Karl XIV Johan: Först och främst realpolitiker

Den stora biografin över Karl XIV Johan utkom åren 1939–60, författad av historikern Torvald T:son Höjer. I tre omfångsrika delar avhandlade Höjer såväl Bernadottes franska tid, som kronprins- och regentperioden. Även om verket till stora delar fortfarande är angeläget för Bernadotteforskaren saknas ett avgörande perspektiv, nämligen Karl XIV Johans förhållande till det omgivande samhället.

Medan maktens relation till staten och hovet dominerat äldre tiders kungaforskning tittar man i dag hellre på hur monarken på olika sätt befäster sin makt i samverkan med undersåtarna, eller medborgarna – les citoyens – som Karl Johan i franska revolutionens anda valde att kalla dem.

Detta perspektiv är inte minst viktigt när det gäller studiet av det begynnande 1800-talets dynamiska tidsskede. Idéhistoriskt utgjorde dessa år, då Jean Baptiste Bernadotte kom till Sverige, en brytningstid då överhetens perspektiv så sakteliga, och med stor vånda, fick maka på sig för ett folkligare inflytande.

Karl XIV Johan realpolitiker

– Om man ska förstå Karl Johans person och hans regentperiod måste man först och främst se att han var en realpolitiker, säger Per Sandin, museilektor på Livrustkammaren, som forskar om Bernadottedynastins möte med det borgerliga samhället.

Karl Johans uppdrag var att grunda en ny dynasti i det vakuum som uppstått efter det gustavianska enväldet. Den konstitutionella omständighet han tvingades rätta sig efter var 1809 års regeringsform, vilken i Montesquieus anda delat upp makten mellan kungen, riksdagen och domstolarna.

Enligt Per Sandin har det länge rått en förenklad bild av Karl Johan som ensidigt konservativ.

– Felet är att man inte lyfter blicken och tittar på hur omvärlden såg ut. Ur ett europeiskt perspektiv utgjorde Sverige och Norge vid denna tid en unik konstitutionell ö i ett hav av envälde. Efter Napoleons fall och Wienkongressen 1815 föll majoriteten av Europas stater tillbaka till de autokratiska kungadömen de varit tidigare. Men som den pragmatiker han var fann sig Karl Johan i stort i de svenska spelreglerna.

Engagerade sig i näringslivet

I sin forskning tittar Per Sandin på vilka strategier Karl Johan och hans ätt använde för att etablera sig och överleva på den svenska tronen. Ett sätt var att gå i dialog med det framväxande borgerliga samhället, på vars växande ekonomiska makt följde ett allt större inflytande. Vid sina audienser tog Karl Johan gärna emot representanter för både närings- och sällskapsliv och agerade beskyddare för olika samhällsreformerande föreningar med borgerlig förankring. I andra länder såg man med skepsis på bernadotternas involvering i dessa ”utomstatliga angelägenheter”. Oscar I, Karl Johans son, blev i än högre grad än sin far engagerad i näringslivet, en tradition som fortfarande upprätthålls av det svenska kungahuset.

I sina kontakter med borgarståndet kunde Karl Johan i lämpliga sammanhang påminna om sitt ursprung. I andra var det tvärtom nödvändigt att anknyta till de åldriga hovtraditioner där blodsband och stamtavlor utgjorde en nödvändig grund för samhällsinflytande.

– Den adliga härkomstens legitimitet var ett kapital som Karl Johan på olika sätt var tvungen att låna från sina företrädare, säger Per Sandin. Hovet utgjorde en kvardröjande representativ offentlighet som fortfarande var absolut nödvändig för kungen.

Behövde adelns samtycke

I Norge hade adeln avskaffats av stortinget trots att Karl Johan fyra gånger inlagt sitt veto. Varför var Karl Johan så mån om denna samhällsgrupp, trots att han själv tillhörde de ofrälse? Svaret är att blodsbandens betydelse i Sverige var så djupgående att adelns samtycke fortfarande var en förutsättning för kungamakten. Dess air av förfining och dess kontaktnät blev oumbärligt för den icke adlige Karl Johan när det gällde att stärka den nya dynastins ställning.

För att väga upp sin egen brist på anor måste Karl Johan i alla avseenden bete sig som en furste. Hans nära relation till generaladjutanten och sedermera riksmarskalken Magnus Brahe, som i litteraturen framstått som en effekt av Brahes devota personlighet, skulle lika gärna kunna ses som ett utslag av Karl Johans framsynthet, menar Per Sandin. Att knyta greve Brahe, som hörde till Sveriges främsta adelsätt, till kungahuset var kanske det smartaste grepp Karl Johan kunde ta för att liera sin person med aristokratin.

Att Karl Johan kunde föra sig som en furste var det ingen tvekan om. Hans realpolitiska begåvning och de omfattande erfarenheter han fått under sin tid vid det franska hovet ledde honom i de flesta fall rätt. Småborgarens värderingar kom dock aldrig att helt lämna honom.

Månade om sin privatekonomi

Karl Johans intresse för sin privatekonomi torde vara helt unik i kungliga kretsar, även i jämförelse med senare tiders monarker, påpekar Per Sandin. Han byggde upp ett omfattande godskomplex vilket sonen Oscar sedan fick lov att avyttra under trycket av den monarkiska tradition som redan från början tedde sig mer självklar för sonen än för fadern.

Oscar blev på det hela taget mer ”svensk” än sin far. Karl Johans omsorger om sonens uppfostran var också de en viktig taktik när det gällde att etablera ätten Bernadotte på den svenska tronen.

En retirerande kungamakt

Sammanfattningsvis kan man säga att det karakteristiska för kungamakten under 1800-talet är dess långsamma retirerande, och att retirerandet i sig utgör en överlevnadsstrategi.

– En regent som blundade för ståndssamhällets krackelering och det växande missnöjet från stora samhällsgrupper skulle inte bli långvarig på tronen, säger Per Sandin.

Karl Johan sträckte ut en hand mot den nya borgerligheten samtidigt som han med den andra försökte stävja dess ”avarter”, till vilka han räknade den allt högljuddare pressen.

Den nedärvda makt som adeln representerade var det dock fortfarande av yttersta vikt att hålla sig väl med. Annars hade det knappast suttit någon Bernadotte på Sveriges tron i dag.

Publicerad i Populär Historia 1/2004