Stormaktens bror duktig

Men, vem var han, den här Gabriel Gustafsson Oxenstierna, som plötsligt hade hamnat mitt i den politiska hetluften i ett Sverige som just höll på att bli en europeisk stormakt? Gabriel hade inte ens hunnit fylla tio år när han förlorade sin far Gustaf, i januari 1597. Gabriel var yngst av tre söner och sex döttrar till Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och Barbro Bielke. Axel var äldst av bröderna, mellanbrodern Krister hade tidigt problem med hälsan och avled redan i 20-årsåldern.

Modern Barbro fick efter sin makes död stort ansvar för barnens uppfostran, men hon fick också hjälp av barnens farbror, Johan Gabrielsson Oxenstierna, som officiellt blev målsman för sina brorsbarn. Farbrodern stod på hertig Karls sida i den konflikt som just då höll på att blossa upp till ett inbördeskrig mellan Karl och hans brorson, den sittande kungen Sigismund. Hertig Karl såg sin chans att försöka ta greppet om den svenska kronan och för att lyckas behövde han omge sig med pålitliga medhjälpare. Familjen Oxenstierna ställde sig på hans sida, och Johan Gabrielsson blev riksråd och utsågs till ståthållare i Östergötland. Det var ett besvärligt uppdrag som fick honom, som han en gång klagade, att hellre vilja vara "svinaherde" än ståthållare.

Åter till Gabriel Oxenstierna. Han föddes i Reval, dagens Tallinn, den 15 juni 1587 medan hans far var ståthållare där. Av pappan såg han säkert inte så mycket, eftersom han likt många andra inom adeln ägnade sig åt kronans uppdrag. Släkten Oxenstierna var en av de mest väletablerade i riket, men genom ödets ironi hade den blivit fattig jämfört med många andra adelsfamiljer. Gabriels farfar hade varit den sista medlemmen av familjen efter Stockholms blodbad, men han fick å andra sidan tolv barn. Han var den näst störste godsägaren bland adelsmännen, och egendomarna fick fördelas mellan hans barn. Släkten växte ytterligare när dessa i sin tur fick många egna arvingar. Våren 1599 hade situationen förändrats radikalt i Sverige sedan hertig Karl på hösten föregående år hade vunnit en militär uppgörelse mot Sigismund. Vid den tiden lämnade de tre bröderna Axel, Krister och Gabriel riket och reste tillsammans via Danmark till nordtyska Rostock. Trots att Gabriel ännu inte hade fyllt tolv år var det alltså dags för studieresor. Detta sedan han hemma hade fått lära sig grunderna (läsa, skriva och latin) samt den obligatoriska teologin. Det var vanligt att yngre bröder fick följa med de äldre, som kunde hålla uppsikt över dem. Vi kan dock misstänka att åldersskillnaden gjorde att hans fyra år äldre bror Axel fick en rätt annorlunda upplevelse av studierna än Gabriel.

I Rostock stannade de i ett och ett halvt år innan resan gick vidare söderut till Wittenberg (Martin Luthers hemstad), som hade blivit en populär studieort för många nordiska studenter. Gabriel berättar i ett brev som han skrev på latin mot slutet av studietiden, att de i Wittenberg hade stått nära en av professorerna som undervisade i teologi, historia och språk och att de brukade äta hos honom. Sommaren 1602 fortsatte de söderut till Jena – en ort som var mycket angenäm för studier, enligt Gabriel
Antagligen växlade studierna karaktär i Jena, från mer teoretiska till lättsammare adliga övningar i sällskap med den enligt Gabriel mycket muntre professorn i hebreiska, Petrus Piscator. De fick med honom öva dans, fäktning, ridning och i största allmänhet uppträda som man tyckte passade unga adelsmän.
I takt med att hertig Karl fick ett allt starkare tag om makten i det svenska riket, mottog unga studenter uppmaningar att resa hem för att ta tjänst hos kronan – så även bröderna Oxenstierna. De verkar inte ha haft någon större brådska att följa påbudet, och under sommaren gjorde de en ordentlig tur i Tysk-romerska riket innan de återvände hem. I slutet av 1603 gick Axel och Gabriel i tjänst hos hertig Karl. Gabriel var då bara 16 år gammal.

