Familjen Bernadotte – Revolutionens barn

Till att börja med vänder vi upp och ner på historien med en kontrafaktisk hypotes. Anta att år 1789 hade kommit och gått utan att göra något väsen av sig och att franska revolutionen aldrig ägt rum. Vem hade då i dag suttit på konungariket Sveriges tron? Det enda säkra svaret på den frågan är att det i varje fall inte hade varit Hans Majestät Carl XVI Gustaf i egenskap av ätt­ling till Karl XIV Johan, förutvarande armésergeant, sedermera marskalk av Frankrike, slutligen svensk tronföljare och regent.

6 februari 2008 av Tomas Blom

Det svenska kungahuset är alltså en biprodukt av den drama­tiska samhällsomvandling som bland annat avskaffade det franska ståndssamhället och gjorde det möjligt för sonen till en ofrälse småstadsjurist att göra militär blixtkarriär och bli headhuntad av den företagsamme officeren Carl Otto Mörner till posten som kung av Sverige. Jean Baptiste Bernadotte verkar inte ha tvekat länge inför möjligheten att öppna eget, även om hans tilltänkta kungadöme låg lite avsides. Visserligen umgicks han i det längsta med än mer storvulna planer på att låta sig utropas till fransk regent, men detta motarbetades bestämt av de diplomatiska storspelarna Klemens von Metternich och Charles Maurice de Talleyrand. De gillade inte tanken på att ännu en uppkomling till soldat skulle inta bourbonernas tron.

Deras uppgift var nämligen att vrida klockan tillbaka och se till att ordningen återställdes efter det revolutionära kaos som Europa utsatts för. Den kongress som samlades i Wien år 1814 stipulerade ju bland annat att de europeiska staterna hädanefter skulle styras av hundraprocentigt legitima furstar av kunglig härkomst.

Nu hade Napoleon år 1806 faktiskt utnämnt Jean Baptiste Bernadotte till furste av Ponte Corvo (”den välvda bron”), ett land­område i Italien av försumbar storlek. Men detta skänkte förstås inte tronföljaren några anor att tala om, och hans ankomst motsågs med viss skepsis i det nya hemlandet. En av de mest avvaktande var kung Karl XIII:s drottning Hedvig Charlotta, själv av betryggande blått blod. Men av hennes dagboksanteckningar framgår att hon snabbt lät sig charmas: ”Ingen som ser kronprinsen kan ana, att han ej är av furstlig börd”, skriver hon, och försäkrar att: ”Han är i varje tum en prins.”

Dessvärre räcker det inte riktigt till för en tronföljare att bara gå omkring och se furstlig ut för att uppnå erforderlig legitimitet. Den gängse vägen till att bli lite kungligare går via gifter­mål med en mer högättad partner. Något av det första som till exempel Gustav Vasa gjorde efter sitt trontillträde, var att leta rätt på en lämplig tysk prinsessa. Tyvärr stod inte den möjligheten till buds för Karl Johan, eftersom han redan var gift med köpmannadottern Desirée. De hade en son tillsammans, Oscar. Han hade fötts 1799, och lär ha begåvats med sitt namn av självaste Napoleon, Desirées före detta uppvaktande kavaljer, som hittat det i skotten James Macphersons populära och genomfejkade hjälteepos ”Ossians sånger”.

Desirée följde sin man till Sverige, men uthärdade bara knappt ett år i vad hon kallade ”vargarnas land”. I juni år 1811 reste hon tillbaka till Frankrike och blev borta i tolv år. Hennes frånvaro bekom tydligen inte Karl Johan, som lär ha tröstat sig med Marianne Koskull, en angenämt fransktalande svensk adelsdam. Lille Oscar däremot, skrev år efter år mängder av brev till sin mor, där han förgäves bad henne komma hem.

Till skillnad från sin mor, blev prins Oscar allas älskling. Hans porträtt visades redan för de riksdagsmän som samlats till tronföljarval i Örebro år 1810, och miniatyrmålningen av den mörkögde gossen omgiven av krigiska attribut, med leksakspistol i handen och pappas sabel vid sidan, slog an. Här hade man inte bara en tronföljare med krut i, utan det verkade som om också arvsföljden var säkrad – något som svenskarna inte hade varit bortskämda med på ett tag.

