Hur bra var Karl XII som fältherre?

När Karl XII satte den svenska kronan på sitt huvud år 1697 blev han kung i en stormakt, men när han dog år 1718 var han härskare över en ruin. Ena halvan av landet var ockuperat av fienden, den andra var krigstrött, fattigt och förtryckt. Samtidigt radade kungen under stora nordiska krigets gång upp glänsande segrar på slagfältet, slag som ännu försvarar sin plats i det allmänna historiemedvetandet, och vars namn än idag pryder svenska regementens fanor.
När historikerna har försökt att summera Karl XII:s krigargärning har vissa fokuserat på det stora nederlaget, andra på de små segrarna. De har därför inte kommit till samma resultat. En lång rad historiker, från kungens samtida Voltaire och fram till vår tids Bengt Liljegren, har varit mer eller mindre kritiska till honom. Hans styre präglades enligt dem av usla beslut, han var med August Strindbergs ord "Sveriges förstörare".
Men på 1890-talet växte det fram en motbild. Nationalistiskt sinnade historiker påhejade av en klick amatörhistoriker på generalstaben upptäckte att kungen i själva verket hade varit ett militärt geni, "den verklige strategen, fältherren av Guds nåde", som en av dem skrev. Att stormakten föll var inte hans fel. Denna bild av honom har torgförts in i vår tid, till exempel av Herman Lindqvist.
Så hur var det egentligen med Karl XII och hans fältherrekonst? Låt oss följa kungens krigiska fotspår och se vart de leder oss.

Stora nordiska kriget inleddes på kvällen den 11 februari år 1700 när en sachsisk truppstyrka utan föregående krigsförklaring gick över gränsen till det svenska Livland. Invasionen var resultatet av en allians som hade vuxit fram under föregående år, varunder kurfurste August den starke av Sachsen – tillika kung av Polen – kung Fredrik IV av Danmark och tsar Peter av Ryssland ingick en trippelallians med udden riktad mot Sverige.
August ville erövra Livland, Fredrik ville lägga under sig Sveriges allierade Holstein-Gottorp och ta tillbaka Skånelandskapen, och Peter ville få en isfri hamn vid Östersjön. Och konjunkturerna för att slita åt sig varsin bit av den svenska stormakten såg lovande ut – landet var försvagat av missväxt, och dess diktator var en oprövad tonåring.
Planen var att överraska Sverige med en sachsisk invasion, följd av en dansk, och slutligen en rysk. Sverige skulle ställas inför ett trefrontskrig, var det tänkt.
Men Sverige var ingen munsbit. Riket var dubbelt så stort som idag. Folkmängden uppgick till 2,5 miljoner, varav nästan hälften hade andra modersmål än svenska. Landet var väl rustat för krig, tack vare Karl XI:s outtröttliga arbete under den långa freden som började 1679 – krigskassan var tillfredsställande och krigsmakten, inte minst armén, var stark.

De svenska soldaterna var väldrillade och därför rörliga och snabba i strid, och de leddes av skickliga och aggressiva officerare. Under krigets första hälft besegrade de regelmässigt fiendestyrkor som var två eller tre gånger större.
Men makten i riket låg i en enda persons hand, och när diktaturer går i krig blir envåldshärskarens personlighet och kompetens viktig för utgången. Och Sveriges diktator var gudfruktig, egensinnig och ovillig till att kompromissa.
En fransk diplomat sade en gång om honom: "Det räcker […] med att man föreslår honom en sak för att få honom att göra motsatsen." En annan menade att "han tror sig vara en Guds fiskal på jorden, sänd att bestraffa all trolöshet".
I början av mars år 1700 fick Karl XII bud om den sachsiska invasionen av Livland, och i mitten av mars om att danska styrkor hade fallit in i Holstein-Gottorp. Ställd inför två kriser valde Karl XII att hantera den södra först. Genom att slå Danmark, som hade en stark flotta, ur brädet kunde Sverige trygga sin kontroll över Östersjön och sedan ostört ta sig an sachsarna i Livland.
Den 13 april 1700 lämnade kungen Stockholm, sin huvudstad som han aldrig mer skulle sätta sin fot i.
Medan Sverige mobiliserade rådde militärt dödläge på den holsteinska krigsskådeplatsen. Danmarks huvudarmé stod mot en jämnstark styrka av svenska soldater stödda av tyska och nederländska trupper, vilka enligt traktat var förpliktigade att skydda Holstein-Gottorp.
Det blev sommar. En svensk-engelsk-nederländsk flotta behärskade haven och den 25 juli kunde svenska förband under Karl XII stiga iland vid Humlebæk norr om Köpenhamn. Själland var nästan blottat på danska trupper – landet var schackmatt. Den 8 augusti slöt den danske kungen Fredrik IV fred och drog sig ur trippelalliansen.

