Johan III – krigarkung med religiösa grubblerier

Den 4 oktober 1562 vigdes den svenske hertigen Johan, son till Gustav Vasa, med Katarina Jagellonica, syster till kung Sigismund August av Polen. Ceremonin gick av stapeln i katedralen i Vilnius, en viktig metropol i den litauiska delen av det polsk-litauiska riket.

Så snart de tu blivit ett gav de sig av på en resa norrut, till Johans hertigdöme Finland. Där skulle paret slå sig ner på Åbo slott.

Men färden skulle bli fylld av problem – inte bara höststormar och tidig isbeläggning hotade deras resa, ryktet gick också att den försmådde friaren tsar Ivan IV, som länge försökt vinna Katarinas hand, hade sänt femtusen ryska soldater för att röva bort den nygifta bruden till Ryssland.

Erik XIV:s soldater stal hästarna

Nu uppenbarade sig dessbättre inga ryssar, men istället stal svenska soldater, lojala med Johans äldre bror, kung Erik XIV, alla sällskapets hästar. Under umbäranden lyckades man ändå nå Reval, dagens Tallinn, där två fartyg förde de hårt medtagna resenärerna över Finska viken och landsatte dem i Ekenäs.

Johan for i förväg upp till Åbo slott för att förbereda mottagandet av sin hustru, medan fyrahundra ryttare eskorterade Katarina till Finlands främsta stad och Johans residens. På själva julafton gjorde Katarina Jagellonica och hennes 59 följeslagare entré på slottet.

Berättelsen om Johans och Katarinas farofyllda bröllopsresa från Vilnius till Åbo är inte bara historien om en resa med förhinder, utan också om den fientliga omvärld, full av mer eller mindre hänsynslösa fiender, som de mötte alltifrån det ögonblick då deras äktenskap välsignats i katedralen i Vilnius.

Den hotfulla situationen skulle, med varierande intensitet, kasta sin slagskugga över dem under hela deras äktenskap, ja, ända till Johans död trettio år senare.

Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud

För att förstå hur Johan och Katarina hamnade i denna situation så bör vi först kasta en blick på hur den pojke formades som skulle bli kung Johan III av Sverige.

Johan föddes på Stegeborgs slott i Östergötland den 20 december 1537 som son till Gustav Vasa och dennes andra drottning Margareta Leijonhufvud. Vid hans födelse hade fadern suttit på tronen i fjorton år och vid makten i sexton, men det var ingalunda en säker sits.

Då Gustav Vasa hade erövrat makten i kamp mot unionskungen Kristian II av Danmark, så var han en usurpator – en som tillskansat sig makten med våld – och det var så han länge betraktades vid flera av Europas hov.

Han var en uppkomling som hade slagit sig till tronen och även om familjen Vasa hade spelat en viktig roll i senmedeltidens Sverige, så tillhörde den inte landets yppersta adel, vilket Brahar, Sparrar, och Oxenstiernor ibland lät påminna om.

En renässansfurstes uppfostran

Allt detta var Gustav Vasa ytterst medveten om under hela sin regeringstid, fram till sin död 1560. Arvet av usurpering och socialt mindervärdeskomplex överfördes till Johan och kom att påverka även dennes syn på omvärlden.

Gustav Vasa har med all rätt betecknats som en godsägare på tronen, utan alltför mycket intellektuell och religiös barlast. Men hans son Johan fick ändå, liksom den fyra år äldre halvbrodern Erik, en renässansfurstes uppfostran.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Inhyrda tyska lärare, av pålitlig evangelisk tro, skolade bröderna i latin och retorik, liksom i astrologi, geografi och historia. Självfallet ingick även kyrkohistoria och (evangelisk) teologi i skolningen.

Flera antika författares texter lästes som moraliska föredömen, medan Johannes Magnus stora Historia om göternas och svearnas kungar, med sina fantasifulla skildringar av Sveriges ärofulla förflutna, kom att betyda mycket för både Eriks och Johans historiesyn.

Johan läste helst

Den bokliga bildningen på högsta internationella nivå kombinerades med färdigheter i bollspel, ridning, musik och dans. De två bröderna hade dock helt olika intressen.

