Ett elegant sällskap med maskerad-masker spelar kort och dricker kaffe. 1700-talsmålning av Lorenzo Tiepolo. Maskeradbaler var en av de mest populära festformerna för tidens adel och kungligheter.

© Christie's Images/Bridgeman/ Ritzau Scanpix

Maskeradbaler på 1700-talet

Maskeraderna frodades vid de europeiska hoven som en av många festvarianter där de medverkande var utklädda. Under Gustav III:s tid var de kungliga maskeradbalerna i Stockholm populära tillställningar – fram till den i svensk historia så ödesdigra kvällen den 16 mars 1792.

15 augusti 2020 av My Hellsing

»Fredag kl 3/4 till 12 om natten då kungen kom in på Maskeradbalen på Operahuset, blev han i trängseln skjuten i ryggen med 2 pistolkulor utan att man blev varse varifrån de kommo. Han gick då upp i sina rum i den övre våningen att låta förbinda sig och for sedan hem till slottet icke utan stor möda.«

Så skriver mamsell Christina Juliana Wargentin i sin Stockholmskrönika om natten till den 17 mars 1792, då den svenska historiens mest kända maskeradbal ägde rum.

Flera sorters maskerader

Vad var en maskerad egentligen? Hur gick den till och vilka funktioner fyllde den? Vi återkommer till frågan. Först får konstateras att det vid denna tid fanns flera olika sorters fester i förklädnad vid de europeiska hoven, där maskeradbaler var den vanligaste under den gustavianska epoken.

En annan variant var »karusellen« – ett slags riddar- eller tornerspel till häst med ekipage, ofta med inslag av skådespel eller divertissement med mytologiska eller historiska ämnen. En »pastoral« eller ett »herdespel« var ett sångspel där deltagarna föreställde herdar och spelade upp scener ur lant- och herdeliv. Och i så kallade »bondbröllop« klädde hovet ut sig till bönder och lekte bondbröllop med upptåg och dans, ofta med verkliga bönder inbjudna där unga par giftes bort.

Gustav III:s svägerska hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte (1759–1818), som anlände till det svenska hovet som femtonåring 1774, fyllde sin dagbok med detaljerade beskrivningar av de divertissement som hovet förberedde på förekommen anledning. Det kunde vara för att någon i kungafamiljen fyllde år eller hade namnsdag, men skälet var snarast en ursäkt för att ställa till med fest.

Kopierade Paris stadsliv

I februari 1776 återskapade det svenska hovet till exempel stadslivet i det parisiska kvarteret Saint-Germain. I hertiginnans våning ställde man upp möbler och dekorationer som liknade salustånd, marionetteater, kaffehus och en Vauxhall (berömda balsalar i London och Paris).

Fester med lantligt tema, så kallade pastoraler eller fête champêtre, var också populära vid hovet. Målning av Jean-Baptiste Pater (1695–1736).

© Dallas Museum of Art

Månaden därefter iscensattes ett tornerspel från drottning Kristinas tid med ett fiktivt besök av den franska kungafamiljen. Då uppträdde det gustavianska hovet i 1600-talsdräkter. Därefter ordnade man ett divertissement med mytologiskt tema kring de fyra elementen luft, vatten, eld och jord. Nästa fest samma år hölls på temat fransk herdepastoral med en medeltida byfest.

Inspiration till divertissementen fick det svenska hovet från reseskildringar, skönlitterära berättelser, samtida teaterpjäser, sagor och genom rapporter från andra liknande arrangemang – kunskap som fanns att hämta i kungafamiljens bibliotek och som traderades i en gemensam europeisk hovtradition.

Temafesterna föråldrade

Divertissementen som Hedvig Elisabeth Charlotte skildrar var gammaldags när de anordnades vid det gustavianska hovet. I ett europeiskt sammanhang tillhörde de en äldre hovkultur som många andra hov redan hade övergett till förmån för maskeradbaler där varje deltagare själv fick välja och betala för sin förklädnad. Furstarna, som alltid led av finansiella bekymmer, föredrog därför att ordna maskerader istället för andra typer av skådespel.