Sommaren 1605 ingick Gabriel i livkompaniet och följde Karl IX (som nu officiellt hade blivit svensk kung) i det polska kriget. Han råkade vara sjuk och slapp därför delta i det fruktansvärda slaget vid Kirkholm utanför Riga i september, där tusentals soldater stupade. Hur länge Gabriel var i fält vet vi inte, men han fick uppdrag att utföra i Finland 1608, och deltog året efter på en beskickning till Mecklenburg. Våren 1610 trädde Gabriel i tjänst hos hertig Johan av Östergötland. Denne var yngre bror till Sigismund och stod före Karl i tronföljden. Men på riksdagen 1604 hade Johan avsagt sig sina anspråk på tronen – antagligen pressad till det av hertig Karl. Vadstena slott blev den plats Johan oftast vistades på med sitt östgötska hov. På några år arbetade sig Gabriel Oxenstierna upp för att bli en av hertigens främsta medhjälpare i hans råd – snart också som hovmarskalk, alltså chef över hertigens hov. Från våren 1611 finns ett av de första breven från Gabriel till storebrodern Axel bevarade. Lillebrodern berättar att Karl IX skulle resa till Östergötland med honom för att komma närmare den nya krigsskådeplatsen – kort tidigare hade Danmark anfallit Sverige, och striderna pågick runt Kalmar. Gabriel avslutade brevet med att skriva att det var: "till min käre broder".

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Hösten 1611 avled Karl IX, och snart tog hans son Gustav II Adolf över tronen. Hertig Johan fick nu sitt hertigdöme utvidgat, som tack för att han ännu en gång bekräftade att han inte krävde tronen. Nu fick han delar av Västergötland, som Gabriel blev lagman över. Då hade Gabriel nyss gift sig för första gången – med Märta Bielke, och genom henne lämpligt nog fått godset Sturefors strax sydost om Linköping.
Från den här tiden börjar breven mellan Gabriel och Axel bli allt fler, och de rör såväl politik och statstjänst som privata angelägenheter. I maj 1612 klagade Gabriel över att han inte fick några nyheter, han bad att få veta hur Axel hade det och hur han mådde. Kanske var det som svar på det brevet som Axel någon månad senare tog sig omaket att skicka ett särskilt sändebud till Gabriel med både ett eget brev och ett från deras mor.
I ett returbrev tackade Gabriel för detta och avslutade med: "Morkära och min hustru samt alla goda vänner låter hälsa dig med många 100 000 (goda dagar och nätter)."

När Gabriel bjöd in såväl kungen som Axel och dennes hustru Anna till Sturefors för att fira dopet av sin nyfödde son i augusti 1613, skickade kungen inte ens ett sändebud. Vilket Gabriel "icke lite förundrat haver, ty hade jag visst förmodat mig större gunst". Att Axel inte heller dök upp verkar lillebrodern ha haft större överseende med, eftersom han kände till Axels ursäkt "vilken jag vet alldeles god är".
Att representera hertig Johan vid Gustav II Adolfs kröning i oktober 1617 blev det sista uppdraget för Gabriel i hertigens tjänst. Johan var då sjuk och höll sig hemma, vilket gjorde att Gabriel hamnade i den otacksamma positionen att behöva förhandla med sin bror Axel, som stod på kungens sida, om hertigens rusttjänst och om hur en handelsordning skulle utformas.
I mars 1618, mindre än ett halvår efter kröningen, avled hertig Johan. Hans frånfälle blev en vändpunkt i Gabriel Oxenstiernas liv. Han hade tillbringat de senaste åtta åren långt från centralmakten i Stockholm och långt från sin bror Axel. Denne hade kastats rakt in i styret av riket och redan blivit Gustav II Adolfs allra viktigaste rådgivare.
Gabriel hade å sin sida haft en spänd relation till kungen (som vi anar att han märkte av när kungen inte ens skickade ett sändebud till barndopet). Nu var det dags för Gabriel att lämna Östergötland och kliva in i rikets viktigaste politiska församling: riksrådet. Snart blev han också ståthållare i Stockholm. Gabriel Oxenstierna var nu del av styret av Sverige och av den viktigaste staden.

