Karl Knutsson med följe lämnar Viborgs slott 1448 för att väljas till svensk kung. Målning av Severin Falkman.

© Finlands nationalgalleri

Den förskräcklige Karl Knutsson Bonde

Karl Knutsson är den ende man som varit Sveriges kung tre gånger. Han är också en av de värsta maktpolitikerna i vår historia.

25 maj 2001 av Dick Harrison

Det finns historiska personer som det är lätt att uppskatta, även om man kanske inte alltid kan skriva under på deras politik: moraliska giganter som Mandela, yrkesskickliga diplomater som Talleyrand, ärliga revolutionärer som Zapata. Samtidigt finns det personer som det är omöjligt att inte vara negativ till, hur objektiv man än söker vara: samvetslösa skurkar som Heinrich Himmler och kallhamrade mördare som Cesare Borgia. Vi har ont om dem i Sverige, men här och där dyker de likväl upp och förmörkar historien. Frågan är om inte det mest prominenta av våra rötägg levde redan på 1400-talet.

För de flesta historieintresserade är han känd som ”Karl Knutsson Bonde”, men släktnamnet använde han troligen aldrig själv. Han föddes i början av oktober 1408 eller 1409 och dog den 15 maj 1470 på Stockholms slott. Föräldrarna hette Knut och Margareta.

Han var gift tre gånger: första gången (cirka 1428–36) med Birgitta Turesdotter, andra gången (1438–50) med Katarina Karlsdotter – båda högättade adelsflickor – och tredje gången (1470) med en viss Kristina Abrahamsdotter, sedan en längre tid hans älskarinna. Han hade många barn, men de allra flesta (förutom två döttrar och en späd son) dog före fadern.

Skrupelfri politiker

Karl Knutsson växte upp till att bli en äregirig ung man, till synes helt befriad från alla besvärande skrupler. Han kastade sig med liv och lust in i det politiska livet under det stormiga 1430-talet, Engelbrektsfejdens decennium, då unionsmonarken Erik av Pommern angreps från alla möjliga håll. I oktober 1435, då Karl Knutsson var 26 eller 27 år gammal, upphöjdes han till marsk, den högste militäre ämbetsmannen i riket. Därefter kom han på ett eller annat sätt att förbli en aktör i det svenska politiska livet ända till sin död.

Odaterat porträtt av Karl Knutsson.

© Nationalmuseum

Att här ge en ingående skildring av Karl Knutssons karriär är omöjligt – ett fåtal hållpunkter får duga. Utifrån sin ställning som marsk rensade han 1435–36 ut några av sina farligaste motståndare inom den svenska aristokratin. I februari 1436 upphöjdes han till rikshövitsman och var därmed Sveriges mäktigaste man. Hans ställning stärktes ytterligare 1438, då han valdes till riksföreståndare, vad vi numera skulle kalla ställföreträdande statschef. Som sådan ingrep Karl Knutsson utan betänkligheter mot de potentiella maktrivaler som han tidigare inte kunnat slå till mot, bland andra sin förre allierade Kristiern Nilsson (Vasa), som fängslades vid nyåret 1439. När Sverige kort tid senare erkände Kristofer av Bayern som kung utnyttjade Karl Knutsson situationen till att förhandla till sig stora jordområden och förläningar.

Under de påföljande åren ägnade han sig åt att säkra dessa besittningar, särskilt i Finland.

Militärkupp

Efter att Kristofer avlidit 1448 begav sig Karl Knutsson från Viborg till Stockholm och lät sig väljas till konung i vad som i praktiken måste betecknas som en militärkupp.

Karl Knutsson nöjde sig inte med detta utan kröntes året därpå även till Norges kung. Denna svensk-norska personalunion blev inte långlivad – redan 1450 tvingades Karl Knutsson avstå Norge till Kristian I av Danmark. Därefter vidtog en långvarig maktkamp mellan Karl och Kristian. Plundringståg och invasioner genomfördes från båda sidor; bland annat plundrade Karl i Skåne 1452. Mellan varven passade han på att döma flera av sina inhemska motståndare till döden, utfärda en myntordning, höja tullarna och påbörja en indragning av kyrkojordar (”Karl Knutssons räfst” 1453–54). Framför allt berikade han sig själv genom en mängd godsförvärv.

Missnöjet växte, inte minst bland de kyrko- och frälsemän som hotades av Karls personliga maktuppsving. I början av 1457 utbröt ett regelrätt uppror under ledning av ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Karl Knutsson insåg sitt underläge och gick i landsflykt i Preussen.

Mer svensk historia

Sveriges historia är fylld av spännande öden och omvälvande förändringar. Med en prenumeration på Populär Historia får du de bästa berättelserna direkt hem i brevlådan!

SPECIALERBJUDANDE – Pröva 6 nummer av Populär Historia!

Med sig i exilen hade han mycket pengar, medel som han skrapat ihop under sin tid som regent. Detta gjorde det möjligt för honom att börja en ny karriär – den här gången som preussisk makthavare. En bitter fejd pågick i norra Tyskland mellan å ena sidan Tyska orden, å andra sidan kungen av Polen och de preussiska städerna (främst Danzig). Karl Knutsson allierade sig med de sistnämnda och lånade dem 21 200 preussiska mark. I gengäld fick han slottet och staden Putzig som pant. I Putzig fortsatte han propagandakampen om Sverige, där Kristian I och dennes allierade som bäst höll på att konfiskera alla Karl Knutssons med möda hopsamlade egendomar.

Kriget vände emellertid till exilkungens nackdel: i oktober 1460 erövrade Tyska ordens trupper Putzig, varefter Karl Knutsson fick finna sig i att vara staden Danzigs obekväme gäst.