Gemensamt för divertissementen var att roller och förklädnader var relativt harmlösa: de förlades till avlägsna platser och tider som saknade politisk udd (men inga regler utan undantag, och scenerna från Saint-Germain är särskilt intressanta eftersom de anspelade på en vardag som deltagarna var bekanta med).

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

1700-talets förkärlek för pastorala och lantliga scener kan förklaras av samhällsordningen: att klä ut sig till kung, adelsman eller präst var uttryckligen förbjudet eftersom det skulle ha uppfattats som ett direkt angrepp på makten. Och tänk om någon hade förväxlat den utklädde kungen med den riktiga monarken! För att undvika en sådan komprometterande situation deltog furstarna oftast i maskeradbalen utan förklädnad.

Maskeradens roll på 1700-talet

Det påstås ibland att maskerader var så populära under 1700-talet för att de bidrog till att släta ut skillnader mellan hov, adel och borgerskap. De skulle därför ha fyllt en politisk funktion som förebådade den franska revolutionens upplösande av ståndsordningen och den enväldiga kungamakten.

Porträtt av den blivande drottning Charlotta, gift med hertig Karl, senare Karl XIII.

Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte skrev om festerna vid det svenska hovet
i sina dagböcker. Hon var gift med Gustav III:s bror, den blivande Karl XIII.

Men man kan också tolka 1700-talets förkärlek för maskerader som ett sätt att befästa ett samhällssystem i upplösning. Genom den fiktiva gestaltningen renodlades och tydliggjordes skillnader mellan sociala grupper. Och när fursten själv deltog i ett divertissement spelade han självklart huvudrollen.

Det är inte helt klarlagt var och hur man skaffade maskeradkläder i Stockholm på 1700-talet, men att det gick att köpa färdiga kostymer framgår indirekt ur samtida källor. Förmodligen tillverkades eller ändrades kostymer också i hemmen av deltagarna själva eller med hjälp av skräddare och sömmerskor som sydde de kläder som bars till vardags.

Maskeraddräkter smugglades från Paris

Samtida brev omtalar även lån av maskeradförklädnader i bekantskapskretsen. Hovmannen Fredrik Sparre skrev i sin dagbok på 1770-talet att dominor (en slags maskeraddräkter) smugglades till Sverige från Paris och såldes för enorma summor i Stockholm: »Aldrig har man sett sådana kvantiteter förbjudna varor; klänningar, negligéer och dominor för kvinnor som införts från Paris i stora mängder och som säljs för tre eller fyra tusen daler styck.«

Den venetianska dominon – slängkappa, trekantshatt och vit ansiktsmask – blev under 1700-talet den mest populära maskeradklädseln. Venedigs karnevalsfester med gäster
i dominoklädsel var berömda i hela Europa vid den här tiden, och unga aristokrater deltog i tillställningarna under sina bildningsresor och tog med sig traditionen när de återvände hem.

Dominodräkten blev populär av flera skäl. För dåtidens kringflyttande aristokrater var den lättare att ta med sig än andra otympligare kostymer. Den var också enkel och billig att tillverka, gångbar på alla fester och dessutom könsneutral. En annan fördel var att kappan var så kort att den kunde visa bärarens dyra modekläder undertill.

Bärarens status skulle framgå

En utmaning för gästerna på maskeradbalerna var att uppträda lagom utklädda. Det gällde att med sin kostymering följa festens angivna tema samtidigt som man så fördelaktigt som möjligt skulle visa sin status (som på vilken fest som helst). Även om man gick på maskerad utklädd till herde eller mjölnare följde dräkten därför rådande mode och var uppsydd i ett så dyrbart tyg som möjligt.

Par iklädda maskerad-dräkt av typen domino. Den populära utklädnaden bestod av slängkappa, trekantshatt och vit ansiktsmask.