Det var mycket som hängde på Oscar. Eftersom han var enda barnet, skulle hela dynastin stå och falla med honom. Hans hälsa var föremål för ständig uppmärksamhet, och när den ibland vacklade, blev Karl Johan oerhört upprörd och förtvivlad. Men pojken artade sig över all förväntan. Han fick förstås en metodiskt planerad uppfostran med allsidig teoretisk utbildning och fysisk fostran i Pehr Henrik Lings nya anda: ut med dans- och fäktmästare, fram för gymnastik och kalla avrivningar! Till skillnad från Karl Johan lärde sig Oscar snabbt svenska, och fungerade ofta som tolk. Han fick följa sin far på 1814 års kortvariga fälttåg som resulterade i unionen Sverige-Norge, och inför stortinget översatte den unge prinsen sin fars högtidliga tal till norska.

Kung Karl XIII, åldrig och senil, avled slutligen år 1818. Karl Johan hade redan varit landets faktiska regent i flera år, men nu var det äntligen dags för kröning, något som föranledde enstaka syrliga kommentarer från etablerade kungahus. Till exempel kallade den ryska tsarevnan dynastin Bernadotte för ”en ful fläck på ett Europa, som blivit snyggt och prydligt igen”.

Kronprins Oscar hade blivit myndig och hunnit studera en termin i Uppsala för lärare som Erik Gustaf Geijer och skalden Daniel Atterbom (som av någon anledning undervisade prinsen i tyska). Han hyllades entusiastiskt av medlemmarna i Götiska förbundet, som i prinsen såg en ”Brynjornas hövding i Svithiod!” Nu inledde Oscar vad man kan kalla en Berna­dottesk tradition, som i sin tur bottnar i de manliga familjemedlemmarnas fallenhet för att uppnå hög ålder, nämligen den långa kronprinstiden i väntan på att generationerna ska växla. Det skulle dröja ända till år 1844 innan han själv fick bestiga tronen.

Den i allmänhet klarsynta Hedvig Charlotta misstar sig på en punkt när det gäller kronprins Oscars karaktär. Hon utgår ifrån att den unge inte har haft någon erfarenhet av vad hon kallar ”hetare känslor”, men misstänker att han när så sker ”kommer att dämpa sina passioner, ty han tycks besitta stor självbehärskning”. Snarare skulle man kunna säga att Oscar blev ganska hänsynslös i sina kvinnoaffärer. En långvarig förbindelse med grevinnan Jaquette Löwenhielm resulterade i ett barn, Oscara, som snabbt adopterades bort till sin mormor, utan att någonsin ha kontakt med sin far. Saken komplicerades ytterligare av att grevinnans man var kammarherre och stod prinsen mycket nära. Karl Johan ogillade hela affären, och gjorde sitt bästa för att få sonen bortgift och styrka dynastin Bernadottes legitimitet genom att fylla på den med blåast möjliga blod.

Oscar skickades ut i Europa på friarfärd för att välja mellan tillgängliga prinsessor. Han valde snabbt bort Karl Johans första alternativ, prinsessan av Danmark, men kom att fastna för den femtonåriga Joséphine de Beauharnais av huset Leuchtenberg. Hennes far hade visserligen ungefär samma bakgrund som Karl Johan, hög militär i Napoleons tjänst, men på mödernet härstammade hon från en urgammal tysk furstesläkt – och dess­utom, hör och häpna, från Gustav Vasa! Ur legitimitetssynpunkt var valet av Joséphine alltså optimalt, och lyckligt nog (eller lydigt nog, välj själva) blev de unga tu genast förälskade i varandra.

