Karl XI:s reduktion slog hårt mot adeln
I kraft av sin status som enväldig kung kunde Karl XI genomdriva ett storskaligt återtagande av adelns marker och gods. På tjugo år förlorade landets elit hälften av sina egendomar.
Karl XI drog in flera av adelns slott till kronan, bland annat Läckö slott.
Den stora reduktionen på Karl XI:s tid, som gav Sverige en av epokens sundaste statsfinanser och lade grunden till ett budgetsystem som bestod i två sekler, skedde inte över en natt och kom inte som en total överraskning för någon, låt vara att verkningarna blev allvarligare och större än flertalet anat.
Reduktionshotet hade hängt som ett åskmoln över högadeln i flera decennier. Karl X Gustav hade också planerat en reduktion, och om vi blickar längre tillbaka genom seklerna finner vi många monarker med liknande idéer.
Medeltida reduktioner effektiva
Under medeltiden hade reduktion gällt för att vara kungamaktens mest effektiva, men också mest riskabla, metod för att förbättra ekonomin.
Endast de allra starkaste monarkerna, med unionsdrottningen Margareta i spetsen, hade lyckats trumfa igenom återtaganden av gods.
När Karl Knutsson försökte sig på liknande manövrer på 1450-talet slutade det med att kyrkan lade krokben för honom genom att hota med bannlysning.
Kungarna var inte ensamma om att vilja dra in gods till kronan. De stöddes av många ofrälse och lågadelsmän, och det lär inte ha funnits någon politiskt medveten svensk som inte insåg det bakomliggande huvudproblemet.
Sverige i händerna på utländska intressen
Staten var fattig, och därmed beroende av utländsk hjälp, vilket minskade kungens och riksrådets frihet i förhållande till sina allierade.
Genom att ta emot den franske kungens pengar hade man blivit hans lakej, med det förödande kriget på 1670-talet som följd.
Ett givet sätt att korrigera problemet var att påbjuda skattehöjningar och extraskatter, men det skulle drabba alla och var därför impopulärt i breda folklager. Alternativet – en reduktion – skulle bara drabba en högadlig minoritet.
Per Brahe den yngre avled precis innan reduktionen drog in hans Brahehus och Visingsborg till kronan. Målning av David Beck.
Karl XI i stark position
Karl XI ärvde alltså idén från fadern men befann sig efter freden 1679 i en starkare position än någon kung i svensk historia före honom.
Han kunde utvidga de äldre planerna i mycket större skala än fadern drömt om.
Följaktligen fick kungen riksdagen att slå fast att han hade rätt att kräva tillbaka frälsejord – det vill säga mark som kontrollerades av adelsmän som slapp skatta för den – som tidigare varit vanlig skattejord eller kronojord.
Därmed stod det Karl XI fritt att återta egendomar och jordräntor som tidigare kungar och drottningar förlänat, förpantat eller sålt.
Beslutet gällde inte bara det egentliga Sverige utan också de kungliga donationer som gjorts i provinser som erövrats på andra sidan havet, till exempel i Baltikum.
Därtill kom att de svenska grevskapen och friherreskapen skulle dras in och de kungsgårdar som kontrollerades av andra än kungen måste lämnas tillbaka.
Reduktionen tog hälften av adelns jord
Eftersom Karl XI var enväldig och förfogade över en av världens starkaste militärapparater nyttjade det föga att protestera.
För varje år som gick blev reduktionen allt radikalare, i och med att ständerna tillerkände kungen allt större rätt att själv avgöra vad han hade rätt att kräva.
Efter 1682 års riksdag kunde Karl XI i praktiken ta tillbaka vad som helst som tidigare varit kunglig egendom, oavsett hur eller när kronan avhänt sig marken.
Senare infördes nya ränteregler som skärpte reduktionsvillkoren ytterligare.
Under de tjugo år som reduktionen vällde fram över landet återtog kungamakten omkring hälften av den svenska adelns jordinnehav.
Detta krossade effektivt högadelns välde över det svenska samhället, både ekonomiskt och politiskt.
Adeln förlorade makt och förmögenhet
För det första miste flera av landets rikaste familjer en betydande del av sin förmögenhet.
En av de allra rikaste, Per Brahe den yngre, hade tur i oturen som avled i september 1680, omedelbart före reduktionen, och därmed slapp att uppleva hur hans grevskap vid Vättern – med de än i dag imponerande ruinerna Brahehus och Visingsborgs slott – drogs in till kronan.
Mer svensk historia
Sveriges historia är fylld av spännande öden och omvälvande förändringar. Med en prenumeration på Populär Historia får du de bästa berättelserna direkt hem i brevlådan!
Friherrinnan Sofia Juliana Forbus vädjar i brevet till Karl XI att få behålla godset Biskops-Arnö i Mälaren mot inlösen av andra gårdar motsvarande det dubbla värdet. Hennes önskan avslås av kungen personligen på brevets sista sida. Godset återtogs av kronan år 1684.
För det andra resulterade förlusterna i att familjerna inte längre kunde agera lika självständigt som tidigare, varken gentemot borgare och bönder eller gentemot staten.
