Stockholms slott – byggt för envåldshärskare

Den 21 juni 1697 sammanträdde Karl XII:s kortlivade förmyndarregering på Karlbergs slott och fattade ett av sina få minnesvärda beslut. Sex veckor tidigare hade Sveriges gamla kungaborg Tre kronor försvunnit i lågor men redan nu kunde rådet godkänna planritningarna för ett nytt slott.

Upphovsmannen Nicodemus Tessin d y:s raska arbete har hos eftervärlden lett till fantasifulla spekulationer om att han själv skulle ha anlagt branden. Även om påståendet saknar grund hade Tessin som arkitekt och yrkesman sannolikt länge lekt med tanken på en total ombyggnad av slottet och var därför väl förberedd då tillfället yppade sig.

Som erkännande av det påliggande värv som väntade honom med slottets uppförande fick Tessin tillsyn över nästan all konstnärlig verksamhet i riket och tilldelades den nya ämbetstiteln överintendent, närmast direkt kopierad efter Frankrikes surintendent des bâtiments du roi.

Slottets norra länga som byggts ny under 1690-talet hade klarat sig förhållandevis väl i branden. Den nyinredda slottskyrkan i längans nedre del försvann visserligen i lågorna, men yttermurarna och paradrummen som höll på att inredas på övre våningen var någorlunda intakta. En ny grund för övriga längor lades under åren 1698 och 1699.

Stora nordiska kriget kom emellan

Tessin hade ursprungligen trott sig kunna fullborda slottsbygget på sex år, men efter stora nordiska krigets utbrott började bygget gå allt mer på sparlåga för att 1709 i det närmaste avstanna helt. Då var borggården avröjd, östra längan hade nått två våningars höjd och de båda övriga en våning. Pålningsarbete hade även påbörjats för flyglarna mot Strömmen.

Även efter frederna saknades medel till fortsatt byggande. Visserligen lades materialförråd upp och en del sporadiska inredningsarbeten genomfördes, men rikets utblottade tillstånd hindrade alla storslagna projekt.

Omedelbart efter slottsbranden inkvarterades Karl XII och kungafamiljen i Wrangelska palatset på Riddarholmen, där Svea hovrätt i dag huserar. Det var ett av huvudstadens pampigaste privatpalats men för det kungliga hovets behov och representativa plikter var det i längden otillräckligt.

Sonen tog över när Tessin dog

I ett riksdagsmemorial från november 1726, då Fredrik I blivit kung, drev Tessin på för slottsbyggets återupptagande. Han framhöll ”i vad trängsel och eldfara det kungliga hovet nu bor, jämte vad eländig utsikt det är, särdeles utur Hans Kungl. Maj:ts egna rum”. I gengäld, fortsatte han, var det planerade slottet ”så fördelaktigt situerat – särdeles vad utsikten angår – som något slott i världen vara kan, i synnerhet när man betraktar vyerna åt Norrmalm och sjösidan”. Han bjöd även in ständerna att på ort och ställe beskåda det nyrustade spegelgalleriet i norra längans paradvåning.

Tessins framställan fick avsedd effekt och riksdagen beslutade att avsätta medel till slottets färdigställande. Bara halvtannat år därefter, i april 1728, avled Nicodemus Tessin vid sjuttiotre års ålder. Han efterträddes som överintendent av sonen Carl Gustaf.

Denne saknade emellertid faderns konstnärliga handlag och fick därför som medhjälpare och hovintendent arkitekten Carl Hårleman, just hemkommen från studieresor i Frankrike och Italien. Arbetsfördelningen dem emellan blev ungefär som mellan producenten och regissören vid en modern filminspelning: Tessin hade det övergripande ansvaret medan Hårleman stod för det konstnärliga hantverket.

Slott värdigt en enväldig monark

Att frihetstidens ständer ansåg det värt att bekosta bygget av ett kungapalats som i storlek, form och funktion var avpassat för en enväldig monark är inte så anmärkningsvärt som det i förstone kan tyckas.

Under 1600-talet hade den svenska stormakten förföljts av ett kulturellt mindervärdeskomplex som kronan försökt arbeta bort genom aktiva satsningar på konst och vetenskap. Länge hade Sverige befunnit sig i ett kulturellt bakvatten, men nu hade svenska adelsynglingar genom sina studieresor börjat ta med sig intryck och vanor från kontinenten.

Utländska konstnärer inkallades till riket, storslagna palatsbyggen inleddes och med göticismen fabricerades rentav en forntid som skulle få Sveriges historia att överglänsa de gamla kulturländernas. Det fanns en klar strävan att den politiska stormaktspositionen även skulle åtföljas av en kulturell.