År 1823, vid sexton års ålder, blev Joséphine de Beauharnais prinsessan Josefina av Sverige. Hon lär fortfarande ha sovit med sin docka i sängen och hennes föräldrar hade krävt att äktenskapet inte skulle fullbordas förrän hon fyllt arton. I varje fall föddes inte kronprinsparets första barn förrän år 1826, en pojke som möttes av stort jubel och fick bära namnet Karl. Man kan lugnt säga att Oscar och Josefina säkrade tron­följden efter bästa förmåga; fem barn föddes under lika många år. Två av pojkarna skulle hamna på tronen i tur och ordning.

Men det dröjde inte länge förrän Oscar började ägna sig åt utomäktenskapliga förbindelser. Under en följd av år levde han i princip helt öppet med två familjer. Den andra kvinnan var skåde­spelerskan Emilie Högqvist, som kronprinsen lät installera i en våning vid Gustav Adolfs torg, i bekväm närhet till slottet. De fick två pojkar, som Emelie stolt kallade ”prinsarna av Lappland”.

Josefina kände naturligtvis till affären, det gjorde alla i Stockholm, men hon teg och led och ägnade sina krafter åt välgörenhet.

Som kronprins gick Oscar under smeknamnet ”Fram­tiden”. Han visade sig ha en rad liberala åsikter, som välkomnades av alla som vände sig emot Karl Johans allt mer utpräglade konservatism. Oscar visade ett påfallande engagemang i sociala frågor, fattigvård, folkskola och inte minst fångvård. Han publicerade anonymt en bok med titeln Om straff och straffanstalter, i vilken han pläderade för in­förandet av cellfängelser, där de intagna i ensamhet kunde begrunda sina brott och fås att tänka i nya banor för att under­lätta återanpassning till samhället.

”Ingen har fyllt en bana liknande min”, sägs Karl Johan ha yttrat när han till sist år 1844 låg på sin dödsbädd. Nu väntade många med spänning på att kung Oscar I skulle gå i spetsen för en liberal reformvåg. Men förhoppningarna kom snart på skam. När Oscar väl satt på tronen, visade han sig måttligt intresserad av förändringar som skulle hota kungamakten. Den gamla ståndsriksdagen var sedan länge hårt kritiserad, men kung Oscar ville inte veta av någon representationsreform.

År 1848 skakades Europa av en våg av revolutioner, som också sköljde över Sverige och bland annat yttrade sig i kravaller i Stockholm, som ledde till minst arton människors död. Protesterna var delvis riktade mot kungen själv, och Oscar tog mycket illa vid sig. Hans liberalism förbyttes så småningom i konservatism och rädsla för våldsamma omvälvningar.

Under de sista åren förmörkades kungens liv av sjukdom. Han förlorade gradvis både tal- och rörelseförmåga. Elaka tungor spred ut att det handlade om syfilis, men obduktionen efter hans död 1858 visade på en stor hjärntumör.

”Kron-Kalle” fick han heta i folkmun, Oscars äldste son. Han kröntes som Karl XV år 1860 och regerade inte längre än tretton år, den kortaste tiden för någon Bernadotte. Men under sin tid som regent hann han bli betydligt mer folkkär och omtalad än någonsin sin far. Möjligen lever hans rykte som kvinnokarl än i dag, i varje fall bland de talrika svenskar som härstammar, eller tror sig härstamma, från någon av Kron-Kalles tillfälliga förbindelser land och rike runt.

Karl XV var en imponerande gestalt, i synnerhet till häst, men den omsorgsfullt odlade framtoningen av knekt och karlakarl kan mycket väl ha tjänat som kompensation för en neslig och kuvad barndom. Karl var visserligen äldst av fyra söner, men ansågs tämligen obegåvad och omöjlig av sina lärare. Dessutom stammade prinsen, något som han med stor viljestyrka lyckades komma tillrätta med genom att lära sig mängder av poesi utantill. Karl var inte förtjust i det stela hovlivet, utan trivdes bäst när han fick röra sig fritt ute i folkvimlet bland sina undersåtar.