Visserligen var båda mycket bokligt intresserade, men Erik älskade också torneringar, ridning och fäktlekar, medan Johan hellre drog sig tillbaka med en bok. Detta bekymrade Gustav Vasa, som själv hellre reviderade fogdarnas insända räkenskaper än öppnade en antik författares verk. År 1557 förmanade kungen sin nu nittonårige son Johan:

”Är oss till vetandes, att du har ganska få hos dig, som du kan handla och tala med, utan håller dig enslig och spekulerar både aftnar och morgnar, så efter av sådan enslighet och spekulering mycken melankoli och sällsinta (sällsamma) tankar förorsakas pläga, därför vele vi dig faderligen hava rått och förmanat, att du städse såväl om morgnar som aftnar vill hava några hos dig.”

För att undvika splittring mellan sina fyra söner – Erik, Johan, Magnus och Karl – så tilldelade Gustav Vasa dem varsitt hertigdöme, där de fick styra ganska självständigt, så länge de inte lade sig i eller på annat sätt störde rikets utrikespolitik och andra frågor av riksintresse.

Hertig av Finland

Så kom det sig att Johan 1556 utsågs till hertig av Finland med säte på Åbo slott, där han utvecklade en stor aktivitet. Så länge Gustav Vasa levde höll också bröderna samman – i praktiken handlade det främst om Erik och Johan.

Magnus (född 1542) sjönk snart allt djupare ned i mental ohälsa, vilket gjorde att han aldrig kom att spela någon politisk roll, medan den yngre Karl (född 1546) länge var för liten för att agera självständigt.

År 1559 fick Johan brodern Eriks förtroendeuppdrag att resa som dennes emissarie till London och där försöka övertyga drottning Elisabet om att hon borde gifta sig med den svenske tronföljaren.

Visserligen misslyckades han med uppgiften, som förvisso inte var den lättaste, men Londonresan var uppenbarligen en milstolpe i den 22-årige hertigens liv. Staden erbjöd rika kulturella och politiska upplevelser.

Samma år hade Johan, i egenskap av hertig av Finland, börjat utveckla en egen utrikespolitik, i strid mot fadern Gustav Vasas instruktioner och varningar. När Erik XIV kom till makten drev Johan egna förhandlingar med Polen, i öppet trots mot brodern kungens order.

Så, år 1560, avled alltså Gustav Vasa och snart blottades sprickor mellan den nye kungen, Erik XIV, och hans bror, hertig Johan av Finland. Erik hyste en allt djupare misstro mot broderns innersta avsikter, och Johans ganska självsvåldiga politik, inte minst utrikespolitiskt, gjorde inget för att lindra broderns misstankar, snarare tvärtom.

I öppet krig med Erik XIV

När Johan valde att gifta sig med den polske kungens syster, och dessutom låna ut en ansenlig summa pengar till sin blivande svåger, så exploderade Erik. Att hans bror allierade sig med det Polen som konkurrerade med Sverige om inflytande i Estland och Livland luktade landsförräderi lång väg! Här har vi bakgrunden till Johans och Katarinas farofyllda bröllopsresa.

År 1563 bröt motsättningarna ut i öppet våld. Eriks trupper belägrade Åbo slott, som snart tvangs kapitulera varefter Johan och Katarina fördes som fångar till Gripsholms slott. Här skulle de tillbringa fem år i mer eller mindre ständig dödsångest.

Tidvis planerade Erik att utlämna Katarina till hennes gamle friare tsar Ivan ”den förskräcklige” av Ryssland. Allt detta måste ha satt en olidlig press på Johan och Katarina.

Nordiska sjuårskriget

Samma år, 1563, bröt det nordiska sjuårskriget ut, vilket skulle utvecklas till en av de blodigaste och mest kostsamma konflikterna mellan Sverige och Danmark. Krigets bördor skulle betyda en hel del för att underminera Eriks maktposition och inte minst de sunda statsfinanser som Gustav Vasa hade lämnat efter sig. Därför beslöt sig Erik 1568 för att frige Johan, Katarina och deras barn, som hade fötts i fängelse.