Deras maktställning urholkades till förmån för kungens anhängare, nyadlade ämbetsmän som inte hade några gamla förmögenheter att förlora och som beredvilligt bistod sin herre i att bekämpa den gamla eliten.
Förmyndarräfsten
För vissa högadelsmän blev konsekvenserna ännu allvarligare eftersom de anklagades för att ha vållat riket stor skada och därför drabbades av räfster.
Den mest beryktade uppgörelsen var den så kallade förmyndarräfsten, med udden riktad mot den förmyndarregering som styrt Sverige under Karl XI:s omyndighetstid åren 1660–72.
Redan 1675 beslöt kungen att genomföra omfattande undersökningar av hur förmyndarna handskats med landets finanser, men den verkliga offensiven inleddes 1680, då räfsten överläts åt ”stora kommissionen”, en domstol som valdes av ständerna.
Dyrt och onödigt krig
Förmyndarna, med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen, anklagades för att ha varit personligen skyldiga till att riket hade haft usla finanser och för att ha kastat in landet i ett dyrt och onödigt krig.
De som dömdes skyldiga – och till deras krets hörde Sveriges främsta aristokrater – ålades att erlägga stora ersättningsbelopp med ränta.
För att kunna betala böterna måste högadelsmännen inte sällan sälja eller överlämna väldiga egendomar till kronan, detta utöver alla förluster de gjorde på reduktionen.
Inalles tjänade kronan omkring 4,5 miljoner daler silvermynt på förmyndarräfsten.
Magnus Gabriel De la Gardie värst drabbad
Ingen drabbades hårdare än Magnus Gabriel De la Gardie. Från att ha förfogat över en av rikets största godsförmögenheter fick han och gemålen Maria Eufrosyne endast behålla två gods, Venngarn och Höjentorp.
Det faktum att den gamle rikskanslern levt på stor fot och tagit betydande lån, som nu måste betalas, gjorde hans ekonomiska ruin ännu större.
Det mest ironiska var att Magnus Gabriel i egenskap av drots, ett av rikets högsta ämbeten, tvingades ta emot förmyndarräfstens undersökningar och presidera över en del av den process som gick så hårt åt honom själv.
Greve Magnus Gabriel De la Gardie och hans maka Maria Eufrosyne tillhörde den svenska högadelns absoluta toppskikt. De kom att bli några av reduktionens stora förlorare.
Bönderna vinnare
Högadeln var reduktionens stora förlorare, liksom kungamakten och staten var dess stora vinnare. Men det fanns fler vinnare.
På längre sikt gynnades bönderna av att deras högadliga herrar och konkurrenter försvagades, och de tjänade mycket på att slippa betala de dryga skatter som säkerligen skulle ha drabbat dem om Karl XI valt att stärka staten på något annat sätt än via reduktion.
Sedan indelningsverket genomförts befann sig de svenska bönderna i en säkrare ekonomisk situation än de gjort på mycket länge; man får gå ända tillbaka till senmedeltiden för att finna ett gynnsammare samhällsklimat för allmogen.
Under Karl XII:s tid sålde dessutom kronan åtskilliga gårdar som konfiskerats under reduktionens år till allmogen.
Sammantaget gav detta bondeståndet ett gott utgångsläge för ekonomisk expansion, och på 1700-talet stärkte många hemmansägare kraftigt sin ställning på adelns bekostnad.
Med större välstånd följde en starkare politisk ställning, både på sockenstämman och i riksdagen. Inget land hade under denna epok så inflytelserika bondepolitiker som Sverige.
Reduktion även i Baltikum
Det är särskilt värt att poängtera den verkan reduktionen fick utanför det egentliga Sverige. I de baltiska provinserna, dagens Estland och norra Lettland, hade få adelsmän räknat med att drabbas.
Provinserna hade egna lagar, sedvanor och privilegier, som på väsentliga punkter avvek från vad som gällde i Sverige. Men det brydde sig inte Karl XI om.
Reduktionen påbjöds även på denna sida av Östersjön, med följd att både svenska och tyskbaltiska godsägare drabbades hårt, i synnerhet som kronan krävde att få jord som den aldrig ägt utan som förlänats till adelsmän innan Sverige övertog området.
För de baltiska bönderna innebar detta en strukturell förbättring. I många fall upphörde de att vara livegna och kom istället att likställas med svenska kronobönder.
Men mången livländsk adelsman blev rasande, och under den tid som följde skulle de göra allt de kunde för att undergräva den svenska auktoriteten i Baltikum.
Patkul dömdes till döden
En av de ledande kritikerna, Johann Reinold Patkul, var så hätsk i sin opposition mot Karl XI:s regim att han ställdes inför rätta i mars 1694 och dömdes till döden (samt till bokbål: hans ”arga skrifter skulle af bödeln brännas”).
Patkul hade då redan flytt Sverige och ägnade de följande åren åt att sy ihop den allians mellan Danmark, Sachsen och Ryssland som resulterade i stora nordiska kriget.
Sedan han slutligen fallit i Karl XII:s våld blev han år 1707 rådbråkad, steglad och halshuggen i Polen.
Publicerad i Populär Historia 1/2015