Den 20 augusti förklarade Ryssland krig mot Sverige, som därmed ställdes inför en dubbel kris på sin östra flank med en sachsisk belägring av Riga och en rysk belägring av Narva, bägge fästningar av stor strategisk vikt.
När den svenska huvudarmén skeppades över till Pärnu i början av oktober hade August emellertid hävt belägringen av Riga och låtit sina trupper gå i vinterkvarter. Det var krigisk kutym att inte föra krig mitt i vintern. Sådana konventioner struntade dock Karl XII i. Trots att den ryska armén var mer än tre gånger så stark som den svenska och skyddades av fältbefästningar, och trots att hans rådgivare avrådde honom, befallde han ett anfall.
Den 20 november bröt den väldrillade karolinska armén igenom de ryska linjerna vid Narva, skyddad av ett plötsligt snöglopp. I kaoset brakade den enda ryska bron över Narvafloden samman, och de ryska soldater som inte stupade i strid eller drunknade var därmed förhindrade att fly. För dem återstod bara att kapitulera. Det var en stor seger, och Karl XII:s namn flög över Europa.
Men August och Peter var långt ifrån knäckta. De lade upp planer för ett nytt angrepp mot Riga med rysk-sachsiska stridskrafter, som samlades i stadens närhet, söder om floden Düna. Karl XII förekom dem dock. Det faktum att han måste genomföra en av de svåraste av alla militära operationer, en flodövergång, avskräckte honom inte.
Den 8 juli 1701 skeppades en svensk styrka över floden. Sachsarna blev tagna på sängen, deras motattacker parerades skickligt, och efter tre timmar gav de upp. Sachsarna retirerade på sitt håll, ryssarna på sitt. Karl XII lät ockupera den polska vasallstaten Kurland.

Stora nordiska krigets inledande fas var över. Danmark var ute ur leken, och inte en enda sachsare eller ryss fanns kvar på svensk mark. Detta var i inte ringa mån Karl XII:s förtjänst – det strategiska beslutet att slå ut Danmark först var hans, så även det operationella beslutet att häva belägringen av Narva.
Landstigningen vid Humlebæk liksom Dünaövergången hade dock planerats av generalkvartermästare Carl Magnus Stuart, och segern vid Narva vanns enligt Magnus Stenbock av Karls "ferma och oryggliga resolution" samt generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiölds "mogna dispositioner". Den unge kungen uppvisade under dessa strider stort mod och beslutsamhet.
Karl XII stod nu vid ett vägskäl: försöka få fred, eller fortsätta kriget? August skickade en fredspropå, men Karl litade inte på honom, och inte heller på diplomatin – de kommande åren skulle den svenska kungen vifta bort ett antal fredstrevare från August och Peter. Karl ville avsätta August från den polska tronen och tvinga honom till fred. Det skulle ge honom ryggen fri inför ett avgörande mot det för tillfället tandlösa Ryssland.
Resonemanget var militärt klokt, men det fanns ett aber: Polen. August förde krig mot Sverige som kurfurste av Sachsen, inte som kung av Polen. Kungariket deltog inte i kriget, men var den sachsiska arméns operationsbas. För att nå sina mål måste Karl gå in i Polen. Den polska armén var föråldrad, men landet var väldigt, och befolkningen stor.
Hans egen farfar Karl X Gustavs försök att roffa åt sig Polens kust på 1650-talet drog in Sverige i ett fem år långt krig som slutade i utmattningens tecken. Polens kyrklige ledare Michał Stefan Radziejowski varnade Karl för en invasion, Karls rådgivare avrådde honom från en sådan. Men han lyssnade inte, diplomati ville han inte ha, han var de radikala lösningarnas man, han ville ha krig.
Så i mars 1702 började Karls krig i Polen på allvar. De första månaderna gick strålande. Warszawa föll utan strid. Den 9 juli ledde Karl för första gången personligen sina karoliner i ett riktigt fältslag vid Kliszów. Augusts polsk-sachsiska armé var dubbelt så stark, men det spelade ingen roll – den utmärkta svenska armén gick segrande ur bataljen.

