Dagbok från hovet

Hedvig Elisabeth Charlotta, gift med Karl XIII, är utan tvivel den fliti­gaste dagboksskribent­en bland svensk histo­rias alla kungligheter. Vid sin bortgång efterlämnade hon fler än sjutusen tätt skrivna sidor som omfattar hennes liv från tiden som tonårig hertiginna vid Gustav III:s hov fram till bortgången 1818, då hon var drottning över Sverige och Norge. Hon hade bestämt att ingen fick läsa vad hon hade skrivit förrän femtio år efter hennes död, och det dröjde ända till början av 1900-talet innan dagböckerna publicerades.

13 mars 2007 av Ann-Louise Eringsmark Regnéll

Populärt kallas arbetet ”Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok”, men det handlar inte om dagböcker i egentlig mening. Själv skriver hon att hon ”har valt ett sätt som är mindre anspråksfullt än memoarer, men mera underhållande än en dagbok, och som förefaller mig angenämare och mindre besvärligt; jag tror mig där­igenom lättast komma ifrån kritiken”.

Redan från början tänkte sig Charlotta att hennes anteckningar skulle bli offent­liga, och hon lade ner mycket möda på sitt arbete. Fram till och med juni 1798 har dagboken karaktären av månadsbrev adresserade till hennes närmaste vän­inna, Sophie Piper, född von Fersen. Hon anger emellertid klart i ett förord att hon aldrig har visat ”dessa papper för någon, ej ens grevinnan Piper”. Eftersom hon visste att ingen skulle få läsa dem förrän alla hon skrev om redan var döda har hon inte lagt band på sig utan ”yttrat mig helt och hållet öppenhjärtigt”.

Charlotta växte upp i den idylliska lilla staden Eutin mellan Lübeck och Kiel. Där föddes hon den 22 mars 1759 som dotter till furstbiskopen av Lübeck, från 1773 storhertigen av Oldenburg, Fredrik August och Ulrika Fredrika Wilhelmina av Hessen-Kassel. Fredrik August var bror till den svenske kungen Adolf Fredrik och därmed var Charlotta kusin till Gustav III.

Våren 1770 gjorde Gustavs bror, hertig Karl, ett besök vid hovet i Eutin. Därifrån skrev han hem till sin syster att ”vad den lilla prinsessan beträffar, så är hon, fastän blott elva år gammal, förtjusande och mycket livlig”. Vid det här tillfället hade Karl ingen tanke på giftermål, utan trivdes förträffligt med att ha en räcka olika kärleksförbindelser.

Gustav III:s äktenskap med den danska prinsessan Sofia Magdalena var efter flera år fortfarande barnlöst och han blev därför angelägen om att brodern skulle gifta sig och trygga tronföljden. Gustav började förhandla med Eutin-hovet och i maj 1774 åkte en delegation till Wismar för att hämta den blivande bruden. Sällskapet leddes av riksrådinnan von Fersen som inte ville lämna sin dotter Sophie utan tog henne med sig. Det visade sig vara ett lyckodrag. De båda flickorna, där Sophie var två år äldre, fann varandra direkt och utvecklade vad som blev en livslång och mycket nära vänskap.

Bröllopet blev en storslagen tillställning, som utformades av Gustav III med den franske kungen Ludvig XVI:s bröllop som förebild. Vigseln ägde rum i Slottskapellet och högtidligheterna avslutades med allmänna festligheter, teaterföreställningar samt maskeradbal i Kungsträdgården.

Charlottas brudklänning, sydd av siden med små invävda silvertrådar och med ett nästan tre meter långt släp, finns på Livrustkammaren i Stockholm. Där kan man konstatera att hon var mycket liten och nätt med ett midjemått på endast 48 centimeter och med skor som i dagens mått motsvarar storlek 31. Till bröllopet bar prinsessan även en hermelinkantad mantel med ett släp på fyra och en halv meter.

Den nyblivna hertiginnan av Södermanland gjorde omedelbart succé i det svenska hovet med sitt glada och livliga sätt. Trots att hon kom från ett jämförelsevis anspråkslöst hov lät hon inget förvåna sig och var snar att göra allas bekantskap.

Charlotta verkar ha blivit uppriktigt förtjust i Karl, och glädjen var stor när hon 1775 antogs vara gravid. Läkarna satte ett datum för födelsen i oktober, men väl framme vid den dagen ändrade de sig och sade att de hade missräknat sig på flera månader. Snart därefter upptäcktes att det hela hade varit ett fullständigt misstag, och besvikelsen bidrog till att Karl åter började ägna sig åt andra kvinnor.

