar med lusthus och fontäner, samt slöt borggården mot norr med en länga för rustkammare. Till det yttre behöll han borgens strikta karaktär från farfaderns tid men innanför murarna lät han fantasin blomstra. Skulpturer i målad sten av berömda förfäder prydde borggården, medan förgyllda byster blickade ner från andra våningens nischer.

Strax efter Per Brahe dy:s död, 1680, drogs slottet in till kronan under reduktionen. Därefter stod det tomt ett antal år tills det användes som interneringsort för ryska krigsfångar under stora nordiska kriget. På julafton 1718 sattes det i brand av de svältande fångarna och totalförstördes.

Även lustslottet Brahehus, som Per Brahe d y 1638–51 låtit bygga mitt emot Visingsborg på Vätterns östra strand, förstördes i en brand 1708 men ruinerna finns kvar som landmärke på sluttningen ovanför Gränna (i dag finns en rastplats vid E4 här).

Endast Västanå, det tredje slottet i den braheska slottstriangeln runt Vättern, som Per Brahe d y förvärvade 1641, har klarat sig fram till våra dagar och fungerar nu som hotell.

Skoklosters slott i Uppland kom i brahefamiljens ägo efter Nils Brahe d y:s giftermål med Margareta Juliana Wrangel, som ärvde slottet efter sin fars, Carl Gustaf Wrangel, död 1676. Slottet är byggt i vitkalkat tegel med fyrvåniga längor och åttkantiga hörntorn. Det uppfördes 1654–68 av Carl Gustaf Wrangel, med Caspar Vogel och Nicodemus Tessin d ä som arkitekter.

Skokloster räddades undan reduktionen 1680, och 1701 blev det fideikommiss inom släkten Brahe med Nils Brahe d y:s son Abraham som första innehavare. Därefter ärvdes det av manliga arvtagare inom släkten fram till 1930.

Tidigt insåg släkten det kulturhistoriska värdet i slottet och dess interiör. Under åren lade man ner stor omsorg på bevarandet av dess skatter, samtidigt som allmänheten gavs visst tillträde. 1967 övertog staten slottet och dess cirka femtiotusen föremål från den sista privata ägaren, familjen von Essen. 1971 blev det förklarat som byggnadsminne och fungerar i dag som museum.

Unikt för Skokloster är dess välbevarade skick, med praktfulla barockinredningar. Av slottets åttiotal rum visas bland annat paradvåningen, rustkamrarna och biblioteket med dess trettiotusen böcker för allmänheten. Där finns också familjen Brahes stora porträttsamling, liksom brev, böcker och dokument från släktens långa historia.

Publicerad i Populär Historia 2/2002