Men ett slag avgjorde sällan ett krig under 1700-talet, och August var långtifrån knäckt. Kriget rasade vidare. Den svenska armén drog fram genom Polen, som förhärjades från norr till söder, från öster till väster. Åren gick och fälttåg, slag, belägringar och skärmytslingar följde på varandra, där vapen korsades med den sachsiska armén, med den polska kronarmén, med ryska hjälptrupper.
Med tiden slöt alltfler polska stormän upp på den svenska sidan, och till slut fick Karl den polska riksdagen att avsätta August till förmån för en viss Stanisław Leszczyński, som blev hans lydkung. Men kriget, det fortsatte.
Avgörandet kom först under 1706. De allierades arméer var numerärt överlägsna och hotade att ringa in den svenska armén. Det räckte inte. Med en överraskande offensiv kunde Karl XII svälta ut en rysk armé vid Grodno, varvid omkring 17 000 ryssar dukade under av umbäranden.
I andra änden av Polen lyckades Rehnskiöld förinta en sachsisk armé vid Fraustadt. Därmed var August och Sachsen besegrade. I augusti föll karolinerna in i det närmast försvarslösa landet. Fred slöts i Altranstädt. August kapitulerade och avsade sig sin polska krona.
Därmed var Karls stora polska fälttåg över, och han stod på höjden av sin bana – han var nu en europeisk celebritet. Men en del av dem som träffade honom under tiden i Sachsen var inte imponerade. En svensk student beskrev honom som "singulier och obegriplig", medan en brittisk diplomat såg kungen som "mycket nyckfull och halsstarrig". Karl beskrevs också som smutsig och ovårdad.
Ett smolk i Karls bägare var, eller borde ha varit, att Sverige betalade ett högt pris på andra fronter under åren som han kuskade runt i Polen. Kungen organiserade aldrig något effektivt försvar av Östersjöprovinserna. Inte heller räckte rikets resurser till för att både försvara Baltikum och anfalla i Polen. Under det polska fälttåget föll stora delar av Baltikum och Ingermanland bit för bit i ryska händer, allt medan tsar Peter modernisade och stärkte sin krigsmakt.

Den 16 augusti 1707 bröt den svenska huvudarmén upp från Sachsen, och gick österut – mot Ryssland. Karl kunde ha valt att styra kosan mot Livland för att återta de ryskockuperade områdena. I stället valde han att gå mot ryska förband i östra Polen.
Några större strider blev det nu inte innan den svenska armén måste gå i vinterkvarter. Fram till sommaren 1708 förstärktes hären till att omfatta nästan 40 000 man. Med den tänkte Karl att gå mot Moskva för att tvinga fram en avgörande batalj mot den ryska huvudarmén. Ytterligare 11 000 man och stora förråd under general Adam Ludwig Lewenhaupt skulle ansluta från Livland, och i upplägget ingick också understöd av en kosackarmé ledd av hetmanen Ivan Mazepa, samt en polsk armé under Stanisław.
Planen byggde alltså på att fyra härar skulle lyckas samverka över en enorm krigsskådeplats. Det var en väldig chansning. Några av Karl XII:s närmaste varnade honom. Han lyssnade inte, beslutet var att gå mot Moskva. Missmod grep omkring sig bland hans rådgivare. Hans statssekreterare skrev i ett brev:
"Kungen spänner bågen så högt uti allting, så att man fruktar att allt på en gång brister. Här hjälper inga föreställningar mer!"
Tsar Peter smidde också planer. Han tänkte undvika att möta den utmärkta karolinska armén i större slag. Istället tänkte han försvaga den genom att förvandla trakterna som motståndarna måste rycka fram igenom till ödemark. Brist på föda samt ständiga småstrider skulle gröpa ur fiendens numerär och stridsvärde, tänkte man sig från ryskt håll.