Men knappt hade Johan kommit ut utanför slottsmurarna förrän han kom i kontakt med oppositionella kretsar inom högadeln. Snart anslöt sig också den yngre brodern, hertig Karl, till konspiratörerna.

Johan III kung 1568

Erik XIV störtades 1568 och på sommaren året efter kröntes hans bror till kung Johan III. Om Gustav Vasa hade varit en usurpator, så var Johan III det i dubbel mening – han hade ju störtat sin smorde bror Erik från tronen. Detta faktum kom att jaga Johan ända till hans död 24 år senare.

Ett närmast rastlöst behov av att motivera sin, och senare sin son Sigismunds, rätt till tronen kombinerades med en ständig oro för att den fängslade Erik skulle rymma eller fritas. Johan såg hela tiden konspirationer bakom sin rygg, och många var de verkliga eller inbillade sammansvurna som fängslades, torterades eller avrättades under hans tid vid makten.

I dag vet vi att Erikvänliga konspirationer förekom, men inte alls så många som Johan tyckte sig se.

Johan ärvde det kostsamma kriget mot Danmark, som tidvis även involverade Lübeck och Polen på dansk sida. Men han lyckades år 1570 få till stånd en fred, om än en dyrköpt sådan.

Nordiska tjugofemårskriget

Istället bröt ett annat långt krig ut samma år, nämligen det mot Ryssland, vilket kom att vara i ett kvarts sekel och till och med överleva Johan själv. På det sättet blev Johan III:s 24 år vid makten synonyma med ändlösa krig.

De oerhörda mänskliga och ekonomiska kostnaderna för konflikterna kom att färga eftervärldens negativa bild av hans regering. I samma riktning verkade tvisterna kring hans religiösa politik. Johans val av hustru bidrog ytterligare till att komplicera hans politiska och religiösa position.

Under sitt liv hade Johan III sammanlagt tre familjer. När han 1562 gifte sig med Katarina Jagellonica var han tvungen att lämna sin första familj, älskarinnan Karin Hansdotter, som i flera år residerade tillsammans med honom på Åbo slott, och deras tre barn Sofia, Julius och Lucretia. En andra son, Augustus, hade gått bort redan 1560, bara tre år gammal.

Med våra mått mätt var behandlingen av Karin och deras tre barn grym och okänslig, men med 1500-talsmått mätt drog Johan ändå försorg om sin älskarinna och deras gemensamma barn, inte minst ekonomiskt. Han verkar också ha följt barnens öden nära och ingripit till deras fromma när så behövdes.

Men att gifta sig med sin ofrälse älskarinna, som Erik XIV hade gjort med Karin Månsdotter? Nej, det var maktpolitiskt omöjligt. Johan behövde hitta en furstlig gemål för att säkra sitt troninnehav.

Gifte sig med Katarina Jagellonica

Så kom det sig att han gifte sig i Vilnius katedral med den polska kungasystern Katarina Jagellonica. Johan och Katarina fick tre barn tillsammans: Isabella, Sigismund och Anna.

När Katarina gick bort 1583 började Johan, som den kung han var, omgående att tänka på att gifta om sig. Hans val föll på den högadliga Gunilla Bielke (1568–97) som tvangs bryta en ingången förlovning och acceptera att den 31 år äldre kungen hade valt ut henne. De hann få sonen Johan.

Under Johans och Katarinas fångenskap hade de relativt drägliga materiella förhållanden, men hoten om avrättning av Johan och utlämning av Katarina till Ryssland hängde hela tiden över dem.

Dessutom drabbades familjen av en tragedi. De två äldsta barnen, Sigismund och Isabella, var födda i fångenskap och dottern avled också två år ung i fängelset. Johan förlät uppenbarligen aldrig Erik Isabellas död och det förklarar till en del den grymhet med vilken han senare behandlade Eriks familj och inte minst dennes son, Gustav Eriksson.

Påverkades av Katarina

Den djupt troende Katarina påverkade rimligen Johan en hel del under åren på Gripsholm. Det råder ingen tvekan om att Katarina var kvinnan i Johans liv, och vice versa, trots det faktum att deras äktenskap var arrangerat.