Med Gabriel närmare till hands kunde Axel använda sin bror för viktiga uppdrag, och inför kungen talade Axel förmodligen väl om sin bror och om hans förtjänster. Vi kan se hur Gabriel fick följa med sin bror på en beskickning till Danmark 1619, och några år senare fick Gabriel förtroendet att genomföra en resa dit utan Axel. Han skulle då vänta in en annan diplomat i Värnamo, Johan Adler Salvius, men det dröjde flera veckor innan denne till sist dök upp.
I brev till sin bror klagade Gabriel över att han hellre hade kunnat vänta de veckorna hemma på sitt gods Sturefors och ordnat med egna angelägenheter, än att sitta och vänta i Värnamo.
Egna angelägenheter fanns det gott om för Gabriel att ägna sig åt de här åren. I augusti 1620 reste han till Östergötland för att begrava sin hustru, Märta Bielke. Han skrev till Axel: "Gud give oss alla lycka på resan och trösta mig bedrövade karl."
Två år senare gifte han om sig med en kusin till sin första hustru: Margareta Bielke. De hann bara vara gifta i sju år innan också hon gick ur tiden. Hösten 1631 ingick Gabriel sitt tredje och sista giftermål, med den då 50-åriga Brita De la Gardie, syster till fältmarskalken Jacob De la Gardie. Samtidigt hade Gabriel börjat att bygga ett större slott närmare Stockholm, på moderns gods Tyresö. Men vägen dit blev allt annat än enkel, eftersom kungen också ville köpa markerna, och mamman inte gärna släppte ifrån sig godset. Först efter hennes bortgång i början av 1624 kunde Gabriel säkra marken och påbörja bygget av en ny huvudbyggnad.

Som ståthållare i Stockholm hade Gabriel Oxenstierna det övergripande ansvaret för staden. Våren 1623 spred sig pesten i Stockholm och han skrev till Axel om hur man föregående vecka hade begravt 267 personer. Farsoten hade härjat främst på malmarna, men läget började bli allvarligt också i Gamla stan, vid den här tiden kallat Stadsholmen, där slottet Tre kronor låg. Trots det behövde Gabriel ta sig dit för att se till att 1622 års räkenskaper blev klara.
Vid flera tillfällen blossade konflikter upp mellan Gabriel och de båda bröderna Johan och Lars Skytte, något som säkert irriterade Gustav II Adolf, eftersom Johan Skytte hade varit hans lärare. Lars Skytte hade dessutom fått tjänsten som underståthållare under Gabriel, och de två kom inte alls överens. Gabriel kallade vid ett tillfälle Lars för "en onyttig matrötare".
Hösten 1624 lämnade Gabriel Oxenstierna tjänsten som ståthållare efter att kungen först hade kritiserat hans sätt att handskas med denna post, varpå Gabriel hade "något skarpt svarat" varpå Gustav II Adolf blev "till stor vrede upptänd". Kungens förtroende för Gabriel verkar med andra ord ha varit kört i botten, åtminstone i rollen som ståthållare. Axel fick lägga ett gott ord för Gabriel för att mildra kungens vrede.

Redan sommaren 1625 fick Gabriel Oxenstierna det ansvarsfulla uppdraget att leda en beskickning till Tysk-romerska riket, Nederländerna och England. Till det sistnämnda landet kom han i slutet av augusti efter en lång period av motvind. Gabriel skrev till Axel att han hade trott att han skulle hitta den engelske kungen i London, men denne hade rest därifrån flera månader tidigare på grund av pesten.
Istället befann sig den 24-årige och nytillträdde Karl (Charles) I med sitt hov i Oxford. Något ytterligare hade Gabriel inte att berätta i sitt första brev från England "alldenstund jag med något trovärdigt folk inte talat har".
I nästa brev kom fler uppdateringar. Gabriel hade blivit "ståtligen tracterad", kanske mer "än något annat sändebud" tidigare. Han gav också en analys av kung Karl I som Axel säkert läste med stort intresse: "Så är konungen väl en ung herre, dock utav ett tämligt gott juditio [omdöme], synes och ha fattat en god resolution till det gemena väsende, diskuterar gärna och med ett tämligt fundament."