Fälttåget där dessa planer ställdes mot varandra började i juni 1708. Den första stora drabbningen kom att äga rum vid byn Holowczyn i dagens Vitryssland. En stor rysk här var nedgrävd bakom floden Vabitj. Någon större strid ville ryssarna inte ha, men det var vad de fick. Karl XII gick till anfall genom en sankmark som ryssarna trodde var ogenomtränglig och rullade upp den över­raskade ryska armén. Kungen räknade själv slaget som sin finaste seger. Det var också hans sista stora seger.
I mitten av september stod det klart för Karl XII att det inte gick att rycka vidare österut genom de områden som de ryska trupperna hade förött – det fanns inget att äta för folk och fä. Han kunde gå tillbaka till Polen, han kunde gå norrut mot Lewenhaupts kår, till och med hela vägen till Livland. Istället bar det av söderut mot Ukraina, i jakt på underhåll.
Sedan följde olyckorna slag i slag. Tsaren besegrade Lewenhaupts isolerade kår. Mazepa kunde bara skrapa ihop några tusen man. Stanisław satt fast i inbördesstrider i Polen. Vintern blev den värsta i mannaminne. Tusentals dukade under. Sommaren kom, och för att tvinga fram en huvuddrabbning lät Karl XII belägra den lilla staden Poltava (i dagens Ukraina). Och nu nappade tsar Peter.
Den ödesdigra dagen den 28 juni 1709 drabbade de två sidornas huvudarméer samman. Karl var sårad, Rehnskiöld ledde armén. Ryssarna var för många, deras trupper var krigsvana nu, allt gick galet för karolinerna, och nederlaget blev förkrossande. Ett par dagar senare kapitulerade resterna av armén vid Perevolotjna. Kungen och en spillra av armén flydde in i Osmanska riket.
Karl XII:s stora ryska fälttåg var över. Det kostade Sverige svindlande 50 000 man, krigsmaktens kärna. Han glänste till vid Holowczyn och andra strider, men den svenske kungens stora plan slutade i katastrof.

Det svenska nederlaget ekade över Europa. Innan 1709 var till ända förklarade först August och sedan Fredrik Sverige krig – trippelalliansen återuppstod. Det svenska väldet i Polen föll ihop. Peter kunde ockupera hela Livland och Estland.
Magnus Stenbock räddade förvisso Skåne från dansk ockupation med slaget vid Helsingborg (1710). Men när Karl XII beordrade Stenbocks armé över Östersjön för att upprätta det svenska väldet i Polen, slutade det med kapitulation vid Tönningen (1713) – fienderna var för många.
Åren därefter föll de flesta tyska besittningarna liksom nästan hela Finland i fiendehand. Sverige var nere för räkning, hajarna luktade blod, och år 1715 förklarade först kung Fredrik Vilhelm I av Preussen krig, sedan Georg I, kurfurste av Hannover.

Och Karl XII? Han blev kvar i Osmanska riket i fem år, det märkligaste kapitlet i en märklig mans liv. Hans tidigare ointresse för diplomati ersattes nu av ett stort dito. Detta för att förmå sultan Ahmed III att förklara krig mot Ryssland. Och det blev tre korta rysk-osmanska krig, vilka dock inte förbättrade Sveriges krigsläge på något konkret sätt.
Först i september 1714 styrde Karl kosan hemåt. Efter en lång resa kunde han knacka på portarna till Stralsund en novembernatt. Han beslöt sig för att stanna där för att försöka bättra på sin krigslycka. Men han fann den inte. En stor dansk-preussisk-sachsisk armé tog staden under belägring. För att sluta en järnring kring den steg man i land på ön Rügen, strax intill Stralsund.
Karl XII fattade det militärt förbluffande beslutet att anfalla land stigningsstyrkan på 15 000 man med drygt 3 000 egna. Tiden när karolinerna segrade med sådana odds var förbi. Slaget vid Stresow (på Rügen) blev kungens första nederlag på slagfältet. Karl flydde därifrån till Sverige den 12 december 1715. Dagen därpå föll staden Stralsund.
Kungen var tillbaka i Sverige, där han prompt kastade sig in i ett illa förberett fälttåg mot Norge, med oklara strategiska syften. Invasionen inleddes i februari 1716, men måste ges upp till sommaren: styrkorna var för svaga och underhållet för bristfälligt. Under 1717 och 1718 började Karl till slut föra fredsförhandlingar, till synes mest för att vinna tid för ett nytt fälttåg mot Norge. Det genomfördes med logistiskt nytänkande och organisatorisk briljans från Karl XII:s sida. Men allt fick som vi vet ett abrupt slut med kungens död den 30 november 1718.

