Reduktionen räddade stormaktstidens hov
På 160-talet uppgick kostnaderna för det svenska hovet till 10–20 procent av statens budget. Detta trots att hovet med europeiska mått var litet. Karl XI:s reduktion räddade den kungliga ekonomin.
Karl XI:s radikala reduktion räddade kronans ekonomi.
Under vår tidiga historia reste kungen och hans män runt i riket. Det är först under Gustav Vasa vi kan tala om en utvecklad hovkultur i Sverige. Hovet växte, ceremonierna utvecklades och kungahuset förlade sin bas till slottet Tre Kronor i Stockholm. Kungen reste dock fortfarande runt i landet och han lät uppföra och bygga om flera slott, bland annat i Kalmar, Gripsholm och Uppsala. Under Gustav Vasas regering stod de tyska staterna som förebild och flera i hovpersonalen var tyskar.
Med Gustav Vasas söner utvecklades hovceremonierna och nya tjänster inrättades. Erik XIV lät kalla sig ”majestät” och kröningen 1561 skedde efter engelsk förebild. Olika avdelningar inom den kungliga administrationen inrättades, bland annat Husgerådskammaren – med ansvar för möbler och konst – och Livrustkammaren som innehöll kungens rustningar. Regenterna som följde satte förstås sin prägel på hovets utformning, men mycket av hovkulturen som etablerades under vasakungarna bestod genom århundradena.
Hovets manliga personal hämtades vanligen ur adeln och många gick sedan vidare till den militära banan. Här återfinner vi flera kända namn, bland annat från trettioåriga kriget. Generalerna Johan Banér och Carl Gustaf Wrangel tjänstgjorde båda en tid hos kungen.
Hovpersonalens titlar var många och de växlade över tiden, ofta inspirerade av andra europeiska kungahus. Den franska kulturen var idealet för Kristina och hon benämnde hovets högste ämbetsman, riksmarskalken, grand maître. Han ansvarade för hovets ceremonier, finanser och säkerhet. Kammarjunkarens uppgift var att följa kungen vart han gick och vara honom behjälplig i vardagen. Andra viktiga funktioner var att ta hand om stallet, eftersom kungen ofta var på resa. Hovstallmästaren ansvarade för hästarnas väl. Naturligtvis hade också drottningen sin personal, de så kallade hovjungfrurna, som även de hämtades ur landets gamla adelsfamiljer. Hovmästarinnan ansvarade för dessa.
Hur stort var det kungliga hovet? Hovkökets förteckning över antal personer som utspisades där ger en fingervisning. Under 1600-talet varierade antalet personer mellan 400 och 700. Då är inte den kungliga vakten inräknad, som bestod av ett hundratal män. I jämförelse med andra europeiska kungahus var det svenska hovet litet, men då ska man komma ihåg att Sveriges befolkning bara var 1,2 miljoner vid den här tiden. Även under stormaktstiden var hovet litet vid en europeisk jämförelse.
Kungahuset var flera gånger nära ruinens brant och för att hålla skenet uppe skuldsatte sig kronan ofta. På 1600-talet uppgick kostnaderna för hovet till ungefär 10–20 procent av den nationella budgeten. Finansieringen byggde på skatter och tullar. Med Karl XI (1655–97) förbättrades ekonomin avsevärt. Genom den så kallade reduktionen kom kronan i besittning av stora lantegendomar som tidigare tillhört adeln.
De yttre formerna för hovet förändrades inte radikalt under 1700-talet. Men på Slottet såg det annorlunda ut, hovpersonalen blev allt äldre. Förr hade hovet sett en genomströmning av unga adelsmän på väg ut i krigen, men under frihetstiden på 1700-talet stannade allt fler allt längre i tjänst hos kungen. Lovisa Ulrika uttalade sig ironiskt om det hov hon kom till år 1744; där fanns enligt henne bara en blind hovmålare, en döv hovkapellmästaren, en lam dansmästare och en lytt fäktmästare.
I takt med att kungens makt minskade under 1800- och 1900-talen förenklades de kungliga ceremonierna och hovpersonalen minskade i antal. I dag tjänstgör totalt 250 personer vid Kungliga hovstaterna. Det årliga apanaget uppgår till cirka 77 miljoner kronor – då är kostnaden för drift och skötsel av de kungliga slotten inräknade. Det motsvarar ungefär 0,01 procent av statens årliga utgifter.