Under Karl XV:s tid genomfördes flera viktiga reformer, bland annat avskaffandet av ståndsriksdagen år 1866. Trots att kungen var uttalat konservativ, satte han sig inte på tvären. Men man kan inte heller påstå att han var särskilt delaktig i regerings­arbetet, som ju blev allt mer svåröverskådligt. Kungen gjorde enstaka tappra försök att hävda sin makt, bland annat genom att mot regeringens vilja utlova militär hjälp till Danmark i kriget mot Tyskland år 1863. Det blev inget av med den saken, och Karl tröstade sig med tavelmåleri och damaffärer. Sådana fortsatte han ihärdigt med, trots att han sedan länge var gift med Louise, en sondotter till Hollands kung Fredrik.

Lovisa, som hon fick heta som svensk drottning, födde två barn. Dottern Lovisa blev i sinom tid mamma till kungar i Norge och Danmark, men den enfödde sonen Carl Oscar dog vid två års ålder. Detta var ett tungt slag för Karl XV, särskilt eftersom det visade sig att Lovisa inte kunde få fler barn, något som bäddade för att kungamakten (eller vad som var kvar av den) skulle gå över till Oscar (II), den näst äldste av de tre kvarvarande sönerna till Oscar och Josefina.

Gustaf, som bara var året yngre än Karl, dog tidigt, men hann omsätta sin stora musikaliska talang i en sång som fortfarande ljuder regelbundet i Sverige, nämligen ”Sjungom studentens lyckliga dag”.

Efter en kort sjukdomstid avled Karl XV i tarmtuberkulos år 1872 och beredde väg för kung Oscar II, som skulle bli kvar på tronen ända till år 1907.

Under hans långa regeringstid började det moderna Sverige ta form, med industrialisering, arbetarrörelse, unionsupplösning och embryon till parlamentarism och utvidgad rösträtt. Men kungen försökte i det längsta motarbeta allt modernt och radikalt. Han fick lov att finna sig i sin roll som konstitutionell monark, men lade sig i gengäld vinn om en utstuderat kunglig framtoning. Det är säkert ingen tillfällighet att Oscar II blev Sveriges siste krönte regent, sannolikt också den siste som levde i övertygelsen om att ha skänkts sitt ämbete av Gud.

Bernadotternas konstnärliga talang var tydligt märkbar i den tredje generationen. Karl XV både skrev dikter (med klent resultat) och målade (flitigt och bättre), Gustaf var som sagt en mycket god kompositör och Oscar II gick med stort allvar in för litteraturen. Ända från ungdomen skrev han vers, rimmad och traditionell förstås, fattas bara annat. Svenska Akademien belönade honom för samlingen ”Ur svenska flottans minnen” (insänd under pseudonymen ”Oscar Fredrik”), och hans dikter publicerades i stora upplagor. Han hade inte mycket till övers för de författare som ville riva för att få luft och ljus; särskilt Strindberg blev föremål för hårda omdömen: ”Hans hora till sångmö dricker, tvår sig och bestänker alla hon når med det grönbruna rännstensliquidum.”

I sitt privatliv fortsatte Oscar II att följa i fädrens patriarkala spår: hustru som föder legitima tronföljare jämte talrika damer och avkomlingar vid sidan om. Den stora skillnaden gentemot Oscar I och Kron-Kalle var att dubbelmoralen nu tillämpades i tidens anda. Kungen ansträngde sig för att framstå som en samhällsmoralens stöttepelare, samtidigt som han privat ägnade sig åt vidlyftig erotik och pornografisamlande.

Kung Oscars äkta maka hette Sofia och var från början tysk prinsessa av Nassau. Hon födde fyra söner, Gustaf, Oscar, Carl och Eugen, och bröt med traditionen på sitt sätt, genom att låta dem gå i skola tillsammans med icke-kungliga gossar. Hennes syn på barnuppfostran verkar också ha skilt sig väsentligt från tidigare drottningars. Hon tillät exempelvis Eugen att följa sin kallelse och ägna sig åt målarkonsten, och tog med fattning att Oscar som den förste i familjen gifte sig med en ofurstlig kvinna.