Johan och Katarina verkar ha kommit känslomässigt betydligt närmare varandra än vad som var vanligt i 1500-talets fursteäktenskap. Det påvliga sändebudet Antonio Possevino intygade senare att Johan under hela deras äktenskap hade varit Katarina trogen, vilket även en kyrkans man betraktade som en ovanlighet.

Trots Gustav Vasas stöd till reformationen var Sverige ännu under Johans tid långt ifrån ett lutherskt land. Modern forskning brukar betona att det fanns katolska stämningar i befolkningens djupa lager under större delen av 1500-talet.

Först Uppsala möte 1593 markerar formellt Sveriges övergång till den evangeliska läran, men ännu under 1610-talet bekämpade myndigheterna aktivt kvarvarande yttringar av katolsk tro.

Även den kungliga familjen var splittrad i trosfrågan. Gustav Vasa själv var, så vitt man kan bedöma, en man utan djupare religiösa känslor, åtminstone med 1500-talsmått mätt.

Katoliker i familjen

Men Johans mor, drottning Margareta Leijonhufvud (1516–51), förblev katolicismen trogen hela sitt liv, och detta betydde uppenbarligen mycket för Johan, även om han skolades av tyska, lutherska och kalvinistiska lärare.

Av de tre bröderna var Erik närmast lutheran och fortsatte att främja reformationen, vilket resulterade i en ny kyrkoordning, som dock antogs formellt först 1571, efter hans avsättning. Den yngre Karl (sedermera Karl IX) däremot var övertygad kalvinist. Men Johan då?

Johans far angrep fundamenten för den katolska kyrkan, medan hans mor var troende katolik och, vilket man inte ska glömma, hans mormor Ebba Eriksdotter Vasa var en än mera aktiv katolik. I och med giftermålet med Katarina kom han dessutom nära en annan katolsk tradition.

Därför är det inte konstigt att den påvliga kurian föreslog Katarina att hon skulle försöka påverka sin make att konvertera till katolicismen. Katarinas svar är belysande, hon framhöll att även om Johan skulle vilja konvertera så skulle ”hans folk” inte tillåta honom det. Det var en korrekt analys av maktförhållandena bland de viktigaste samhällsgrupperna i Sverige.

Dragkamp om Sigismunds uppfostran

När sonen Sigismund var tre år gammal, 1569, började kampen om hans uppfostran. Johan och Katarina tycks ha kommit överens om att sonen skulle få en katolsk uppfostran, men riksdagen krävde en luthersk sådan. Även kalvinisten hertig Karl insisterade på en evangelisk fostran för brorsonen. Striden drog ut på tiden och först år 1573 avskedades Sigismunds siste katolske lärare.

Parallellt med detta utvecklades en kyrkopolitisk maktkamp på högsta nivå i Sverige. År 1573 lät Johan trycka Nova ordinantia, som närmast var ett tillägg till 1571 års kyrkoordning, och tre år senare, 1576, kom så Röda boken, som var Johans katolskt inspirerade liturgi.

Skriften väckte ett ramaskri bland landets lutherska prästerskap som i den såg ett försök att rekatolicera Sverige. Men Johan var envis och krävde total underkastelse, vilket ledde till att oppositionella präster flydde in i hertig Karls hertigdöme (Södermanland-Närke-Värmland och norra Västergötland) där de sökte, och fick, kyrkopolitisk asyl.

Därtill kom att Johan tillät öppnandet av ett kollegium på Gråmunkeholmen (Riddarholmen) i Stockholm, där de ledande personerna var katoliker.

Lika oroliga som de evangeliska prästerna och lutherskt troende i Sverige var över utvecklingen, lika hoppfull var man i Rom. År 1578 deklarerade ett påvligt sändebud i Stockholm att kung Johan nu ledde sitt land tillbaka till den katolska läran.

Detta var nu inte alldeles korrekt, tvärtom ganska långt därifrån. Men Röda boken, eller Liturgia Svecanae Ecclesiae, från 1576 innehöll flera tveklöst katolska ritualer, inklusive en samling böner som skulle läsas under mässan. Även om en del präster böjde sig för kungens vilja så var motståndet mot Johans nya liturgi bland prästerskapet i gemen fortsatt hårt.

