Enkel biljett till 1700-talet

– Här i Rosersbergs slottspark lät hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte anlägga en berså. Hit drog hon sig då och då tillbaks från de formella plikterna för att läsa och författa brev till väninnorna, främst bästisen grevinnan Sophie von Fersen.

Det berättar historikern My Hellsing för Populär Historias utsände medan hon guidar runt på Rosersbergs slott i Sigtuna kommun. 2013 disputerade hon med en avhandling som belyser prinsessans roller och agerande vid Gustaf III:s hov fram till mordet på kungen 1792, och under våren 2015 gav hon ut boken Hedvig Elisabeth Charlotte – Hertiginna vid det gustavianska hovet.

I biografin har hon använt källor som på ett nytt sätt belyser nätverk, allianser och vänskapsband mellan en grupp kvinnor i hovkretsarna med hertiginnan som naturligt centrum och Sophie von Fersen som hennes »sidekick«.

Blev bekant med grevinnan von Fersen

Hertiginnan – som vi här kallar Charlotte (i olika sammanhang har hon benämnts omväxlande Charlotte, Charlotta eller med hela sitt officiella namn Hedvig Elisabeth Charlotta) – och grevinnan von Fersen hade träffats sommaren 1774.

Sophies mor ingick nämligen i Charlottes uppvaktning under hennes resa från hemstaden Eutin i nuvarande Tyskland till Stockholm för giftermålet med hertig Karl (den blivande Karl XIII), Gustav III:s bror. Sophie hade tjatat på sin mor om att få följa med på resan och till slut fick hon sin vilja fram.

Mötet mellan de två unga kvinnorna visade sig bli mycket lyckosamt. Den 15-åriga hertiginnan och den tre år äldre grevinnan fann varandra omedelbart i något man skulle kunna kalla en kärleksrelation på väninnebasis.

De skulle därefter vara bästa vänner i ett kvarts sekel, och det var till Sophie hertiginnan skrev de månadsbrev som är grunden för hennes berömda dagbok.

Möten i slottsbersån

Åter till bersån i parken, strax intill Rosersbergs slottsbyggnad. Hertiginnan tilldelade bersån en annan viktig funktion under kort tid, nämligen som vänskapstempel. I närheten av bersån stod ett träd där hon ristade in sitt namn i barken tillsammans med namnen på Sophie von Fersen (naturligtvis), Jeanna von Lantingshausen och Camille du Bois de la Motte, dotter till den franske ambassadören.

– Denna lilla vänskapsorden kan man betrakta som en del i Charlottes intresse för ordens-väsendet, ett intresse hon delade med maken hertig Karl som ledde den svenska grenen av Frimurarorden. I hertiginnans loge figurerade kvinnor med position och inflytande i hovkretsarna. Såväl kvinnorna som deras män spelade en framträdande roll i den politiska oppositionen mot Gustav III. Mer om detta strax, säger My Hellsing.

Charlottes sekretär finns kvar

Vi lämnar parken och vandrar mot den vita, imposanta slottsbyggnaden. I första våningens västra del hade Charlotte sitt skrivrum. Vi stannar till vid sekretären där hon författade hundratals sidor i dagboken, många brev och smärre meddelanden, så kallade biljetter.

My Hellsing har flitigt använt sig av detta källmaterial. Breven är en viktig källa för att förstå hertiginnans relationer, värderingar och vardagslivet vid hovet. I linje med samtidens brevkonventioner undvek hon politiskt känslig information och personliga angelägenheter.

Informationsbärande papperslappar

Hellsings djupdykning i hertiginnans biljetter, de flesta ställda till Sophie von Fersen och Jeanna von Lantingshausen, har varit särskilt avgörande för ny kunskap om både henne och det kvinnliga nätverket. Dessa papperslappar finns i mindre utsträckning bevarade i arkiven.

De är som regel odaterade och överlämnades direkt till mottagaren av en vän eller tjänare. Biljetterna användes för att stämma möte och inte för att kommunicera längre budskap.

– Men även i sin mest banala form berättar de om hovets vardag och »det lilla« sociala livet. Hertiginnan och Sophie verkar ha skickat biljetter till varandra dagligen för att träffas i Kungsträdgården, för en ridtur eller promenad, bjuda in till kvällens umgänge eller låna kläder och böcker. Ungefär som dagens täta sms-flöde mellan vänner, säger My Hellsing.

