Sigismund – kung över två riken

Året var 1563 och krig hade just brutit ut mellan Sverige och Danmark. Den svenske kungen Erik XIV hade låtit fängsla sin bror Johan som på grund av sina kontakter med Polen-Litauen misstänktes för högförräderi.

Sedan ett år tillbaka var Johan gift med Katarina Jagellonica, en syster till den polske kungen. Då maken fängslades valde hon att följa honom i fångenskapen och i juni 1566 födde hon sonen Sigismund på Gripsholms slott.

Få anade då att det var en blivande kung av två mäktiga riken som såg dagens ljus.

Sturemorden

På hösten 1567 frigavs Johan och resten av familjen. Det stod vid denna tidpunkt klart för många att kung Erik led av en svår sinnessjukdom. Tidigare samma år hade han låtit döda några ledande adelsmän ur släkten Sture, en händelse som gått till historien som Sturemorden.

Kungen tillfrisknade förvisso tillfälligt, men under sommaren 1568 bröt ett uppror ut mot Erik under ledning av Johan och brodern Karl. Erik avsattes och fängslades. I januari 1569 utsågs Johan till ny kung.

Den arvförening som Gustav Vasa fått till stånd 1544, och som stadgade att äldste sonen i varje generation skulle ärva tronen, ändrades tillfälligt. Det betydde att det nu blev Johans och inte Eriks efterkommande som fick rätt till kronan. Därmed var det klart att Sigismund skulle ärva tronen efter faderns död.

Sigismund katolik

Mycket lite är känt om Sigismunds uppfostran och utbildning. I den överenskommelse som ingicks mellan Johan och den polske kungen Sigismund August i samband med att Johan äktade dennes dotter, fastställdes att Katarina skulle ha rätt att utöva sin katolska tro.

BESTÄLL POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV HÄR!

Katolska kaplaner slog sig ner vid hovet i Stockholm och en av dem kom enligt uppgift att bli Sigismunds första lärare.

Sigismund kom således, med faderns goda minne, att få en katolsk uppfostran. Det torde emellertid stått klart för Johan att sonens katolicism skulle komma att innebära problem för honom i egenskap av svensk tronföljare.

Kanske hade Johan tänkt sig att sonen skulle uppfostras i båda lärorna? En förklaring till att fadern accepterade att Sigismund blev katolik kan ha varit att han tidigt sett sonen som en tänkbar regent i Polen.

Religionsfrihet rådde förvisso i det polsk-litauiska väldet, men motreformationen hade rönt stora framgångar och som katolik skulle Sigismunds möjligheter att bli vald till kung öka väsentligt.

Kungaval i Polen

Sigismund var i mångt och mycket sin fars motsats. Om Johan var högljudd och hetlevrad var sonen snarare blyg och försynt. Medan Johan kunde reagera impulsivt och oöverlagt präglades sonens handlande ofta av tålmodighet.

Sigismund hade emellertid ärvt faderns estetiska intressen. Han var inte bara intresserad av arkitektur utan även en skicklig porträttmålare. Han behärskade också guld- och silversmide och spelade cembalo.

Redan i början av 1570-talet hade Johan III haft planer på att ställa upp i det polska kungavalet och då lansera antingen sig själv eller sonen som kandidat. Detta rann emellertid ut i sanden.

En ny möjlighet öppnade sig i samband med att den polske kungen Stefan Batory avlidit i december 1586. Katolicismen var på frammarsch och läget var gynnsamt för en katolsk tronpretendent.

Änkedrottningen, Anna Jagellonica, vände sig till Johan III och bad att han skulle låta Sigismund ställa upp i valet. Johan var inte alls ointresserad. Med sonen på den polska tronen fanns det möjlighet för de båda länderna att sätta upp en enad front mot Ryssland.

Hotet från den mäktige grannen skulle därmed kunna avvärjas en gång för alla och Sverige skulle kunna skaffa sig kontroll över den ryska marknaden.

Kalmare stadgar

Sedan Johan beslutat sig för att låta Sigismund kandidera i valet inleddes förhandlingar med det svenska riksrådet. Huvudfrågan handlade om hur Sverige skulle styras när Sigismund blev kung i två riken.