Comeback i Sverige

Sommaren 1464 öppnades plötsligt en möjlighet till politisk comeback i Sverige. Ett inbördeskrig rasade mellan kung Kristian I och en stormanna- och biskopsallians – delvis samma personer som kastat ut Karl Knutsson några år tidigare. Karl inbjöds att återfå sin gamla tron, och i augusti återkom han till Stockholm. Redan efter någon månad hade emellertid hans gamla fiender inom släkterna Oxenstierna och Vasa hunnit tröttna på honom, och ett nytt inbördeskrig bröt ut. I januari 1465 var den i Stockholm instängde Karl Knutssons situation så hopplös att han tvingades abdikera. Som ersättning erhöll han dock stora län i Finland.

Inom kort blossade inbördeskriget mellan de svenska stormanna- och allmogefraktionerna upp igen. Mellan 1464 och 1471 var det sällan lugnt i Sverige – den ena resningen och invasionen följde på den andra. Karl Knutssons fienders fiender inbjöd honom 1467 att återkomma som kung för tredje gången, och den 12 november samma år kunde han för sista gången ta Stockholm i besittning.

Under de påföljande tre åren fortsatte Karl Knutsson oförtrutet kampen om herraväldet över Sverige, men mycket av initiativet hade nu glidit över till hans släktingar och allierade. Utsliten av ett hårt liv fyllt av såväl framgång som motgång avled han 1470. Hans verk dog med honom. I sitt testamente yrkade Karl Knutsson på att rikedomarna skulle gå i arv till hans och Kristina Abrahamsdotters son Karl, men sonens målsman Sten Sture d ä såg till att sonen försköts till ett liv i fattigdom och obemärkthet.

Ovanligt blodtörstig

Karl Knutsson skiljer sig rejält från det nordiska senmedeltida politikermönstret. Åtskilliga dåtida stormän hade förvisso mycket rymliga samveten, men ytterst få var dessutom lika blodtörstiga och – de periodvisa misslyckandena till trots – framgångsrika som Karl Knutsson. Vissa medlemmar av släkterna Oxenstierna, Vasa, Natt och Dag, Sture och Tott uppnådde förvisso rangen av riksföreståndare, men Karl Knutsson blev konung i två länder, stadsherre i Preussen och lyckades dessutom resa sig ur förnedringen upprepade gånger.

Karl Knutssons politiska berg- och dalbana kantades av förräderi, svek och brutalitet. Om man gör upp en lista över alla politiska mord och avrättningar som ägde rum i Sverige under hela 1400-talet finner man snabbt att Karl Knutsson står i en klass för sig. Sammanlagt avrättades eller mördades med säkerhet 37 svenskar (allt från bönder till adelsmän) av politiska skäl under seklet. Därtill kommer några osäkra fall (misstänkta mord, dåligt kända tortyrfall, etc), vilket får antalet att stiga till mellan 37 och 45. Av dessa var Karl Knutsson antingen personligen ansvarig eller direkt inblandad i 22 säkra fall och 3 osäkra. Med andra ord: Karl Knutsson stod ensam för mer än hälften av de mest blodiga dåden i Sveriges 1400-talshistoria, detta trots att han under en lång period inte ens befann sig i landet!

Medan hans politiske arvtagare Sten Sture d ä föredrog att försona sig med sina besegrade motståndare och återuppta dem i riksrådet lät Karl Knutsson avrätta alla såväl verkliga som potentiella fiender som han kunde lägga vantarna på. För svenska politiska förhållanden var hans bristande respekt för mänskligt liv unik. I det dåtida England skulle ingen höjt på ögonbrynen över dylikt beteende. Där hade Karl Knutsson bara varit en i mängden av alla våldsamma tronpretendenter och giriga adelsmän under rosornas krig – men i Sverige var hans agerande exceptionellt.

Känd skulptur

Det finns en känd avbildning av Karl Knutsson, en 66 centimeter hög träskulptur som troligen utfördes av mästaren Bernt Notke och ingick som en del av Sankt Göransmonumentet i Storkyrkan. Numera finns skulpturen, som visar konungen knäböjande bakom sitt kungavapen, på Gripsholm. I synnerhet ansiktet har ofta analyserats av historiker på jakt efter psykologiska insikter i kungens person. En av vår tids främsta Karl Knutsson-kännare, Kjell Kumlien, skriver i Svenskt biografiskt lexikon att det är ”bilden av en trött äldre man”. Han länkar porträttet till de skriftliga källorna från 1460-talet, i vilka Karl Knutsson framträder som ”åldrad och djupt besviken”. Porträttet kan emellertid också tolkas på ett helt annat sätt. De svallande lockarna, den hopknipta minen och den uppstudsiga näsan: det kan mycket väl vara bilden av en luttrad men obetvinglig medelålders kämpe, väl hemmastadd i det politiska rävspelet. En man med få verkliga vänner men med goda möjligheter att skaffa sig tillfälliga allierade, en hårdhudad ”fighter”.

Att känna sympati för Karl Knutssons gestalt, eller ens upprätthålla skenet av objektivitet, är omöjligt. Ändå kommer man inte förbi honom; han är ingen oväsentlig parentes i vår historia. Det är han som har gett det svenska riksvapnet dess slutliga utformning: en kvadrerad sköld med de tre kronorna i första och fjärde fälten, folkungalejonet i andra och tredje fälten. Med våra ögon sett var han också profetisk – i dåtidens politiska debatter hävdade Karl Knutsson med bestämdhet att Skåne, Halland och Blekinge rätteligen tillhörde Sverige. Men framför allt var han bevisligen livsfarlig – farligare än alla andra svenska politiker tillsammans under det oroliga 1400-talet.

Publicerad i Populär Historia 3/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också