Effektivitet och kontroll

I februari 1623 rådde ”uppror och myteri på rådhuset” i Stockholm. Alla som bakade, bryggde eller slaktade hade fått order att anmäla detta till kronan

25 maj 2001 av Lars Ericson Wolke

I februari 1623 rådde ”uppror och myteri på rådhuset” i Stockholm. Alla som bakade, bryggde eller slaktade hade fått order att anmäla detta till kronan, för beräkning av nya skatter. Reaktionen kom i form av en upprörd folkmassa som samlades på Stortorget utanför rådhuset och högljutt gick åt kronans uppsyningsman Hans Nilsson: ”Du skälm, du skall få din lön, du Pölse-Hans, sylt- och korvmånglare, brännvinskrämare.” När situationen lugnat sig något greps flera av deltagarna och tre av dem dömdes till döden. Det var kulmen på en rad missnöjesyttringar som under flera år riktats mot de ekonomiska och mänskliga kostnaderna för krigen på andra sidan Östersjön.

När Gustav II Adolf kallade till riksdagen i Örebro 1617 var det enligt honom bland annat för att dämpa ”allehanda tal och snack”. Riksdagen markerade också kulmen på statsmaktens intolerans mot politiska och religiösa oliktänkande. Men medan de öppna protesterna snarast började klinga av de följande åren, för att efter 1624 års oro i Småland knappast alls höras av, ökade den utrikespolitiska och militära kraftansträngningen dramatiskt i omfattning. Detta i grunden motsägelsefulla förhållande bär i sig en stor del av de mest kännetecknande dragen för det svenska 1600-talets utveckling.

Sveriges 1600-tal var inte bara på ytan – oändligt mycket annat viktigt att förtiga – krig och stormaktstid. Fredsåren var få, de krigiska desto fler. In i minsta bondgård och borgarhus påverkades människorna i någon form av den expanderande stormaktens kraftutveckling. Under seklet dog var tredje svensk och finsk man i arméns eller flottans tjänst, på kontinentens slagfält och rullande fartygsdäck på Östersjön, eller i kraftlöshet och plågor efter rödsotens härjning genom kroppen, någonstans i ett eländigt fältläger på andra sidan Östersjön. I hemlandet växte ”knektänkornas land” fram i proportion till krigsförlusterna.

Maktbalansen i Norden skiftade från dansk till svensk favör. Frånvaron av ett Ryssland upptaget av sin interna ”stora oreda” betydde mycket för att lämna spelrum åt Sverige. När tsar Peter inledde moderniseringen av vår stora granne i öster, började larmklockorna klämta för det svenska stormaktsväldet. Därmed visades tydligt vad Rysslands frånvaro indirekt betytt för det svenska 1600-talet.

Men hur kunde detta folkfattiga, om än aldrig så malmrika, land i Europas norra hörn utvecklas på det sätt som skedde, på långt folkrikare grannars bekostnad? Frågorna är många och svaren med olika tolkningar inom forskningen än fler. Men likväl kan några nyckelord användas för att beskriva och förklara viktiga drag i seklets komplexa skeende: Effektivitet, Konformitet och Kontroll.

En sällsynt kombination av personligt aktiva monarker (en Gustav II Adolf eller en Karl XI), driftiga höga ämbetsmän (en Axel Oxenstierna eller en Rutger von Ascheberg) och en målmedveten utveckling av förvaltningens organisation och arbetsformer ledde till en i ett europeiskt perspektiv synnerligen effektiv och modern statsapparat, som möjliggjorde en resursmobilisering i kronans regi.

Genom den stränga lutherska konformismen strömlinjeformades det svenska samhället, utan hänsyn till enskildas behov och önskemål. När sörmlandsprästen Magnus Petri Stigtomptensis 1593 summerade Uppsala mötes resultat med orden ”nu är Sverige blivet en man och alla havom vi en herre och Gud”, beskrev han egentligen väl så mycket 1690-talets karolinska Sverige som sin egen samtid.

Det lutherska prästerskapet vakade inte bara över det religiösa livet, det var också statsmaktens företrädare i alla delar av det glest befolkade jätteriket. Prästens kunskap om sina församlingsbor användes av kronan, trots en del protester från präster som inte ville betraktas ”som fogdar” utan förbli själasörjare.

Med prästen fogades den största biten till det pussel som utgjorde 1600-talets svenska kontrollstat. Fogdar och kamrerer fick den avgörande hjälpen. Dit såväl Sturarna som Gustav Vasa strävat men inte nått, dit nådde med råge deras efterföljare under 1600-talet. Det var ett sekel då kronan bokstavligen kunde kika in i varenda bondstuga i hela landet, för att räkna såväl antalet skattskyldiga och gårdens avkastning som de potentiella soldaterna i varje hushåll.

Sitt kraftfullaste och samtidigt mest hänsynslösa uttryck fick kontrollstaten under det sena 1600-talets hårdföra försvenskning av de före detta danska och norska landskapen. Här gjorde snapphanar och andra öppet motstånd, men i det egentliga Sverige anpassade sig stora delar av befolkningen på ett anmärkningsvärt sätt till militärstatens krav på skatter och soldater. Forskningen har visat hur diversifierad hushållning med fiske, körslor till bruk, tjärbränning och andra verksamheter vid sidan av jordbruket gav extra inkomster, som kunde möta skattehöjningarna, eller användas för att leja frivilliga till militärtjänsten, och därmed räddades en del av de egna unga männen undan soldatutskrivningarna. Men i många fall, i synnerhet i glesbygderna i rikets ytterområden, återstod endast rymningen för många av dem som försökte undgå att sändas till fältarméerna runt Östersjön.

Genom indelningsverkets införande på 1680-talet uppnåddes en balans mellan kronans krav på nytt manskap och behovet att ersätta de tvångsutskrivna med frivilliga soldater. Men det var en kompromiss som krävde att stormaktens expansion upphörde. Sverige ställde om till defensiv, för att försvara de uppnådda vinsterna. I den bemärkelsen upphörde 1600-talet redan på 1680-talet även om stormaktsväldet bestod ännu i 40 år.

Den kontrollapparat som låg bakom denna resursmobilisering till stormaktsexpansionens fromma, och som säkert fick många 1600-talssvenskar att bittert knyta nävarna i vadmalsfickorna, har gett vår tids forskare ett rikt källmaterial att ösa ur, för att utforska olika sidor av 1600-talssvenskens liv och samhälle. Mot den bakgrunden är den mest representativa bilden av det svenska 1600-talet prästens eller skrivarens fullpräntade sida i kyrkboken, skattelängden eller den militära rullan.

Lars Ericson (f 1957) är forskningschef på Krigsarkivet i Stockholm. Han har gett ut en lång rad böcker, många med militärhistoriskt innehåll. I höst kommer hans bok om det svenska värnpliktssystemets historia.

Publicerad i Populär Historia 5/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också