I sitt sista teologiska tal år 1586 deklarerade Johan III att ingen, varken påven eller de ortodoxas överhuvud, patriarken av Alexandria, kunde ge honom order. Men detta var inte tillräckligt för att lugna de kritiska prästerna.

Avgörande vid Uppsala möte

När Johan dog 1592 var kampen ingalunda avgjord. Men så fort kungen var borta gick lutheranerna till motoffensiv, och vid Uppsala möte 1593 deklarerade en församling av över trehundra präster sin lojalitet med den Augsburgska bekännelsen och andra viktiga evangeliska dokument.

Mötesordföranden kunde nöjd sammanfatta mötet med de senare klassiska orden: ”Nu är allt Sverige blivet en man och alla hava vi en Herre och Gud.” Johans liturgi i form av Röda boken hade inte överlevt sin skapare med ens ett år.

Vartåt syftade då Johan med sin teologi? Var han verkligen en katolik, eller en kryptokatolik, som flera av hans hätskaste fiender, men också påvens utsända, hävdade?

Först och främst tror jag det är viktigt att konstatera att han tveklöst trodde på de åsikter som han förde fram i teologiska frågor – detta är nämligen den enda rationella förklaringen till varför han hårdnackat, år efter år, stångades mot viktiga kyrkliga och politiska grupper i det svenska samhället. Den kampen gav honom inga politiska poäng, tvärtom.

Endast en religiös övertygelse kunde motivera en sådan kamp från Johans sida. Men detta betyder inte att han var katolik. Johan var en djupt religiös person, med ett äkta intresse inte minst för den fornkristna kyrkan, från kristenhetens första århundraden, och med en stor vördnad för flera medeltida helgon, bland dem den svenska S:t Erik, vars reliker i Uppsala domkyrka han lät placera i ett nytt kostbart skrin.

Saknade kopplingen till påven

Det viktigaste av allt var att för Johan hade en luthersk biskop – och därmed indirekt även en vanlig präst – ingen formell koppling till den tidiga, fornkristna kyrkan. Denne hade ju aldrig välsignats av påven. Detta betydde inte att kungen omfattade den katolska lärans alla delar, alls inte, men för den troende Johan var en sådan präst (i praktiken en evangelisk präst) inte en person som kunde ge honom, i egenskap av kristen, en fullständig religiös lindring.

Det innebar inte heller att Johan var beredd att underordna sig påven, tvärtom – han var inte den som i onödan underställde sig någon annan makthavare, kyrklig eller världslig. Men för den troende Johan III var detta en fråga av stor vikt som tidvis måste ha skapat en religiös kris hos honom personligen. Han var varken lutheran eller katolik.

Förmedlingsteologi

Man kan karakterisera Johans teologi som en förmedlingsteologi, som syftade till att läka såren mellan de katolska och evangeliska kyrkorna. På så sätt skulle också hans högst personliga religiösa kris kunna helas och det svenska prästerskapets koppling till fornkyrkan återupprättas.

Problemet var bara att tiden hade runnit ifrån förmedlingsteologin. Sedan dess främsta teologer, Georg Cassander (död 1566) och Georg Witzel (död 1571), och deras främste världslige beskyddare, kejsaren Maximilian II av Österrike (död 1576) hade gått bort var den även kyrkopolitiskt död.

Istället hårdnade motsättningarna i hela Europa på ett sätt som skulle leda fram till trettioåriga krigets våldsamma urladdning en dryg generation senare.

Det finns forskare som har velat se mera världsligt politiska motiv bakom Johans kyrkopolitik, främst en strävan att vinna kejsarens och kungens av Spanien aktiva stöd i kampen mot Ryssland. Sådana motiv kan ha spelat in, men först och främst torde det ha varit högst personliga religiösa skäl som dikterade hans kyrkopolitik, inte utrikespolitisk taktik.

Kamp om Baltikum

När den gamla korsfararstaten Tyska Orden kollapsade i Baltikum år 1559 så skyndade sig grannarna – Danmark, Polen och Ryssland – att fylla ut det maktvakuum som öppnade sig.