Drottning Sofia blev med tiden djupt engagerad i väckelse­rörelsen och gjorde också stora insatser för att reformera sjukvården, bland annat genom att starta landets första sjuksköterskeutbildning. Efter en lyckligt överstånden operation donerade hon medel till ett nytt sjukhus, Sophiahemmet. Det är ingen överdrift att påstå att drottningens insatser är av ett mer bestående slag än de som hennes make bidrog med.

Unionen med Norge hade länge knakat i fogarna, till Oscar II:s bedrövelse. Trots att han gått med på att av­skaffa det svenska ståthållarämbetet, fortsatte det tjuriga brödrafolket att protestera mot det påtvingade förbundet med svenskarna. Till råga på allt hade norrmännen redan år 1884 infört Nordens första parlamentariska styre, en företeelse som kungen absolut inte ville veta av i Sverige. Skarpt läge var nära när stortinget beslutade att Norge skulle inrätta ett eget konsulats­väsende. Plötsligt framstod det som en möjlig utväg att helt en­kelt börja krig mot broderlandet, något som splittrade kunga­familjen. Drottning Sofia och prins Eugen var emot, men kron­prins Gustaf (och inte minst hans stridbara, tyskfödda hustru Victoria) försökte påverka kungen att ta till vapen. Tursamt nog segrade de kompromissvilliga krafterna och norrmännen fick genomföra den folkomröstning som med närmast total majo­ritet upplöste unionen under fredliga former. Men kungen kände sig förödmjukad. Han vägrade bestämt att gå med på det norska förslaget att låta prins Carl bli Norges kung, och stängde in sig i sitt arbetsrum för att spela sorglig musik på orgeln.

Oscar II hann bara vara regent i sitt rest-Sverige i två år. 1907 somnade han in och lämnade plats för sonen Gustaf, vars långa kronprinstid äntligen var slut.

Gustaf V slog rekord. Hans regeringstid blev den – än så länge – långvarigaste, närmare bestämt 42 år och två månader. ”V-Gurra”, eller ”Mr G”, gjorde inte mycket väsen av sig i ungdomen. Han var lång och mager, blid och närsynt. Den furstliga maka som han tidigt förmäldes med, bör ha varit hans raka motsats. Hon hette alltså Victoria, var dotter till storhertigen av Baden-Baden och härstammade från både Gustav IV Adolf och – just det – Gustav Vasa. Victoria förblev sitt Vaterland trogen, och gjorde sitt bästa för att ytterligare förstärka den allmänt tyskvänliga atmosfär som rådde i tongivande svenska kretsar vid tiden före första världskriget. Hon var en stark och omdiskuterad personlighet, som inte hade mycket till övers för demokrati, parlamentarism och liknande moderniteter.

Victoria stod givetvis vid sin kunglige makes sida när han år 1914 demonstrerade mot den liberale statsministern Karl Staaffs vägran att rusta upp försvaret. Hon hade goda kontakter med forskningsresanden Sven Hedin, en av den svenska ärkekonservatismens förgrundsfigurer, och det har till och med spekulerats i huruvida drottningen var inblandad i planerna på en statskupp från höger. I vilket fall deltog hon aktivt i den framgångsrika propagandaföreställning som har gått till historien som Bondetåget och hon lär ha inlagt sitt veto mot att kungen skulle stryka i sitt borggårdstal, vilket Hedin författat och som hon själv med egna händer skrivit rent.

Gustaf och Victoria gjorde vad som väntades av dem när det gällde tronföljden. Tre söner föddes, Gustaf Adolf, Wilhelm och Erik. Men Gustaf var egentligen inte särskilt intresserad av det motsatta könet, och förhållandet mellan makarna blev inte bättre av att Victoria tillbringade mer och mer av sin tid utomlands, gärna på Capri i sällskap med sin livläkare Axel Munthe. Hon avled år 1930.

