Taffeltäckare, marskalk och fatbursjungfru
Listan kan göras lång på titlar och ämbeten som har sina rötter långt tillbaka men som delvis fått helt nya innebörder i dag. Många av de allra äldsta har dock fått stryka på foten, som ryssedrängar, vintappare, bastukarlar och fågelfängare. Lakejerna har i demokratiseringens namn blivit hovvaktmästare och slottskaplanen har bytts ut mot en överhovpredikant.
Mattias Frihammar, historiker vid Stockholms universitet, som bland annat studerat hur kungliga kommunbesök går till, började intressera sig för kungahuset när han arbetade som museitekniker på slottet för några år sedan.
– Jag slogs av den strikta och i princip oinskränkta roll som kung Carl XVI Gustaf hade på slottet. Hur allt arbete kunde avstanna när kungen gick förbi, hur anställda bugade och diskret viskade ”Godmorgon, Ers Majestät”. Frågan som intresserar mig är hur det är möjligt med denna underdånighet och fascination för kungligheter i ett modernt och jämställt land som Sverige.
– Kungen som person behöver egentligen inte agera med så stora åthävor, konstaterar Mattias Frihammar, precis som i teaterns värld är det de medagerande som gör honom trovärdig.
Den som uppbär en av de tyngsta rollerna på hovets scen är riksmarskalken. För närvarande heter han Ingemar Eliasson, tidigare riksdagsman och statssekreterare samt statsråd i de borgerliga regeringarna 1976–82. Han har sitt skrivbord i ett litet vackert rum med gyllenlädertapeter och ett besöksrum med en magnifik kakelugn i centrum. Rummet har använts av hans föregångare på posten under de senaste tvåhundrafemtio åren. Det är, vid sidan om vedkällaren, det enda rum i slottet som aldrig bytt funktion. I kontakterna med hovet kallas han inte vid namn utan tituleras Riksmarskalken. Generellt sett duar man varandra inom organisationen; det var dåvarande riksmarskalken Gunnar Lagergren som 1976 införde dureformen inom hovet. Ingemar Eliasson kan hålla med om att kungahuset i sig utgör en anakronism i ett jämställt och modernt samhälle. Men eftersom Sverige är en konstitutionell monarki är det demokratiskt legitimt och har också ett starkt folkligt stöd, menar han.
– I de här lokalerna har avgörande skeenden i den svenska historien utspelat sig. Tillfrågad om mitt mål som riksmarskalk brukar jag hänvisa till en av mina företrädare: Bara jag klarar mig bättre än Axel von Fersen d y är jag nöjd. Skämt åsido, jag har, tillsammans med den övriga hovförvaltningen, fått uppdraget att förvalta detta unika kulturarv på bästa sätt, säger Ingemar Eliasson.
Han hade, efter tolv år som landshövding i Värmland, börjat förbereda sig inför pensionen när hans företrädare ringde och erbjöd honom ett jobb som det var svårt att tacka nej till. Ingemar Eliasson ser det som ett hedersuppdrag. Posten som riksmarskalk räknas som mycket prestigefull i det officiella Sverige och rankas som det fjärde finaste ämbetet efter kungens, statsministerns och talmannens.
Trots den traditionsrika miljön vill Ingemar Eliasson beskriva det svenska hovet i moderna termer. Organisationen är platt och kan liknas vid nästan vilken annan arbetsplats som helst, försäkrar han – man ska inte låta lura sig av de ålderdomliga titlarna och termerna. Sett så är hovet ett företag som de flesta andra, med kung Carl XVI Gustaf som arbetande styrelseordförande, riksmarskalken som verkställande direktör, hovmarskalken som marknadschef, och hovauditörerna som företagsjurister.