© AKG-Images/Ritzau Scanpix

Italienaren Giovanni Giacomo Casanova (1725–98) – han med de många kärleksaffärerna som gått till historien genom sina erotiskt explicita memoarer – gjorde succé på en maskeradbal i Milano. Detta sedan han hade förberett en tiggarutstyrsel till en grupp vänner genom att riva sönder magnifika modedräkter i senaste snitt. Det blev både effektfullt och effektivt eftersom ingen närvarande kunde missta Casanovas vänner för verkliga tiggare.

Hur förklädd var man?

Utifrån samtida skildringar är det inte helt klart om att vara »utklädd« också innebar att vara »förklädd«. Ansiktsmask bars ofta men inte alltid. Vem kungen var tycks det aldrig ha varit någon tvekan om när man läser samtida skildringar – även om han ibland uppträdde i kostym.

Men hur var det för de andra deltagarna? Uppenbarligen var det svårare att se vem som var vem på en maskerad än på en vanlig bal.

Inför en maskeradbal var hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte orolig att tappa bort sin bästa väninna Sophie von Fersen i vimlet och bad henne i ett brev att förklä sig som hon,
»i svart domino utan hatt och med svart mask«. Charlotte bad henne att inte avslöja förklädnaden eller att tilltala henne under balen eftersom man då skulle förstå vem hon var.

Sophie fick förgäves leta efter sin väninna på den balen, så inför nästa maskeradtillfälle gjorde de för säkerhets skull upp i förväg om att mötas i ett av sidorummen, där de också skulle göra ett klädombyte. Det var vanligt att man bytte kostym flera gånger under kvällen, både för att undvika igenkänning och för att öka feststämningen.

Maskeraderna ventil i reglerat hovliv

Det är i dag lätt att glömma bort att maskeraderna bara var ett av de rollspel som pågick vid 1700-talets hov. Livet kring kungen reglerades formellt av en hovordning där tillvaron styrdes av personens rang. Man fick till exempel inte tilltala en person som befann sig högre upp i den sociala hierarkin. Vid en audiens eller fest hade var och en sin tilldelade plats, stående eller sittande, i rummet. Och vid en hovbal var dansturordningen uppgjord i förväg.

Porträtt av drottning Lovisa Ulrika (1720–82) med maskeradmask. Hon var mor till Gustav III. 

© Antoine Pesnes skola/Nationalmuseum

I längden blev detta ohållbart eftersom det hindrade varje försök till avslappnat umgänge. Även en kung behövde ju någon att diskutera med. Därför uppstod systemet med »inkognito«, det vill säga att man lade bort titlar och formella statusattribut för att uppträda hemligt. Då kunde man frångå det strikta systemet som hovordningen föreskrev och röra sig friare. På så sätt kan man sammanfatta maskeradernas funktion vid hovet som att man visserligen kunde ana vem som var vem, men att poängen var att man kunde låtsas som om man inte visste vem man hade framför sig.

Däremot verkar historiker eniga om att maskeraderna var mindre fyllda av erotiska snedsteg än vad man gärna har gjort gällande inom populärkulturen. Risken att bli upptäckt var helt enkelt för stor.

Vintern maskeradsäsong

Maskerader i Stockholm hölls framförallt under vintern, mellan jul och påsk. Perioden sammanföll med den europeiska karnevalstiden, då maskeradfester (så kallade »redouter«) hölls så gott som dagligen i de katolska länderna. Förutom på Stockholms slott hölls maskeradbaler i Börshuset vid Stortorget, någon gång i privata hem, och på Operan de kvällar som det inte var föreställning där. På Operan byggdes teaterscenen om till balsal genom att höja upp parkettens golv till samma nivå som scenen, för att på så vis få ett stort sammanhängande dansgolv. Logerna ovanför parketten användes under balerna som avskilda uppehållsrum.

I operahusets övervåning hade Gustav III en svit av rum för supéer och separata fester för särskilt inbjudna. Det var dit han fördes efter skotten den 16 mars 1792.