Hur bra var då Karl XII som fältherre? Som taktiker, som ledare på slagfältet, uppvisade han en stor skicklighet. Han var fysiskt modig, snabbtänkt, begåvad med en suverän blick för terräng och taktiskt läge. Hans planer var okonventionella och djärva – genom att ta kalkylerade risker överraskade han sina fiender.
Han segrade i nästan alla bataljer som han ledde, trots att han ofelbart stred i numerärt underläge och ofta ställdes inför svåra taktiska utmaningar, som att fienden stred bakom fältverk eller floder. Man ska dock komma ihåg att han också hade turen att leda Europas bästa soldater under sina segerrika år.
Som ledare på en krigsskådeplats, på det som på militärspråk kallas den operationella nivån, var hans resultat blandat. Flera av hans fälttåg kröntes av framgång, även mot numerärt överlägsna fiender, inte minst tack vare djärvhet, snabbhet och överraskning. Här kan Narvaoperationen, Dünaövergången och Grodnooperationen nämnas.
Men det fanns också plumpar i protokollet – som de ineffektiva irrfärderna i Polen, den felslagna invasionen av Ryssland, samt det misslyckade första norska fälttåget. Dessa kampanjer präglades av en brist på realism. Försöken att erövra Norge framstår som terapeutiska – som snuttefiltar för en stukad krigarkungs ego.
När det gäller fältherrekonstens högsta nivå, den strategiska, då? Strategi är konsten att uppnå sina politiska mål med tillgängliga maktmedel. Karl XII:s mål var att trygga sitt rike. Uppgiften var givet fiendernas styrka mycket svår – och Karl använde inte sina maktmedel effektivt. Polen var nästintill omöjligt att tämja, och att varaktigt eliminera Ryssland var inte görbart med de medel som stod till buds.
Goda råd fick han många, men han lyssnade inte på dem. Någon diplomati att tala om bedrev han inte – både August och Peter gav honom öppningar till fred, både under hans med- och motgångsår, men han nappade aldrig. Till detta kan läggas att han under sin långa frånvaro från hemlandet aldrig etablerade en enhetlig ledning över försvaret av det. Inte heller lyckades han själv orkestrera Sveriges styrkor, som stred på flera fronter.
De stora invasionerna av Polen och Ryssland genomfördes till priset av att Livland, Estland och Finland prisgavs åt fienden. Kampanjerna slukade enorma resurser som kunde ha använts för att skydda riket.
Som strateg var Karl XII, som historikern Bengt Liljegren har sagt, »en katastrof för Sverige«. Vid krigarkungens död var landets militära läge långt sämre än vad det kunde – och borde – ha varit. ph

Vilka var då Karl XII:s största drabbningar? Här listas de fältslag som hade totalt minst 10 000 deltagande soldater. Angivna datum är enligt dåtida tideräkning, och numerärer är avrundade till närmaste tusental.

Slaget vid Narva, 20 november 1700. 11 000 svenska soldater under Karl XII mot 37 000 ryska soldater under fältmarskalk Charles Eugène de Croÿ. Resultat: förkrossande svensk seger.

Övergången vid Düna, 9 juli 1701. 7 000 svenska soldater under Karl XII mot 20 000 sachsiska, kurländska och ryska soldater under generalfältmarskalk Heinrich von Steinau.
Resultat: svensk seger.

Slaget vid Kliszów, 9 juli 1702. 12 000 svenska soldater under Karl XII mot 23 000 sachsiska och polska under kung August.
Resultat: svensk seger.

Slaget vid Holowczyn, 4 juli 1708. 17 000 svenska soldater under Karl XII mot 37 000 ryska soldater under fältmarskalk Boris Sjeremetjev och general av kavalleriet Aleksandr Mensjikov.
Resultat: svensk seger.

Slaget vid Poltava, 28 juni 1709. 17 000 svenska soldater under fältmarskalk Rehnskiöld (Karl XII var sårad och bars på bår under slaget) mot 42 000 ryska soldater under tsar Peter den store.
Resultat: förkrossande svenskt nederlag.

Slaget vid Stresow,9 november 1715. 3 000 svenska soldater under Karl XII mot 15 000 danska, preussiska och sachsiska soldater under generalfältmarskalk Leopold I av Anhalt-Dessau.
Resultat: svenskt nederlag.

Karl XII ledde dessutom mindre styrkor i ett antal slag och skärmytslingar vid: Punitz (1704), Oderbeltsch (1704), Desna (1708), Oposjnja (1709), Krasnokutsk–Gorodnoje (1709), Bender (1713).
Alla dessa utom Bender slutade med svensk seger.

Magnus Olofsson är historiker. År 2020 utkom han med boken "Napoleons fälttåg" (Historiska Media).

Publicerad i Populär Historia nr 8/2024