Totalt har de kungliga hovstaterna cirka tvåhundra anställda, vilket är en liten organisation, både om man jämför bakåt i tiden och med andra europeiska hov i dag. Drottningens hovstat består av sexton personer, till vilka hör bland andra tre hovdamer, hovkanslist och hovsekreterare. Drottningens hovstat handlägger också frågor som rör prins Carl Philip och prinsessan Madeleine. Även de kungliga hushållen ingår, på traditionellt vis, i drottningens domäner, med kockar och köksmästare samt åldfrun som ansvarar för de sex lokalvårdare som städar på Stockholms slott. Prinsessan Lilian, eller Hennes Kungliga Höghet Hertiginnan av Halland, som hon kallas i högtidliga sammanhang, har en egen hovstat som består av en enda person.
Tidigare Bernadotters hov var mer omfattande, delvis beroende på att man hade flera stora hovstater parallellt, för änkedrottningar, prinsar och prinsessor. Går man ännu längre tillbaka, till en förteckning över slottspersonalen år 1585, ser man att det självhushåll hovet då utgjorde bestod av 1 500 personer. I stormaktstidens Sverige blev det viktigt att ha ett furstligt och omfångsrikt hov som skulle imponera på omvärlden. Även Gustav III influerades av övriga Europa och försökte skapa ett hovliv som påminde om Versailles.
Vardagen för riksmarskalken bjuder på mindre fest och glamour än man kanske kan tro och handlar desto mer om budgetarbete, utvärderingar, uppföljningar, och möten. Varje vecka har Ingemar Eliasson sammanträde med kungen och håller också kontakt med regering och riksdag via sittningar med talmannen och statsministern. Vid festliga tillfällen tar han på en särskild kostym, sydd för framträdanden på slottets officiella scen och ärvd av föregångaren Birger Ekeberg, som var riksmarskalk när Ingemar Eliasson var barn.
Tidigare i historien har ett adligt namn närmast varit ett krav för tjänst inom hovförvaltningen, ett krav som dock upphörde 1936 när Axel Vennersten blev riksmarskalk.
På 1970-talet, vid Arbetsdomstolens inrättande, blev riksmarskalken arbetsgivare, eftersom kungen själv inte är åtalbar. I de flesta fall tillämpas kollektivavtal vid lönesättning. Som på andra arbetsplatser genomför man utvecklingssamtal med de anställda, chefsutvecklingsprogram och arbetsmiljöutbildning. Huvudparten av tjänsterna inom hovet anmäls till arbetsförmedlingen och söks på vanligt sätt, men till de högsta posterna handplockas kandidaterna, precis som för höga politiska uppdrag. Ett tiotal av de anställda har tjänstebostad i slottet.
Ingemar Eliasson tycker att det är viktigt att hovet arbetar så rationellt och modernt som möjligt, samtidigt som man håller fast vid de traditionella ceremonielen.
– Även ett modernt och jämställt land som Sverige behöver skådespel och festivitas, med hederstrupper, banketter och gamla titlar, menar Ingemar Eliasson.
Också Mattias Frihammar tycker att monarkin som institution bygger mycket av sin auktoritet på sin långa historia, samtidigt som det moderna samhället kräver ständig uppdatering. Det är en fortsatt delikat uppgift för hovet att balansera mellan tradition och förnyelse. Blir kungahuset för modernt och vardagligt riskerar det att mista sin kungliga glans och därmed sin auktoritet. Vissa av de gamla traditionerna lyfts upp för att förstärka bilden av monarkin som historiskt förankrad. På andra områden betonas modernitet och förnyelse. Carl XVI Gustafs valspråk är ”För Sverige – i tiden” och kungahuset vill gärna framstå som en modern del av det offentliga Sverige.
Kungliga hjälpredor
Många av hovets ålderdomliga titlar är svåra att förstå. Här förklaras några av dem.