Resultatet av förhandlingarna blev de så kallade Kalmare stadgar. Där fastslogs bland annat att kungen inte skulle få avsöndra någon del av riket. Inga polacker skulle tillåtas blanda sig i rikets styrelse och det svenska rikets lagstiftning och religion skulle inte på något sätt få förändras.

Vid kungavalen samlades flera tusen adelsmän utanför Warszawa. Alla hade rätt och skyldighet att delta och kunde också kandidera. Mot Sigismund stod den habsburgske ärkehertigen Maximilian och den ryske tsaren Fjodor.

Sigismund polsk kung

Sommaren 1587 anlände den svenska delegationen under ledning av Erik Sparre för att tala för Sigismunds sak. Ett tungt vägande argument var Sigismunds släktskap med det Jagellonska kungahuset. En stötesten var frågan om Estlands ställning.

Polackerna hävdade att de hade rätt till hela det gamla Livland och därmed till de estniska provinser som sedan 1561 tillhörde Sverige. Johan III hade givit förhandlarna uttryckliga order om att inte göra några som helst eftergifter på denna punkt.

Då överläggningarna körde fast på grund av den estländska frågan såg förhandlarna ingen annan utväg än att ge polackerna ett löst löfte om Estland. Den 9 augusti 1587 valdes Sigismund till polsk kung.

Efter några veck­or nåddes Johan III av nyheten om valet. Den inledande glädjen över valets utgång förbyttes snart i vrede över att polackerna haft mage att kräva Estland.

Hyllade Maximilian av Habsburg

Ilskan förstärktes av att Sigismunds motståndare inte accepterade valet utan istället hyllade Maximilian av Habsburg som polsk kung. Johan förkunnade nu att han inte tänkte släppa iväg Sigismund till Polen.

Det krävdes en hel del övertalning för att få den rasande kungen att ändra sig. Han tillät att Sigismund begav sig till Polen på villkoret att denne skulle vägra att bekräfta den del av avtalet som talade om Estlands övergång till Polen.

För Sigismunds del kunde situationen ha sett ljusare ut. Oenigheten om vem som skulle kliva upp på den polska tronen hade lett till fullt inbördeskrig. Hans kröning drog ut på tiden eftersom han vägrade att kompromissa i frågan om Estland.

Dessutom var han en främling i Polen. Han talade förvisso polska, men hade mycket begränsade kunskaper om det rike han blivit härskare över. Därmed var han helt i händerna på sina polska rådgivare. Med sig hade han systern Anna som troligen fungerade som ett viktigt stöd.

Funderade på att abdikera

Av allt att döma vantrivdes Sigismund i Polen och redan efter ett år övervägde han att abdikera, sannolikt med faderns goda minne. Frågan om abdikation kom upp då far och son möttes i estniska Reval på sensommaren 1589.

Den officiella förklaringen till mötet var att riktlinjer skulle dras upp för hur man skulle hantera Ryssland. Rykten som berättade att Johan planerade att ta med sig sonen till Sverige kom dock snart i svang.

De svenska riksråden vände sig till Sigismund och bad honom att inte tveka om att återvända till Polen. De ville inte riskera en konflikt med det polska väldet.

Riksrådens agerande gjorde Johan III rasande. Han förkunnade att hans beslut att ta med sonen hem var fast och orubbligt eftersom han ansåg att Sigismund behandlats illa i sitt nya rike.

Sigismund åter i Polen

Vi vet inte med säkerhet vad som fick Sigismund att resa tillbaka till Polen. Den 26 september förkunnade emellertid den polske kungen att han ämnade återvända för att ta ledningen i kampen mot de tartarer som anfallit landet söderifrån.

Han bröt upp från Reval fyra dagar senare. Far och son skulle aldrig mer återse varandra.

I hemlighet umgicks dock Sigismund fortfarande med planer på att abdikera till förmån för den habsburgske hertigen Ernst. Förhandlingar skedde, men trots att de skedde i det tysta kom de att läcka ut.

Detta ledde till spänningar mellan de grupper i Polen som gärna såg ett närmande till Habsburg och den antityska fraktion under ledning av storkanslern Jan Zamoyski som fruktade att detta skulle leda till ett ökat katolskt inflytande.