Det var vid denna tidpunkt som Charlotta påbörjade arbetet med sin dagbok. I början handlade anteckningarna mest om hovets nöjen, bekymmer och skandaler, men hon övergick till att ägna allt mer intresse åt politiska händelser. Vid hovet både pratade och skrev man på franska, så dagboken är naturligtvis för­fattad på det språket. Det fanns vid denna tid inte några enhetliga stavningsregler och språket är därför minst sagt egensinnigt med diverse förfranskningar av svenska namn.

Hertig Karl hade 1772 fått en son med grevinnan Augusta Löwenhielm. Förhållandet fick ett avbrott när Karl gifte sig med Charlotta men återupptogs snart därefter. Charlotta var väl medveten om affären men skriver i sin dagbok att hon var hövlig mot grevinnan för att folk skul­-le tro att hon inte visste om relationen. Hon hoppades också att när Karl såg hur hon tog det skulle han uppskatta hennes ädelmod och återvända till henne. Det lyckades i så måtto att Karl anförtrodde sig åt Charlotta. Han påstod dock att förhållandet med grevinnan var över trots att det pågick i ytterligare ett par år.

Inom hovet rådde ständiga intriger, och den kungliga familjen sönderslets av stridigheter och inre motsättningar. Charlotta lyckades med hjälp av sitt goda humör hålla sig på vänskaplig fot med alla och var ofta den som fick medla i konflikterna. Så var fallet då drottning Sofia Magdalena födde den efterlängtade tronarvingen 1778. Födelsen hade före­gåtts av ett rykte att hovstallmästare Munck var far till barnet, och en av dem som hade spritt ryktet var änkedrottningen Lovisa Ulrika. Gustav III tog mycket illa vid sig och Charlotta fick anstränga sig till det yttersta för att mildra hans vrede mot modern.

Men när det gällde Karl tog även hennes tålamod ibland slut. Han lät nämligen ofta sitt dåliga lynne gå ut över sin hustru. I april 1781 hade han förlorat sin senaste älskarinna och Charlotta blev dagligen utsatt för häftiga utbrott. Hon konstaterade krasst att ”så länge han hade sina mätresser var det mycket bättre”.

Den 22-åriga hertiginnan tog så illa vid sig att hon samma månad skrev att hon ”fruktar att sorg och bekymmer ska undergräva min hälsa och jag tvingas söka lyckan i en annan värld”. Hon konfronterade emellertid Karl som bad om ursäkt och blev vänligare mot henne. Det räckte för att få Charlotta att skriva ”i trots av alla hans fel älskar jag honom ännu och värderar hans goda egenskaper”.

Efter den oblodiga statskuppen 1772 var Gustav III omtyckt av folket, men ett decennium senare hade hans popularitet minskat. Det rådde hungersnöd i landet och det skar i ögonen på folk att kungen slösade pengar på nöjen och teater. Våren 1786 sammankallade Gustav riksdagen att mötas inom fyra veckor. Redan från början var ständerna upp­retade på kungen, och hans förslag om att få mer medel röstades ner.

Gustav III:s förhållande till Sofia Magdalena hade blivit mycket kyligt. Adeln och ridderskapet trodde att kungen ville skaffa sig större makt på deras bekostnad. Kungen umgicks därför helst med unga herrar som enligt Charlotta ”sakna fullkomligt levnadsvett och urskillning i valet av samtalsämnen”. Hon fortsätter upprört: ”det levnadssätt som här (på Drottningholm) föres är verkligen så skandalöst som möjligt, och om kvällar­na tillåter man sig de mest opassande friheter i parken”. Hertiginnan ville inte längre vara med i kungens tea­terföre­ställningar och låtsades därför skada sin fot för att slippa delta.

För att avleda missnöjet från både adeln och de ofrälse bestämde sig Gustav III för att inleda ett krig mot Ryssland. Han räknade med att ett framgångsrikt krigsföretag skulle stärka hans maktställning och återvinna folkets aktning. Målet var att återta de gamla svenska områdena i östra Finland och i Baltikum.

Hertig Karl hade utsetts till Sveriges storamiral redan när han var några dagar gammal. Under Gustavs krig med Ryssland ledde han nominellt flottan och han visade personlig tapperhet i de stora sjöslag som utkämpades. Charlotta följde noga med i krigshändelserna och hade anledning att känna stolthet över sin make.