Även om Nicodemus Tessin d y var den förste infödde konstnären av internationell rang var det inte förrän under frihetstiden som de kulturella satsningarna blev riktigt fruktbärande. Svenska konstnärer som Gustaf Lundberg, Alexander Roslin och Carl Gustaf Pilo inledde då framgångsrika karriärer i utlandet och vetenskapsmän som Carl von Linné, Pehr Wargentin och Torbern Bergman var ledande europeiska namn inom sina respektive discipliner.

Skulle visa Sveriges förmåga

De prestigeförhållanden som hade gällt under 1600-talet var desamma under efterföljande sekel. Men även om kultur och politik fortfarande var intimt förbundna kunde frihetstidens styrande elit inte använda offentliga medel för egna politiska och kulturella manifestationer. I stället fick rikets behov av representation kanaliseras genom kungafamiljen, nationens företrädare. De förhållandevis maktlösa kungarna innehade det ämbete som främst symboliserade riket och dess oberoende.

Därför var det också naturligt att de skulle ha en representativ ämbetsbostad som framvisade det främsta Sverige kunde uppvisa av konstnärlig skaparkraft. Just denna aspekt hade betonats av Nicodemus Tessin i det redan nämnda memorialet: ”Vad böra väl de främmande tänka om vår oförmåga? Eller vad bräsch lider icke hela nationens heder, att ej förmå fullborda ett redan så vida bragt verk.”

Slottsbygget blev konsthögskola

Slottsbygget kom även att fungera som ett slags konsthögskola där inhemska begåvningar kunde gå i lära hos utländska konstnärer och hantverkare. Kungliga Ritarakademien, ursprunget till dagens Konstakademi, grundades 1735 i direkt anslutning till slottsbygget och höll till i en av de färdiga salarna. Den franske målaren Guillaume Taraval ledde verksamheten tillsammans med Tessin och Hårleman.

Sammanlagt beräknas mer än två dussin franska och italienska konstnärer ha arbetat vid slottet från och med 1732 och ett par decennier framåt. Genom deras verksamhet kom slottsbygget att få djupgående betydelse för hela det svenska konstlivets utveckling. Spridningseffekten förstärktes av att överintendentsämbetet tilldelades ett stadigt växande ansvar för den offentliga byggnadsverksamheten. Den senaste franska smaken spreds därför, om än i förenklad form, från slottet i Stockholm och över hela riket.

Stockholms slott färdigbyggt 1795

Överintendenten var alltså den främste ledaren av bygget. Alla innehavare av ämbetet var stora och välkända namn inom 1700-talets kulturliv. Carl Gustaf Tessin efterträddes 1741 av Carl Hårleman. Efter dennes död 1753 följde de kända arkitekterna Carl Johan Cronstedt och Carl Fredrik Adelcrantz.

Vid den sistnämndes avgång 1795 var slottsbygget i det stora hela fullbordat. Då var även överintendentens smakdominans sedan en tid överspelad eftersom Gustav III gärna själv hade kommenderat den konstnärliga verksamheten.

Extraskatt till slottet i 75 år

Under frihetstiden övervakades byggkostnaderna av slottsbyggnadsdeputationen, som var ett särskilt riksdagsorgan. Den så kallade slottsbyggnadshjälpen var en extraskatt som ursprungligen skulle utgå under fyra år. I realiteten kom den dock att vara en fast post i statsbudgeten under trekvarts sekel.

Till varje riksdag fick överintendenten redogöra för arbetets fortskridande och äska nya anslag. Officiellt ansågs slottsbygget avslutat 1766, då slottsbyggnadsdeputationen avskaffades, men utgifterna för färdigställandet fortsatte länge än.

I inledningen av Gustav III:s regeringstid beräknades slottsbygget dittills ha kostat drygt tre och en halv miljon daler silvermynt. Det är svårt att göra en rättvisande jämförelse eftersom kostnadsläget förändrades under den långa byggtiden, men summan motsvarade ungefär en sjättedel av den årliga riksstaten i början av 1770-talet.

Kungafamiljen flyttade in 1754

Hösten 1754 kunde kungafamiljen äntligen flytta från residenset på Riddarholmen till det nya slottet. Byggnadsarbeten pågick fortfarande och endast omkring 150 av slottets drygt 450 rum var färdiginredda. Lovisa Ulrika kunde ändå nöjt rapportera till sin mor i Berlin, att ”våningarna är magnifika och möblerade i mycket god smak”.

