Kung Carl XVI Gustaf – 50 år på tronen

Hösten 1973 har den pojken blivit 27 år och måste i avsaknaden av en far, axla ansvaret som Sveriges statschef – en generation för tidigt. Hur ska han klara det? Den frågan har journalister och andra försökt svara på i många år redan. Svaret finns förstås inte ännu.

Formuleringen ”oskrivet blad” återkommer i analyserna. En av dem är skriven av journalisten Åke Ortmark, som i boken De okända makthavarna (1969) varnar svenska folket för att hoppas för mycket.

”Kronprinsen har inte visat sig särskilt lämpad för eller intresserad av studier; han är en typisk representant för den sportsliga grenen av släkten Bernadotte.” Med sport avses här segling, jakt, slalom och snabba bilar. Tronföljaren gillar det. Ingen kan med rimlig säkerhet säga hur det här kommer att gå, summerar Ortmark.

”Bernadotter mognar sent”, lyder en formulering som används så ofta att den nästan har blivit ett ordstäv. Men Bernadotter är också kända för att leva länge, och tack vare detta har Carl Gustaf Folke Hubertus fått hyfsat gott om tid att förbereda sig. Farfar Gustaf VI Adolf har visat hur man gör, och berättat om saker man bör kunna som statschef.

Det var sin viktigaste mentor som Carl Gustaf hade förlorat när han stod vid sin avlidne farfaders bädd på Helsingborgs lasarett den 15 september 1973. Klockan var halv nio på kvällen. Riksmarskalken Stig H:son Ericson hade varit ute på trappan och berättat för de vakande journalisterna att den 90-årige kungen lugnt och stilla hade avlidit.

När kronprinsen kom ut en stund senare blev det tyst några sekunder. Varken reportrarna eller tronföljaren sade något. Han tittade ut över de församlade medan kamerablixtarna fyrades av.

En marinofficer i sällskapet kom på vad som måste göras nu. ”Leve konungen!” ropade kommendörkapten Bertil Erkhammar. Riksmarskalken hakade snabbt på och ledde ett fyrfaldigt leve.

Det var tungt. Nu kändes stundens allvar, skulle den nyblivne monarken berätta efteråt. Och mer allvar blev det, för fyra dagar senare äger alltså det officiella trontillträdet rum i Rikssalen och kungen måste läsa upp sitt tal utan att staka sig. Hur skulle han klara det? undrade de invigda – han som hade ärvt släktens dyslexi och alltid haft svårt för det skrivna.

Inte sedan Erik XIV gifte sig med Karin Månsdotter 1567 hade en svensk kung ingått äktenskap med en ofrälse. Men snart var tronföljden säkrad.

Sommaren 1977 föddes prinsessan Victoria, två år senare Carl Philip som hann vara kronprins i några månader innan kvinnlig tronföljd infördes. Och 1982 kom prinsessan Madeleine.

Ett statsbesök brukar vara i tre dagar och förberedas i sex månader. Carl XVI Gustaf har varit värd vid 69 sådana och själv avlagt 86 statsbesök i utlandet. Protokollet är strikt och så länge alla inblandade håller sig till det uppgjorda brukar ett statsbesök inte ha större nyhetsvärde än ett par bilduppslag i kändispressen.

Samma villkor gäller för kungens övriga tjänsteutövning. Den syns i medierna men orsakar sällan braskande uppmärksamhet. Bara när monarken lämnar den utstakade leden och ger sig ut på egen hand kan det bli sensationella rubriker. Ibland blir följden enbart en lustig anekdot, som när kungen en gång hälsade ”Kära örebroare” från talarstolen i Arboga. Men det har funnits andra tillfällen.

I februari 2004 reste kungaparet ut på sitt 57:e statsbesök. De hälsade på hos sultanen av Brunei, en envåldshärskare som anklagas för att styra sitt lilla rike med järnhand. Men när svenska journalister frågade om inte detta var ett problem ställde sig Carl XVI Gustaf helt oförstående.

Få andra statschefer står så nära sina medborgare, förklarade han: ”Så jag upplever det på sätt som ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig.”

Kritiken hemma blev till en storm. Svenska folkets förtroende för kungahuset rasade i den nationella SOM-undersökningen som årligen görs vid Göteborgs universitet. Men kungen hävdar än idag att han blev missförstådd.

Han talade om relationer, inte politik. Och ett knappt år efter resan till Brunei skulle den svenske monarken få tillfälle att återvinna folkets kärlek.

Den 10 januari 2005 rådde en ödesmättad stämning i Blå hallen i Stockholms stadshus. Två veckor tidigare hade en av historiens värsta naturkatastrofer inträffat: en tsunami som slagit in över sex länder i Sydostasien inklusive Thailand, och dödat uppemot 300 000 människor. Till de svenska offren räknades 543 döda och 1 500 skadade. Nu skulle de hedras. Ceremonin sändes direkt i tv.

Med långsamma steg gick kung Carl Gustaf uppför trapporna mot talarstolen. Han vek upp sitt manuskript och började. Först kom det självklara – att det i denna svåra stund gällde att stödja och försöka hjälpa de drabbade och sörjande. Men sedan kom något överraskande. Kungen började tala om sitt eget öde:

”Många barn har förlorat en eller båda föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn.” Och så berättade kungen hur det hade gått till när hans pappa omkom i den där flygolyckan. ”För ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saken”, avslutade han.