Medan det ryska kriget ännu pågick sammankallade kungen en riksdag i januari 1789. Under delvis olagliga former – bland annat körde kungen ut adelsmännen från rikssalen – fick kungen igenom den så kallade Förenings- och säkerhetsakten. Den minskade adelns politiska inflytande, ökade kungens makt och innehöll en rad ståndsutjämnande reformer.

Charlotta var rasande på Gustav III och slutade att visa sig offentligt för att, inför allmänheten, markera sitt ogillande av kungens handlingssätt.

Medlemmarna av de gamla förnäma ätterna drog sig undan hovlivet vilket förlorade mycket av sin glans. Kungen fortsatte att umgås med sina unga gunstlingar och enligt Charlotta var ”hans supéer fullkomliga orgier av onaturliga och hälsovådliga utsvävningar”.

Många av hovets damer sökte undvika Gustavs sällskap, vilket förargade kungen. Till slut tog han ut sin ilska på Charlottas hovfröken, grevinnan Jeanna von Lantingshausen, och förbjöd henne att visa sig i någon kunglig persons närvaro eller att ens komma in i slottet. Därmed berövades Charlotta en av sina närmaste vänner och hon blev ännu bittrare mot kungen. Hon rapporterar att det allmänna missnöjet spred sig för varje dag, inte bara bland adeln utan även bland borgarna, för att utlovade privilegier uteblivit. Skatterna ansågs för höga och räckte ändå inte till att täcka de stora kostnad­erna för armén. Penningbrist rådde inom alla förvaltningsgrenar.

Något riktigt avgörande kom inte till stånd i kriget mot Ryssland. Slutligen insåg båda länderna att fred var enda lösningen och en sådan slöts 1790 utan några landavträdelser. I januari 1792 hölls en riksdag och trots att ständerna inte var nöjda med att den hade förlagts till Gävle blev det en lugn tillställning. Redan då varnades kungen för en samman­svärjning med syfte att mörda honom. Gustav III fortsatte emellertid att leva som vanligt och att gå på offentliga föreställningar. Den 16 mars sköts han i ryggen när han bevistade en maskeradbal.

Charlotta var inte ögonvittne till händelsen, men skriver detaljerat om den. Dagen efter besökte hon den svårt skadade kungen tillsammans med dennes syster, prinsessan Sofia Albertina. De blev vänligt mottagna – Gustav var lugn och talade utan svårighet. Han verkade vara vid gott mod och sa att såret inte var farligt. Läkarna lyckades emellertid inte operera ut laddningen, som förutom en kula bestod av hagel och nubb; sårfeber satte in, varbildning och lunginflammation tillstötte. Enligt Charlotta visade kungen sin vanliga själsstyrka när det blev uppenbart att slutet närmade sig. Efter att samvetsgrant ha fullgjort sina religiösa plikter avled han klockan elva på förmiddagen den 29 mars.

Redan samma månad gjorde Charlotta en karaktärsbeskrivning av Gustav III: ”En stor egoist, hans omåttliga begär efter att göra sig ett namn i historien gjorde att han för sin ärelystnad till och med uppoffrade sitt eget folks bästa. Hans envishet att själv vilja uträtta allting och endast lita på sin egen uppfattning förorsakade många svårigheter. Han drevs av sitt oroliga sinne att börja ett föga lyckosamt krig och förlorade därmed folkets förtroende.”

Kronprinsen, Gustav (IV) Adolf, var endast tretton år när hans far mördades. Hertig Karl fick, som hans förmyndare, ta över regeringsansvaret fram till myndighetsdagen i november 1796. Under dessa år var förhållandet spänt mellan hertigparet. Charlotta retade sig på hertigens obetänksamhet och klagade också över att Karl aldrig talade om något för henne, varken när det gällde hans enskilda liv eller statens angelägenheter. Det passade knappast Charlotta, som av samtiden ansågs vara alldeles för nyfiken. Hon var medveten om det och skrev:

”Jag vet mycket väl, att man ofta beskyllt mig för att vara nyfiken, därför att jag försökt i grunden få reda på allt, men det har uteslutande varit för att kunna bli så sanningsenlig som möjligt i mina berättelser – ingalunda föranlett av den hos kvinnor vanliga svagheten.”