Gustav Vasa, däremot, avrådde bestämt från alla riskabla försök att involvera Sverige i den kampen. För den gamle kungen var Danmark arvfienden som det gällde att ha militär beredskap mot, och därmed skulle man inte splittra krafterna i andra riktningar.

Hans söner Erik och Johan var dock av en helt annan uppfattning. Erik XIV delade faderns syn på Danmark som arvfienden, men främjade inte desto mindre den svenska expansionen till norra Estland år 1561, när Reval och tre slottslän gav sig under den svenska kronan, innan ryssarna hann dit.

Därmed inleddes den maktutvidgning söder om Finska viken som kollapsade först sommaren 1710. Men trots sin strävan till svensk maktutveckling i Estland, och om möjligt också i Livland, så var det alltid Danmark som var i fokus för Erik XIV, inte minst efter krigsutbrottet 1563.

Johan hade en helt annan syn på saken. Redan som hertig av Finland 1556–63 bedrev han något som kan betecknas som regional utrikespolitik visavi både Ryssland och Estland.

Hans främsta mål, som det utvecklades under 1570-talet, var att lägga den vinstgivande handeln mellan Västeuropa och Ryssland under svensk kontroll. För att klara detta krävdes att Narva erövrades, vilket också skedde 1581.

Skällebrev med Ivan IV

Men då visade det sig att handeln flyttade till Archangelsk i norr och Riga i söder, undan de svenska kontrollförsöken. I konsekvens därmed utvecklade Johan en expansionsplan som innebar svensk kontroll över allt ryskt land till Vita havet, inklusive Archangelsk.

Detta ledde till det ändlösa ryska 25-åriga kriget som överlevde Johan och tog slut först med freden i Teusina 1595. Det faktum att Johans motståndare var tsar Ivan IV, mannen som hade försökt röva Katarina Jagellonica, gjorde att den svensk-ryska kampen också försågs med en högst personlig fiendskap mellan de två.

Den fiendskapen har blivit legendarisk och resulterade i en rad högst odiplomatiska skrivelser, eller snarast vulgära skällsbrev, mellan dem.

Freden 1595 innebar en del viktiga territoriella vinster för Sverige, men långtifrån Johans mål. Inte heller Stolbovafreden 1617, ofta ansedd som en stor svensk segerfred, uppnådde vad Johan hade strävat efter, trots att gränserna fördes fram till Ladogas strand och inkluderade Ingermanland söder om floden Neva.

Misslyckade alliansförsök med Polen

Johans analys av vad som krävdes för att kontrollera Rysslandshandeln och samtidigt krossa Ryssland som ett potentiellt hot mot Sverige var i sak korrekt. Problemet var bara att han aldrig ville inse att Sveriges ekonomiska och militära resurser inte på långt när räckte till för att uppnå detta mål.

Alternativet var någon form av allians med tredje part, och där var det naturliga valet hustruns moderland, Polen. Försök gjordes, men eftersom polackerna benhårt krävde hela Livland och Estland, så kunde svenska och polska intressen aldrig till fullo förenas.

Att alliera sig med Ryssland fanns aldrig på agendan, och det förklarar att vi från tid till annan ser vissa trevare från Johans sida att skapa en antirysk allians med stöd av kejsaren av Österrike eller kungen av Spanien, två katolska stormakter.

Resultatet av Johans utrikespolitiska strävanden blev att människor och pengar försvann i en förskräckande hastighet på slagfälten i Estland, Livland, Ingermanland och Karelen.

Men han var konsekvent och släppte aldrig sitt mål ur sikte. År efter år fortsatte kriget mellan Sverige och Ryssland, ibland interfolierat med polska insatser på den ena eller andra sidan, allt enligt principen ”två slår den tredje”.

Johans envishet när det gällde att till varje pris hålla kontroll över Estland innebar, bland mycket annat, att hans potentiellt goda relationer med Polen aldrig kunde utvecklas fullt ut till ett närmare samarbete mellan de båda länderna.

Byggde ut Kalmar slott

Johan III har ofta av forskarna betraktats som en av våra mera misslyckade monarker, och då har de långa och kostsamma krigen, liksom den sönderslitande kyrkokampen, lyfts fram.