Vi anar att Gabriel inte ville verka för kritisk, men om man läser mellan raderna var han inte helt övertygad om Karls lämplighet på tronen. I samma brev avslöjade han också att han hade iakttagit en splittring mellan kung och parlament – trots att de inte var överens om det spanska kriget, skildes man åt utan att hitta en gemensam linje. Just konflikten mellan parlament och kung skulle, som vi vet, eskalera inom några år tills att det utbröt inbördeskrig. Ett inbördeskrig som kom att avsluta Karls liv och göra England till republik.

I början av december 1625 var Gabriel hemma igen. De båda bröderna fick några månader tillsammans med sina växande familjer på Axels Tidö slott och i Stockholm, men till sommaren krävde uppdragen i kronans tjänst att de skulle skiljas åt igen. Axel for till Finland för att förbereda för sommarens polska fälttåg, medan Gabriel stannade i Stockholm. Vad ingen av dem visste då var att det skulle dröja tio år innan Axel åter skulle sätta sin fot på svensk mark.

Från 1626 finns brödernas brev till varandra bevarade, och från den här tiden började Axel att skriva regelbundet till Gabriel. Vi kan märka hur lillebrodern nu alltmer blev Axels förlängda arm och språkrör hemma i Sverige och i rådskammaren, särskilt i tider när oppositionen mot Axel Oxenstiernas eller kronans politik – som ofta var synonyma – uttalades. Och när kritik mot det kostsamma kriget vädrades i rådskammaren, fick Axel lita på att hans bror trots allt var där och försvarade planerna och nödvändigheten av krigsansträngningarna.
Mellan raderna i rikskanslerns brev anar vi hur även en så pass stoisk person som Axel Oxenstierna i perioder prövades till sitt yttersta. Vi skönjer tvivlet som han måste ha känt inför hela projektet, om det var rätt och om hans och Gustav II Adolfs ansträngningar – i först det polska och därefter det tyska kriget – till sist var värt ansträngningarna. Breven hem till Gabriel måste ha varit en ventil för Axel, där han kunde lätta på sin frustration. Genom att försöka övertyga Gabriel att de måste kämpa tillsammans och undvika alla former av splittring, var det som att han samtidigt försökte övertyga sig själv att orka fortsätta lite till.

Axel Oxenstierna blev hösten 1626 kvarlämnad i Preussen för att vara generalguvernör över de nyerövrade områdena, medan kungen och de andra höga befälhavarna reste hem över vintern. På rikskanslerns lott föll att sköta allt som hade med arméns logistik att göra, att få ordning på underhåll och logi för vintern, att få ekonomin på fötter genom tullar, uppbörder och att ordna förvaltningen. Vidare hade han att skydda civilbefolkningen i området från våldsamheter, och hjälpa till när det kom in klagomål.
Samtidigt visste Axel genom Gabriels brev att allt fler i riksrådet var kritiska mot kriget, främst Johan Skytte som alltså var i konflikt med Gabriel. Till honom anslöt sig pfalzgreven Johan Kasimir, gift med kungens halvsyster Katarina. I det första brevet efter att kungen och de andra hade lämnat Preussen – daterat i slutet av oktober 1626 – skrev Axel att han nu bara kunde råda genom sina brev: "Du må också ta i betraktande, om de har större besvär än nytta, eller om de alls icke kunna gå […]". Axel uppmanade sin bror att sätta allt som hade med kriget och kronan först de här krigsåren, så att de sedan kunde få en bestående fred:"Låt statens väl vara eder högsta lag och högsta privilegium, så kan ni anse, att kriget är kommet till slut, och att vi sedan med Guds hjälp få sitta, om icke under fikonträd, likväl under våra lindar och ekar och sköta våra angelägenheter i ro, eller bli andra folk lika och få ett namn som de mäktiga i världen och icke vara alla mans spott och fotatråd, som vi hittills tyvärr varit har."