Hertigen blev emellertid vänligare mot Charlotta och vid 38 års ålder fann hon sig gravid för första gången. I början av juli 1797 fick hon en dödfödd dotter och miste själv nästan livet vid förlossningen. Ett år senare födde hon en son, en månad för tidigt. Pojken var liten och klen och dog bara en vecka gammal, vilket tog Charlotta mycket hårt. Hennes käraste förhoppningar hade nu tillintetgjorts.

Karl hade varit svårt sjuk en tid och skulle resa till Karlsbad (i nuvarande Tjeckien) för att genomgå en brunnskur. Han tog Charlotta med sig och de tillbringade över ett år på resande fot. Charlotta fortsatte sin vana trogen att skriva ned vad som hände, men hon övergav den fingerade brevformen till förmån för månadsrapporter.

Tillbaka i Sverige blev Karl allt mer in­-t­resserad av ockultism och övertalades av mystikern Carl Adolf Boheman att instifta ett hemligt samfund. Även hertiginnan blev medlem i sällskapet, som var en högre grad av frimurarorden. De syss­lade aldrig med politik men Gustav IV Adolf misstänkte att de konspirerade med personer i utlandet. Han lät arrestera Bo­heman och beslagta hans papper.

Charlotta förhördes och blev så upprörd att hon skällde ut kungen efteråt. Kungen tog illa upp och ville att hon skulle lämna hovet – hon vägrade men gick till slut med på att underteckna en ursäkt.

Charlotta följde noga med i vad som hände i Napoleons krig på kontinenten, och hennes senare dagböcker handlar nästan uteslutande om det politiska skeendet. I mars 1809 ägde en statsvälvning rum i Sverige och kungen blev avsatt. Såväl Gustav IV Adolf som hans bröstarvingar förklarades förlustiga svenska kronan och i stället utropades hertigen till Karl XIII. Därmed blev Charlotta drottning.

Eftersom kungaparet var barnlöst blev det viktigt att så fort som möjligt välja en kronprins. Riksdagen valde den danske prinsen Karl August, som emellertid av­led redan året därpå. Som ny kandidat lanserades den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, som, 47 år gammal, adopterades av Karl XIII under namnet Karl Johan.

Charlotta fick ett mycket gott intryck av honom och skriver att han ”ser bra ut, har ädel hållning, är artig, sträng men rättvis – i varje tum en prins”. Däremot är hon inte lika positiv till den nya kronprinsessan Desideria som hon avfärdar som oartig och taktlös.

Karl hade då redan fått ett slaganfall och i praktiken blev det Karl Johan som styrde landet. I februari 1818 avled Karl XIII och några månader därefter, den 20 juni 1818, dog Charlotta.

Ett halvår tidigare hade hon avslutat sina anteckningar och deponerat dem i en låst kista hos friherre Bonde. Där blev de liggande i nästan hundra år innan Karl Karlsson Bonde började översätta och ge ut dem, från 1902. Han gav ut tre delar omfattande åren 1775–92, och efter hans bortgång fortsattes arbetet av hans systerdotter Cecilia af Klercker. Den nionde och sista delen publicerades 1942.

De omfattande volymerna upptar närmare en hyllmeter och ger en spännande inblick i såväl hovets som Sveriges historia under mer än fyra decennier.

Ann-Louise Eringsmark Regnéll är journalist och fil mag i historia.

Gifte sig med kusinen

1759 Föds i Eutin som dotter till furstbiskopen av Lübeck, Fredrik August, och Ulrika Fredrika Wilhelmina av Hessen-Kassel.

1774 Gifter sig med sin kusin hertig Karl av Södermanland och flyttar till Sverige.

1789 Gustav III driver igenom Förenings- och säkerhetsakten, vilken ger kungen mer makt på adelns bekostnad. Charlotta och andra damer vid hovet visar öppet sitt ogillande av kungens handlingar.

1792 Gustav III mördas. Hertig Karl leder förmyndarregeringen tills Gustav IV Adolf blir myndig 1796.

1798 Får en son som dör endast en vecka gammal.

1809 Gustav IV Adolf avsätts vid en oblodig statsvälvning. Hertigen utses till Karl XIII och Charlotta blir drottning.

1810 Adopterar Jean Baptiste Bernadotte under namnet Karl Johan (som senare blir Karl XIV Johan).

1818 Avlider några månader efter sin make.

Publicerad i Populär Historia 1/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också