Norra längans ursprungliga färgsättning hade varit ljust tegelröd med vitmålade sandstensdetaljer. Detta efterliknade den travertin- och tegelarkitektur som Tessin lärt sig uppskatta i Rom. Dryga halvseklet senare hade smaken och influenserna ändrats. Under 1700-talets andra hälft och en bit in på 1800-talet var slottsfasaden inklusive stenarbetet helt gulfärgad. Till färgsättning av putsen användes järnvitriol, en restprodukt vid kopparframställning som också gav en nyans erinrande om den franska sandstenen på modet.

Kungaparets egentliga bostadssvit låg i norra längans första våning, som nu kallas Bernadottevåningen. Kungen disponerade den västra och drottningen den östra delen. Bortom östra trappvalvet låg kronprins Gustavs svit och hans båda yngre bröder bebodde våningen ovanför.

Den blott ettåriga Sofia Albertina fick sina rum mot borggården i norra längans andra våning. Biblioteket och museirummen i norra Logårdsflygeln stod helt färdiga först på 1790-talet. Den andra, sydöstra flygeln var ursprungligen avsedd för en slottsteater, men fick ge rum åt slottsdirektionen, överintendentens kontor och bostadsrum för domestik och uppvaktning.

Slottskyrkan och Rikssalen

I södra längan låg Slottskyrkan och Rikssalen som varandras motstycken – slottets sakrala och världsliga paradrum. Därunder fanns ekonomiutrymmen och de kungliga köken.

I den stympade sydvästra flygeln mot Storkyrkan hade hovmarskalken och riksmarskalken sina tjänstebostäder.

Yttre borggårdens södra halvrunda flygel inhyste ursprungligen slottskansliet. I dess norra pendang huserade då som nu högvakten. På övervåningen fanns arrestrum som även fungerade som bysättningshäkte där fordringsägare kunde låta spärra in gäldenärer för obetalda skulder. Dess mest berömde gäst var Carl Michael Bellman, som satt inspärrad i tio veckor år 1794 och därunder författade sin levernesbeskrivning som han skämtsamt daterade från ”Kongl. Slottet”.

Vid kungafamiljens flyttning till slottet infördes en ny hovordning. Nu introducerades bland annat de publika spisningar, grand couvert, som framför allt brukar förknippas med Gustav III. De nya ceremonierna var i första hand Lovisa Ulrikas påfund och omfattades inte med samma entusiasm av kungen. Adolf Fredrik menade vid ett tillfälle att han själv som vanlig undersåte aldrig skulle gå ifrån sin egen soppa för att se en konung äta.

Första riksdagen i slottet 1755

Då slottet äntligen blivit kungaresidens påskyndades arbetet för att hela riksstyret skulle kunna samlas där. Det väsentligaste skulle vara klart till ständernas sammankomst år 1755. Den 13 oktober, dagen innan riksdagen skulle ta sin början, sammanträdde riksrådet för första gången i sina nya möteslokaler en trappa upp i slottets västra länga med utsikt över yttre borggården. De tre salarna användes av rådet fram till dess avskaffande 1789. I Justitiesalen (nuvarande Nordstjärnesalen) förvarades den famösa kungliga namnstämpeln bakom en dold lucka i väggen.

Rådets installering på slottet gav även upphov till ceremonitvister med kungen. Enligt den nya hovordningen hade riksrådens karosser tillträde till den annars slutna inre borggården. Blott någon månad efter inflyttningen hade trots detta två av riksrådens vagnar avvisats under samma dag. Tillbuden anmäldes dagen därpå i rådet som kallade gardesöversten till förhör och lät arrestera de ansvariga underbefälen.

Adolf Fredrik menade strax att ingen annan än han själv hade rätt att kommendera livgardet och vad som kunde synas vara en bagatell utvecklades till en kraftmätning mellan kungen och rådet. Den maktlöse kungen kunde omöjligt vinna en sådan tvist, men episoden spädde på kungaparets förbittring och Adolf Fredrik skulle flera gånger klaga över att han inte ens var herre i sitt eget hus.

Än mer tillspetsat blev det efter det rojalistiska kuppförsöket 1756, som slutade med att de sammansvurna avrättades och kungafamiljen hotades med avsättning. Minnet av denna förnedring förbittrade Lovisa Ulrika och hon överförde sina känslor till kronprins Gustav. Det blev därför en upprättelse för henne då han som ung kung genomförde sin statskupp i augusti 1772.

Riddarsalen och rådsrummen

Mellan rådets rumssvit och Rikssalen i södra längan låg Riddarsalen, där de kungliga ordenskapitlen avhölls. De ordinarie kapiteldagarna då nya riddare dubbades ägde rum på Fredrik I:s födelsedag den 28 april.

Mellan en linje av gardister gick kungen i procession över stora borggården och till Slottskyrkan där gudstjänst hölls. Ämbeten och pensioner som hörde samman med ordensväsendet fördelades sedan i Riddarsalen och ceremonierna avslutades med taffel i de angränsande rådsrummen.