Motsättningarna förstärktes sedan Sigismund ingått äktenskap med den habsburgske ärkehertigen Karl av Steiermarks dotter Anna.

Johan III dör

I denna situation uttalade påven Clemens VIII sitt stöd för den polske kungen. Detta stärkte Sigismunds ställning betydligt. Han började nu i ökad utsträckning att använda sig av sin utnämningsrätt för att bygga på sin popularitet i katolska kretsar. Att han företrädesvis utsåg katoliker till innehavare av viktiga poster ökade de religiösa motsättningarna i landet.

I november 1592 avled Johan III på Stockholms slott. Det blev därmed dags för Sigismund att återvända till Sverige för att låta sig krönas till svensk kung. Nu vädrade rådsherrarna och den blivande kungens farbror, hertig Karl, morgonluft.

Riksrådet hoppades få konstitutionella garantier för sitt inflytande och förbättrade ekonomiska privilegier, medan Karl hoppades få sköta rikets styrelse då kungen vistades i Polen. I väntan på Sigismunds ankomst övertog riksrådet och hertigen regerandet av Sverige.

Kyrkomötet i Uppsala 1593

Det stod nu klart att Sigismunds katolicism skulle bli ett problem. Det finns emellertid inga som helst belägg för att kungen ska ha haft för avsikt att återinföra katolicismen i Sverige.

Denna uppfattning är ett resultat av den Sigismundfientliga propaganda som spreds av Karl IX och senare av dennes son, Gustav II Adolf. Många präster fruktade dock ett ökat katolskt inflytande under den nye kungen.

Ett kyrkomöte samlades i Uppsala den 1 mars 1593, där man beslöt att den svenska kyrkan skulle vara en evangelisk-luthersk bekännelsekyrka.

Trots att Sigismund redan före sin ankomst till Sverige författat ett öppet brev till sina svenska undersåtar i vilket han lovade att inte tvinga på någon sin religion, krävde man att han under ed skulle lova att respektera Uppsala mötes beslut. Om han inte gick med på det skulle han inte krönas.

Detta var ett uppenbart brott mot arvföreningen, enligt vilken kungamakten skulle ärvas utan inskränkningar.

Sigismunds kröning

Sigismund reste med en svensk eskader till Stockholm, dit han anlände den 30 september 1593. Inledningsvis vägrade han att acceptera Uppsala mötes beslut, men den 18 februari 1594 utfärdade han en kungaförsäkran där han förband sig att hålla fast vid det som beslutats i Uppsala. Han lovade även att inte ge några andliga eller världsliga ämbeten till personer av främmande tro.

Sedan detta gjorts kunde kröningen äga rum. Innan Sigismund kunde återvända till Polen återstod det att lösa frågan om hur Sverige skulle styras då kungen inte var närvarande i riket.

Fullmakt till hertig Karl och rådet

Enligt Kalmare stadgar skulle riket styras av sju personer, varav en skulle utses av hertig Karl. I Polen skulle kungen ha med sig ett svenskt kansli och svenska rådsherrar.

Före sin avresa till Polen utfärdade Sigismund en fullmakt som delegerade regerandet av Sverige till hertigen och rådet. Fullmakten innehöll en rad inskränkningar. De fick exempelvis inte sammankalla riksdagen eller utfärda nya stadgar och förordningar.

För att förstärka sin position i Sverige utsåg kungen pålitliga personer som ståthållare på de viktigaste slotten i riket. Varken hertigen eller rådet var nöjda med denna lösning, vilket bidrog till att föra dem närmare varandra.

Riksdagen i Söderköping 1595

Bara några veckor efter det att Sigismund lämnat Sverige ingick riksrådet en överenskommelse med hertig Karl, som nu blev erkänd som riksföreståndare under Sigismunds frånvaro.

Brevledes underrättade hertigen kungen om vad som beslutats och begärde att få en fullmakt som gav honom rätt att styra med kungliga maktbefogenheter. Om Sigismund inte gick med på detta skulle Karl låta sammankalla en riksdag. Föga förvånande vägrade kungen att utfärda någon fullmakt och förbjöd hertigen att kalla till ständermöte.

Genom påtryckningar lyckades hertigen få rådets stöd för att sammankalla ständerna. Karl hotade att avsäga sig allt regeringsansvar om rådet inte gick med på hans krav.