Charlottes biljetter till Sophie von Fersen finns i flera Fersenska familjearkiv, såväl på Landsarkivet i Vadstena som på Riksarkivet. Biljetterna har för ovanlighetens skull bundits samman i kronologisk ordning vilket har gjort det möjligt för My Hellsing att tidsbestämma innehållet och foga in det i ett större sammanhang.

Förbisedda biljetter

I andra brevsamlingar av värde för My Hellsings forskning har hon mött ett mer ostrukturerat sätt att bevara biljetterna, med åtföljande dateringssvårigheter. De små biljetterna förvarades lättast i ett kuvert för att inte komma bort i arkivvolymerna.

Men detta tyder även på att materialet inte fanns med i det som arkivbildaren ville visa upp för eftervärlden. Det spontana sättet att förvara biljetterna antyder också att de hade affektionsvärde för mottagaren, men att denne genom att avstå från registrering inte har velat underlätta för eftervärlden att tolka innehåll och betydelse.

– Hertiginnans biljetter har sannolikt förbisetts av tidigare forskning därför att de betraktats som ovidkommande spillror ur enskilda kvinnors liv, vilka inte kunde innehålla några ledtrådar till »Den Stora Historien« – till skillnad från hennes dagbok.

Hertiginnans roller belyses

Genom att använda både »mindre« källor som brev, biljetter och kassaböcker, och den »stora« källan, dagboken, och kombinera detta material med ett biografiskt perspektiv på de olika nätverken inom och utanför hovkretsarna belyser My Hellsing hertiginnans olika roller i det politiska livet, och hur skickligt hon hanterade dem.

Charlotte var överhuvud för en hovstat där hon kunde påverka sammansättningen av såväl den aristokratiska uppvaktningen som betjäningen. I prinsessrollen stärkte hon monarkins legitimitet genom att visa sig och vara tillgänglig och generös mot folket.

Centralpunkt i de fina salongerna

Hon var också en frontfigur i societetslivet där hon genom att delta eller inte delta i mottagningar, bjudningar och baler skänkte betydelse åt evenemangen respektive spelade ner dem.

– Inom äktenskapet drog hon nytta av sin makes, hertig Karl, relationer för att agera politiskt med honom som bulvan. Hertiginnans nära kontakter med den framstående familjen von Fersen öppnade för viktiga politiska kontakter utanför kungafamiljen. En annan betydelsefull roll var som väninna i en sammansvetsad grupp av kvinnor vid hovet, vilka tillsammans visade sitt missnöje med Gustav III:s maktutövning, berättar My Hellsing.

i kraft av sin ställning fick Charlotte god inblick i samtidens politiska spel. Hennes agerande inom politiken legitimerade eller utmanade befintliga maktstrukturer vid hovet.

Ansträngda lojalitetsband

Inom hovet och kungafamiljen verkade hon vanligtvis inom de förväntade ramarna. Men vänskapen med den mäktiga oppositionella familjen von Fersen och deras krets var ibland påfrestande för lojalitetsbanden med den egna familjen.

– I min forskning visar jag att en kvinna under 1700-talet kunde spela en självständigare roll än vad som tidigare har hävdats, säger My Hellsing. Charlotte disponerade ett eget våningsplan på Kungliga slottet, där hon kunde gå ut och in och ta emot besök utan att hennes make behövde veta om det. Betydelsefullt för hennes självständighet var det relativa ekonomiska oberoendet av maken – från kungen fick hon kvartalsvis en summa pengar från statskassan.

Gifta kvinnor med viktiga positioner vid hovet hade högt anseende och stor frihet inom de flesta områden. Men det var alltid deras föräldrars, makars och barns önskningar och välbefinnande som skulle prioriteras framför umgänget med väninnorna.

Familjens välvilja var avgörande. Charlotte beklagade sig när hennes väninnor inte hittade något tillfälle att hälsa på henne, eller fick avstyra besök med kort varsel.

– Hon letade själv luckor i almanackan och utnyttjade de tillfällen då kungen och hertigen var bortresta för att då hälsa på sina väninnor. Om detta manövrerande skrev hon i brev till Jeanna von Lantingshausen och Sophie von Fersen under sommaren 1784. Hertiginnan uttryckte ibland också förbittring över att hennes korrespondens övervakades av maken Karl, berättar My Hellsing.