Lyssnarna blev berörda. Experter på retorik skulle efteråt klassa kungens tsunamital som ett av de bästa anföranden som har hållits på svenska. I Sifomätningen en vecka senare hade 27 procent av Sveriges befolkning fått ett stärkt förtroende för Carl XVI Gustaf.

Det höll i sig. Nu följde sju goda år för den svenska monarkin i SOM-institutets återkommande mätningar. Sedan hände det något.

Den 28 maj 2011 begav sig nyhetsbyrån TT:s reporter Tomas Bengtsson till det kungliga slottet, visades in till Carl XVI Gustaf och inledde sin intervju med en fråga som aldrig hade ställts till en svensk monark förut: ”Har kungen någonsin besökt någon stripp- eller sexklubb?”

Kungen tänkte efter ett ögonblick. ”Det beror på vad man menar med stripp- eller sexklubb”, svarade han.

Situationen var på flera sätt enastående i den svenska monarkins historia. Ett halvår tidigare, i november 2010, hade en bok om kungen kommit ut. I Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken berättade journalisten Thomas Sjöberg och två kollegor om Carl Gustafs liv.

Förutom den välkända biografin fick läsarna här en berättelse som dittills hade varit ganska okänd utanför de ”välunderrättades” krets. Den handlade bland annat om amorösa snedsteg och ett grundligt festande med sällskap som inte alltid var helt rumsrena. Bland annat förekom överdådiga herrmiddagar, där speciellt inbjudna kvinnor anlände lagom till kaffet och konjaken.

”Efter middagen gick de runt och hällde upp vin och var allmänt förföriska. Sedan började de sitta i knät på männen, egga och bli intima med dem, dansa och strippa”, berättade ett vittne i boken.

Den motvillige monarken väckte stor uppmärksamhet. ”Kaffeflickor” blev ett av årets nyord i svenska språket. Stormen var så ihållande att kungen i maj 2011 beslöt sig för att ge TT en intervju för att klara ut begreppen. Han berättade att hela denna historia var plågsam både för honom själv och familjen.

Fester med så kallade kaffeflickor kunde han inte erinra sig, och på journalistens fråga om han någon gång hade uppträtt olämpligt i förhållande till uppgifterna svarade kungen: ”Mmm, nej, det kan jag väl inte påstå. Nej.”

När SOM-institutet räknade sina siffror visade det sig att kungen hade tappat åtta procentenheter i popularitet i samband med journalisternas avslöjanden. Vid mötet med TT:s reporter anade monarken att ett sådant bakslag skulle komma.

”Men det är någonting som jag ska upprätta och jag kommer att jobba dubbelt så hårt i framtiden.”

Sakta men stadigt har svenska folkets förtroende för kungahuset ökat sedan dess. Troligen beror det inte enbart på statschefens ansträngningar. När en undersökning av Demoskop våren 2022 gav kungafamiljen rekordhöga popularitetssiffror, var kronprinsessan Victoria den mest omtyckta medlemmen.

”Hon är en extraordinär tillgång för mig, min familj och vårt land. Jag är stolt över henne och hennes outtröttliga arbete för Sverige.”

Detta slog kungen fast i ett uttalande den 5 januari 2023. Orden var ingen spontan kärleksyttring från far till dotter. Det kungliga jubileumsåret hade inletts med ännu en våg av kritik mot Carl XVI Gustaf. I en SVT-intervju förklarade monarken att han ännu inte har förlikat sig med att sonen Carl Philip berövades sin ställning som tronföljare i och med att kvinnlig tronföljd infördes i Sverige 1980.

”Sveriges sista kungar”, löd titeln på den omtalade tv-serien. Om den blir sannspådd återstår att se. Om länge. De två nästkommande regenterna av huset Bernadotte kommer att vara drottningar.

När kronprinsessan Victoria får sätta sig på drottning Kristinas gamla silvertron i Rikssalen är ett oskrivet blad i almanackan. Men redan nu har dagens tronföljare, med sina 46 år, fått betydligt mer tid att förbereda sig för uppdraget än vad hennes pappa fick.

Carl XVI Gustaf räknas som Sveriges 69:e historiskt bekräftade regent. Listan inleds med Erik Segersäll, som regerade mellan ungefär 970 och 995.

På denna lista finns dock bara tio verkliga kungar med namnet Karl – inte sexton som man kunde tro. De sex övriga är produkter av en fantasifull krönika från 1500-talet. Kungens historiskt rätta nummer skulle alltså vara 10: Carl X Gustaf.

Den nuvarande kungen är den sjunde monarken av huset Bernadotte. Stamfadern Jean Baptiste Bernadotte blev som bekant kung med namnet Karl XIV Johan år 1818.

Bernadotter har därmed regerat Sverige i 205 år. Det är inte bara svenskt rekord. Så länge har ingen annan av dagens regerande dynastier innehaft sin tron.

Den 26 april 2018 slog Carl XVI Gustaf svenskt rekord i lång regeringstid. Då passerade han Magnus Eriksson, som var kung i 44 år och 222 dagar mellan 1319 och 1364.

Om den förste Bernadotten saknade adligt påbrå har hans efterföljare däremot gift sig furstligt. Det gör att Carl XVI Gustaf är släkt med så gott som alla regerande och tidigare kungafamiljer i Europa. Varken kungen själv eller något av hans barn har däremot gift sig med en person av furstlig börd.