En riksdag samlades således i Söderköping i september 1595. Karl krävde att ständerna skulle ge honom full myndighet som riksföreståndare. Han begärde också att samtliga ståthållare i riket skulle lyda under honom. Efter att åter ha hotat att dra sig tillbaka lyckades hertigen driva igenom sina krav.

Hertig Karl avsätts av Sigismund

Då nyheten om mötet i Söderköping nådde Sigismund lät han författa en skrivelse där han förklarade riksdagens beslut ogiltigt och upprepade att han förbjudit hertigen och rådet att kalla till ständermöten.

Trots detta fortsatte hertigen på den inslagna vägen. Flera ståthållare fick finna sig i att bli avsatta och ersatta. Steg för steg stärkte Karl sin makt över riket.

Mot Sigismunds uttryckliga förbud lät hertigen kalla till en ny riksdag i Arboga i januari 1597. När kungen fick kännedom om detta lät han avskilja Karl från alla politiska uppdrag och gav rådet fullmakt att styra ensamt.

Inbördeskrig i Sverige

Resultatet av ständermötet blev emellertid att de församlade bekräftade Karls ställning som riksföreståndare. För att förstärka sin makt över riket lät han samla en stor militär styrka för att med våld tvinga bort de misshagliga ståthållare som trots besluten föregående år fortfarande satt kvar.

Därmed var inbördeskriget mellan hertigens anhängare och de kungatrogna ett faktum.

Under våren 1598 gjorde Sigismund upp planer för att återvända till Sverige. Han drabbades samtidigt av en personlig katastrof då hans hustru Anna dog i barnsäng, bara 25 år gammal.

Under tiden gjorde hertig Karl sitt yttersta för att svartmåla kungen. Inte minst kungens katolicism spelade en framträdande roll i den antikungliga propagandan.

4000 man i Sigismunds armé

Det rådde delade meningar i Polen om det lämpliga i att låta Sigismund resa till Sverige. Storkanslern Zamoyski ansåg emellertid att en militär insats var lämplig.

Flera svenska riksråd hade sett vad som höll på att hända och flera av dem hade beslutat sig för att lämna Sverige för att slå sig ner hos kungen i Polen. De uppmuntrade Sigismund att ta till vapen och försäkrade att han hade folkets stöd i sitt arvrike.

Riksråden avrådde emellertid kungen från att bege sig till Sverige med en alltför stor truppstyrka. Om kungen återvände i spetsen för en stor armé bestående av utländska trupper kunde detta verka provocerande.

Den trupp som Sigismund förde med sig till Sverige kom därför bara att omfatta omkring fyratusen man tyska, kroatiska och ungerska legotrupper samt det kungliga polska gardet.

Kungen landsteg i Kalmar

Då Sigismund återvände till Sverige var det med avsikten att återta den politiska makten. När kungen landsteg i Kalmar i slutet av juli såg läget ljust ut.

Adeln i södra Sverige var kungavänlig och prästerskapet liksom borgerskapet i de större städerna var till största delen lojala med Sigismund. Inget tydde heller på att de svenska bönderna skulle ta till vapen mot sin kung.

De kungliga styrkorna började röra sig norrut. Kavalleriet transporterades på fartyg medan fotsoldaterna marscherade upp genom landet. Vid Stegeborg utanför Söderköping återförenades trupperna.

Hertigens armé stod i norra Östergötland. Vid de förhandlingar som inleddes krävde Sigismund att alla avtal rörande landets styrelse som ingåtts under hans bortavaro skulle ogiltigförklaras.

Hertigen hävdade att kungen brutit sin kungaed genom att föra in främmande trupper innanför landets gränser. Först sedan dessa skickats tillbaka kunde han tänka sig att förhandla.

Slaget vid Stegeborg

Den 8 september drabbade de båda sidornas styrkor samman vid Mem utanför Stegeborg. Hertigens trupper led svåra förluster och kunde mycket väl ha besegrats om inte Sigismund givit order om eld upphör.

Anledningen var sannolikt att kungen inte ville utsätta sina undersåtar för ytterligare blodspillan. Hade Sigismund varit mindre samvetsöm hade alltså utgången av inbördeskriget mycket väl kunnat bli en annan.