Sophie von Fersen bästa väninnan

Lycka kände Charlotte då hon satt ensam vid sekretären i sitt skrivkabinett och hade bästa väninnan, som hon kallade sin syster, i åtanke:

Då går tiden så fort att jag inte vet vart den tar vägen. Sedan du åkte har jag knappast umgåtts med någon. Jag har varit en gång på prinsessans [svägerskan Sophia Albertina] supé, där jag hade så långtråkigt. Det var givet eftersom jag längtade efter min syster, min Sophie. De andra kvällarna har jag som idag uppehållit mig i mitt kabinett för att skriva.

Så skrev hon till Sophie von Fersen vid ett tillfälle 1784 då grevinnan var bortrest från huvudstaden. Men den nya väninnan, fransyskan Camille du Bois de la Motte, fyllde i någon mån upp tomrummet efter Sophie.

Camille hade anlänt till Stockholm sommaren 1783 tillsammans med sin far. De bosatte sig med familjen von Fersens hjälp alldeles intill Fersenska palatset på Blasieholmen. Sophie och Camille började snart umgås och det dröjde inte länge förrän Camille också lärde känna Charlotte.

Komplicerad vänskap

Men vänskapen mellan en utländsk ambassadörs dotter och en hertiginna var inte okomplicerad. I flera brev anar man skepsis från Charlottes sida gentemot Camilles närmanden.

– Hertiginnan skrev till Sophie att hon visserligen tyckte bra om Camille men, jag citerar, »jag tror aldrig att vårt umgänge kommer att bli så förtroligt som en öm vänskap kräver. Med hänsyn till att hon är utlänning och till de förbindelser hon kan ha, talar jag inte om allt för henne.« Från hovets sida kritiserades den nära vänskapen med fransyskan, vilket inte var helt obefogat. Mycket information om det utrikespolitiska läget tycks nämligen ha passerat genom väninnorna, menar My Hellsing.

Charlottes position i maktens närhet gav henne en självklar auktoritet i väninnekretsen. De var beroende av hennes välvilja för att kunna gynna sina familjemedlemmars ställning. Hennes brev och biljetter avslöjar att hon var väl medveten om detta och gärna åberopade sitt överläge när hon ville att väninnorna skulle göra något särskilt för henne.

Vad som vid första anblicken verkar vara ett oskyldigt umgänge kvinnor emellan var i själva verket avgörande för deras relation.

Hovdamerna höll varandra om ryggen

– Väninnorna var hertiginnans självklara partner som strävade efter samma politiska mål, höll varandra om ryggen och bistod varandras släktingar, säger My Hellsing. Charlotte stöttade lojalt familjen von Fersen som hade kommit på kant med Gustav III under den här perioden, och agerade tillsammans med sina väninnor genom att bojkotta hovets sällskapsliv.

Charlotte trotsade också kungens förbud att träffa väninnan Jeanna von Lantingshausen som han förvisat från hovet. Skälet till förvisningen var att Jeanna efter förenings- och säkerhetsaktens införande 1789 uppviglade societetens kvinnor mot hovet.

Forskningen fortsätter

My Hellsings forskning kring Hedvig Elisabeth Charlotte och den år 2015 utgivna boken gör halt vid mordet på hennes svåger, Gustav III, 1792. En fortsättning av biografin planeras, eftersom tiden som följer är nog så intressant.

Kring sekelskiftet 1800 skar det sig mellan hertiginnan och Sophie von Fersen, och de riktade månadsbreven ersattes med en sedvanlig dagbok. Sophie tog sig ur väninnerelationen under förespegling att hon behövdes i den ogifte brodern Axel von Fersens hushåll.

– Vad som kanske var mer problematiskt i sammanhanget var att hertiginnan och Axel von Fersen hade en kärleksaffär. Men inte nog med det, hon var också älskarinna till brodern Fabian von Fersen. Detta triangeldrama blev kanske för mycket för Sophie. Så småningom ska jag berätta mer om detta, säger My Hellsing när vi skiljs åt på trappan till Rosersbergs slott.

Thorsten Sandberg är frilansjournalist.