Man kan säga att Gustaf V började regera ett befäst fattighus (med ungvänsterns terminologi) och slutade sina dagar som kung över ett folkhem. Under hans många år på tronen förändrades Sverige i grunden, utan att kungen hade särskilt mycket med saken att göra. På ett tidigt stadium lämnade han över det mesta av sina åligganden åt den duglige och intresserade kronprins Gustaf Adolf, för att ägna sig åt sina kära hobbier: jakt, gäddfiske, brodyr och förstås tennis. Den sporten hade han som ung varit med om att introducera i Sverige, och han förblev en flitig tennisspelare livet ut.

När majestätet väl hade övervunnit sin inledande motvilja mot det faktum att den allmänna rösträtten fört socialdemokraterna till makten, blev relationen mellan Gustaf V och hans regering allt mer förtroendefull för att inte säga vänskaplig. Det är omvittnat att kungen och statsminister Per Albin Hansson kände en ömsesidig sympati för varandra, förstärkt inte minst av påfrestningarna under andra världskrigets kritiska år.

Att Gustaf V var homosexuell pratades det naturligtvis inte högt om. Frågan var så känslig att hovet under en följd av år lät sig utpressas av en Kurt Haijby, som påstod sig ha haft ett förhållande med kungen. Långt senare, efter kungens död, dömdes Haijby till fängelse för utpressningsbrott, och när hela den olustiga historien kom i dagen gav den förstås luft under vingarna åt kungahusets vedersakare.

Trots att ”V-Gurra” hållit en så låg profil som regent, väckte hans frånfälle år 1950 stor sorg i den begynnande välfärdsstaten. Han hade ju varit med så länge att många inte hade upplevt någon annan kung. Ett av mina egna tidigaste minnen är faktiskt av min in i märgen socialdemokratiska mormor gråtande vid radioapparaten ur vilken en allvarstyngd stämma ljöd. När jag undrade vad som stod på, fick jag det tårdränkta svaret: ”Gamle kungen är död!”

Och så var det dags för ännu ett rekord. När Gustaf Adolf tillträdde kungaämbetet vid sextiosju års ålder, hade han varit kronprins i fyrtiotre år. Men han saknade inte erfarenhet, efter­som han i princip skött de kungliga åliggandena en längre tid – med undantag för riksdagens högtidliga öppnande, en sista rest av kunglig maktutövning som hans far inte ville missa. Enligt 1810 års regeringsform innebar denna ceremoni i princip att regeringen i underdånighet lyssnade till konungens trontal, varpå den lade fram sina förslag för det kommande riksdagsåret. I princip, alltså. Men under trycket från 1960-talets krav på republik, tillkom den så kallade Torekovöverens­kommelsen, genom vilken Sveriges regerande monark fick ute­slutande representativa uppgifter, vilket bland annat innebar att majestätets roll vid riksdagens högtidliga öppnande reducerades till vad man kan kalla ”deltagande observation”.

Den kloke och långt ifrån konfliktbenägne kung Gustaf VI Adolf fann sig i förändringarna, med löftet att de inte skulle börja gälla förrän efter hans död. Hans fram­toning var ungefär så långt från sabelskramlade och guld­galoner man kan tänka sig – snarast påminde han om en verserad professor emeritus i förslagsvis arkeologi, vilket mycket riktigt var ett av hans stora intressen.

Gustaf VI Adolf hann med två äktenskap under sitt långa liv, medan däremot uppgifterna om älskarinnor och oäkta barn lyser med sin frånvaro. Båda gemålerna hämtades från Storbritannien. År 1905 gifte sig dåvarande kronprinsen med hertigdottern Margaret, som i Sverige förstås fick heta Margareta.

I äktenskapet föddes arvprinsen Gustaf Adolf, sedermera far till Sveriges nuvarande kung, samt Ingrid, som blev drottning i Danmark, Sigvard, Carl Johan och Bertil. Prinsessan Marga­reta avled redan år 1920 och tre år senare gifte sig Gustaf Adolf med ännu en lady, Louise Mountbatten. Nu var det nära att kronprinsen blivit av med sin kunglighet, eftersom den tilltänkta var dotter till en måttligt anrik prins. Men flitiga genea­loger ruskade febrilt på stamträdet och till allas belåtenhet trilla­de en fullt gångbar regent ner: drottning Victoria av England.