Gabriel Oxenstierna deltog i riksrådets sammanträden och de styrde riket medan Axel och Gustav II Adolf var ute i fält. Om vintrarna fortsatte kungen att återvända hem så länge kriget pågick i Polen-Litauen, men när striderna sommaren 1630 flyttades till Tysk-romerska riket, och Sverige klev in i den konflikt som senare blev känd som trettioåriga kriget, återvände inte heller kungen. Axel fortsatte att sköta konflikten borta i öster, fram tills att han i januari 1632 träffade kungen i Frankfurt am Main.
I brev på brev skrev Axel till Gabriel om vikten av att riksrådet höll ihop. De skulle tillsammans lyckas ta sig igenom den här tiden av ofred och konflikter, för att sedan komma ut stärkta och i en annan position på andra sidan, framhöll han ofta. Gabriel fick gång på gång råd av Axel om hur han skulle lägga fram vissa förslag eller framhålla sådant som Axel insåg var obekväma frågor i riksrådet. På detta vis kan vi se hur Gabriel blev Axels språkrör hemma i Stockholm.
Då hade man ännu inte råkat ut för den katastrof som Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen (den 6 november) innebar. Med ens blev hela krigsföretaget osäkert – ja, hela Sveriges framtid. Axel Oxenstierna skrev så här i sitt första brev till riksrådet efter att han hade nåtts av beskedet att kungen hade stupat: "Medan vår konung levde, var regementet hos oss stadgat [...]. Denna tid, som nu kommer, har ett annat lag."

Mot slutet av november 1632 hade nyheten om kungens död fortfarande inte nått Stockholm. Riksrådet diskuterade vem som var lämpligast att skicka till kungen för att ge "en exakt relation om staten här hemma, eljest skall Kungl M:t ta det illa upp" hävdade Claes Fleming, ett av riksråden. Röstningen om vem som skulle resa skedde som så ofta medelst små lappar där varje riksråd fick skriva vem han helst såg som rådets representant. Två röster vardera gavs till Per Banér och Per Brahe, medan fyra röster föll på Gabriel Oxenstierna. Det säger något om förtroendet som de andra i riksrådet kände för honom.
Men innan Gabriel hann iväg kom meddelandet om kungens död till Stockholm. Det första budet anlände via några brev den 8 december 1632, alltså mer än en månad efter slaget vid Lützen. "Vad skall jag skriva?" frågade sig Axel Oxenstierna i ett av de första breven till Gabriel, och han bad sin bror att de skulle vara måna om "enighet och samfällt råd" och sätta all avundsjuka åt sidan och "att hålla allt i fäderneslandet i lugn och stillhet, till dess en allmän riksdag kan bliva hållen.
När alla brev hade lästs upp i riksrådet kunde rådsherrarna inte komma fram till vad de borde göra utan "tillbragte den dagen uti gråt och klagan" som det står i protokollet. Till sist bestämdes att Per Brahe istället för Gabriel skulle skickas till Tysk-romerska riket – kanske tyckte man att Gabriel nu behövdes mer i Stockholm. Hans Drake skickades till Kalmar för att förstärka befälet på fästningen och man skrev till diplomaten Johan Adler Salvius som befann sig i Tysk-romerska riket och krävde honom på rapporter om läget. Även till Johan Skytte, som befann sig i Baltikum som generalguvernör, skickades det bud om att hålla ett särskilt öga på ryssarna och polackerna så att inte de utnyttjade tillfället och bröt freden.

Några dagar senare, den 11 december 1632, sammanträdde fältherren (Jakob De la Gardie), riksamiralen (Carl Carlsson Gyllenhielm), Nils Bielke, Gabriel Oxenstierna, Claes Fleming och Mattias Soop i riksrådet på förmiddagen. Herrarna beslutade bland annat att Fleming skulle beställa "svart kläde till salarna och kamrarna här på Slottet".
Efter avbrottet för lunch gick de sex herrarna med Gabriel i spetsen upp till Kristina, som alltså bara några dagar tidigare hade fyllt 6 år, för att svära henne sin trohet och för att beklaga sorgen över hennes fars bortgång.
Kungen lämnade inget testamente efter sig, det fanns ingen regeringsform, och bara den omyndiga Kristina fanns som tronföljare. Samtidigt var Sverige djupt involverat i det tyska kriget med bara ett bräckligt stillestånd i det polska kriget. Situationen var med andra ord allt annat än stabil.