I Riddarsalen låg även Gustav III på lit de parade. I den trängsel som uppstod då hans lik förevisades blev fyra personer ihjältrampade. Strax efter denna incident övertogs hela rumssviten av Högsta domstolen, som huserade där till slutet av 1940-talet.

Rikssalen var slottets största representationsrum och avsett för ständernas sammankomster.

De fyra ståndens normala riksdagsarbete försiggick i separata lokaler i staden men de högtidliga öppnings- och avslutningsceremonierna liksom gemensamma plenarsammanträden ägde rum i den stora Rikssalen. Då tog kungen i fulla regalier plats längst fram på drottning Kristinas silvertron. Stånden satt inbördes samlade med adeln längst fram och bönderna närmast utgången. Under frihetstiden tilläts inte kungen yttra sig, utan hans tal upplästes av kanslipresidenten, dåtidens premiärminister. Gustav III utvecklade dock flera gånger sin verbala förmåga i Rikssalen.

Salen användes även för större hovfester, till exempel den fackeldans som anordnades vid Gustav IV Adolfs biläger (sängledning) 1797.

Svenska Akademien flyttade in

Flera centrala ämbetsverk hade sina lokaler på slottet. Tidigt flyttades kammarrevisionen och kammararkivet dit, men viktigast bland myndigheterna var kanslikollegium, det kombinerade civil- och utrikesdepartement som från 1764 och fram till Gustav III:s död inhystes i nordvästra flygeln.

Till slottet överfördes också lärda institutioner som Kungliga biblioteket, Antikivitsarkivet och Vitterhetsakademien. Även Svenska Akademien fick sina första arbetsrum i biblioteksflygeln.

Det allt mer trångbodda Kungliga biblioteket låg kvar ända tills det fick sin nuvarande byggnad i Humlegården 1878.

Intressant är likaså den särställning som hovförsamlingen intagit. Ända från Karl XI:s tid har Slottskyrkan styrts av ett hovkonsistorium som utgjort ett eget domkapitel inom den tidigare statskyrkan.

Logården blev plats för ceremonier

Logården, slottets öppna trädgårdsparterr mot Strömmen, kom inte att planteras förrän på våren 1792, några månader efter mordet på Gustav III. En ursprungligen strikt men ganska enkel kvartersindelning ersattes redan efter några år av en anläggning i den friare engelska stilen.

Ståndspersoner kunde erhålla polletter som gav dem inträde för promenader bland dess gångar och buskage. Redan under Gustav III hade den grusade planen emellertid använts för olika ceremonier. Bland annat byggdes där upp läktare för ständernas hyllning i samband med kungens kröning. Gustav och hertig Karl brukade också använda den öppna ytan för att öva ringränning inför de stora karusellspelen på Ekolsund och Drottningholm.

Slottet var alltså mycket mer än bara bostad åt kungafamiljen. Det var daglig arbetsplats för hundratals människor och inhyste många funktioner. Även stadens befolkning använde slottet. I båda slottsvalven fanns pumpar som försåg invånarna med dricksvatten.

Från slutet av frihetstiden hölls årlig julaftonsmarknad på borggården. Gustav III höll också regelbundet så kallad supplikantcour på slottet, då enskilda undersåtar tilläts frambära sina föreställningar direkt till majestätet.

Statskupper på slottet

Många dramatiska händelser har ägt rum innanför slottets murar. Mest laddade var kanske de båda statskupper som inledde och avslutade den gustavianska tiden. 1772 ledde revolutionen till att kungen återtog det politiska initiativet och 1809 till att monarken avsattes och landsförvisades.

Kuppmakarna mot Gustav IV Adolf försökte bemäktiga sig hans person i kungens lilla sängkammare, som låg på slottets andra våning innanför drabantsalarna mot representationsvåningen. Kungen lyckades dock förvilla sina väktare och flydde beväpnad med en värja genom en lönndörr. I vindeltrapporna upp mot slottsvinden lyckades han skaka av sig förföljarna men slutligen nedkommen på borggården gensköts han och infångades innan han hunnit varsko den lojala vaktstyrkan på Lejonbacken. Skrikande fördes kungen tillbaka till sin våning där han utmattad gav spelet förlorat.

I december landsförvisades Gustav Adolf och då hade en ny regeringsform redan antagits.

Symboliskt nog upphörde också slottsbyggnadshjälpen 1809 som särskild skatt och inom några år satt en ny dynasti på Sveriges tron. Bernadotterna intog en färdigställd kungaborg som det för deras vidkommande gällde att förvalta och förnya.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2004