Slaget vid Stångebro

Sigismunds armé bröt upp och marscherade till Linköping. Karl följde efter med sina trupper och slog läger norr om staden. Den 24 september kom hertigen och kungen överens om att mötas vid Stångebro följande dag för förnyade förhandlingar.

Men i gryningen den 25 september anföll hertigens styrkor. Sigismunds trupper bjöd motstånd, men förgäves. Då striden upphörde på eftermiddagen samma dag stod hertig Karl som segrare. Efter sammandrabbningen inleddes nya förhandlingar.

Den 29 september möttes Sigismund och Karl öga mot öga utanför Linköping. Överläggningarna resulterade i ett avtal som innebar att kungen skulle bege sig till Stockholm och inom loppet av fyra månader låta sammankalla en riksdag där de frågor som båda parterna ville ha avgjorda skulle diskuteras.

Båda sidor skulle dessutom hemförlova sitt krigsfolk. Om någon bröt det ingångna avtalet skulle det stå ständerna fritt att säga upp sin lydnad till denne.

Kungen åter till Polen

Det verkade inledningsvis som om Sigismund hade för avsikt att bege sig till huvudstaden, men i början av oktober hände något. En kurir från Polen anlände till kungen. Vad han rapporterade är okänt, men händelsen fick kungen att ändra sina planer.

Sannolikt insåg Sigismund att han hade mer att vinna på att utnyttja sin militära kontroll över Stockholm, Kalmar, Finland och Älvsborg. Med dessa styrkor skulle striderna med hertigen kunna återupptas följande år.

Den 12 oktober lämnade kungen Stegeborg för att sjövägen bege sig till Kalmar och sedan vidare till Polen.

Hertig Karl var inte sen att utnyttja de möjligheter som uppenbarade sig. I öppna brev som spreds över riket berättade han om kungens svek och avtalsbrott.

Sigismund avsätts

Vid nyårstid 1598 samlades en riksdag i Jönköping. En skrivelse sattes ihop som skickades till Sigismund i vilken man hotade att säga upp tro och lydnad till honom.

Under sommaren 1599 samlades ånyo en riksdag, denna gång i Stockholm. Sigismund, som inte besvarat skrivelsen från Jönköping, förklarades avsatt.

Man erbjöd emellertid honom att få sonen Vladislav utsedd till svensk tronföljare på villkoret att denne sändes till Sverige för att få en evangelisk uppfostran med hertigen som förmyndare. Om Sigismund inte godtog detta skulle en annan kung utses. Att han inte skulle acceptera kraven stod klart för alla.

30-årig kamp för kronan

Då Sigismund lämnade riket föll de kungatrogna fästena i hertigens händer. Kalmar föll i maj 1599 efter att ha belägrats i ett halvår och under hösten tog Karl kontrollen över Finland.

I oktober erövrades Narva och i början av år 1600 hamnade de estländska områdena under hertigens kontroll. Därmed var Sigismunds tid på den svenska tronen ute.

Under resten av sitt liv skulle Sigismund kämpa för att vinna sin förlorade krona åter. Den dynastiska konflikten ledde till ett trettioårigt krigstillstånd mellan Sverige och Polen.

Trots att polackerna vann flera viktiga segrar mot svenskarna, bland annat vid Kirkholm 1605, lyckades de inte få till ett avgörande. Ett problem för Sigismund var att han saknade tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna föra kampen till ett lyckosamt slut.

Gifte sig med Konstantia

Kungens makt i det polsk-litauiska väldet var begränsad. Regenten förfogade endast över en mindre del av statsfinanserna, vilket gjorde att han var beroende av den polska adeln för att få fram resurser till sina krigsföretag.

Sannolikt var adelns ovilja att bevilja medel till kriget mot Sverige den främsta orsaken till att Sigismund inte lyckades vinna tillbaka den svenska tronen.

Medan kampen för att återvinna den svenska kronan pågick inledde Sigismund förhandlingar med huset Habsburg om giftermål. Han önskade ingå äktenskap med sin döda hustrus syster Konstantia.

Samtidigt ökade de religiösa och socia­la motsättningarna i Polen. Rykten gick att Sigismund hade för avsikt att förvandla Polen till ett arvkungadöme. I december 1605 gifte sig kungen med Konstantia, vilket lade mer bränsle på den antikatolska brasan.