Våren 1633 for Gabriel för att möta sin store "bror Axel, och på plats i Tysk-romerska riket rådgöra med honom om framtiden. Vid hemkomsten blev det ännu tydligare att Gabriel framförde sin brors åsikter i rådskammaren, han kunde säkert hänvisa till de diskussioner som han hade haft med honom.
Samtidigt verkar det som att Gabriel, åtminstone tidvis, tvivlade på sin förmåga att leda riksrådet under sin brors långa frånvaro. Han kallade sig grå och flintskallig i ett brev till Axel, och han skrev lite ironiskt att en sådan gamling som han själv borde hålla sig "vid det som likt är".
Från Tysk-romerska riket skickade Axel Oxenstierna snart utkastet till det som blev 1634 års regeringsform, som lade betydligt mer av makten hos de höga ämbetsmännen än hos monarken och som för första gången stadgade att majestätet styrde under lagen.
Axel hävdade att Gustav II Adolf hade godkänt regeringsformen innan han stupade, men huruvida det stämmer eller inte, har forskare diskuterat ända sedan dess. Det blev nu Gabriel Oxenstiernas uppdrag att få ständerna att acceptera den nya grundlagen.
I juli 1634 erkändes den av ständerna och Gabriel valdes till riksdrots i den förmyndarregering som regeringsformen stadgade skulle styra så länge Kristina var omyndig. I regeringen ingick fem ämbetsmän: riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattemästaren. Axel Oxenstierna fortsatte i rollen som rikskansler, och brödernas kusin Gabriel Bengtsson Oxenstierna blev vald till riksskattemästare. Det innebar alltså att tre av fem förmyndare kom från samma släkt.

Kriget fortsatte att vara den viktigaste uppgiften för både Gabriel och Axel. Snart löpte vapenstilleståndet med Polen-Litauen ut, och Jacob De la Gardie sändes dit för att förhandla. Det ledde till stilleståndet i Stuhmsdorf 1635, där Sverige avträdde de viktiga hamnarna i Preussen mot Livland. Axel blev rasande när han hörde om det – han tyckte att det var alltför dåliga villkor för Sverige. Gabriel fick medla mellan sin bror och De la Gardie.
I juli 1636 återvände Axel till Stockholm. Han höll direkt ett möte med Gabriel »på det jag må kunna berätta alla sakers tillstånd« och först därefter arrangerades det ett högtidligt intåg i staden för rikskanslern.
Med broderns återkomst trädde Gabriel naturligt in i skuggan av sin bror, efter att han under några år hade spelat en huvudroll som han inte alltid tycks ha varit bekväm med, eller tyckt sig vara kapabel att sköta. Nu fick han mer tid åt att sköta sina gods – framförallt bygget ute på Tyresö – men också sin familj och sitt tredje äktenskap, med Brita De la Gardie, systern till den Jacob som Axel hade blivit så rasande på.
När Axel Oxenstierna nu var tillbaka i Sverige hoppades Gabriel alltmer på fred. Men storebrodern verkade för att kriget måste fullföljas till ett fördelaktigt slut. Kanske drevs han till det ännu mer nu, efter det som han betraktade som ett misslyckande med de polska förhandlingarna. Bröderna hade olika uppfattningar i frågan, men inget tyder på att denna meningsskiljaktighet skapade någon missämja dem emellan.
Ännu i oktober 1640 var Gabriel verksam i riksrådet som vanligt, men i slutet av november insjuknade han och avled den 27:e denna månad i sitt hus (von der Lindeska huset) på Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm. Han blev 53 år gammal.
Att han under sin livsgärning var arbetsam, samvetsgrann och kunnig är tydligt, och också att han var uppskattad av de flesta. Däremot står han – som en historiker har påpekat – i skuggan av sin bror. Men det gör å andra sidan också alla de andra ämbetsmännen.
I ljuset av detta är det imponerande hur de båda bröderna gjorde gemensam sak i såväl sina karriärer som i att få herrarna i riksrådet att dra åt samma håll – också när tiderna såg som allra mörkast ut.

Erik Petersson är historiker och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 6/2025