Lika bra gick det inte för sönerna Wilhelm och Carl Johan. De gifte sig båda med synnerligen ofrälse personer och blev obevekligen berövade sina prinstitlar. En sista rest av bördsstolthet verkar onekligen ha funnits kvar under kungens välsittande kavajkostym.

Gustaf VI Adolf hade goda relationer med de skiftande men städse socialdemokratiska regeringar vilkas konseljer han plikttroget ledde under sina tjugutre år på tronen. (Just den egenskapen, jämte hans valspråk, var upphovet till ett vänligt menat öknamn: Herr Pliktén.) Man har diskuterat huruvida kungen faktiskt var socialdemokrat i hjärtat eller ej. Frågan är inte avgjord och får betraktas som akademisk, eftersom kungen av Sverige, till skillnad från alla andra medborgare, inte har rösträtt.

Efter väl förrättat värv, och med allmänhetens sympatier alltjämt på monarkins sida, avled Gustaf VI Adolf i september år 1973. Den unge tronföljaren hette Carl Gustaf, och gick i vänkretsen under namnet ”Tjabo”.

Hur det gick till när Tjabo efter en något skakig start växte in i kungarollen, bildade familj och gav upphov till ännu en tron­följare, denna gång av kvinnligt kön, det är en annan historia. Dessutom är det inte historia än.

En social konstruktion

När, kan man fråga sig, blev Jean Baptiste Bernadotte kunglig? När började kungligt blod rinna i hans ådror? Var det i det ögonblick då denne en gång brinnande republikan smordes med helig olja av ärkebiskop Jakob Lindblom? Eller var det redan när han adopterades som tronföljare av kung Karl XIII?

Uppenbarligen är själva begreppet »kunglig» om-värvt av ett element av mystik och trosföreställningar. Själva ordet kung lär vara avlett av fornnordiskans kwenungaR, som betyder »kvinnans man». Den kvinna som avses kan vara lika med forntida fruktbarhetsgudinnor. Alltså: kungen är den man som står gudomen närmast, och genom denna position garanterar välstånd och framgång för sitt folk. Men hur är det med det kungliga blodet? Finns det en tillstymmelse till rationell förklaring av begrepp som »anor» och »börd»?

Förklaringarna kan sannolikt många gånger vara krassa och bottna i det enkla faktum att den släkt som anförtrotts/tagit makten gärna ser att den stannar inom familjen. »Kunglighet» kan – i likhet med andra vedertagna begrepp som genus, etnicitet med mera – definieras som en social konstruk­tion, det vill säga att om tillräckligt många människor är överens om att det är något visst med kungar och drottningar, blir det på det viset.

Och om man har vuxit upp som medlem av en kunglig familj, med allt vad det innebär av särbehandling, är det förmodligen lätt hänt att man själv börjar tro att man är utvald av en högre makt att leda andras öden, eller nuförtiden snarare att fungera som en attraktiv och spännande symbol i representationssammanhang. Och kanske är det inget ont i det?

Bernadotternas valspråk

Karl XIV Johan Folkets kärlek min belöning

Oscar I Rätt och sanning

Karl XV Land ska med lag byggas

Oscar II Brödrafolkens väl (till 1905)

Sveriges väl (från 1905)

Gustaf V Med folket för fosterlandet

Gustaf VI Adolf Plikten framför allt

Carl XVI Gustaf För Sverige – i tiden

Tomas Blom är författare.

Att läsa

Gustaf VI Adolf – närbilder av kungen (1973) av Margit Fjellman,

Gustaf V – en biografi (2005) av Stig Hadenius, Kungens glada dagar – bilder från Carl XV:s tid (1954) av Bo Lagercrantz och Mats Rehnberg, Historien om alla Sveriges drottningar (2006) av Herman Lindqvist, Bernadotte, Napoleons marskalk, Sveriges kung (1992) av Alan Palmer, Alla dessa Bernadottar (1996) av Staffan Skott, Oscar I – en biografi (2006) Eva Helen Ulvros.

Publicerad i Populär Historia 10/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också