Sveriges drottningar – makthavare och förebilder

Den första kända drottningkröningen i vårt land ägde rum den 29 juli 1281. Då kröntes Magnus Ladulås maka Helvig av Holstein och en tradition som skulle bevaras i flera hundra år hade inletts. Sedan dess har närmare fyrtio drottningar fått kronan på sitt huvud. Några välkända: som den ”manhaftiga” drottning Kristina eller den ”hysteriska” Maria Eleonora. Andra okända eller till och med bortglömda. Hur många vet vem Filippa var, minns någon Sofia Magdalena? I modern historieforskning – och i en ny utställning på Livrustkammaren – tonar nu en annan bild av drottningarna fram, långt från stereotyperna.

Den mest berömda av alla svenska drottningar är utan tvekan drottning Kristina. Hon har ägnats mest intresse, såväl inom forskningen som i populära framställningar. Men Kristina är en mycket speciell drottning. Hon fostrades till regent, hon fick en pojkes utbildning och hon regerade riket. Nu riktas blicken istället mot de drottningar som vanligen bara ägnas någon rad i uppslagsböckerna.

Under medeltiden finns flera exempel på drottningar som inte bara framstår som konungars gemåler utan som aktiva och respekterade makthavare. Utrymmet för dessa kvinnor att utöva inflytande var betydligt större under medeltiden än under senare tider. Hennes personlighet var avgörande i högre grad; hon behövde inte vara högättad, men var hon stark och skicklig kunde hon nå långt i en tid då statens makt sammanföll med personens.

Mest känd bland dessa medeltidens starka drottningar är Margareta I, kvinnan bakom Kalmarunionens grundande 1397. Hon var gift med kung Håkan av Norge och några år efter hans död 1380 hade hon övertagit styret av både Danmark och Sverige. Margareta var respekterad och fruktad för sin maktfullkomlighet. Hon behöll i praktiken makten fram till sin död 1412.

Mer okänd är Filippa (1393–1430) som var gift med Erik av Pommern, Margaretas styvson. Filippa stödde bland annat Vadstena kloster och lyckades till och med sätta stopp för det påvliga försöket att avskaffa birgittinordens dubbelkloster, kloster för både män och kvinnor. Under makens långa utlandsvistelser regerade hon över hela den nordiska unionen. Filippa etablerade sig som en förmögen och mäktig disponent över stora landområden i Närke och Uppland.

När vi närmar oss den nyare tiden kan vi konstatera att drottningarna fick svårare att hävda sin makt, inte minst på grund av det faktum att de var kvinnor. Fördomar och restriktioner minskade drottningens manöverutrymme. Men det fanns undantag. Karl IX:s andra hustru, Kristina av Holstein-Gottorp (1573–1625), var en av sin tids ledande makthavare. Efter kungens död 1611 utsågs hon till förmyndare för sönerna Gustav Adolf och Karl Filip. Kristina lyckades driva igenom att den äldste sonen fick tillträda tronen i förtid. Som förmyndare för Karl Filip kontrollerade hon arvfurstendömet Södermanland-Närke. Hon fick i och med det stora ekonomiska resurser till sitt förfogande. Kristina använde sig skickligt av sin börd, släktskap och rikedom för att påverka det politiska skeendet. Det faktum att hon var änka gjorde det också lättare, hon var inte underställd vare sig fader eller make. Och som furstinna stod hon över en del av de regler som kringskar kvinnors handlingsutrymme.

Men alla drottningar har inte lyckats hävda sin makt på samma lyckosamma vis som Kristina d ä, vilket inte sällan gett dem ett hånfullt eftermäle. Det allmänna omdömet om Gustav II Adolfs maka Maria Eleonora har till exempel sitt ursprung i en nidbild som skapades av 1800-talets manliga historiker. Modern historieforskning sätter istället in drottningens konflikt med riksrådet i sitt historiska sammanhang och omkullkastar bilden av denna ”hysteriska, svartsjuka och enfaldiga kvinna”. Maria Eleonora handlade i själva verket mycket medvetet för att säkra kungamakten, något som uppfattades som hotfullt av samtiden. Att hon efter sin makes död vid Lützen tog hand om hans hjärta och stoppade det i en guldask är också något som framförts som bevis på hennes ”hysteriska” läggning. I själva verket följde hon en etablerad tradition: separata hjärtbegravningar var sedan länge brukligt vid kejsarhovet i södra Tyskland.

Gustav III har en framträdande plats i Sveriges teaterhistoria. Men redan före ”teaterkungen” hade flera svenska drottningar tagit initiativ till att förnya svenskt teaterliv. Hedvig Eleonora intresserade sig mycket för de tyska och holländska vandrartruppernas teater och såg till att den holländska gruppen Jan Baptist van Fornenberghs sällskap etablerade sig i Stockholm. I februari 1667 invigdes ”Hennes Kongl. Maijt:tz Comædiehuus” i Lejonkulan, den djurhetsningsarena som byggts vid Slottsbacken till drottning Kristinas kröning.