Men till Johans nackdel har man också framhållit hans fäblesse för kostsamma slottsbyggen (Kalmar, Stockholm, Borgholm med flera anläggningar), medan han varken visade insikter i eller intresse för regerandets praktiska sidor. Statsförvaltningen krackelerade och statsfinanserna föll samman med ännu större hastighet.

Typiskt är att Johan istället ägnade stor energi åt att söka efter brodern Eriks förmodade efterlämnade skatt – en närmast mytologisk samling dyrbarheter som samtiden föreställde sig fanns gömd någonstans.

Bakgrunden var att man inte kunde tänka sig att allt silver som Gustav Vasa hade samlat på sig vid sin bortgång 1560 kunnat spenderas redan till 1568, när Johan tog över. Med hjälp av detta silver skulle Johan fylla en del av de skriande stora hålen i statsbudgeten.

Sannolikt fanns det aldrig ens en sådan skatt, men flera av Eriks medhjälpare torterades svårt i den fåfänga jakten på dyrbarheterna. Inte heller Johans försök att få grepp om hustrun Katarinas modersarv från den rika familjen Sforza i Italien gav någon utdelning.

Tidvis, när situationen blev alltför pressande, exploderade han i aktivitet som resulterade i olika mer eller mindre väl genomtänkta extraskatter, vilka aktivt bidrog till att öka motståndet mot hans regering.

Lade om svenska flottan

Men det fanns viktiga undantag. Johan visade tidvis prov på en strategisk blick, till exempel när han konstaterade att Sverige aldrig skulle kunna besegra Danmark militärt om inte landet kunde angripa grannen i ryggen, från norra Tyskland.

Några sådana möjligheter fanns inte på 1500-talet, men det var precis vad som skedde 1643 och 1657, med känt resultat. Den stora svenska örlogsflotta som byggdes upp av Erik XIV på 1560-talet har i tidigare forskning ansetts ha fått förfalla under Johan III.

Men moderna studier har tydligt visat att det under 1570- och 1580-talen skedde en enorm ombeväpning av flottan från seglande örlogsfartyg som kunde slåss mot den danska flottan, till mindre galärer som kunde bekämpa ryssarna på Saimen och Ladoga eller längs Neva. Här visade Johan och hans marinledning prov på stor framsynthet.

Johan III svartmålades

Johans kyrkopolitik, med sitt katolska inslag, gjorde att hans fiender redan i samtiden svartmålade honom, och de svarta nyanserna blev om möjligt än mörkare under den lutherska ortodoxins storhetstid i mitten av 1600-talet. Kontrasten mellan hjälten Gustav II Adolf och hans farbror, ”kryptokatoliken” Johan III, kunde inte gärna vara större.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

Sammantaget har allt detta bidragit till den negativa bilden av Johan III och hans regeringstid både i nära samtid och i vår tid. Tonen angavs direkt efter att han hade dragit sitt sista andetag.

Samma dag som Johan dog, den 17 november 1592, fattade Stockholms stadsskrivare Hans Hansson Bilefeldt pennan och sammanfattade den just bortgångne kungens 24 år vid makten: ”En bullersam och orolig tid, så att uti hela hans regemente var alltid krig med ryssen, så att Sveriges rike var då platt utarmat och förmådde icke längre föra krig.”

Bekymrade sig inte om statsfinanser

Johan III var en väl skolad teolog på en världslig tron. Han var en äkta renässansperson, lika välutbildad som hänsynslös i maktkampen, men fjärran från insikter om vad den praktiska vardagspolitiken ställde för krav.

Han läste hellre böcker och byggde om slott, anlade trädgårdar och planerade lusthus än bekymrade sig om statsfinansiella detaljer. Detta gäller speciellt kyrkopolitiken, trots hans djupa teologiska insikter. Därmed föll också hans kyrkopolitiska bygge samman så snart han själv var borta.

Johan III hade visioner, både på utrikespolitikens och kyrkopolitikens område, men han förstod sig knappast på den värld han var satt att verka i, och frågan är väl om ens den världen förstod sig på honom.

Publicerad i Populär Historia 5/2013