Sigismund, som var styrkt av den polska framgången vid Kirkholm, lät kalla till en riksdag där han lade fram ett förslag till hur valproceduren i samband med kungaval skulle kunna effektiviseras. Han föreslog att majoritetsbeslut skulle ersätta enhällighetsbeslut.

Kungens förslag ledde till våldsamma protester. Adeln anklagade Sigismund för att vilja beröva den dess frihet och införa absolut monarki. Riksdagen upplöstes och kungens motståndare bildade en väpnad konfederation i Lublin.

Flera uppror mot Sigismund

Ett uppror bröt ut som slogs ned av kungens trupper i juli 1607. Flera oroligheter bröt ut i Polen under Sigismunds tid på tronen. Tartarer härjade och kosackerna reste sig. Bakgrunden till kosackresningarna står att finna i den polske kungens donationspolitik.

Sigismund delade ut stora landområden till adeln som i sin tur försökte förvandla dem till storjordbruk med livegna bönder. Kosackupproren var ett svar på denna politik. Resningarna var utsiktslösa och krossades med stor hänsynslöshet av de kungliga trupperna.

Fördraget i Altmark

Den 30 oktober 1611 dog Karl IX och Sigismund såg detta som ett gyllene tillfälle att vinna tillbaka den svenska kronan. Den polske kungen förklarade för den svenske tronföljaren, Gustav Adolf, att fred mellan de båda rikena var otänkbar så länge hans rätt till den svenska tronen inte erkändes.

Gustav Adolf ville tvärtom att Sigismund skulle erkänna hans rätt till kronan varför den dynastiska konflikten fortsatte också efter Karl IX:s död. Inte förrän vid fördraget i Altmark 1629, som innebar ett sexårigt vapenstillestånd mellan de båda länderna, godkände Sigismund kusinens innehav av kronan. Han gjorde emellertid fortfarande anspråk på den svenska tronen för sina arvingar.

Efter det ingångna stilleståndet blev Sigismund allt skröpligare. Han tog alltmer sällan del i överläggningar om statsangelägenheter. Hans främsta mål var att säkra den svenska tronen åt sin äldste son. Alla försök i denna riktning stötte emellertid på hårt motstånd.

Sigismunds död

I juli 1631 dog Konstantia och ett par veckor före påsk gjorde den sjuklige kungen sig redo att resa till Kraków för att närvara vid drottningens begravning. Han orkade emellertid inte utan blev sängliggande. Han kallade sonen Vladislav till sin dödsbädd och förklarade att denne var den rättmätige arvingen till Sveriges tron.

Efter att ha gjort korstecknet på sonens panna somnade han in. Det var den 19 april 1632. Ännu på sin dödsbädd hade Sigismund inte givit upp hoppet om att den svenska kronan skulle ärvas av hans efterlevande. Hans önskan kom aldrig att infrias. Sverige och Polen skulle aldrig mer komma att lyda under samma kung.

Publicerad i Populär Historia 11/2008

Fakta: Sigismund fick tolv barn

Även om äktenskapet mellan Sigismund och Anna av Habsburg-Steiermark var arrangerat tycks det ha utfallit relativt väl. Paret fick fem barn tillsammans, av vilka endast ett, Vladislav, överlevde sju års ålder.

I samband med födseln av Kristoffer (det femte barnet) avled Anna, 25 år gammal, varpå Sigismund gifte om sig med hennes syster Konstantia.

Vladislav (1595–1648) efterträdde sin far som polsk kung efter dennes död 1632. Under namnet Vladislav IV regerade han fram till 1648, då han avled.

Vladislav var gift flera gånger, men fick inga legitima barn. Då han dog valdes halvbrodern Johan Kasimir (1609–72) till kung. Denne var andre son till Sigismund och Konstantia (det första barnet dog redan i späd ålder). Totalt fick Sigismund och Konstantia sju barn tillsammans.

Som kung krigade Johan II Kasimir mot Karl X Gustav och när fred slöts i Oliva 1660 tvingades han avsäga sig alla anspråk på den svenska tronen. Han efterlämnade inga barn och blev den sista Vasakungen på den polska tronen.

Publicerad i Populär Historia 11/2008