”Prinsessorna var en exklusiv handelsvara i ett internationellt storpolitiskt spel där mycket litet hänsyn togs till dessa unga damers inställning och känslor”, menar konsthistorikern Göran Alm. Ett enormt arbete lades ned på att skaffa regenten en gemål med den rätta börden, utifrån vad den politiska situationen krävde. Genom äktenskap knöts viktiga kontakter med europeiska kungahus och gemålerna valdes ofta ut när de ännu var barn. Äktenskapskontrakt liknade många gånger fredsavtal i omfång och detaljrikedom.

Betydelsen av prinsessans rätta börd framstod tydligt när kronprins Oskar skulle gifta sig. Oskar var son till Karl XIV Johan, den förste regenten av familjen Bernadotte. Ätten var resultatet av den svunna napoleanska eran, något som Europa nu hade gjort upp med. Att hitta ett kungahus som ville gifta bort en dotter till denna släkt som stammade direkt ur den franska revolutionen var kanske inte så lätt.

Men Josefina av Leuchtenberg, som gifte sig med Oskar 1823, var det idealiska partiet. Hennes mor var nämligen av den gamla ätten Wittelsbach som sedan flera hundra år regerat i Bayern. Dessutom hade ju familjen Wittelsbach regerat i Sverige drygt hundra år tidigare. På så sätt fick den nya kungaätten den legitimitet den så väl behövde.

Den blivande prinsessan fick lämna familj och hemland, men i brudkistan förde hon med sig mängder av personliga ägodelar. Denna trousseau kan också ses som en manifestation av hemlandets rikedom och hantverksskicklighet. Ett tydligt exempel på det är den danska prinsessan Sofia Magdalenas rika brudkista inför bröllopet med Gustav III. Innehållet visades under några dagar för allmänheten på slottet Christiansborg i hemlandet. Ambassadör greve Adam Horn, som var utsänd för att föra prinsessan till Sverige, beundrade prakten och skrev:

”Jag måste tillstå att så väl i anseende till sköna juveler som ock i betraktande af den myckenhet magnifike klädningar af de rikaste draps d’or et d’argent samt med guld och silfver rikt broderade tafter och tyger af alla sorter … Hennes Kungliga Höghet blir på det präktigaste försedd med allt hvad till Dess beklädning någonsin kan upptänkas.”

Av det kolossalt rika innehållet finns bara den magnifika bröllopsklänningen kvar. Inventarieförteckningen från 1766, i ett band av blå sammet, vittnar om rikedomen. Där står bland annat:

”Toiletteservis av silver, bestående av spegel, handkannor, handfat, ljusstakar, dosor, flaskor. Kuvertbestick, bordsilverserviser, kaffekannor, themaskiner, chokoladier, värmelampor, skålar, fat och sockertänger. 11 robes de cour, 16 robes rondes och 26 mer informella klänningar. Åtta svarta klänningar, tre pälsfodrade mantlar, 72 par skor, 12 par tofflor, 30 par handskar, 28 dussin italienska blommor, solfjädrar, strumpeband, mängder av linne och spetsar.”

Den främsta av drottningens uppgifter har i alla tider varit att föda en arvinge till tronen. Händelsen var så viktig att hela förlossningen protokollfördes i detalj av rikets högsta ämbetsmän. I Riksarkivet finns protokollet bevarat från Fredrikas förlossning. Den 9 november 1799 var stunden inne för kronprinsens födelse. På plats var maken, Gustav IV Adolf, tillsammans med flera medlemmar ur kungafamiljen: änkedrottningen Sofia Magdalena, hertig Karl och hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, hertig Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina. Elva personer var också kallade för att bevittna kronprinsens födelse. Det exakta klockslaget för drottningens anskri och barnets förevisande finns antecknade. Kronprinsen döptes några dagar senare till Gustav.

Det ansågs som en stor tragedi om drottningen inte kunde ge riket en tronarvinge. Drottning Lovisa (1828–71) var Karl XV:s gemål. Hon födde först en dotter, och året efter föddes den efterlängtade sonen, Carl Oscar. Tragiskt nog dog han, bara 15 månader gammal. Förlusten av sonen drabbade kungen och drottningen extra hårt eftersom Lovisa blivit sjuk efter förlossningen och inte kunde få fler barn. Prinsens död ledde också till rivalitet inom den kungliga familjen. Hoppet sattes till Lovisas svägerska Sofia, som fick överta uppgiften att föda en tronarvinge.

Det kungliga barnet var en offentlig person och dess uppfostran var av riksintresse. Lovisa Ulrika, Gustav III:s mor, strävade efter att sonen skulle fostras till en upplyst despot. Det väckte ont blod. Hon förlorade inflytandet över sonens uppfostran och Gustavs utbildning fastlades istället av riksdagen. Den unge kungen skulle ”upwäckes til wördnad för thet Högsta wäsendet, ju mera kommer han till ärkänsla af sit egit intet, sin jämlikhet med andra menniskor … och at Konungar födas menniskor men icke Konungar …”

Förutom det självklara, att föda en arvinge (eller helst flera – för att säkra tronföljden), uppfyllde drottningen alltmer rollen som modersgestalt för landet. Samtidens bild av kvinnligheten bestod av framför allt två komponenter: moderlighet och hög moral, och i en hyllningsdikt till Lovisa Ulrika från Stockholms stads borgerskap 1764 heter det:

Denna kvinnlighetens natur ansågs speciellt lämplig för välgörenhet och drottningens offentliga moderlighet tog sig framför allt uttryck i det välgörenhetsarbete som hon ägnade sig åt bland de fattiga i 1800-talets växande industristäder. En av de främsta på området var drottning Sofia, beundrad för sina insatser på sjukvårdens område, framför allt inrättandet av Sophiahemmet i Stockholm.