Kungakritik på maskeradbal 

Drygt två år tidigare, på fettisdagen den 16 februari 1790, hölls en maskeradbal på Operan. Den var lyckad, berättade de som var där. Det hade kommit så mycket folk att man knappt kunde röra sig i balsalen och många av deltagarna hade bemödat sig om en originellare förklädnad än den vanliga dominon. En gående »laterna magica (anordning för projicering av bilder) hade arrangerats för att underhålla gästerna.

Maskeradbal på Hoftheater i Bonn, Tyskland, 1754. Målning av Jakob Rousseau (1757–1826).

© AKG-Images/Ritzau Scanpix

Stämningen var dock en annan denna kväll än under 1770-talets divertissement som skildrades inledningsvis av Hedvig Elisabeth Charlotte, då kungen själv regisserade hovfesterna in i minsta detalj. Revolutionära vindar blåste nu över Europa och kritiken mot Gustav III växte särskilt i vissa adliga kretsar – samma missnöje som två år senare skulle leda till de ödesdigra skotten i samma balsal.

På fettisdagen år 1790 blev maskeradfesten en arena för politisk interaktion. Hovet utnyttjade osäkerheten om vem som var vem i skydd av maskeraddräkterna för att uttrycka politiska åsikter.

Kritiken mot Gustav III framkom genom att man delade ut karikatyrer över det preussiska sändebudet i Stockholm, baron von Borck, som var illa ansedd vid hovet på grund av sina nära band till kungen. Karikatyren föreställde honom med en räv i stället för ordensstjärnan och omgiven av åskviggar (folklig talisman för att skydda sig mot åsknedslag). Man hade till och med dristat sig till att överlämna en karikatyr till Gustav III själv.

Kodord för igenkänning

Hertiginnan Charlotte var också med på balen denna fettisdagskväll, klädd i blå domino med svartvit mask. Hon tog tillfället i akt att sammanstråla med sin väninna och politiska dissident Jeanna von Lantingshausen, som kungen hade bannlyst från hovet på grund av hennes frispråkighet. Väninnans isolering var en hämndaktion från hans sida för att hertiginnan, Gustav III:s syster och deras hov uppviglade stämningen mot honom.

I en serie brev före maskeradbalen överlade de planerna för kvällen. Jeannas förklädnad skulle vara heltäckande men med ett glest nät framför ansiktet eftersom hon hade dålig syn. Hertiginnan överlämnade tre olika förklädnader med sin betjänt som hon fick välja mellan. Väninnorna kom för säkerhets skull överens om ett kodord ifall de skulle vara så väl maskerade att de inte ens skulle känna igen varandra i vimlet på balen.

Orangeriet i Kungsträdgården upplyst av hundratals lyktor under »borgerskapets fest«, en maskerad som hölls till Gustav III:s ära i augusti 1791. Målning från samma år av Pehr Hilleström (1732–1816).

© Stockholms stadsmuseum

Hertiginnan lät även ordna en droska som skulle hämta Jeanna vid midnatt i hennes hem. Jeanna skulle lura sina tjänare att hon hade gått och lagt sig och sedan smyga ut. Charlotte skulle möta henne vid en av Operans sidoingångar som hade direkt förbindelse med Sophie von Fersens och hennes familjs loge, som låg strategiskt placerad långt ifrån kungens våning.

Jättelik maskerad i Kungsträdgården

På sommarhalvåret anordnades maskerader utomhus i Kungsträdgården och det anslutande orangeriet, som gjordes om till festsal på 1770-talet. Hertiginnan Charlotte berättade livfullt för Jeanna om den maskerad som borgerskapet ordnade till kungens ära i augusti 1791. Den var så populär att dominoförklädnaderna hade tagit slut i Stockholm redan en vecka före festen. Alléerna i Kungsträdgården och Orangeriet hade varit fulla av folk och det var svårt att ta sig fram i trängseln – någon hade räknat antalet deltagare till tiotusen personer.