Riksmarskalken är kungens närmaste man. Han ansvarar för hela hovets organisation, cirka tvåhundra anställda, inför kungen. Han sköter kontakter mellan statschefen och riksdag och regering. Riksmarskalken har inte sällan en ämbetsmannakarriär bakom sig. Förr var riksmarskalkarna ofta före detta höga jurister, men bland de senaste titelinnehavarna finns en före detta företagsledare, en professor och en före detta landshövding. Riksmarskalken handplockas för posten. Det är en tillsvidareanställning med pensionsålder på 70 år.
Hans Majestäts Konungens stab har till uppgift att stödja kungen när det gäller försvarsanknuten verksamhet, till exempel vid vissa ceremonier, samt att bistå med vakthavande adjutant som ständigt finns i kungens närhet. Staben tillhör försvarsmakten.
Hovmarskalken är kungens PR-chef som förbereder den kungliga familjens offentliga framträdanden och ansvarar för planering och genomförande av statsbesök.
H M Konungens hovförvaltning handhar kungens privata ekonomi och förvaltningen av hans byggnader.
Husgerådskammaren ansvarar för de kungliga slottens föremåls- och konstsamlingar som ska vårdas och visas.
Statsfru kallas chefen för drottningens hov-stat. Hon förbereder drottningens officiella och privata program. Drottningens hovstat sköter också frågor som rör prins Carl Philip och prin-sessan Madeleine. Till Drottningens hovstat hör också hovdamer, hovkanslist och hovsekreterare.
Överhovmästarinnan medverkar vid statsbesök och vid andra ceremonier.
Överhovpredikanten är ansvarig för verksamheten i Slottskyrkan.
Kungliga Majestäts orden har tillsyn över de kungliga svenska riddarordnarna: Serafimerorden och Nordstjärneorden.
Till det kungliga hushållet hör åldfrun, som ansvarar för lokalvårdarna, hovfurirer som ansvarar för hushållet på slottet, kammarjungfrur samt taffeltäckare, som ansvarar för dukningen vid kungliga banketter.
Fatbursjungfrun är ansvarig för tvätten och för linneförrådet.
Riksmarskalkar genom historien
Titeln riksmarskalk på högste styresmannen över kungens hov förekom i Sverige första gången 1607.
Göran Claesson Stiernsköld (1552–1611). Råkade illa ut i konflikten mellan Vasasönerna Karl och Sigismund om kungamakten, och satt fängslad i Polen under en period. Utnämndes till riksmarskalk 1607. Vid Karl IX:s kröning samma år bar han riksäpplet och följde sedan kungen på dennes eriksgata 1609.
Axel Gustafsson Banér (1594–1642). Blev riksstallmästare 1623, riksråd 1633 samt drottning Kristinas guvernör 1634. Banér var Gustav II Adolfs gunstling och kammarherre.
Magnus Gabriel De la Gardie (1622–86). Blev riksråd 1647 och generalguvernör över Livland 1649. Var riksmarskalk 1651–53. Till en början var han gunstling hos drottning Kristina men föll i onåd 1653.
Nicodemus Tessin den yngre (1654–1728). Riksmarskalk hos änkedrottningen Hedvig Eleonora. Vid sidan av marskalksämbetet var han en framstående arkitekt.
Axel von Fersen d y (1755–1810). Vid franska revolutionens utbrott var han Gustav III:s personlige agent vid franska hovet. »Vackre Fersen» sägs ha varit drottning Marie Antoinettes älskare och planlade det franska kungaparets misslyckade flyktförsök 1791. Han mördades i ett upplopp på rådhusgården i Stockholm 1810.
Gillis Bildt (1820–94). Riksmarskalk åt Oscar II. Farfars farfar åt Carl Bildt.
Axel Vennersten (1863–1948). Förste icke-adlige på posten.
Per Sköld (1922–). Jägmästare och ämbetsman. Son till det socialdemokratiska statsrådet Per Edvin Sköld.
Ingemar Eliasson (1939–). Tidigare statsråd samt riksdagsman för folkpartiet. Landshövding i Värmland 1990–2002. Utnämndes till riksmarskalk 2003.
