Konkurrens för svenskan vid hovet

Svaret på frågan beror lite på vad och vilka man inkluderar i begreppet hovet. Eftersom hovet utgör kungafamiljens uppvaktning blir hovets språk i hög grad också beroende av den kungliga familjens språkkunskaper.

Svenskans användning vid det svenska hovet kan sägas ha varit beroende av dels vilket språk som för tillfället ansetts vara det internationellt mest gångbara, dels från vilka länder medlemmarna av det svenska kungahuset kommit.

Det senare har gjort att det ofta talats flera olika språk, eller åtminstone två, vid det svenska hovet. Som exempel finns Gustav II Adolf (1594–1632) som skrev på tyska till sin mor änkedrottning Kristina, som ju kom från Holstein i norra Tyskland, men på svenska till sin mors hovfröken Ebba Brahe. Av detta bör man kunna dra slutsatsen att såväl tyska som svenska var gångbara också som talade språk.

Tyska under stormaktstiden

Tyskan var viktig under stormaktstiden av flera skäl: kontakterna var många, svenskar vistades långa tider i tysktalande områden och tysktalande personer gjorde karriärer i den växande stormakten.

Kungafamiljen fortsatte att vara tyskinfluerad. Drottning Hedvig Eleonora (1636–1715) – som i likhet med Gustav Adolfs mor ursprungligen kom från Tyskland – korresponderade nästan uteslutande på tyska. Svenska talades dock sannolikt mellan personer vid hovet vars modersmål var svenska när man inte behövde ta hänsyn till personer som inte behärskade svenska.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV VARJE VECKA!

När franskan alltmer började vinna inträde inom eliten och politiken kom den under stora delar av 1700-talet att bli ett dominerande språk vid hovet, trots att det då inte fanns några medlemmar av det svenska kungahuset med rötter i Frankrike.

Drottning Lovisa Ulrika (1720–82) kom från det franskinfluerade preussiska hovet där franskan ansågs överlägsen tyskan.

Gustav III stärkte svenskan

Även i Sverige kom franskan under en period att anses finare än det svenska språket. Samtidigt ska man komma ihåg att den kung som allra mest brukar förknippas med franska språket i Sverige – Gustav III (1746–92) – var en stark anhängare av det svenska språket.

Det är välkänt att han instiftade Svenska Akademien vars främsta uppgift just var att främja svenska språket och litteraturen.

Mindre ofta minns man att han också tog initiativ till att skapa en scen för teater framförd på det svenska språket – det som blev Kungliga Dramatiska Teatern. Eftersom teatern var en viktig mötesplats för samhällets elit, och inte minst för hovet, var detta ett tydligt sätt att ge svenskan en framträdande roll. Målet kan sägas ha varit att höja svenskan till franskans nivå.

Under 1800-talets första hälft kom franskan att fortsätta vara betydelsefull vid det svenska hovet, men nu inte som allmänt statusspråk utan av den enkla anledningen att Karl XIV Johan (1763–1844) och drottning Desideria inte talade svenska.

Detta innebar att det av naturliga skäl talades franska i deras närhet. Sonen Oscar skulle dock lära sig svenska så fort det gick efter att han som elvaåring kommit till Sverige, men kommunikationen med föräldrarna fortsatte på franska.

Gustav VI Adolf använde engelska

Mot bakgrund av den svenska kungafamiljens internationella karaktär vars ingifta medlemmar vanligen haft tyska eller engelska som modersmål, med släktkontakter runt om i Europa, har flerspråkigheten fortsatt.

Sigvard Bernadotte beskriver i sina memoarer hur han och hans syskon i början av 1900-talet talade engelska med sin mor. Deras far Gustav VI Adolf (1882–1973) talade av allt att döma engelska med båda sina hustrur och prinsessan Lilian föredrog att tala engelska vid de tillfällen hon intervjuades.

Svenska har alltså alltid förekommit vid hovet, men haft konkurrens av framförallt tyska, franska och engelska. I en mer formell mening har svenska varit det mest gångbara språket i hovets kommunikation alltsedan mitten av 1800-talet.

Publicerad i Populär Historia 11/2013