I takt med att kungamakten försvagas förändras drottningens funktion. Drottningen framställs som ett föredöme, men numera som en nästan vanlig kvinna. Den blivande kungen Gustaf VI Adolfs maka Louise framstår på bilderna och i reportagen från tiden som en modern yrkeskvinna – sparsam, flitig och hårt arbetande för landets väl. Välgörenheten hade nu bytts ut mot engagemang för samhällsnyttan. Under andra världskriget deltog Louise aktivt i insamlingar och hjälp till flyktingar. I ett bildreportage i ”Husmodern” från 1940 kan man se den blivande drottningen flitigt upptagen med att sticka strumpor till inkallade soldater.

Den nuvarande kungens mor Sibylla stödde aktivt flickscoutrörelsen och bilkåristerna. Under de kommande decennierna anpassade sig kungahuset alltmer till den nya tidens förutsättningar. Drottningen hade en viktig funktion som förebild och aktiv deltagare i byggandet av folkhemmet.

Ett tecken på det förnyade intresset för drottningens roll är utställningen ”Drottningar – kvinnlighet och makt” på Livrustkammaren. Den öppnades den 26 november och visas under hela nästa år. Nio forskare har bidragit med uppsatser i den faktaspäckade bok som ges ut i samband med utställningen.

Det är en gammal dröm som nu går i uppfyllelse, berättar Ann Grönhammar, projektledare för utställningen.

– På vårt museum brukar kungarna alltid stå i centrum, men nu är det dags för drottningarna! Temat ligger rätt i tiden, med dagens genusforskning och jämställdhetsdebatt.

Många aspekter av den feminina halvan av makten är ännu outforskade, men en sak framstår klart: drottningen hade en betydligt mer aktiv och spännande roll än vad som traditionellt tillskrivits henne.

Publicerad i Populär Historia 8/1999

Fakta: Svenska drottningar från 1281

Helvig av Holstein (ca 1260–1324), gift med Magnus Ladulås

Märta (ca 1277–1341), gift med Birger Magnusson

Blanka av Namur (ca 1320–63), gift med Magnus Eriksson

Beatrix av Wittelsbach (ca 1340–59), gift med Erik Magnusson

Rikardis (död cirka 1377), gift med Albrekt av Mecklenburg

Agnes (död 1434), gift med Albrekt av Mecklenburg

Margareta (1353–1412), gift med Håkan av Norge

Filippa (cirka 1393–1430), gift med Erik av Pommern

Dorotea (död 1495), gift med Kristoffer av Bayern

Katarina Karlsdotter (död 1450), gift med Karl Knutsson Bonde

Dorotea (död 1495), gift med Kristian I

Kristina av Sachsen (1461–1521), gift med Hans

Elisabet (1501–26), gift med Kristian II

Katarina av Sachsen-Lauenburg (1513–35), gift med Gustav Vasa

Margareta Leijonhufvud (1516–51), gift med Gustav Vasa

Katarina Stenbock (1535–1621), gift med Gustav Vasa

Karin Månsdotter (1550–1612), gift med Erik XIV

Katarina Jagellonica (1526–83), gift med Johan III

Gunilla Johansdotter (1568–97), gift med Johan III

Anna av Österrike (1573–98), gift med Sigismund

Kristina d ä (1573–1625), gift med Karl IX

Maria Eleonora (1599–1655), gift med Gustav II Adolf

Kristina (1626–89)

Hedvig Eleonora (1636–1715), gift med Karl X Gustav

Ulrika Eleonora d ä (1656–93), gift med Karl XI

Ulrika Eleonora d y (1688–1741), Karl XII:s syster

Lovisa Ulrika (1720–82), gift med Adolf Fredrik

Sofia Magdalena (1746–1813), gift med Gustav III

Fredrika (1781–1826), gift med Gustav IV Adolf

Charlotta (1759–1818), gift med Karl XIII

Desideria (1777–1860), gift med Karl XIV Johan

Josefina (1807–76), gift med Oskar I

Lovisa (1828–71), gift med Karl XV

Sofia (1836–1913), gift med Oskar II

Victoria (1862–1930), gift med Gustaf V

Louise (1889–1965), gift med Gustaf VI Adolf

Silvia (född 1943), gift med Carl XVI Gustaf

Fotnot: Äldre namnformer har fått normaliserad stavning. För 1900-talets kungar och drottningar används deras eget sätt att skriva sitt namn.

Publicerad i Populär Historia 8/1999