Gustav III hade tydligen letat efter hertiginnan hela kvällen utan att finna henne, berättade hon för Jeanna. Hertiginnan var för övrigt tillfälligt sams igen med kungen, men Jeanna fick fortfarande inte visa sig vid hovet.

Maskeraddeltagarna kom för ovanlighetens skull från skilda samhällsskikt denna kväll. Hertiginnan förmedlar ett visuellt intryck av att där var lika mycket »vanligt folk som masker«. Förklädnader var alltså ett överklassfenomen i Stockholm, inget för folket som förmodligen inte hade råd. Hertiginnans ord visar också att maskeraderna inte upphävde ståndsskillnader – det var tydligt till vilken kategori de olika gästerna hörde.

Charlotte anlände samma kväll till maskeradbalen i Kungsträdgården från Drottningholm, där hovet tillbringade sommaren. Vagnarna stod uppradade tre i bredd ända från hörnet på Drottninggatan längs Gustav Adolfs torg för att släppa av personer i Kungsträdgården. Folk i förklädnad vimlade ut från parken till Drottninggatan.

Orangeriet och parkens mittgång var upplysta och dekorerade med blommor. Inskriptionerna formade kungens namn. Inuti orangeriet var tre stora bufféer uppdukade och i parken fanns serveringar med förfriskningar.

De maskeradkläder som Gustav III bar när han sköts 1792 finns bevarade på Livrustkammaren i Stockholms slott. I bakgrunden ett samtida tryck över attentatet.

© Livrustkammaren & Kungliga biblioteket

»Halv nio började man tända upp parken och vid tiotiden anlände kungen i den festliga versionen av hovdräkten med alla sina diamanter och uppvaktningen omkring honom. De bar dominor men inga masker. Eftersom kvällen var vacker och festen rolig gick jag inte därifrån förrän vid fyra, och kom hem först vid fem på morgonen.« Detta berättade hertiginnan för sin väninna Jeanna.

Gustav III sökte stöd hos borgerskapet

Skenbart verkar stämningen denna kväll i Kungsträdgården ha varit lika uppsluppen som under divertissementen i början av Gustav III:s regeringstid. Men ser man till det politiska sammanhanget kring festen var situationen en annan. Kungen sökte allierade hos borgerskapet när aristokratin svikit honom – därav denna dyra fest som uppmuntrades av kungen men bekostades av borgarståndet. En annan skillnad handlar om politisk kommunikation. Divertissementen hade ordnats inuti slottet uteslutande med hovets medlemmar. De var till för sammanhållningen inom hovet och för att visa för andra furstehov hur roligt man hade hos Gustav III och vilka stora resurser han hade.

När kungen nu deltog i en utomhusmaskerad i Kungsträdgården blev han istället folkets kung, uppbackad av Stockholms invånare.

Mordet på maskeradbalen

Upprörda aristokrater mördade Gustav III ett halvår efter den här festen, men de skrev samtidigt in honom i historien. För mordet förändrade för alltid associationerna kring maskeradbaler.

Verdis opera Maskeradbalen uruppfördes 1859. Det är den mest berömda av många skildringar som gjorts utifrån mordet – såväl i fiktion som i brev och tidningar. Skotten mot teaterkungen under en maskeradbal, i det operahus som Gustav III själv hade skapat, innebar historiskt sett slutet på en era som präglats av lättsamma nöjen och fest.

Besökare i Stockholm efter mordet förevisades operahuset som en brottsplats. Den ryska grevinnan Divoff skrev på hösten 1792, inför säsongsöppningen av Operan, att hon hoppades att man skulle skyla soffan i kungens rum som fortfarande var täckt av blod (och som hon nog i hemlighet hoppades få se). Annars skulle feststämningen utebli, trodde hon.

Först nästan trettio år efter attentatet, i november 1820, organiserade man åter en maskeradbal i Operahuset. Det noterar Christina Juliana Wargentin i sin Stockholmskrönika som en stor nyhet. 

Publicerad i Populär Historia 1/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också